Deleuze och Bateson säger: Gud är en hummer

"God is a Lobster, or a double pincher, a double bind", skriver Gilles Deleuze och Felix Guattari i boken A Thousand Plateaus. Det är ett sånt där uttalande som brukar reta gallfeber på forskare som aspirerar på Nobelprisen, men för de flesta kulturvetare är det inte speciellt provocerande.

För den som är van vid och som uppskattar det kulturvetenskapliga sättet att närma sig världen och kunskapen är citatet ovan inte en provokation (vilket är ett märkligt sätt att se på vetenskap, förresten. Allt jag inte förstår förkastar jag. Vad säger det om en som forskare egentligen?). Texter där den typen av citat förekommer är medvetet skrivna på detta sätt för att tvinga läsaren att förhålla sig aktivt till innehållet.

Deleuzes och även filosofen Friedrich Nietzsches böcker är inte slutna i den meningen att författaren bestämmer och en gång för alla definierar fenomenen som satts under lupp, vilket kan jämföras med naturvetenskapens sätt att presentera sina resultat. Där får det inte finnas några luckor i resonemanget eller arbetet, för då kan man inte övertyga. Klarhet är det samma som makt, för medicinaren eller fysikern.

Samma strävan efter makt finns även hon samhällsvetare som strävar efter exakthet, just för att det finns en ansenlig makt knuten till den som kan presentera en vattentät text. I en uppsats om Pierre Bourdieus sätt att skriva hittar jag en formulering som kan sägas peka på just ett sådant förhållningssätt till skrivandet. Staffan Appelgren (1998:4) skriver att Bourdieu:

experimenterar med presentation och representation i sina texter för att bryta upp de tankevägar läsaren är van att följa och förhindra att läsaren läser in betydelser, kopplingar och associationer som redan finns invanda, vilket en presentation i den traditionellt linjära och logiska formen kanske lätt inbjuder till. För Bourdieu handlar det om att bryta ned tidigare dispositioner hos läsaren som förvisso gör läsandet ekonomiskt och effektivt, enligt hans egen teori om habitus, men som också just för vetenskapen för det olyckliga med sig att den får läsaren att läsa in i texten det han/hon redan känner igen.

Intressant är dock att detta sätt att skriva i motsats till Bourdieus intentioner, ger upphov till följande effekt hos Appelgren.

Min egen erfarenhet är att läsningen av Bourdieu kan vara mycket frustrerande, men också givande i det att det hela tiden finns nya dimensioner att upptäcka, vilket har gjort att den här uppsatsen är som en nästan slumpvis och tillfällig produkt av en oavslutad process. (ibid). 

Frågan om vad som är vad när det gäller forskning och presentationer av vetenskapliga resultat är inte alldeles kristallklar. Bourdieu framstår dock, liksom många naturvetare, som problematiska experter som försöker utöva makt och inflytande över receptionen av deras arbete.Vetenskap handlar om makt. Den som har makt har även makt över vetandet. Och det är den olyckliga sidoeffekten som kulturvetarna förhåller sig till och försöker utmana genom att skriva som det gör.

Kulturvetares (som skriver i Deleuzes och Nietzsches anda) producerar texter som kräver något av mottagaren för att bli meningsfulla. Deras böcker och artiklar fullbordas därför först i och genom läsarnas aktiva reception av innehållet. Betydelsen av sådana arbeten uppstår med andra ord i mellanrummet mellan läsaren och texten.

Aforismen, vilket var det skrivsätt som Nietzsche ofta valde, får sin mening först när den möter en utifrån kommande kraft, skriver Deleuze och Guattari och syftar på en aktiv läsare som så att säga erövrar innehållet samt gör det till sitt och omsätter insikterna i handling. Nietzsche (1987:62) skriver vidare i ett berömt citat från Den glada vetenskapen att,

Jag hyllar varje slag av skepsis som ger mig tillåtelse att svara: ’Låt oss göra ett försök!’ Men jag vill inte längre höra talas om alla de ting och frågor som inte medger experiment. Där går gränsen för mitt ’sinne för sanningen’, för där har tapperheten förlorat sin rätt. 

En vetenskap som bedrivs med sådan premisser har inget värde i sig. Forskaren reser inga maktanspråk. Man pekar bara på viktiga saker, samband och fenomen av betydelse i den värld där människor lever, tillsammans. Syftet är att engagera, inte passivisera. För det är alltid, oavsett vilken kunskap det handlar om, först när och om insikterna används och uteslutande i förhållande till resultatet av handlingarna som det går att värdera det vetenskapliga arbetet. Därmed blir det hela kontexten, det vill säga vetenskaparen, texten, läsaren och handlingarna som utförs, sammantaget som ger vetenskapen dess eventuella betydelse.

Enligt Gregory Bateson (som är en forskare som befinner sig mellan naturvetenskapen och kulturvetenskapen) är en double bind

a situation in which no matter what a person does, he "can't win." Och, "It is hypothesized that a person caught in the double bind may develop schizophrenic symptoms.

Just den teorin har kanske inte visat sig vara riktigt så användbar som den framstod när den formulerades, men den lanserades heller aldrig som en naturvetenskaplig sanning. Dubbelbindningar finns överallt, och de får effekter. Som tankeverktyg, aforism eller ögonöppnare fungerar den således fortfarande.

Bateson har skrivit boken Mind and Nature. A Necessary Unity, där han skriver om "Det mönster som binder samman." Han ställer frågan:

Vilket mönster förbinder krabban med hummern och orkidén med gullvivan och alla dessa fyra med mig? Och mig med dig? Och alla oss med amöban i ena riktningen och kronikeravdelningens schizofrene i den andra?

Kulturvetenskap handlar om att ställa frågor, om att ifrågasätta det invanda, det vi tar för givet. Det handlar inte om att tvinga allmänheten till lydnad, med kunskapen som makt. Kulturvetenskap handlar om att bryta upp maktordningar. Om att befria kreativiteten. Förlösa tankar. Det är vad som behövs i dessa dagar av klimathot och ekonomiskt kaos.

Deleuze och Guattari använder tanken om dubbelbindningen, om mönstret som förbinder, och bygger vidare på den tanken. De hänvisar ofta till Bateson. Hämtar stöd och inspiration från hans arbeten. Skapar nytt med hjälp av hans tankeverktyg och slutsatser.

Kan BWO, Kroppen utan organ, sägas vara det, mönster som förbinder? Det är jag som ställer den frågan. Jag som uppmuntrats av citaten att tänka i de banorna. Det hjälper mig även att förstå begreppet schizoanalys, som en praktik för att undersöka den dubbelbindning vi ständigt befinner oss i, mellan innehåll (materia, teknologi. Allt handfast i världen) och uttryck (allt som är immateriellt. Tankar, kultur, språk) tillsammans med allt annat i universum.

Kulturvetaren reser inga anspråk på att bestämma världen. Vi undersöker den. Försöker förstå de sammanhang vi delar med alla andra, i realtid. Det är både viktigt och nyttigt. Det skall inte ses som ett alternativ till naturvetenskap, det är ett komplement. All kunskap som är användbar är bra kunskap. Men kunskap i sig är och får aldrig bli ett självändamål. Kunskap blir vad vi gör den till!