tisdag 6 december 2011

En akademin i tiden, för samhället?

Igår fick jag frågan om hur en akademi präglad av fritänkande skulle kunna finansiera sig själv, och vilken relation den skulle kunna ha till staten. Finner frågan högintressant och väljer därför att låta svaret bli en ny bloggpost. Först bara några klargöranden.
Att vara kritisk till dagens akademi ser jag som en del av det akademiska uppdraget. Det kritiska förhållningssättet är en del av kärverksamheten. Inte att förväxla med kritik. Vi har den akademi vi har, och den har så klart både förtjänster och brister. Det är viktigt, detta att vi har den akademi vi har, och att den är resultatet av förhandlingar i vardagen, över tid. Ingen har skapat den som ett färdigt system. Akademin är dels ett resultat av det arbete som utförs av tidigare generationer av akademiker, dels en konsekvens av politiska beslut. Akademin finns och verkar i samhället, är en i integrerad del av samhället. Och den har som sagt både förtjänster och brister.

Akademin skall, som jag ser det, vara en plats i samhället där samhällets främsta krafter finns och verkar. Det skall vara ett sammanhang varifrån den bästa, mest användbara kunskapen emanerar. Därför är jag av åsikten att akademin skall bekostas av samhället, av allmänna medel. Akademin skall verka i statens tjänst, för samhällets bästa. Detta är emellertid en utopi, ett mål att sträva mot. Tyvärr tror jag man lurar sig om man tror att utopin går att uppfylla. Vetenskap är en mänsklig, allt för mänsklig (för att travestera Nietzsche), verksamhet. Men att ge upp utopin bara för att den inte går att förverkliga, det vore att ge upp tron på en bättre värld. Och det vore dessutom ett tecken på okunskap, en utopi är just ett fjärran mål att sträva mot. Skulle utopin, mot förmodan, realiseras, då behöver en ny utopi formuleras. Vägen dit är målet. Kunskap är en process.

Alltså: Jag är kritisk till akademin för dess eget bästa. Den som är nöjd slår sig till ro, och den dagen vi gör det kommer kunskapen att stagnera. Det vore katastrof. Mina synpunkter och önskemål får heller inte ses som en kravlista. Jag skissar på min utopiska akademi, med ambitionen att väcka konstruktiva samtal till liv om förutsättningarna för vetenskap och högre utbildning. Bara så kan akademin förbättras. I samverkan mellan många olika aktörer.

Fritänkande är viktigt. Bättre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna sin båge, det är mottot för min utopi och vetenskapliga gärning. Friskt vågat, hälften vunnet. Det är mitt motto. Mer fokus på utfallet, och mindre på vägen dit. Gräv där du står, gör det bästa av det du har. Samarbeta över disciplinerna. Använd olika kompetenser, i samverkan. Sprid kunskaperna och insikterna. Motarbeta alla tendenser som leder bort från detta, och stöd allt som pekar i den riktningen. Så får vi en akademi vars arbete harmonierar med omgivningen. Det är en akademi vars värde står i direkt relation till dess samhällsnytta.

Perfekta idéer och mål som går att formulera på förhand, och som dessutom kan brytas ner i delmål vilka kan följas upp. Brist på nytänkande. Rädsla för att misslyckas. Maktkamp. Intellektuell inavel. I mina mörkaste stunder är det bara det jag ser när jag rör mig i akademin. Då är det lätt att misströsta, när avståndet mellan hur det är och hur det skulle kunna vara växer. Men jag har en positiv grundinställning. Försöker förstå. Tänker vidare att det enda man kan göra är att kämpa. Kämpa för det man tror på, samtidigt som man finner sig i det som är. Blogga är en metod som fungerar för mig. Det är mitt sätt att hålla fritänkandet vid liv, samtidigt som jag publicerar akademiskt meriterande texter. Det ena är en förutsättning för det andra.

Jag tror det är svårt att skapa en akademi som finansierar sig själv. Och en akademi som är helt frikopplad från staten tror jag heller inte på. Akademin skall vara en del av samhället. Jag ser akademin (en akademi som ständigt strävar efter utopier) som en förutsättning för samhället. Det goda samhället, ett långsiktigt hållbart samhälle, kan bara skapas innifrån. Samma gäller för akademin. Utan kollektivt, ömsesidigt engagemang, växer ingen kunskap fram. Då blir akademin ett medel för individuell meritering. En akademi som bygger på kundtänkande, på en ideologi präglad av köp och sälj, den är motsatsen till fritänkande. Den underblåser maktordningar och hindrar sökandet efter kunskap.

Akademin skulle dock kunna finansieras mer med hjälp av och i samverkan med det omgivande samhället. Arbetsintegrerat lärande, förutsättningslösa samtal där alla lyssnar mer än man talar, mellan dem som behöver kunskap och har pengar, och dem som är bra på att söka kunskap och som behöver finansiering. Det är en väg att gå som pekar i riktning mot den utopi som jag bär på och tror på. Men då krävs det att man slutar tänka på människor och verksamheter som närande och tärande. Alla behövs. Alla kompetenser är viktiga. Ingen människa eller annan aktör, verksamhet, organisation är en ö. Allt mänskligt liv kräver samverkan och ömsesidigt engagemang.

Så ser jag på akademin, den vi har och den vi skulle kunna ha. Och det är i mellanrummet mellan utopierna (många olika, som här, tankar om önskat läge) och rådande situation som världen växer fram processuellt.

4 kommentarer:

Joel Kuhlin sa...

Tack för inlägget!

Jag tänker så här just nu efter jag läst dina ord: kan sörjan många instutitioner befinner sig i just nu bero på att de är statligt finansierade och därav dansar efter den pipan? När staten inte satsar pengar leder detta oundvikligen till dåliga förutsättningar för nytänkade som är högrisk aktivitet?

Ytterst blir detta en högst politisk fråga, som du också lyfter fram i din text. Men frågan måste ställas.

I en tid då tekniska högskolor och instutitioner är högprioriterade tillsammans med medicin (etc) ställer jag mig personligen frågande till statens delaktighet i akademin.

Tack återigen!

Eddy sa...

Då förstår jag lite bättre hur du tänker Joel, och jag håller delvis med om att det är eller kan vara ett problem.

Finansiering av högre studier är en delikat fråga, och den handlar ju ytterst om vems pipa man ska dansa efter. Och jag tror inte svaret är givet, varken i ena eller andra riktningen. Just därför är det extra viktigt, för samhället med en väl utvecklad förmåga till kritiskt tänkande. Fast har man den, och om den kan visa sig användbar och om man bara håller på sin akademiska integritet, ja då ser jag inga principiella problem med alternativa försörjningsvägar. Den autonom som införs för Högskolorna öppnar upp för detta.

Jag tror på framtiden, och på att förnuftet skall segra.

Joel Kuhlin sa...

"Jag tror på framtiden, och på att förnuftet skall segra."
Jag gillar din eskatologi - som vi religionsvetare säger! Frågan är kanske då; vems förnuft kommer segra?

Hur skulle du bedöma det kritiska tänkandet i det svenska samhället?

Allt väl/

Joel

Eddy sa...

Ha, ha! Jo, den kommentaren får jag ofta. Och mitt svar på frågorna hänger faktiskt ihop. För det är så att jag ser en tydlig trend till att man inom akademin blandar sammat kritik och kritiserande. Allt för mycket vetenskap går ut på att kritisera det som inte stämmer överens med forskarens ideologiska uppfattning, och allt för lite åt kritiskt granskande av de premisser vi omger oss med och lever efter, som kollektiv.

Det förnust jag har i åtanke är ett pragamtiskt förnuft. Det som fungerar och som är långsiktigt hållbart, det är förnuft. Och där har humaniora en plats. Att den insikten kommer att visa sig hållbar, det är vad jag tror på. Det är det förnuft jag tror på.

Med det kritiska tänkandet står det illa till i dagens samhälle. Därav oron över och ihärdigheten i att föra ut budskapet om det kollektiva behovet av kritiskt tänkande och bildning.

Tron jag bär på är ett ställningstagande. Om jag inte tror, då vet jag ju hur det går. Åt skogen. Så jag tror, för att förnuftet inte är predestinerat att segra. Det kräver hjälp på vägen, från dem som bryr sig och som ser behovet.