Oj vad fort ett år kan gå. I alla fall sett i backspegeln. Det är nu exakt ett år sedan jag bestämde mig för att börja blogga på allvar. Två tidigare försök att skaka liv i Flyktlinjer hade misslyckats. Nu var det dags. Äntligen. Behövde ett rum för fria tankar, utan krav och konventioner. Nu har jag det. Drygt 600 bloggposter har det blivit. Över hälften är helt nya. Många är delvis nya och en del är plockade direkt från arkivet. Nästa år kommer det att bli svårt att hålla det tempot uppe. Speciellt eftersom arkivet är tömt. Men det känns som blogginspirationen håller i sig. Självklart går det i vågor. Här under mellandagarna till exempel går det lite trögt. Behöver vardagens rytm för att få ur mig text. Efter helgerna. Då jädrar. 2012 kommer att bli ett bra år. Innan dess tänker jag ta tillfället i akta att skriva ett slags krönika över året som gått. Och jag länkar till bloggposter som lite hamnat i skymundan, men som jag själv är nöjd med. Som den här till exempel.
2011 var bra, för mig, men ute i världen har det varit mest elände. Men för mitt vidkommande var 2011 året då jag landade, dels i mig själv, dels i tillvaron. Jag blev docent, äntligen. Efter ett och ett halvt års väntan kom det efterlängtade beskedet just innan sommaren. Den underbara sommaren som inleddes i Philadelphia, och som tog mig till New York igen. Och till Side i Turkiet. Hemma var det sol och lata dagar. Vila. Välbehövlig vila. Men också skrivande och reflektion. Här, här och här är några poster jag är särskilt nöjd med. Om jag får säga det själv.
Våren var tung. Oro på jobbet, i kombination med allt för mycket att göra, och den där malande ovissheten. Kyla, blåst, tågförseningar och en vinter som aldrig ville släppa taget. Allt detta i kombination gjorde att jag hamnade på akuten och sedan på hjärtavdelningen. Misstänkt hjärtinfarkt. Det var som tur inte så illa. Mina värden var bra och jag sändes hem efter en dryg vecka, utan några andra förmaningar än att skyndsamt ta mig till akuten om arytmierna återkommer. Jag ser det som en nyttig påminnelse om livets förgänglighet och om att den tid man har på jorden är värdefull (skrev en del där. Se här, här, här och här. Bra och tänkvärda saker som jag återkommer till ibland och gärna vill rekommendera till den som inte läst). Även om det regnar och blåser ute, som nu. Eller om det känns som alla är emot en. Det är livet. Livet är gott, eller i alla fall det enda man har att bygga på och utgå från.
Hösten har varit en resa. Optimism i början av läsåret, med en ny rektor på HV och mycket spännande i pipline. Sedan kom budgetproppen. NEDDRAGNINGAR och hot om uppsägning. Kaos och rykten. Misstänksamhet och kollegor som ser på en som vore man dödsdömd. Men också en tro på det jag gör, på kulturvetenskapen. Och många intressanta diskussioner med studenter och andra. Många nya kontakter. Kanske kan komma något gått ur detta också. Humaniora måste överleva, och blir vi bara tillräckligt många som förstår och vill jobba för den goda saken, kommer det att bli så. Beskedet just innan jul om att neddragningarna inte blir så stora förändrar inget i sak. Kulturvetenskapen är och förblir hotad, och kampen måste gå vidare. Det var inte hållbart innan, och det är det inte framöver. Om inget görs åt grundproblemet. Vår kompetens måste uppvärderas! Det kommer jag att kämpa vidare för under 2012.
Min tro på samtalandets kraft är orubbat stark, även om en hel del bloggposter saknar kommentarer. Man kan samtala på många olika sätt, och ingen anklagas för uteblivna kommentarer. Det finns många olika sätt att föra samtal vidare. Det märker jag. Länkar till det jag skriver dyker upp här och var. Det glädjer mig, och det sporrar mig vidare. Att jag har läsare ser jag ju. Lite över 30000 träffar har det blivit under året, och även om långt ifrån alla läser allt så känner jag mig överväldigad. Att nå igenom bloggosfärens brus är svårt. Jag är mer än nöjd med genomslaget som Flyktinjer fått. Det sporrar och ger inspiration till att fortsätta. Tror mig om att vara uthållig. Är otroligt rastlös på många olika sätt, men när jag väl bestämt mig och om jag dessutom känner mig uppskattad, då kan jag hålla på. Och hålla på, och hålla på.
Flyktlinjer ger mitt liv stadga. Här börjar mycket som sedan växer och blommar ut på andra håll. Förarbeten till föreläsningar. Uppslag till artiklar. Förvaringsplats för tankar som måste ur systemet. För mig är bloggen ett slags multiverktyg. Vad är den för dig, käre läsare? Uppslag tas emot tacksamt!
Drar till Malmö över nyårshelgen. En tur till Köpenhamn, till Louisiana. Bo på hotell. Bara vara. Äta gott. Promenera. Göra upp planer för det nya året. Nästa år. Tror på det, och på livet. Framtiden är spännande.
Avslutar med min topplista över de fem bästa (men minst lästa) bloggposterna.
Sportspegeln
Rolling Stones
Gener vs Kultur
Deleuze
Viljan att veta
Håkan Hellström
Och
Keith Richard (kunde inte låta bli!)
Och med det sagt återstår bara att tacka för det gångna året. På återseende, och ett en riktigt trevlig Nyårsafton och ett Gott Nytt År!
fredag 30 december 2011
torsdag 29 december 2011
Högerpolitikens paradoxer
Har svårt för alla ryggmärgsreaktioner som okritiskt tillåts passera mun och tangentbord. Alla åsikter som inte bottnar i en analys av faktiska förhållanden är djupt problematiska. Om man redan på förhand vet, varför behöver man då vetenskap och analys? Ändå är det lite för vanligt med den typen av argumentation, idag, i samhället och i akademin. Kanske på grund av tidspress och krav på effektivisering? Farligt är det hur som.
Till exempel åsikten att högern har fel för att den är blå. Om man avfärdar Moderaterna, av historiska skäl, då har man slutat lyssna, tänka och analysera omvärlden. Varje dag är en ny dag, med nya förutsättningar, nya handlingar och följaktligen ny politik. Sverigedemokraterna må ha historiska kopplingar till problematiska organisationer och företeelser, men det är vad de säger idag, här och nu, som skall analyseras. Varför kan man inte lita på att det räcker?
Det är en viktig princip som håller på att luckras upp. Vi lyssnar mer på vem som talar, än vad som sägs. Och det finns en utbredd beröringsskräck i samhället. Allt för många går, allt för ofta, på autopilot. Den kritiska förmågan håller på att utarmas. Och när medierna effektiviserar sin rapportering (genom att, till exempel köpa nyheter från byråer) får vi höra samma nyheter från fler håll, vilket urvattnar bevakningen. Allvarligare är att det dessutom, i förlängningen, utarmar den kollektiva förmågan att kritiskt granska politikens konsekvenser. Jag har sagt det förr, och säger det igen: Det finns inga genvägar. Effektivisera det som går, men gör det inte till en allmän princip. Då förlorar samhället det nödvändiga skyddet både mot oönskade och oväntade samt framförallt oväntat oväntade, effekter.
Politiker, oavsett partitillhörighet, är (i normalfallet och oftast) kompetenta människor. Och politiken drivs av en vilja att göra gott. Det är så. Det måste vara utgångspunkten för vidare samtal, annars hamnar vi i ett konspirationstänkande som är motsatsen till kritiskt tänkande (och, det slår mig nu, är kanske en oväntad konsekvens av effektiviseringen i skolan, att man saknar förmågan att se skillnad mellan paranoid kritik, som konspirationsteorier är, och sund kritisk granskning?). Vi har de politiker vi kollektivt förtjänar, och dem måste vi lita på. Gör vi inte det är vi som samhälle ute på ett mycket farligt och sluttande plan. Utan kollektiv tillit till de folkvalda, i kombination med kritisk granskning av den förda politikens konsekvenser, är vi alla illa ute.
Ett exempel, dels på hur det skulle kunna se ut, dels på hur man kan uppmärksamma konsekvenser är följande artikel från DN som som synar inkomstfördelningen i Sverige och dess konsekvenser. Moderaterna visar där att man faktiskt tror på det goda i sin politik och bryr sig om vilka konsekvenser den ger upphov till.
– Vi ska ha ett land som håller ihop och det är naturligtvis besvärande om man ser indikationer på motsatsen, säger moderate finansministern Anders Borg.Okej, om det är vad Moderaterna verkligen vill, då har vi något att samtala om. Att misstro deras goda intentioner är kontraproduktivt. Ingen vill lyssna på någon som inte tar det man säger på allvar eller som förutsätter att man ljuger. Moderaterna vill nog, och jag väjer att lita på Anders Borg. Och just därför är det problematiskt att den förda politiken ökar klyftorna. För som det stor i DN, konsekvensanalysen av de senaste årens politik ger vid handen att,
Endast en grupp, tiondelen med de lägsta inkomsterna, gick back. De hushållen tappade 5,5 procent eller 350 kronor i månaden efter skatt och inräknat bidrag.Moderaterna håller alltså med om att det är ett problem. Det borde man som kritiker ta fasta på. Debatten borde handla om riktiga siffror och belagda konsekvenser, inte om och utifrån ryggmärgsreaktioner. Fast det är samtidigt svårt att göra så inom ramen för en debatt. Samtal däremot, främjar kritiskt tänkande som utgår från faktiska siffror och iakttagbara konsekvenser.
Samtidigt har de tio procent av befolkningen som tjänade mest ökat sina inkomster med drygt 23 procent eller över 7.300 kronor i månaden efter skatt och med socialförsäkringar inräknade.
Skillnaderna består i stort även när kapitalinkomster räknas in.
Högerpolitiken låter bra på pappret, men mycket talar i praktiken för att individens frihet paradoxalt nog gör den rike rikare och den fattige fattigare. Den typen av samband borde journalister granska mer, och sådana frågor borde oppositionen ta fasta på. Kritik av moderaterna för att de är moderater leder bara till förflackning av samhället. Vänstern har alltid varit mer intellektuell än högern. Däri ligger politikens kris, inte i vilken färg man har.
En bättre skola, är en förutsättning ett hållbart samhälle. Men för att uppnå det målet måste synen på kunskap och utbildning förändras. Långsiktigt hållbar kunskap kan inte effektiviseras, den måste få ta sin tid. Annars kommer bara den som redan har kunskaper att klara betygen. Och det gör de ju ändå. Är det pengar man vill spara bör man lägga ner skolan helt. Det är en annan paradox som högern har att hantera.
Det finns fler paradoxer. Och med en generellt ökad förmåga till kritiskt tänkande i samhället (läs fler kulturvetare) kommer fler att kunna granska både politikens konsekvenser och journalisternas bevakning av samhället. Bara så kan man bygga ett långsiktigt hållbart samhälle.
Mer fokus på vad som sägs, och på konsekvenser. Mindre på vem som talar!
onsdag 28 december 2011
Carpe Diem? En klyscha jag vet.
Mellandagar, hemma. Varken ledig eller jobbandes. Läsandes, tänkandes och över livet reflekterandes. Det är vad jag ägnar min vakna tid åt. Att se på och värdera livet, så som det ser ut. Året som gått. Snart dags att sammanfatta det. Men redan nu står det klart att årets viktigaste händelse (i mitt liv) inträffade i början av mars. Efter en lång och intensiv arbetsperiod kände jag något obehagligt i bröstet. Och några dagar senare skrev jag detta, på sjukhuset. Det var sant och viktigt då, och det gäller fortfarande.
Plötsligt händer det! Det är budskapet i reklamen för triss. Plötsligt händer det oväntade. Rätt som det är blir man rik, det är så det är upplagt i reklamen. Det oväntade är alltid positivt där, undantaget försäkringsreklam som vill att man ska gardera sig inför alla livets och tillvarons faror.
Det oväntat oväntade talar man sällan om. Det har förträngts från det kollektiva medvetandet. Inträffar det oväntat oväntade, då står man ensam. Plötsligt händer det. Två plan flyger in i två symboliskt viktiga byggnader, och världen är förändrad. Plötsligt händer det. Just innan man ska sätta sig att äta börjar hjärtat bråka, och det går inte över. Efter en timme ligger man på akuten med EKG-sladdar och en sköterska som tappar blod från ens arm, och hela ens liv är förändrat.
Som det verkar var det ingen hjärtinfarkt. Som det verkar är det bara ett sätt för kroppen att tala om, att nu får du banne mig tagga ner! Ska jag även fortsättningsvis vara en del av det blivande som världen känner som, Eddy Nehls. Då är det dags att skärpa sig och tänka på vad som är viktigt, egentligen. Är det jobbet, eller livet?
Det oväntat oväntade är inte som på film, det är själva grejen. Det oväntat oväntade följer sina egna lagar och bryr sig föga om vad mänskliga subjekt vill och tror om framtiden. Det enda man kan veta är att man inget kan veta. Framtiden går inte att planera. Det enda man kan göra är att öppna sitt sinne för detta livets och verklighetens fundamentala fakta. Det är det enda sättet att förhålla sig till livet och världen.
Det är också detta som Flyktlinjer handlar om. Flyktlinjer är det oväntat oväntade som överallt och alltid uppstår. Det oväntat oväntade är inte per definition att hamna på akuten. Det oväntat oväntade behöver inte få världsomfattande konsekvenser. Plötsligt händer det. De har rätt i det, i trissreklamen. Men de har tokfel när de vill få oss att tro att det oväntade kan vara väntat.
Det som hände mig igår väljer jag att se som en Flyktlinje. Som något oväntat oväntat som kom i min väg och som det är upp till mig att göra något av, eller förkasta. Har redan bestämt mig för det förra. Detta måste bli en varningssignal.
Dags att sätta ner foten. Dags att välja mer omsorgsfullt vad jag säger ja till och vilka sammanhang jag väljer att ingå i och frågor att engageras av. Dags helt enkelt att ta kommandot. Det håller inte att rusa fram genom läsåret med sommaren som enda tid för återhämtning. Vilan och ron måste finnas där parallellt för att tillvaron ska bli långsiktigt hållbar.
Livet är här. Livet är nu. Livet är allt!
Plötsligt händer det! Det är budskapet i reklamen för triss. Plötsligt händer det oväntade. Rätt som det är blir man rik, det är så det är upplagt i reklamen. Det oväntade är alltid positivt där, undantaget försäkringsreklam som vill att man ska gardera sig inför alla livets och tillvarons faror.
Det oväntat oväntade talar man sällan om. Det har förträngts från det kollektiva medvetandet. Inträffar det oväntat oväntade, då står man ensam. Plötsligt händer det. Två plan flyger in i två symboliskt viktiga byggnader, och världen är förändrad. Plötsligt händer det. Just innan man ska sätta sig att äta börjar hjärtat bråka, och det går inte över. Efter en timme ligger man på akuten med EKG-sladdar och en sköterska som tappar blod från ens arm, och hela ens liv är förändrat.
Som det verkar var det ingen hjärtinfarkt. Som det verkar är det bara ett sätt för kroppen att tala om, att nu får du banne mig tagga ner! Ska jag även fortsättningsvis vara en del av det blivande som världen känner som, Eddy Nehls. Då är det dags att skärpa sig och tänka på vad som är viktigt, egentligen. Är det jobbet, eller livet?
Det oväntat oväntade är inte som på film, det är själva grejen. Det oväntat oväntade följer sina egna lagar och bryr sig föga om vad mänskliga subjekt vill och tror om framtiden. Det enda man kan veta är att man inget kan veta. Framtiden går inte att planera. Det enda man kan göra är att öppna sitt sinne för detta livets och verklighetens fundamentala fakta. Det är det enda sättet att förhålla sig till livet och världen.
Det är också detta som Flyktlinjer handlar om. Flyktlinjer är det oväntat oväntade som överallt och alltid uppstår. Det oväntat oväntade är inte per definition att hamna på akuten. Det oväntat oväntade behöver inte få världsomfattande konsekvenser. Plötsligt händer det. De har rätt i det, i trissreklamen. Men de har tokfel när de vill få oss att tro att det oväntade kan vara väntat.
Det som hände mig igår väljer jag att se som en Flyktlinje. Som något oväntat oväntat som kom i min väg och som det är upp till mig att göra något av, eller förkasta. Har redan bestämt mig för det förra. Detta måste bli en varningssignal.
Dags att sätta ner foten. Dags att välja mer omsorgsfullt vad jag säger ja till och vilka sammanhang jag väljer att ingå i och frågor att engageras av. Dags helt enkelt att ta kommandot. Det håller inte att rusa fram genom läsåret med sommaren som enda tid för återhämtning. Vilan och ron måste finnas där parallellt för att tillvaron ska bli långsiktigt hållbar.
Livet är här. Livet är nu. Livet är allt!
tisdag 27 december 2011
Rockmyter och statistiska felslut
Läser i pappersutgåvan av SvD om en undersökning som gjorts av statistiker vid Queenslands University of Technology. Forskarna har jämfört dödligheten hos ett stort antal engelska musiker med dödligheten hos befolkningen i Storbritannien. Analysen, som publicerats i British Medical Journal, ger vid handen att det inte finns någon förhöjd risk för musiker att dö vid 27 års ålder. Fast, skriver man, musikerna uppvisar en överdödlighet vid 20- och 30-årsåldern (lite oklart vad det innebär. För mig i alla fall), åtminstone för dem som var 20 och 30 under 1970-talet. Äntligen, eller? Forskning visar ... Jag är skeptisk.
Varför är det viktigare vad statistiker kommer fram till? Och till vad ska vi ha kunskapen. Detta verkar vara mer av kuriosavärde. För ingen har väl på allvar trott att det skulle vara farligare att fylla 27 om man är musiker, än om man inte är musiker. Eller att faran att dö för missbrukande musiker om/när man fyllt 28. Det vore befängt. Ändå lyfts denna typ av resultat fram. Statistiken ljuger inte. Förvisso (även om det är en sanning med modifikation), men vad är det för kunskap, sann kunskap, vi oss till livs i undersökningen? Att musiker inte löper större risk att dö än andra? Jäääsp. Inte mycket att skriva hem om. Att rockmyter inte finner stöd i forskningen? Det är väl vad ordet myt indikerar, att det är en muntligt traderad föreställning, ingen sanning. Ingen ny kunskap alls, således. Ändå väcker forskningen intresse. Ändå får vetenskapsutövarna uppmärksamhet.
Finns det bara overdersägliga data så är det alltså en nyhet? Nja, riktigt så enkelt är det inte. Intresset för forskningen handlar inte som sanningen eller om de data som forskarna har. Intresset rör artisterna, döden, drogerna och rockmyten. Det märks tydligt när man kommer till slutet av artikeln, för där kan man läsa följande.
Kvalitativa studier av musiker i den hårdaste av hårda musikgenrer, dödsmetall, ger vid handen att de oftast är renlevnadsmänniskor. Vegetarianer och nykterister. Uttalandet från forskarna i den ansedda tidskriften får med andra ord ge luft åt fördomsfulla spekulationer. Det är högst olyckligt, men en logisk konsekvens av hur värdet på kunskap mäts inom akademin idag. De frågor som allmänheten verkligen är intresserade av besvaras av dem som har de tydligaste siffrorna, oavsett om siffrorna har med frågorna att göra eller inte. Följaktligen är det idag i samhället, konsekvent de som är minst lämpade som får uttala sig. Bara man kan visa data får man folkets öra, oavsett vilket förklaringsvärde datan har.
Slutsats: Man lyssnar mer på vem som talar, än vad som faktiskt sägs. Och den som faktiskt har något viktigt att säga om det man är intresserad av tystas genom att journalisterna bara läser tidskrifter som presenterar statiska resultat. Mot bättre vetande kan man sedan rationalisera bort ett sådant ämne som kulturvetenskap, som har en hel del sant och riktigt att säga om ämnet rockmyter.
Vem tjänar på att det är så?
Varför är det viktigare vad statistiker kommer fram till? Och till vad ska vi ha kunskapen. Detta verkar vara mer av kuriosavärde. För ingen har väl på allvar trott att det skulle vara farligare att fylla 27 om man är musiker, än om man inte är musiker. Eller att faran att dö för missbrukande musiker om/när man fyllt 28. Det vore befängt. Ändå lyfts denna typ av resultat fram. Statistiken ljuger inte. Förvisso (även om det är en sanning med modifikation), men vad är det för kunskap, sann kunskap, vi oss till livs i undersökningen? Att musiker inte löper större risk att dö än andra? Jäääsp. Inte mycket att skriva hem om. Att rockmyter inte finner stöd i forskningen? Det är väl vad ordet myt indikerar, att det är en muntligt traderad föreställning, ingen sanning. Ingen ny kunskap alls, således. Ändå väcker forskningen intresse. Ändå får vetenskapsutövarna uppmärksamhet.
Finns det bara overdersägliga data så är det alltså en nyhet? Nja, riktigt så enkelt är det inte. Intresset för forskningen handlar inte som sanningen eller om de data som forskarna har. Intresset rör artisterna, döden, drogerna och rockmyten. Det märks tydligt när man kommer till slutet av artikeln, för där kan man läsa följande.
Förklaringen, tror forskarna i British Medical Journal, är bättre behandlingsmetoder vid heroinöverdoser samt en övergång från en musikscen dominerad av hårdare rock till en mer popbaserad sådan under 1980-talet.Har man bara data kan och får man spekulera lite som man vill. De data man har ger legitimitet även till sådant som forskarna tror. Det är ett otroligt vanligt fenomen. Statistiker, om de bara har någon typ av data som ligger hyfsat i närheten av det man som journalist vill skriva om, får uttala sig om snart sagt allt. Även om sådant som de inte har några som helt belägg för. Det är en mycket olycklig utveckling.
Kvalitativa studier av musiker i den hårdaste av hårda musikgenrer, dödsmetall, ger vid handen att de oftast är renlevnadsmänniskor. Vegetarianer och nykterister. Uttalandet från forskarna i den ansedda tidskriften får med andra ord ge luft åt fördomsfulla spekulationer. Det är högst olyckligt, men en logisk konsekvens av hur värdet på kunskap mäts inom akademin idag. De frågor som allmänheten verkligen är intresserade av besvaras av dem som har de tydligaste siffrorna, oavsett om siffrorna har med frågorna att göra eller inte. Följaktligen är det idag i samhället, konsekvent de som är minst lämpade som får uttala sig. Bara man kan visa data får man folkets öra, oavsett vilket förklaringsvärde datan har.
Slutsats: Man lyssnar mer på vem som talar, än vad som faktiskt sägs. Och den som faktiskt har något viktigt att säga om det man är intresserad av tystas genom att journalisterna bara läser tidskrifter som presenterar statiska resultat. Mot bättre vetande kan man sedan rationalisera bort ett sådant ämne som kulturvetenskap, som har en hel del sant och riktigt att säga om ämnet rockmyter.
Vem tjänar på att det är så?
måndag 26 december 2011
Kaffe, kreativitet och kunskap
Läser SvD på nätet och hittar en artikel om caféerna i Wien på 1800 och det tidiga 1900-talet. Har alltid trivts på café och sörjer det faktum att jag allt för sällan har tid att få kontinuitet i besökandet. Det är bara den allt för korta stunden på morgonen, på Centralen i Göteborg, innan tåget till Trollhättan, som det finns tid att sitta ner och läsa med någon typ av regelbundenhet. Annat var det när jag var student. Då tog jag spårvagnen på morgonen, från Kortedala, ner till Brunnsparken och promenerade bort till Ahlströms. Där satt jag sedan ett par timmar och läste, medan lokalen sakta fylldes med folk. Sedan drog jag vidare. På lunchen promenerade jag, i väntan på lediga bord, och smälte den inhämtade kunskapen. För det lärde jag mig snabbt, att man kan inte sitta hur länge med en kopp kaffe som helst. Inte om det är fullt. Ägaren bedriver så klart inte välgörenhet. Men när lunchgästerna återvänt till sitt arbete fanns det plats för en fattig med kunskapshungrande student igen. Jungrens hamnade jag ofta på, innan jag tog mig an backen upp mot Humanisten. Där jag förberedde mig för kvällens föreläsningar.
Det var så mina dagar som student såg ut, när jag väl hittat ett upplägg som passade mig. Läsning, på café, på dagen, och föreläsning på kvällen. Det var mitt sätt att få ut mesta möjliga av den dyrbara tid jag köpte mig för pengar från CSN. På café upptäckte jag att sorlet hjälpte mig att hitta koncentration och hålla fokus. Hemma, ensam eller i en tyst läsesal på UB, får jag panik. Tankarna far som blixtar genom huvudet och intrycken är svåra att sortera. På café där det är lagom stimmigt lägrar sig ett lugn och kunskapen som böckerna ger kan sorteras och bearbetats. Tänk om jag förstått det när jag gick i grundskolan. Nu är det inte så, och bättre sent än aldrig. På café, alltså, hittade jag vad jag behövde för att förlösa min potential. Därför är det med glädje jag läser Lisbeth Lindeborgs artikel, som avslutas så här.
En avslutande fråga är om kaféerna har någon särskild betydelse i dag. Svaret är nej. Det slags människor som befolkade kaféerna finns inte längre. ”Generation Starbuck” som med coffee-to-go hetsar från den ena upplevelsen till nästa har inte tid för den koncentration som utmärkte kafébefolkningen för hundra år sedan. De som alltså vill återuppliva kafékulturen måste anpassa sig efter det som är wienerkaféets egenart: tid för kreativitet och utrymme för inspiration. Följaktligen var den bärande frågan på en utställning på Museum für Angewandte Kunst i Wien sommaren 2011, i anknytning till ett forskningsprojekt om kafékulturens framtid: ”Wie schnell darf ein Kaffeehaus sein?” – ”Hur snabbt får ett kafé vara?”.När jag satt mer regelbundet på café var det på anrika ställen med tillhörande konditori och egna bagare. Idag är det i princip bara Ahlströms som håller stilen. Braütigams, Petterssons, Palays, Pettersens har försvunnit eller förvandlats till oigenkännlighet. Med dem försvann också den cafékultur som jag förknippar med lärande. Jag läser som sagt fortfarande, men det är på en annan typ av plats än dem jag hittade och trivdes på då. Visst finns Ahlströms kvar, men det ligger lite utanför mina vägar idag, tyvärr. Liksom Jungrens, fast dit går jag oftare. Idag trivs jag nog allra bäst på fiket som ligger i Nils-Erikssonsterminalen. På Espresso House, inne på Centralen, där trivs jag inte alls. Hög musik och klämkäck personal som instruerats att alltid fråga, alla om de vill ha något mer. Fast man står med jämna pengar, och uttryckligen har sagt att det var en kopp, svart, bryggkaffe man ville ha. Ändå får man frågan: Skall det vara något mer?
Synd att det har förändrats, i den riktningen. För därigenom har en kultur försvunnit, eller vad är hönan och vad är ägget, egentligen? Kontentan av det som hänt är att det finns allt färre platser kvar i världen för läsning, samtal och kunskapsutveckling. När man bara får en stund här och där, på tåg, i väntan på tåg eller på något eller någon annan. Då går något viktigt förlorat. Tid och plats för eftertanke och reflektion. Jag är privilegierad som kan ägna mellandagarna åt just det, reflektion och eftertanke. Vart är vi på väg, som värld och som samhälle? Vad skall hända med Humaniora, på Högskolan Väst och i akademin? Vad är en människa, kunskap och makt? Sådana frågor hör inte hemma på, eller trängs undan (mer eller mindre medvetet) på ställen som är byggda för snabba möten, hastiga energitankningar eller två minuters vila innan man drar vidare till nästa affär. Är det skiftet från en arbets-/kunskapsetik, till en konsumtionsetik som slagit igenom i det offentliga rummet?
Olyckligt att det blivit så, att tiderna och platserna för eftertanke och reflektion har krympt. Vet inte om det är därför som Björklund och andra fått för sig att det går att effektivisera utbildning. En treårig utbildning tar tre år, varken mer eller mindre. Och det spelar ingen roll hur mycket man läser under de där tre åren, det är tiden i utbildningssystemet som räknas. Läser man mindre får det så klart konsekvenser, men den som läser mer fördjupar bara eller kanske vidgar sitt vetande. Men en treårig utbildning tar tre år. Utbildning är inte det samma som ett antal kurser, böcker och föreläsningar. Det är först och främst en mognadsprocess. Tid, eftertanke och något att reflektera över. Det är vad utbildning handlar om och går ut på. Effektivitet är därmed omöjligt att införa i utbildningssystemet. Effektivitet utarmar kunskaperna, försämrar förmågan till reflektion och leder till ett dåligt rustat samhälle. För att möta framtidens utmaningar och problem vilka ingen idag kan ana (och det handlar inte om brist på fantasi, det är en fundamental egenskap i världen. Att den inte går att förutse på sikt), krävs att befolkningen har tillräckligt med kreativitet, nog med kunskaper och en väl utvecklad kollektiv förmåga att reflektera över tillvaron. Det får man inte om man har sitt primära sikte inställt på shopping och beställer en latte, to go.
Fler caféer, mer tid till eftertanke, samtal och kritisk reflektion. Det är vad långsiktiga samhällen byggs ifrån. Det går inte att återkalla det gamla Wien och dess kultur, men det går att låta sig inspireras av det som fungerade då. Det går att skapa en ny cafékultur, om tillräckligt många tar sig tid och vill. En ny syn på kunskap och en akademi där innehållet överordnats formen kan skapas genom politiska beslut. En annan värld är möjlig.
Frågan är om vi vill det?
söndag 25 december 2011
Kyrkans obefintliga makt, över julen
Kyrkan, denna mäktiga institution som så länge haft människorna i sin makt, har för läge sedan förlorat makten över världen, vetandet och vardagen. Nu håller kyrkan på att förlora makten även över helgerna. Julens idé är kyrkans uppfinning, men julen så som den varit är också och lika mycket en profan tradition. Och nu är julen mer en folkets helg än kyrkans. Budskapet finns dock kvar i form av Karl Bertil Johnssons Jul. Värt att tänka på. Varför är vi lediga?
Inte är det för att handla matkassar och iPads. Inte för att äta sill och skinka. Vi firar jul för att kyrkan och de troende bestämde att så skulle ske, för herrans många år sedan. Därifrån har det gått av gammal vana. Tradition är ett ord med förklarande kraft. Men varför firas julen, egentligen? Den frågan besvaras inte av förklaringen tradition. Det är ett cirkelresonemang. Liksom julen är ett cirkelresonemang. Den firas för att den firas.
Julen är inget i sig. Den är bara en upprepad handling som (oftast) följer samma eller liknande mönster som förra året och som (nästan) alla andras handlingar. Julen är en kollektiv överenskommelse om att nu gör vi som vi brukar. Vi tar ledigt från jobbet och tokhandlar. Och så drömmer vi om att allt vore annorlunda, som förr. Vi talar om julens budskap, men det är också det enda vi gör. Talar om. Naturligtvis är detta en hänsynslös generalisering och bitvis är det en orättvis beskrivning av hur det är hemma hos de flesta. Och det var på inget sätt bättre förr.
Tänkte bara kasta in en tanke i julfriden. Funderar på allvar över frågan varför julen firas. Varför kan och får jag vara ledig för jobbet? Inte är det för att jag behöver vara ledig. Svaret finns någon annan stans. Hos kyrkan. Det är kyrkans förtjänst att kan sitta här vid datorn och bara låta tankarna flyta medan fingrarna spelar över tangenterna, utan en tanke på det jag skriver nödvändigtvis måste resultera i något konkret eller vettigt. Kanske var det så han tänkte också, prästen i Luleå, han som förra året försov sig till julottan. Prästen som detta år fick en ingivelse om att i år göra entré i pyjamas?
Men den typen av handlingar visar väl bara än tydligare hur det står till med julen och julens budskap. Om ingen tar den på allvar, julens idé och tanken om solidaritet och kärlek till mänskligheten. Ja då kan vi nog vara säkra på att den sjunger på sista versen. När den uppväxande generationen inte ens förstår varför man skall titta på tecknad film på julafton, klockan 15.00. Ja då har själva det fundament vilket julen som vi känner den vilar på raserats. För inte kan vi väl fira jul enbart för att handlarna skall kunna få ihop tillräckligt med intäkter för att klara sina utgifter?
Julen är inte som den har varit. Det har den visserligen aldrig, för så är det med traditioner, de förändras. Men när ingen, inte ens kyrkans (maktlösa) företrädare, förstår varför julen ska firas, då har den förändrats till oigenkännlighet.
Eller är jag fel ute?
Inte är det för att handla matkassar och iPads. Inte för att äta sill och skinka. Vi firar jul för att kyrkan och de troende bestämde att så skulle ske, för herrans många år sedan. Därifrån har det gått av gammal vana. Tradition är ett ord med förklarande kraft. Men varför firas julen, egentligen? Den frågan besvaras inte av förklaringen tradition. Det är ett cirkelresonemang. Liksom julen är ett cirkelresonemang. Den firas för att den firas.
Julen är inget i sig. Den är bara en upprepad handling som (oftast) följer samma eller liknande mönster som förra året och som (nästan) alla andras handlingar. Julen är en kollektiv överenskommelse om att nu gör vi som vi brukar. Vi tar ledigt från jobbet och tokhandlar. Och så drömmer vi om att allt vore annorlunda, som förr. Vi talar om julens budskap, men det är också det enda vi gör. Talar om. Naturligtvis är detta en hänsynslös generalisering och bitvis är det en orättvis beskrivning av hur det är hemma hos de flesta. Och det var på inget sätt bättre förr.
Tänkte bara kasta in en tanke i julfriden. Funderar på allvar över frågan varför julen firas. Varför kan och får jag vara ledig för jobbet? Inte är det för att jag behöver vara ledig. Svaret finns någon annan stans. Hos kyrkan. Det är kyrkans förtjänst att kan sitta här vid datorn och bara låta tankarna flyta medan fingrarna spelar över tangenterna, utan en tanke på det jag skriver nödvändigtvis måste resultera i något konkret eller vettigt. Kanske var det så han tänkte också, prästen i Luleå, han som förra året försov sig till julottan. Prästen som detta år fick en ingivelse om att i år göra entré i pyjamas?
Men den typen av handlingar visar väl bara än tydligare hur det står till med julen och julens budskap. Om ingen tar den på allvar, julens idé och tanken om solidaritet och kärlek till mänskligheten. Ja då kan vi nog vara säkra på att den sjunger på sista versen. När den uppväxande generationen inte ens förstår varför man skall titta på tecknad film på julafton, klockan 15.00. Ja då har själva det fundament vilket julen som vi känner den vilar på raserats. För inte kan vi väl fira jul enbart för att handlarna skall kunna få ihop tillräckligt med intäkter för att klara sina utgifter?
Julen är inte som den har varit. Det har den visserligen aldrig, för så är det med traditioner, de förändras. Men när ingen, inte ens kyrkans (maktlösa) företrädare, förstår varför julen ska firas, då har den förändrats till oigenkännlighet.
Eller är jag fel ute?
lördag 24 december 2011
Önskar God Jul, och pekar på världens oöverblickbarhet
Att tänka med hjälp av poesi leder inte nödvändigtvis till slutsatser, men kan frigöra låsningar och öppna nya, oväntade, möjligheter. När jag parallelläser ”Hemlighetstillståndet” med ”Äpplets vana att falla” slår det mig att Inger Christensen, som dog för två år sedan, föddes samma år som Rosmarie Waldrop. I mitt huvud frågar och talar deras dikter med varandra. Det finns en liknande sammantvinning av kropp-språk-tanke-liv i de båda författarskapen, som likt dna-spiraler är unika och systematiska på samma gång.Läser detta i DN idag. Känns som en bra början på en fin julafton. Firar den hemma. Det har inte hänt många gånger i livet att jag firat jul på den plats som är hemma. Men i år blir det så. Detta märkliga år som fyllts av så många olika, motstridiga känslor, upplevelser och tankar. Ska ägna julledigheten, dessa få dagar av respit från vardagens krav och ökande hastighet, åt att reflektera. Vila ska jag också. Att reflektera är viktigt, och att göra det med hjälp av poesi är bra. Tankar behöver verktyg för att förlösas. Poesi är ett sådant verktyg. Teori ett annat. Samma andas barn, om ni frågar mig. Därför tycker jag om ordet, Kultur-Vetenskap.
Kulturvetenskap handlar om att parallelläsa världen och vetandet. Kulturvetenskap går ut på att jämföra det som är med det som skulle kunna vara. Vad är möjligt, men inte nödvändigt? Vad kan (och bör) förändras? Sådant uppfyller kulturvetares vardag.
Tiden sönderdelar oss till stoft, men håller också våra kroppar i framåtrörelse.Det är Rosemarie Waldrops ord. De sätter ingång tankar, existentiella tankar. Tankar om människan som ett resultat av blivande. Ständig tillblivelse. Från äggets första delning, till kroppens sista andetag. Biologi är rörelse, ständig rörelse och tillblivelse. Människan är 100 % biologi, eller arv.
”Detta ’jag’ har på senare tid förväxlats med uttrycket för en förgivettagen subjektivitet och identitet. Men det indikerar bara att språk äger rum.”Samtidigt är människan 100 % kultur, språk eller miljö. Samtidigt! Fatta det ni som söker alla svar inne i kroppen. Lika viktigt är det att undersöka miljön och språket, kulturen. För där är där, i mötet mellan, som människan blir till. Människa är mer än biologi. Otroligt mycket mer. Och därför är det minst lika viktigt att studera språket. Verktygen som människan använder för att förstå världen och sig själv. Verktygen bör studeras, för det är dem som ger oss tillgång till världen. Verktyg som språk, metaforer och myter behövs för att människor skall kunna kommunicera med varandra.
Kommunikationen mellan människor är också viktig att studera, om man vill förstå vad det innebär att vara och leva i världen, som människa. För människa är mer än biologi. När någon får ett barn duger det inte att svara, det blev en välskapt människa. Där och då avslöjar vi oss. Genom att inte nöja oss med det svaret visar vi hur vi tänker. Det räcker inte att bara vara i köttet. När man föds, kastas man ut i en värld fylld av kollektiva överenskommelser. Som den om att alla antingen är män, eller kvinnor (och så vidare).
Skillnaden på våra kön, säger en röst, räddar oss från förödmjukelse. Den ger mig rysningar, säger den andra. Din röst släpper ner stenar i känslor för att loda deras djup. Då trunkeras kringgärda till krig. Men jag skulle vilja falla tillbaka i enkelhet som i en dunbädd.Waldrop fascinerar. Hennes ord ger inga svar, de ger inspiration. Och inspiration och kreativitet behövs om man ska kunna greppa världen och förstå människoblivandet. Tyvärr håller vetenskapen och akademin att utvecklas i en annan riktning. Vetenskap har blivit synonymt med SVARET. En fråga, ett svar. Även om alla vet att det aldrig kan vara så, utom möjligen inom mattematiken. Vetenskapen håller på att ta död på världen. Det är farligt, för då förlorar mänskligheten ett viktigt skydd mot tillvarons och världens nyckfullhet. Beredskapen inför det oväntat oväntade utarmas när man överallt räknar med att allt går att räkna på.
Kultur går inte att räkna på. Den går bara att leva i. Och då behöver man verktyg att tänka med, fantasi att orientera sig med och kreativitet att skapa nya lösningar med hjälp av. Waldrop skriver att
Visshet betyder att bränna sig.I en värld där det råder full överblickbarhet. Där allt går att räkna på och där det finns ett svar på alla frågor. Ett och ett enda svar, inlagt i världen, för oss människor att upptäcka. Där finns ingen julstämning. För julstämning är inget i sig. Den skapas när människor firar jul på sitt alldeles egna sätt, om och om igen, över tid. Jul är inget, den blir. Liksom människor och kultur, såsom världen.
Sluta leta svar. Lev, i ord och handling. Upptäck världen och livet. Skapa. Enkelt är det inte, och problem kommer nog alltid att finnas. Men det är så det är, vare sig vi vill det eller ej. Världen och människan är inte synonym med vetandet om dem. De är liksom julen, så mycket mer.
God Jul kära läsare, och god fortsättning!
fredag 23 december 2011
Utan tro på framtiden går vi under!
Nyss var det sommar. För bara ett tag sedan höll jag min docentföreläsning. Sedan kom budgetproppen. Besked hit, besked dit. Mörkt och dystert har det varit, med ljusa glimtar in emellan. Strax innan jul landade ett räddningspaket hos VG-regionen, när SAAB gick i konkurs. Lite som livet. En blandning av ... å nej, inte Lasse Berghagen, någon måtta får det vara på flosklerna. Men det är ju så, att komplexa sammanhang och skeenden aldrig är entydiga, alltid oförutsägbara. Därför måste man kunna leva med ovisshet, och det är bra att ha förmågan att tro på framtiden. Eftersom ingen vet vad som kommer att hända. Eftersom det inte finns någon lag eller teleologi, inget förutbestämt mål som världen strävar mot är det viktigt att så många som möjligt försöker se positivt på framtiden. Det ökar möjligheten att kunna se, plocka upp och göra något av de flyktlinjer som finns överallt. Målar man i svart och väljer att se hoten istället för möjligheterna, då kommer man att få svårt att se ljuset när det väl visar sig.
Det är en mörk tid vi lever i just nu. Inte många ljusglimtar. För det är ju faktiskt så att de utbildningsplatser som tilldelats HV är ett tecken på den kris som regionen befinner sig i. Fattigdomen bereder ut sig, både i Sverige, världen och i populärkulturen. Mörkrets makter flyttar fram sina positioner, i Etiopien, i finansvärlden och på andra håll. Det är på inget sätt självklart att allt kommer att ordna sig. Den som litar på det är naiv, och den som saknar förmågan att värdera riskerna som finns, han eller hon kommer inte att klara sig. Det räcker inte att se ljust på framtiden. Det är bara första steget, själva förutsättningen för resten. Handling krävs också. Världen blir till i handling. Samhället skapas i och genom kollektiv aktivitet. Och om allt för många samhällsmedborgare ger upp, speciellt de som är humanistiskt utbildade, kritiskt drivna och som tror på solidaritet, då ger man handlingsinitiativet till dem som tycker att världen och samhället rör sig i rätt riktning.
Att tro på framtiden är inget naivt beslut eller okritisk hållning. Det är ett centralt verktyg i arbetet med att skapa en mer hållbar framtid, för det stora flertalet. Att passivt grotta ner sig i världens elände eller bara kritisera makten, så att säga från sidan, eller kanske ovanifrån. Det är cyniskt och mycket osolidariskt. Bara för att världen inte tror på samma vision som jag har, den rätta visionen. Bara för att vi idag har en högerregering, en demokratiskt framröstad sådan. Betyder inte att den som vill se en annan värld kan ställa sig utanför, med armarna i kors och hävda att man inte är delaktig. Alla är delaktiga i världens blivande. Valet står inte mellan höger eller vänster, det står mellan passivitet (vilket spelar makten i händerna) och aktivitet (vilket är det samma som motstånd mot det rådande).
Att tro på framtiden handlar om att förbereda sig mentalt för en bättre värld. Det är en aktiv motståndshandling, för ett mer solidariskt samhälle. Det handlar om att skaffa sig en vision att verka för. Om att utföra handlingar som leder i rätt riktning istället för att passivt ställa sig vid sidan av och bittert se på när alla andra går i fel riktning. Att tro på framtiden är ett moralisk ställningstagande, liksom valet att måla framtiden i svart. Ingen vet vad som kommer att hända. Ingen kommer någonsin att kunna säga, vad var det jag sa. Alla är utlämnade till världens blivande, som är ett resultat av kollektivets handlingar. Passivitet är också handling.
Det finns ljusglimtar. Man kan lära sig att se dem, om man vill. Det är inte enkelt, men viktigt. Människor överlever katastrofer. Giriga finansmän råkar illa ut ibland, också. Fattiga länder kan resa sig ur askan. De anställda på SAAB har fått sin lön. Framtiden må se mörk ut, men det finns ljusglimtar. Och lär man sig se dem, och om många gör det, ökar chanserna till att de goda krafterna vinner. Att tro på framtiden handlar om att arbeta aktivt för en bättre värld, inte om att passivt lita på att försynen. Att tro på framtiden är inte det samma som att uppmana till positivt tänkande. Framtidstro är inte ett annat ord för ett slags samhällelig KBT. Framtidstro är vad Karl-Bertil Jonsson utövar. Framtidstro handlar om att göra vad man kan, och om att lita på sina medmänniskor. Vi får det samhälle vi kollektiv förtjänar. Jag är humanist, tror på människan och därför tror jag på framtiden.
Eftersom framtiden skapas i handling behöver man inte först se tecken på ljusglimtar för att tro. Ljuset kommer delvis ur tron. Tanke och handling hänger ihop.Yes we can, sa Obama. Han sa också att det kommer inte att bli lätt. Och om han slutat tro. Om han lyssnat mer på samhället än på sin vision om ett bättre samhälle, då hade han gett upp för länge sedan. Han gjorde inte det. Han har istället kämpat oförtrutet, för folket, även om det hela tiden sett mörkt ut. Obama har visat vad man kan uppnå med en tro på framtiden och på förändring. Hur det kommer att gå framöver vet ingen, men om han slutar tro återstår bara mörker. Han har lyckats få igenom många förslag som pekar i rätt riktning. Nu senast en skatterabatt som gynnar folket. Han har inte lyckats med allt. Obama har inte förändrat USA i grunden. Men har har trott på framtiden och på människan.
Jag väljer att göra som Obama, tro på framtiden och på möjligheterna som alltid finns. Hur gör du?
Det är en mörk tid vi lever i just nu. Inte många ljusglimtar. För det är ju faktiskt så att de utbildningsplatser som tilldelats HV är ett tecken på den kris som regionen befinner sig i. Fattigdomen bereder ut sig, både i Sverige, världen och i populärkulturen. Mörkrets makter flyttar fram sina positioner, i Etiopien, i finansvärlden och på andra håll. Det är på inget sätt självklart att allt kommer att ordna sig. Den som litar på det är naiv, och den som saknar förmågan att värdera riskerna som finns, han eller hon kommer inte att klara sig. Det räcker inte att se ljust på framtiden. Det är bara första steget, själva förutsättningen för resten. Handling krävs också. Världen blir till i handling. Samhället skapas i och genom kollektiv aktivitet. Och om allt för många samhällsmedborgare ger upp, speciellt de som är humanistiskt utbildade, kritiskt drivna och som tror på solidaritet, då ger man handlingsinitiativet till dem som tycker att världen och samhället rör sig i rätt riktning.
Att tro på framtiden är inget naivt beslut eller okritisk hållning. Det är ett centralt verktyg i arbetet med att skapa en mer hållbar framtid, för det stora flertalet. Att passivt grotta ner sig i världens elände eller bara kritisera makten, så att säga från sidan, eller kanske ovanifrån. Det är cyniskt och mycket osolidariskt. Bara för att världen inte tror på samma vision som jag har, den rätta visionen. Bara för att vi idag har en högerregering, en demokratiskt framröstad sådan. Betyder inte att den som vill se en annan värld kan ställa sig utanför, med armarna i kors och hävda att man inte är delaktig. Alla är delaktiga i världens blivande. Valet står inte mellan höger eller vänster, det står mellan passivitet (vilket spelar makten i händerna) och aktivitet (vilket är det samma som motstånd mot det rådande).
Att tro på framtiden handlar om att förbereda sig mentalt för en bättre värld. Det är en aktiv motståndshandling, för ett mer solidariskt samhälle. Det handlar om att skaffa sig en vision att verka för. Om att utföra handlingar som leder i rätt riktning istället för att passivt ställa sig vid sidan av och bittert se på när alla andra går i fel riktning. Att tro på framtiden är ett moralisk ställningstagande, liksom valet att måla framtiden i svart. Ingen vet vad som kommer att hända. Ingen kommer någonsin att kunna säga, vad var det jag sa. Alla är utlämnade till världens blivande, som är ett resultat av kollektivets handlingar. Passivitet är också handling.
Det finns ljusglimtar. Man kan lära sig att se dem, om man vill. Det är inte enkelt, men viktigt. Människor överlever katastrofer. Giriga finansmän råkar illa ut ibland, också. Fattiga länder kan resa sig ur askan. De anställda på SAAB har fått sin lön. Framtiden må se mörk ut, men det finns ljusglimtar. Och lär man sig se dem, och om många gör det, ökar chanserna till att de goda krafterna vinner. Att tro på framtiden handlar om att arbeta aktivt för en bättre värld, inte om att passivt lita på att försynen. Att tro på framtiden är inte det samma som att uppmana till positivt tänkande. Framtidstro är inte ett annat ord för ett slags samhällelig KBT. Framtidstro är vad Karl-Bertil Jonsson utövar. Framtidstro handlar om att göra vad man kan, och om att lita på sina medmänniskor. Vi får det samhälle vi kollektiv förtjänar. Jag är humanist, tror på människan och därför tror jag på framtiden.
Eftersom framtiden skapas i handling behöver man inte först se tecken på ljusglimtar för att tro. Ljuset kommer delvis ur tron. Tanke och handling hänger ihop.Yes we can, sa Obama. Han sa också att det kommer inte att bli lätt. Och om han slutat tro. Om han lyssnat mer på samhället än på sin vision om ett bättre samhälle, då hade han gett upp för länge sedan. Han gjorde inte det. Han har istället kämpat oförtrutet, för folket, även om det hela tiden sett mörkt ut. Obama har visat vad man kan uppnå med en tro på framtiden och på förändring. Hur det kommer att gå framöver vet ingen, men om han slutar tro återstår bara mörker. Han har lyckats få igenom många förslag som pekar i rätt riktning. Nu senast en skatterabatt som gynnar folket. Han har inte lyckats med allt. Obama har inte förändrat USA i grunden. Men har har trott på framtiden och på människan.
Jag väljer att göra som Obama, tro på framtiden och på möjligheterna som alltid finns. Hur gör du?
onsdag 21 december 2011
Trollhättan, SAAB och Högskolan Väst: Tillsammans är vi starka!
Trollhättans innevånare kastas återigen mellan hopp och förtvivlan (läs mer här, här, här och här). Samma visa nu som för två år sedan. När krisen slår till är det lätt att drabbas av handlingsförlamning och måla allt i svart. Men det är också som så att när nöden är störst då öppnar sig nya möjligheter. Framtiden är oskriven, och skapas i och genom handlingar. Tillsmmans kan och går det att ta nya tag, hitta lösningar och lyfta staden och regionen. Det finns en resurs i närområdet som bara väntar på att utnyttjas, ett konstruktivt verktyg för problemlösning som inte kostar något men som bär på en ansenlig utvecklingspotential. Jag tänker på Högskolan Västs (HV) regeringsuppdrag att utveckla metoder för Arbetsintegrerat lärande (AIL). Nu liksom då, runt jul 2009, finns det en unik möjlighet att göra något konstruktivt.
AIL är ett helt nytt sätt att tänka kring samverkan mellan akademi, arbetsliv och det omgivande samhället och det händer väldigt mycket på det området just nu, på Högskolan Väst. Själv arbetar jag med ett projekt där teorier och former för samproduktion av kunskap, mellan akademin och arbetslivet, utvecklas. Ett helt nytt sätt att se på kunskap, lärande och regional utveckling. Målet med det arbetsintegrerade lärandet är att komma till insikt om hur man på bästa sätt kan utnyttja den samlade kompetens som finns i Västra Götaland. Saab må gå under och försvinna, men Trollhättan är fortfarande en plats där det finns kompetens, idéer och en vilja att växa, tillsammans. Valet vi står inför är att ge upp, eller satsa på framtiden. Vi kan se bakåt, eller framåt. AIL handlar om att se framåt, om att göra något av det som finns här och nu, tillsammans!
Ny kunskap, ny-tänkande och framåtanda kan skapas ur spillrorna av det som varit. Vad som krävs för detta är att akademin får inblick i arbetslivets vardag och ökad förståelse för den kompetens som finns där. Och arbetslivet behöver inse att man har mycket att vinna på att snabbare och enklare få tillgång till aktuell vetenskaplig kunskap. Istället för att bygga murar mellan centrala sektorer i samhället, och istället för att se varandra som kunder, kan och bör akademin och arbetslivet kasta sig ut i ömsesidigt givande kreativa möten. Genom att bejaka ett mer AIL-inriktat ränkande i VG-regionen ökar möjligheten att hitta nya och konstruktiva lösningar som kan få Trollhättan att andas morgonluft igen, innan kompetensen försvinner någon annstans. Jag tror detta är möjligt, om än inte helt enkelt.
AIL-inriktade samtal är ingen revolutionerande lösning på de akuta problem som Trollhättan och VG-regionen står inför, men det är ett konstruktivt förslag på något man kan göra omgående med hjälp av resurser som redan finns i närområdet. Fördelen med att samtala är att det enda som krävs är tid, engagemang och en förståelse för vikten av att parterna möts förutsättningslöst. Vad som kommer ur dessa samtal vet ingen. Och det är precis det som är poängen och innovationen med AIL. Det vanliga är annars att man startar ett handlingsinriktat diskussionsforum med krav och förväntningar på (snabba och) konkreta resultat. Men det är ett svårt och ofta ineffektivt sätt att arbeta på. Det visar inte minst klimatmötet i Köpenhamn. Diskussioner som har det uttalade syftet att komma fram till något bestämt utvecklas allt för lätt till arenor för maktutövning, även om det inte är parternas mening. Det ligger så att säga inbyggt i diskussionens karaktär att underblåsa tendenser till makt. Samtal eller konversationer däremot är per definition förutsättningslösa. I ett samtal finns en naturlig och självklar plats även för tystnad, mellanrum och eftertanke, vilket är precis vad som krävs för att nya idéer och konstruktiva lösningar ska uppstå. Och det är precis vad som behövs just nu.
Chansen att hitta nya och långsiktigt hållbara lösningar skulle mångfaldigas om vi bara kunde få till stånd förutsättningslösa möten mellan aktörer med skilda kompetenser och erfarenheter, och möjligheterna att lyckas ökas ytterligare om dessa möten kan ske inom ramen för samtal där ingen styr utfallet eller riktningen på konversationen. Det är kärnan i det AIL-arbete som jag har privilegiet att få vara med och utveckla som forskare på Högskolan Väst. Jag vill inget hellre än att ställa mina kompetenser till förfogande. Här finns något, ta vara på möjligheten. Tillsammans kan vi hitta lösningar. Det är jag övertygad om.
Nyckeln till en blomstrande VG-region kan alltså finnas närmare än man tror. Och den består i något så enkelt (och samtidigt svårt) som en plats för möten där representanter för arbetslivet, akademin och samhället kontinuerligt kan föra förutsättningslösa samtal kring hur man bäst utnyttjar resurserna och kompetenserna som man sammantaget förfogar över. Hör av er, ni som är intresserade, och som liksom jag tror att vi som finns och verkar i VG-regionen tillsammans kan hitta lösningar på de utmaningar vi alla står inför.
2012 kan bli början på något nytt, på något stort!
AIL är ett helt nytt sätt att tänka kring samverkan mellan akademi, arbetsliv och det omgivande samhället och det händer väldigt mycket på det området just nu, på Högskolan Väst. Själv arbetar jag med ett projekt där teorier och former för samproduktion av kunskap, mellan akademin och arbetslivet, utvecklas. Ett helt nytt sätt att se på kunskap, lärande och regional utveckling. Målet med det arbetsintegrerade lärandet är att komma till insikt om hur man på bästa sätt kan utnyttja den samlade kompetens som finns i Västra Götaland. Saab må gå under och försvinna, men Trollhättan är fortfarande en plats där det finns kompetens, idéer och en vilja att växa, tillsammans. Valet vi står inför är att ge upp, eller satsa på framtiden. Vi kan se bakåt, eller framåt. AIL handlar om att se framåt, om att göra något av det som finns här och nu, tillsammans!
Ny kunskap, ny-tänkande och framåtanda kan skapas ur spillrorna av det som varit. Vad som krävs för detta är att akademin får inblick i arbetslivets vardag och ökad förståelse för den kompetens som finns där. Och arbetslivet behöver inse att man har mycket att vinna på att snabbare och enklare få tillgång till aktuell vetenskaplig kunskap. Istället för att bygga murar mellan centrala sektorer i samhället, och istället för att se varandra som kunder, kan och bör akademin och arbetslivet kasta sig ut i ömsesidigt givande kreativa möten. Genom att bejaka ett mer AIL-inriktat ränkande i VG-regionen ökar möjligheten att hitta nya och konstruktiva lösningar som kan få Trollhättan att andas morgonluft igen, innan kompetensen försvinner någon annstans. Jag tror detta är möjligt, om än inte helt enkelt.
AIL-inriktade samtal är ingen revolutionerande lösning på de akuta problem som Trollhättan och VG-regionen står inför, men det är ett konstruktivt förslag på något man kan göra omgående med hjälp av resurser som redan finns i närområdet. Fördelen med att samtala är att det enda som krävs är tid, engagemang och en förståelse för vikten av att parterna möts förutsättningslöst. Vad som kommer ur dessa samtal vet ingen. Och det är precis det som är poängen och innovationen med AIL. Det vanliga är annars att man startar ett handlingsinriktat diskussionsforum med krav och förväntningar på (snabba och) konkreta resultat. Men det är ett svårt och ofta ineffektivt sätt att arbeta på. Det visar inte minst klimatmötet i Köpenhamn. Diskussioner som har det uttalade syftet att komma fram till något bestämt utvecklas allt för lätt till arenor för maktutövning, även om det inte är parternas mening. Det ligger så att säga inbyggt i diskussionens karaktär att underblåsa tendenser till makt. Samtal eller konversationer däremot är per definition förutsättningslösa. I ett samtal finns en naturlig och självklar plats även för tystnad, mellanrum och eftertanke, vilket är precis vad som krävs för att nya idéer och konstruktiva lösningar ska uppstå. Och det är precis vad som behövs just nu.
Chansen att hitta nya och långsiktigt hållbara lösningar skulle mångfaldigas om vi bara kunde få till stånd förutsättningslösa möten mellan aktörer med skilda kompetenser och erfarenheter, och möjligheterna att lyckas ökas ytterligare om dessa möten kan ske inom ramen för samtal där ingen styr utfallet eller riktningen på konversationen. Det är kärnan i det AIL-arbete som jag har privilegiet att få vara med och utveckla som forskare på Högskolan Väst. Jag vill inget hellre än att ställa mina kompetenser till förfogande. Här finns något, ta vara på möjligheten. Tillsammans kan vi hitta lösningar. Det är jag övertygad om.
Nyckeln till en blomstrande VG-region kan alltså finnas närmare än man tror. Och den består i något så enkelt (och samtidigt svårt) som en plats för möten där representanter för arbetslivet, akademin och samhället kontinuerligt kan föra förutsättningslösa samtal kring hur man bäst utnyttjar resurserna och kompetenserna som man sammantaget förfogar över. Hör av er, ni som är intresserade, och som liksom jag tror att vi som finns och verkar i VG-regionen tillsammans kan hitta lösningar på de utmaningar vi alla står inför.
2012 kan bli början på något nytt, på något stort!
tisdag 20 december 2011
Nordkorea och problemen med vi-samhället
Skrev igår om jag-samhällets paradoxer. Det är en ytterlighet ifråga om samhällsplanering, att alla ser till sig. Jag, mig och mina intressen, det är samhällets uppgift att tillhandahålla detta och säkra fortsatt stöd för egot. Jag-samhällets uppgift vill säga. Men, som sagt, ett samhälle där alla ser till sig, det är inget samhälle. Framförallt är det inte långsiktigt hållbart.
Så då är jag för vi-samhället då, eller? Vad finns det för alternativ, om det inte är jag måste det väl vara vi? Nja. Vem har sagt att man måste välja ytterligheterna. Utpräglade vi-samhällen, extremerna åt andra hållet, såsom till exempel Nordkorea (om det nu inte är en extrem variant av ett jag-samhälle. En ledares vilja är lag) är minst lika problematiska. Om alla, alltid skall ta hänsyn till alla andra, då blir systemet tungrott och risken är att alla blir lidande.
Deleuze och Guattari talar om tendenser i världens blivande, av sammanhållning, territorialisering, som ställs mot upplösande tendenser av deterritorialisering. Deras poäng är att krafterna som strävar efter sammanhållning är starkare. Tänk på multinationella företag som i den fria konkurrensens namn strävar eftyer världsherravälde, monopl. Det är som vore det en inneboende lag. Alla vet att det skadar samhället, ändå låter man det ske, gång på gång. Det finns liksom ingen motkraft.
Upplösande krafter, total anarki är emellertid lika illa. Det är den andra extremen. Den kraften behövs emellertid, som motkraft till territorialiseringarna som pågår överallt. Därför bör man sträva efter, eller underblåsa upplösande krafter i världen. Fast man måste vara vaksam på att ingen av extremerna tar överhanden.
Balans är vad som präglar ett långsiktigt hållbart samhälle. Där det råder balans mellan territorialisering och deterritorialisering, där är det gott att leva. Balansen får emellertid inte förväxlas med jämvikt. Samhälllen är överallt och alltid processer av blivande, och som sådana befinner de sig långt ifrån jämvikt. Det är därför de så lätt går över styr. Finanskriser, inbördeskrig, bostadsbubblor och revolutioner är inga undantag, det är en fara som ständigt är överhängande. Det är en viktig insikt att ha med in i politiken. Om man vill förstå hur man kan uppnå långsiktighet.
Termodynamikens andra lag, är av ovan angivna skäl tillämpbar på samhället. Samhällen är processer långt ifrån jämvikt. Det handlar alltså inte om höger eller vänster i politiken. Vad det handlar om är insikt om vilka logiker som styr det blivande som allt och alla utgör delar av och förändras inom.
Kanske är vi klara med politiken? Kanske är det dags att kulturvetare tar plats i ledningen, inte bara för företag (eftersom ekonomi och kultur har blivit synonymer), utan även i landets högsta ledning. Det är i alla fall en tanke värd att reflektera över.
Så då är jag för vi-samhället då, eller? Vad finns det för alternativ, om det inte är jag måste det väl vara vi? Nja. Vem har sagt att man måste välja ytterligheterna. Utpräglade vi-samhällen, extremerna åt andra hållet, såsom till exempel Nordkorea (om det nu inte är en extrem variant av ett jag-samhälle. En ledares vilja är lag) är minst lika problematiska. Om alla, alltid skall ta hänsyn till alla andra, då blir systemet tungrott och risken är att alla blir lidande.
Deleuze och Guattari talar om tendenser i världens blivande, av sammanhållning, territorialisering, som ställs mot upplösande tendenser av deterritorialisering. Deras poäng är att krafterna som strävar efter sammanhållning är starkare. Tänk på multinationella företag som i den fria konkurrensens namn strävar eftyer världsherravälde, monopl. Det är som vore det en inneboende lag. Alla vet att det skadar samhället, ändå låter man det ske, gång på gång. Det finns liksom ingen motkraft.
Upplösande krafter, total anarki är emellertid lika illa. Det är den andra extremen. Den kraften behövs emellertid, som motkraft till territorialiseringarna som pågår överallt. Därför bör man sträva efter, eller underblåsa upplösande krafter i världen. Fast man måste vara vaksam på att ingen av extremerna tar överhanden.
Balans är vad som präglar ett långsiktigt hållbart samhälle. Där det råder balans mellan territorialisering och deterritorialisering, där är det gott att leva. Balansen får emellertid inte förväxlas med jämvikt. Samhälllen är överallt och alltid processer av blivande, och som sådana befinner de sig långt ifrån jämvikt. Det är därför de så lätt går över styr. Finanskriser, inbördeskrig, bostadsbubblor och revolutioner är inga undantag, det är en fara som ständigt är överhängande. Det är en viktig insikt att ha med in i politiken. Om man vill förstå hur man kan uppnå långsiktighet.
Termodynamikens andra lag, är av ovan angivna skäl tillämpbar på samhället. Samhällen är processer långt ifrån jämvikt. Det handlar alltså inte om höger eller vänster i politiken. Vad det handlar om är insikt om vilka logiker som styr det blivande som allt och alla utgör delar av och förändras inom.
Kanske är vi klara med politiken? Kanske är det dags att kulturvetare tar plats i ledningen, inte bara för företag (eftersom ekonomi och kultur har blivit synonymer), utan även i landets högsta ledning. Det är i alla fall en tanke värd att reflektera över.
måndag 19 december 2011
Jag-samhällets paradoxer
Vad är ett samhälle? Hur kan det som benämns samhället organiseras? Var går gränsen för samhället; vad ska räknas som insida, utsida? Det är viktiga frågor som inte bara behöver ställas, utan även utredas, om man vill uppnå långsiktig hållbarhet. Här kommer kulturvetenskaplig kompetens till sin rätt. Inget ska ledas i bevis. Ingen bästa praktik ska försvaras. Ett samhälle är en komplex helhet, och det präglas av en hög grad av självorganisering. Det är utgångspunkten för allt vidare arbete. Förståelse för vilka parametrar man har att ta hänsyn till.
Samhället är som sagt en komplex helhet och det består av en lång rad olika aktörer, människor så klart, men även teknologier, materialitet och immateriella aspekter som på ett eller annat sätt påverkar blivandets riktning. Allt går inte att räkna på, alla modeller som används i arbetet med att förstå helheten måste vara öppna. Det är det viktigaste att förstå och förhålla sig till. Komplexa processer måste förstås som just komplext dynamiska processer. Kännetecknande för komplexitet är att den inte går att bryta ner, den måste förstås som den emergent helhet den är. Förstår man detta och att samhället är just det, en emergent, komplext dynamisk och i hög grad självorganiserande helhet, då har man kommit en lång bit på vägen i arbetet med att skapa ett långsiktigt hållbart samhälle.
Även om samhället inte bara består av människor så är det av och för människor det skapats. Det är annars en vanlig missuppfattning att den posthumanistiska förståelse som här presenteras skulle bortse från människorna. Inget kunde vara mer felaktigt. Posthumanism är fortfarande en vetenskap om och för människor. Det är bara ett lite mer förutsättningslöst sätt att gripa sig an uppgiften att försöka förstå den helhet som brukar benämnas samhället. Ett mer adekvat sätt att arbeta.
Människor är viktiga, men inte den enda aktören som finns och gör skillnad i världen, samhället. Men det är till människorna jag vänder mig. Människorna har förmågan att med stöd i information, något immateriellt, ändra sitt sätt att handla. Självorganiserandets riktning kan därför påverkas, men inte styras. Det går inte att bestämma riktningen och sedan tro att det blir som man bestämt. Men det går att öka medvetenheten om att tankemodellerna som finns och omhuldas i det kulturella sammanhang som samhället utgör, påverkar utfallet av helhetens blivande.
När jag växte upp präglades samhället, grovt generaliserat, av ett vi-tänkande. Samhället då var mer kollektivt då. Kollektiva lösningar fanns det åtminstone gott om i vardagen. Mina föräldrar ställdes kort sagt inför färre val. TV, radio, el- och telefontrafik samt en massa annat ägdes och drevs av det allmänna, för kollektivet. Alla satt, kan man säga i samma båt. Samhället präglades åtminstone mer av vi, än jag. Jantelagen håll alla individuella ambitioner tillbaka. Det allmännas väl och ve gick före enskilda individers önskningar. Det var så det var, så man tänkte, när jag växte upp. På gott och ont.
Idag syns en betydande glidning, i riktning: Jag. Dagens samhälle vill se och strävar efter individuella lösningar i allt högre grad. Vi lever idag i ett jag-samhälle. Jag skall kunna välja och välja bort. Jag skall få mina behov tillfredställda, av någon annan. Om jag inte vill, orkar eller anser mig hinna, städam passa barn eller vad det nu kan vara, då skall jag ha möjlighet att välja bort dessa moment i vardagen. Det är samhällets uppgift idag, att säkerställa detta.
Det var inte bättre förr. Viktigt att än en gång påpeka det. Bakåt går inte att röra sig, bara framåt. Allt är annorlunda idag jämfört med då. Bara det faktum att jordens befolkning idag är dubbelt så stor som den var på 1960-talet talar sitt tydliga språk. Och med internet och nya resvanor påverkas naturligtvis även samhället och kulturen. Men det betyder inte att man måste acceptera allt som sker. Jag ser en fara i jagcentreringen. Den är inte långsiktigt hållbar. Ett samhälle är per definition en kollektiv lösning, och hur mycket man än önskar det, som individ, så går det inte att erbjuda alla individuella lösningar. Valfrihet är det inget fel på, men till vilket pris?
Frågan vi måste ställa oss är vad vi är beredda att offra för valfriheten. Och kanske viktigare ändå, är den överhuvudtaget möjlig? Jag är djupt influerad av Spinoza här, och menar att individens frihet bara går att realiseras genom att ge upp sin autonomi inom ramen för ett samhälle. Riktig frihet går bara att nå om man är trygg, och det är samhällets uppgift att tillhandahålla trygghet. När jag tänker mig att mina önskningar alltid skall kunna realiseras, att det är samhällets uppgift att erbjuda mig valfrihet, då har det hänt något betydelsefullt. Då har ansvaret för det allmänna förskjutits bortom min horisont. Då är det någon annan som skall lösa mina problem. Och då är det inte ett samhälle jag lever i , då är det i en grupp med enskilda individer som alla kämpar om utrymme. För att jag skall få krävs att någon annan gör. Det finns inga genvägar här, ingen kaka som går att äta men ändå ha kvar.
Jag-samhällets paradox är just detta att någon ändå måste göra det jag inte vill, orkar eller anser mig ha tid till. Denne någon är påfallande ofta någon som jhäämtas utifrån. Någon som är villig att göra det jag inte vill, för det pris jag anser tjänsten är värd.
Jag-samhället ser jag som en konsekvens av det välstånd som skapades av min föräldrageneration, efter det andra världskriget. Jag-tänkandet uppstår inte som en önskan inifrån individer, det är en konsekvens av samhällets självorganisering. En effekt av blivandet som alla är en del av. Men det är en återvändsgränd. Det går inte att bygga ett hållbart samhälle av individer. Ett samhälle kan bara leva och fionnas om dem som ingår i det ser sig som delar av ett kollektiv. För att jag skall kunna få måste jag ge, och ju mer jag ger desto mer kan jag få. Paradoxalt nog är det så det fungerar.
Samhällen är per definition en kollektiv lösning. Utan medvetet ömsesidigt beroende individer finns inget samhälle. Jag-samhället är en utopi. Och visst kan man sträva efter ökad valfrihet, men utan kollektivet och värnandet om det har vi inget samhälle.
Det är en av alla viktiga insikter som finns inom kulturvetenskapen. Vi kan välja att lyssna och lära, eller att bortse från dessa fundamentala fakta. Valet är ditt, och mitt. Och vi får leva med konsekvensen av våra val, oavsett hur vad vi vill eller hur vi än ser på saken.
Samhället är som sagt en komplex helhet och det består av en lång rad olika aktörer, människor så klart, men även teknologier, materialitet och immateriella aspekter som på ett eller annat sätt påverkar blivandets riktning. Allt går inte att räkna på, alla modeller som används i arbetet med att förstå helheten måste vara öppna. Det är det viktigaste att förstå och förhålla sig till. Komplexa processer måste förstås som just komplext dynamiska processer. Kännetecknande för komplexitet är att den inte går att bryta ner, den måste förstås som den emergent helhet den är. Förstår man detta och att samhället är just det, en emergent, komplext dynamisk och i hög grad självorganiserande helhet, då har man kommit en lång bit på vägen i arbetet med att skapa ett långsiktigt hållbart samhälle.
Även om samhället inte bara består av människor så är det av och för människor det skapats. Det är annars en vanlig missuppfattning att den posthumanistiska förståelse som här presenteras skulle bortse från människorna. Inget kunde vara mer felaktigt. Posthumanism är fortfarande en vetenskap om och för människor. Det är bara ett lite mer förutsättningslöst sätt att gripa sig an uppgiften att försöka förstå den helhet som brukar benämnas samhället. Ett mer adekvat sätt att arbeta.
Människor är viktiga, men inte den enda aktören som finns och gör skillnad i världen, samhället. Men det är till människorna jag vänder mig. Människorna har förmågan att med stöd i information, något immateriellt, ändra sitt sätt att handla. Självorganiserandets riktning kan därför påverkas, men inte styras. Det går inte att bestämma riktningen och sedan tro att det blir som man bestämt. Men det går att öka medvetenheten om att tankemodellerna som finns och omhuldas i det kulturella sammanhang som samhället utgör, påverkar utfallet av helhetens blivande.
När jag växte upp präglades samhället, grovt generaliserat, av ett vi-tänkande. Samhället då var mer kollektivt då. Kollektiva lösningar fanns det åtminstone gott om i vardagen. Mina föräldrar ställdes kort sagt inför färre val. TV, radio, el- och telefontrafik samt en massa annat ägdes och drevs av det allmänna, för kollektivet. Alla satt, kan man säga i samma båt. Samhället präglades åtminstone mer av vi, än jag. Jantelagen håll alla individuella ambitioner tillbaka. Det allmännas väl och ve gick före enskilda individers önskningar. Det var så det var, så man tänkte, när jag växte upp. På gott och ont.
Idag syns en betydande glidning, i riktning: Jag. Dagens samhälle vill se och strävar efter individuella lösningar i allt högre grad. Vi lever idag i ett jag-samhälle. Jag skall kunna välja och välja bort. Jag skall få mina behov tillfredställda, av någon annan. Om jag inte vill, orkar eller anser mig hinna, städam passa barn eller vad det nu kan vara, då skall jag ha möjlighet att välja bort dessa moment i vardagen. Det är samhällets uppgift idag, att säkerställa detta.
Det var inte bättre förr. Viktigt att än en gång påpeka det. Bakåt går inte att röra sig, bara framåt. Allt är annorlunda idag jämfört med då. Bara det faktum att jordens befolkning idag är dubbelt så stor som den var på 1960-talet talar sitt tydliga språk. Och med internet och nya resvanor påverkas naturligtvis även samhället och kulturen. Men det betyder inte att man måste acceptera allt som sker. Jag ser en fara i jagcentreringen. Den är inte långsiktigt hållbar. Ett samhälle är per definition en kollektiv lösning, och hur mycket man än önskar det, som individ, så går det inte att erbjuda alla individuella lösningar. Valfrihet är det inget fel på, men till vilket pris?
Frågan vi måste ställa oss är vad vi är beredda att offra för valfriheten. Och kanske viktigare ändå, är den överhuvudtaget möjlig? Jag är djupt influerad av Spinoza här, och menar att individens frihet bara går att realiseras genom att ge upp sin autonomi inom ramen för ett samhälle. Riktig frihet går bara att nå om man är trygg, och det är samhällets uppgift att tillhandahålla trygghet. När jag tänker mig att mina önskningar alltid skall kunna realiseras, att det är samhällets uppgift att erbjuda mig valfrihet, då har det hänt något betydelsefullt. Då har ansvaret för det allmänna förskjutits bortom min horisont. Då är det någon annan som skall lösa mina problem. Och då är det inte ett samhälle jag lever i , då är det i en grupp med enskilda individer som alla kämpar om utrymme. För att jag skall få krävs att någon annan gör. Det finns inga genvägar här, ingen kaka som går att äta men ändå ha kvar.
Jag-samhällets paradox är just detta att någon ändå måste göra det jag inte vill, orkar eller anser mig ha tid till. Denne någon är påfallande ofta någon som jhäämtas utifrån. Någon som är villig att göra det jag inte vill, för det pris jag anser tjänsten är värd.
Jag-samhället ser jag som en konsekvens av det välstånd som skapades av min föräldrageneration, efter det andra världskriget. Jag-tänkandet uppstår inte som en önskan inifrån individer, det är en konsekvens av samhällets självorganisering. En effekt av blivandet som alla är en del av. Men det är en återvändsgränd. Det går inte att bygga ett hållbart samhälle av individer. Ett samhälle kan bara leva och fionnas om dem som ingår i det ser sig som delar av ett kollektiv. För att jag skall kunna få måste jag ge, och ju mer jag ger desto mer kan jag få. Paradoxalt nog är det så det fungerar.
Samhällen är per definition en kollektiv lösning. Utan medvetet ömsesidigt beroende individer finns inget samhälle. Jag-samhället är en utopi. Och visst kan man sträva efter ökad valfrihet, men utan kollektivet och värnandet om det har vi inget samhälle.
Det är en av alla viktiga insikter som finns inom kulturvetenskapen. Vi kan välja att lyssna och lära, eller att bortse från dessa fundamentala fakta. Valet är ditt, och mitt. Och vi får leva med konsekvensen av våra val, oavsett hur vad vi vill eller hur vi än ser på saken.
söndag 18 december 2011
En akademi, i takt med tiden eller med sig själv?
Som nybliven docent och i ljuset av hotande ekonomiska neddragningar har jag under hösten allt mer kommit att fundera över den akademiska världen. Mycket är sig likt, men tänker jag på hur det det såg ut när jag var student i början av 1990-talet är förändringen ändå markant. Vad är det för värld, vart är vi på väg?
Akademin, så som jag tänker mig den, skall vara en plats där användbar kunskap produceras och kommuniceras med resten av samhället. En kreativ miljö där man löser svåra, angelägna problem. En samhällsinstitution där man fostrar människor till att klara dessa uppgifter. Det är ett ideal att sträva mot i alla fall, men är det så det ser ut? Nej, tyvärr är det inte så.
Det är med oro jag ser på den miljö jag finns och verkar inom och som jag dessutom är en företrädare för. Som docent har jag ett ansvar för att verka för en akademi värd namnet. Min lojalitet ligger hos uppdraget (sökandet efter användbar kunskap) och hos studenterna, inte med akademikerna. Faktum är att jag känner mig allt mer förfrämligad inför den akademiska kultur som jag lever mitt liv i och genom. Akademin håller på att tas över av andra krafter än dem som värnar kunskap. Idag är det helt andra världen som premieras och ställs i förgrunden. Kunskap talas det väldig sällan om. Liksom ifråga om infrastrukturen, vården och skolan är det ekonomin som kommer i första rummet. Konsekvenserna av detta oroar mig.
Förmågan att dra in pengar är viktigare än förmågan att kommunicera relevant och samhällsnyttig kunskap. Det är naturligtvis inte så man säger, men konsekvensen av handlandet är just det. Det förutsätts finnas ett kausalt samband mellan en bra (vad det nu är) forskningsansökan och bra (i betydelsen användbara) kunskaper. Men ingen har undersökt om det är så. Ingen vet alltså om det antagandet, som hela den akademiska världen vilar på, är sant och riktigt. Man förutsätter att det är så. Men jag vägrar tro att jag är ensam om att ha kollegor som äger förmågan att erhålla pengar men som uppvisar stora brister vad gäller forskning och publicering av resultat. Money talks, som bekant. Följaktligen har denna grupp forskare makt. Deras förmågor premieras, lever vidare inom akademin och påverkar därigenom hela miljön. Har man fått pengar en gång ökar chanserna betydligt att man får pengar igen.
När, eller om akademin helt och hållet genomsyras av det tänkandet, då är det ingen akademi längre. Den dagen då akademin sätter ekonomin före kunskapen, då har den transformerats till en penninggenererande koloss bland andra i ett samhälle som sålt sin själ till djävulen. Pengar för pengarnas skull, överallt, alltid. Det är ett skrämmande samhälle. Där är vi inte ännu, men vi är på god väg.
Akademin är fylld av andra fenomen som pekar i samma oroande riktning. Helårsprestationer och examina är viktigare än kunskaper. Det är ett annat exempel där yta försiggår innehåll. Titlar och utmärkelser, formella kompetenser hos personalen, istället för aktuella kunskaper som används och är nyttiga idag. Det är ett annat. Sammantaget gör detta att den som har högst formell kompetens (= titel) alltid har mest att säga till om, mest makt över utvecklingen och verksamheten. Oavsett om hen är aktiv eller om hen har slutat läsa, forska och hänga med. En trött gammal professor som helt tappat kontakten med verkligheten har alltid mer makt och inflytande än en kunskapstörstande docent som vill vara med och utveckla sitt ämne i riktning ökad samhällsnytta.
Den som har makt har också makt över kunskap. Och de två främsta bevisen på makt inom akademin idag är pengar och titlar, ytfenomen som går att mäta och räkna. Inte förmågan att forska, och de kunskaper man faktiskt besitter, inre kvalitativa egenskaper. I den bästa av världar finns det kausala samband mellan yta och innehåll. Tyvärr lever vi inte i den världen. Dagens akademi präglas av en ängslighet. Ingen vågar lita på någon, allt måste kontrolleras. Och bara det som kan kontrolleras är värt något. Därför blir det som det blir, även om ingen vill ha det så egentligen. När det hålls tal och vid akademiska högtider är det alltså svunna ideal som hyllas, för i den dagliga verksamheten gäller det först och främst att man har en budget i balans. Det är viktigare än allt annat. Självklart blir kunskapen lidande, och i förlängningen är detta förödande för hela samhället. Kort sagt, nuvarande system för högre utbildning och forskning är inte långsiktigt hållbar.
Man skulle kunna tänka sig andra fördelningsprinciper för forskningsmedel. Självklart förstår jag att pengar är en förutsättning för verksamheten och jag menar absolut inte att ett sådant ämne som humaniora måste få kosta pengar, men pengar skall vara ett medel inte ett mål. Det är fullt möjligt att utarbeta och anamma principer som lägger större vikt vid utfallet av arbetet än vid löftena som ges initialt. Och man skulle kunna bedöma kompetens på andra sätt. Till exempel skulle professorstitlar och andra akademiska utmärkelser kunna vara relaterade till vad man faktisk presterar här och nu. Idag kan man leva på gamla meriter. Alla gör inte det, men skrämmande många. Professor skulle då vara en titel som bara den har som, och bara så länge han eller hon, producerar ny kunskap i en takt och en omfattning som uppfyller de krav man kollektivt kommit överens om.
Mer fokus på innehåll, och mindre på yta. Det är vägen som leder till en hållbar och samhällsnyttig akademi. Jag sökte mig till forskningen för kunskapens skull, för möjligheten att lära, lära om och och lära nytt. Jag vill ständigt utvecklas, växa och utmanas. Inte förvalta uppnådda resultat. Jag vill samarbeta, gärna över gränser, inte konkurrera. Som den akademiska världen ser ut idag hindras jag att göra detta, leva så. Vägrar tro att jag är ensam om att hysa denna önskan, men ensam är precis vad jag känner mig. Det kulturella klimatet inom akademin tystar ovanstående tankar, och premierar det rådande. Dessutom är det så att kampen för djup och kvalitet är svår att vinna om man kämpar mot krafter som verkar för kvantitet och yta.
Flyktlinjer är en plats för utvecklandet av tankar och tekniker som kan användas i arbetet med att leda akademin i önskad riktning. Tillsammans når man längre om man är ensam. Alla synpunkter på detta, och på annat som faller inom är välkomna. Vi som tror på kunskap, kritiskt tänkande och kvalitet, vi måste göra gemensam sak och höja våra röster. Jag är övertygad om att vi är fler än vi tror.
Akademin, så som jag tänker mig den, skall vara en plats där användbar kunskap produceras och kommuniceras med resten av samhället. En kreativ miljö där man löser svåra, angelägna problem. En samhällsinstitution där man fostrar människor till att klara dessa uppgifter. Det är ett ideal att sträva mot i alla fall, men är det så det ser ut? Nej, tyvärr är det inte så.
Det är med oro jag ser på den miljö jag finns och verkar inom och som jag dessutom är en företrädare för. Som docent har jag ett ansvar för att verka för en akademi värd namnet. Min lojalitet ligger hos uppdraget (sökandet efter användbar kunskap) och hos studenterna, inte med akademikerna. Faktum är att jag känner mig allt mer förfrämligad inför den akademiska kultur som jag lever mitt liv i och genom. Akademin håller på att tas över av andra krafter än dem som värnar kunskap. Idag är det helt andra världen som premieras och ställs i förgrunden. Kunskap talas det väldig sällan om. Liksom ifråga om infrastrukturen, vården och skolan är det ekonomin som kommer i första rummet. Konsekvenserna av detta oroar mig.
Förmågan att dra in pengar är viktigare än förmågan att kommunicera relevant och samhällsnyttig kunskap. Det är naturligtvis inte så man säger, men konsekvensen av handlandet är just det. Det förutsätts finnas ett kausalt samband mellan en bra (vad det nu är) forskningsansökan och bra (i betydelsen användbara) kunskaper. Men ingen har undersökt om det är så. Ingen vet alltså om det antagandet, som hela den akademiska världen vilar på, är sant och riktigt. Man förutsätter att det är så. Men jag vägrar tro att jag är ensam om att ha kollegor som äger förmågan att erhålla pengar men som uppvisar stora brister vad gäller forskning och publicering av resultat. Money talks, som bekant. Följaktligen har denna grupp forskare makt. Deras förmågor premieras, lever vidare inom akademin och påverkar därigenom hela miljön. Har man fått pengar en gång ökar chanserna betydligt att man får pengar igen.
När, eller om akademin helt och hållet genomsyras av det tänkandet, då är det ingen akademi längre. Den dagen då akademin sätter ekonomin före kunskapen, då har den transformerats till en penninggenererande koloss bland andra i ett samhälle som sålt sin själ till djävulen. Pengar för pengarnas skull, överallt, alltid. Det är ett skrämmande samhälle. Där är vi inte ännu, men vi är på god väg.
Akademin är fylld av andra fenomen som pekar i samma oroande riktning. Helårsprestationer och examina är viktigare än kunskaper. Det är ett annat exempel där yta försiggår innehåll. Titlar och utmärkelser, formella kompetenser hos personalen, istället för aktuella kunskaper som används och är nyttiga idag. Det är ett annat. Sammantaget gör detta att den som har högst formell kompetens (= titel) alltid har mest att säga till om, mest makt över utvecklingen och verksamheten. Oavsett om hen är aktiv eller om hen har slutat läsa, forska och hänga med. En trött gammal professor som helt tappat kontakten med verkligheten har alltid mer makt och inflytande än en kunskapstörstande docent som vill vara med och utveckla sitt ämne i riktning ökad samhällsnytta.
Den som har makt har också makt över kunskap. Och de två främsta bevisen på makt inom akademin idag är pengar och titlar, ytfenomen som går att mäta och räkna. Inte förmågan att forska, och de kunskaper man faktiskt besitter, inre kvalitativa egenskaper. I den bästa av världar finns det kausala samband mellan yta och innehåll. Tyvärr lever vi inte i den världen. Dagens akademi präglas av en ängslighet. Ingen vågar lita på någon, allt måste kontrolleras. Och bara det som kan kontrolleras är värt något. Därför blir det som det blir, även om ingen vill ha det så egentligen. När det hålls tal och vid akademiska högtider är det alltså svunna ideal som hyllas, för i den dagliga verksamheten gäller det först och främst att man har en budget i balans. Det är viktigare än allt annat. Självklart blir kunskapen lidande, och i förlängningen är detta förödande för hela samhället. Kort sagt, nuvarande system för högre utbildning och forskning är inte långsiktigt hållbar.
Man skulle kunna tänka sig andra fördelningsprinciper för forskningsmedel. Självklart förstår jag att pengar är en förutsättning för verksamheten och jag menar absolut inte att ett sådant ämne som humaniora måste få kosta pengar, men pengar skall vara ett medel inte ett mål. Det är fullt möjligt att utarbeta och anamma principer som lägger större vikt vid utfallet av arbetet än vid löftena som ges initialt. Och man skulle kunna bedöma kompetens på andra sätt. Till exempel skulle professorstitlar och andra akademiska utmärkelser kunna vara relaterade till vad man faktisk presterar här och nu. Idag kan man leva på gamla meriter. Alla gör inte det, men skrämmande många. Professor skulle då vara en titel som bara den har som, och bara så länge han eller hon, producerar ny kunskap i en takt och en omfattning som uppfyller de krav man kollektivt kommit överens om.
Mer fokus på innehåll, och mindre på yta. Det är vägen som leder till en hållbar och samhällsnyttig akademi. Jag sökte mig till forskningen för kunskapens skull, för möjligheten att lära, lära om och och lära nytt. Jag vill ständigt utvecklas, växa och utmanas. Inte förvalta uppnådda resultat. Jag vill samarbeta, gärna över gränser, inte konkurrera. Som den akademiska världen ser ut idag hindras jag att göra detta, leva så. Vägrar tro att jag är ensam om att hysa denna önskan, men ensam är precis vad jag känner mig. Det kulturella klimatet inom akademin tystar ovanstående tankar, och premierar det rådande. Dessutom är det så att kampen för djup och kvalitet är svår att vinna om man kämpar mot krafter som verkar för kvantitet och yta.
Flyktlinjer är en plats för utvecklandet av tankar och tekniker som kan användas i arbetet med att leda akademin i önskad riktning. Tillsammans når man längre om man är ensam. Alla synpunkter på detta, och på annat som faller inom är välkomna. Vi som tror på kunskap, kritiskt tänkande och kvalitet, vi måste göra gemensam sak och höja våra röster. Jag är övertygad om att vi är fler än vi tror.
fredag 16 december 2011
Världens bästa skitskola, och samhälle? Eller, tänk om, tänk annorlunda!
Tittade på TV-programmet Världens bästa skitskola igår. Det väckte tankar, vill jag lova. Många, olika och motstridiga tankar. Liksom alla andra högskolelärare ser jag med oro på senare års studentkullar som har, i förhållande till hur det såg ut när jag började som lärare, sämre förkunskaper. Särskilt ifråga om kunskaper om mattematik, som är väldigt lätt att mäta, har det gått dramatiskt utför. Sverige har halkat efter och ligger nu på 19de plats i världen. Det ser ut och verkar vara riktigt illa. Samtidigt mår svenska skolungdomar bättre i skolan än några andra elever i hela världen. Svenska ungdomar är dessutom väldigt bra på kreativitet och nytänkande. Enkelt är det på inget sätt. Skolfrågan är i högsta grad komplex.
Den svenska skolan är både bättre och sämre än sitt rykte. Ifråga om vissa viktiga förkunskaper ligger svenska ungdomar långt efter ungdomar i framförallt Asien som de kommer att slåss om arbeten med på den globala arbetsmarknaden. Men ifråga om kreativitet och nytänkande är svenska ungdomar bättre än många andra. Komplext var ordet, vilket gör att alla enkla lösningar går fetbort! Skall man kunna lösa problemen i skolan behöver man tänka nytt och se på problemet med nya ögon (är därför osäker på vad jag ska tycka om återinförandet av en studentexamen). Kanske med kulturvetenskapliga ögon? Det är i alla fall vad jag tänkte göra.
Kulturvetenskap är ett ämne som dragit på sig oförtjänt dåligt rykte. Det har sagts att kulturvetenskap har del i eller är ett exempel på det som brukar kritiseras i den svenska skolan. Inget kunde vara mer felaktigt. Tvärt om finns det inom ämnet en rad kunskaper och kompetenser som skulle kunna användas för att först och främst se problemen i skolan på ett nytt sätt (vilket är en förutsättning för att kunna arbeta med problemen), men även insikter och tankeverktyg som kan användas i arbetet för att lösa problemen.
Världens bästa skitskola tar sig tyvärr an problemet på samma sätt som (om än mycket mer nyanserat) Jan Björklund och många andra som brukar kritisera skolan. Programmet, politikerna och många av debattörerna håller sig med ett vanligt och mycket utbrett tankesätt som går ut på att betrakta världen som uppbyggd av åtskilda delar, ett slags containrar (läs mer här, och här) med en insida och en utsida. Det är inte så det ser ut i verkligheten. Ingen del av samhället, ingen organisation, sektor eller aktör är isolerad, allt utgör olika aspekter av samma helhet, samma sammanhang. Det finns inga vattentäta gränser. Allt går in i och ut ur vartannat och påverkar vartannat i en ömsesidig process av blivande. Det är det första och det viktigaste jag vill peka på. Skolans problem är inte ett isolerat skolproblem. Problemen må visa sig i skolan, men ansvaret för lösningen kan inte uteslutande läggas på lärare och rektorer. Tänker man så kommer problemet aldrig att hitta sin lösning!
Kunskap är inget som överförs i väl förpackad form, oförändrad från en generation till en annan. Lärande är en komplex process, ett slags interaktion mellan olika komponenter. Skolan är bara platsen för lärandet, miljön där eleverna får hjälp och inspiration att lära. Ansvaret för lärandet och en hel massa andra förutsättningar för lärande ligger dock utanför skolans juridistiktion. Betraktad som en isolerad företeelse är den svenska skolan kanske en skitskola, men då glömmer man medvetet eller omedvetet att skolan är en integrerad del av samhället. Om eleverna inte vill lära, inte orkar lära eller inte förstår varför de ska lära eller till vad kunskaperna skall/kan användas, då spelar det ingen roll hur bra skolan och lärarna som finns där är. För att lärandet i den svenska skolan skall kunna förbättras måste man inse att vi får den skola vi förtjänar. Skolans problem är en speglig av hela samhället, inte ett isolerat problem. Dessutom är det en nationell angelägenhet. Ansvaret för skolan vilar tungt på en lång rad aktörer och grupper: Barnen, Föräldrarna, Politiker, Företaget och Organisationerna där kunskaperna och kompetenserna skall användas, och Lärarna, Rektorerna och Skolan. Alla bär på skuld och har ett ansvar för att det ser ut som det gör.
Om lärare inte bara skall skapa förutsättningar för lärande och förmedla kunskaper, utan dessutom (och med allt mindre tid till sitt förfogande) uppfostra eleverna, individanpassa utbildningsgången, kvalitetssäkra processen, betygssätta resultatet och hålla kontakten med föräldrarna, då kommer problemet inte att lösas. Läggs hela ansvaret för att återföra Sverige till en topposition i kunskapsmätningarna på lärarna då kommer ingen att vilja bli lärare. Det är en fruktansvärt otacksam uppgift att ställas till svars för något som man bara till en mycket liten del faktiskt kan och har resurser för att påverka. Är det så ansvariga och experter tänker, då talar mycket för att vi får vänja oss vid att ha en skitskola där det brister i fundamentala baskunskaper. Ansvaret för skolans problem är kollektivt.
Svaret på frågan om hur Sverige skall få världens bästa skola och fler Nobelpris måste följaktligen sökas på en rad olika platser. Skolan kan och får inte betraktas som en isolerad och avgränsad enhet i samhället, det är en delaspekt av samhället. Problemen i skolan är ett samhällsproblem, inte ett skolproblem. Lösningen, liksom problemet, finns i det kulturella sammanhang som skolan delar med allt och alla andra.
Och kultur är som sagt något komplext och många gånger motsägelsefullt. Kultur har både immateriella aspekter (tänk: ekonomi, juridik, visioner, språk samt föreställningar om vad som är möjligt och önskvart) och materiella aspekter (tänk: kroppar, lokaler, verktyg och så vidare). Kultur försiggår och blir till i samspel mellan dessa aspekter. Dygnet har bara 24 timmar, och det finns en hel massa behov som måste tillfredställas, både hos enskilda aktörer och hos grupper och sammanslutningar av aktörer. Ett komplext problem, i sanning.
Först när man inser detta, och först när tillräckligt många agerar i enlighet med en sådan förståelse av vilka förutsättningar som finns för lösningen på problemen. Först då kan ett fruktbart arbete med att skapa världens bästa skola inledas. Eller: Kulturvetenskap är inte bara nyttigt, kulturvetenskapliga kunskaper och kompetenser är en förutsättning för ett hållbart samhälle.
Den svenska skolan är både bättre och sämre än sitt rykte. Ifråga om vissa viktiga förkunskaper ligger svenska ungdomar långt efter ungdomar i framförallt Asien som de kommer att slåss om arbeten med på den globala arbetsmarknaden. Men ifråga om kreativitet och nytänkande är svenska ungdomar bättre än många andra. Komplext var ordet, vilket gör att alla enkla lösningar går fetbort! Skall man kunna lösa problemen i skolan behöver man tänka nytt och se på problemet med nya ögon (är därför osäker på vad jag ska tycka om återinförandet av en studentexamen). Kanske med kulturvetenskapliga ögon? Det är i alla fall vad jag tänkte göra.
Kulturvetenskap är ett ämne som dragit på sig oförtjänt dåligt rykte. Det har sagts att kulturvetenskap har del i eller är ett exempel på det som brukar kritiseras i den svenska skolan. Inget kunde vara mer felaktigt. Tvärt om finns det inom ämnet en rad kunskaper och kompetenser som skulle kunna användas för att först och främst se problemen i skolan på ett nytt sätt (vilket är en förutsättning för att kunna arbeta med problemen), men även insikter och tankeverktyg som kan användas i arbetet för att lösa problemen.
Världens bästa skitskola tar sig tyvärr an problemet på samma sätt som (om än mycket mer nyanserat) Jan Björklund och många andra som brukar kritisera skolan. Programmet, politikerna och många av debattörerna håller sig med ett vanligt och mycket utbrett tankesätt som går ut på att betrakta världen som uppbyggd av åtskilda delar, ett slags containrar (läs mer här, och här) med en insida och en utsida. Det är inte så det ser ut i verkligheten. Ingen del av samhället, ingen organisation, sektor eller aktör är isolerad, allt utgör olika aspekter av samma helhet, samma sammanhang. Det finns inga vattentäta gränser. Allt går in i och ut ur vartannat och påverkar vartannat i en ömsesidig process av blivande. Det är det första och det viktigaste jag vill peka på. Skolans problem är inte ett isolerat skolproblem. Problemen må visa sig i skolan, men ansvaret för lösningen kan inte uteslutande läggas på lärare och rektorer. Tänker man så kommer problemet aldrig att hitta sin lösning!
Kunskap är inget som överförs i väl förpackad form, oförändrad från en generation till en annan. Lärande är en komplex process, ett slags interaktion mellan olika komponenter. Skolan är bara platsen för lärandet, miljön där eleverna får hjälp och inspiration att lära. Ansvaret för lärandet och en hel massa andra förutsättningar för lärande ligger dock utanför skolans juridistiktion. Betraktad som en isolerad företeelse är den svenska skolan kanske en skitskola, men då glömmer man medvetet eller omedvetet att skolan är en integrerad del av samhället. Om eleverna inte vill lära, inte orkar lära eller inte förstår varför de ska lära eller till vad kunskaperna skall/kan användas, då spelar det ingen roll hur bra skolan och lärarna som finns där är. För att lärandet i den svenska skolan skall kunna förbättras måste man inse att vi får den skola vi förtjänar. Skolans problem är en speglig av hela samhället, inte ett isolerat problem. Dessutom är det en nationell angelägenhet. Ansvaret för skolan vilar tungt på en lång rad aktörer och grupper: Barnen, Föräldrarna, Politiker, Företaget och Organisationerna där kunskaperna och kompetenserna skall användas, och Lärarna, Rektorerna och Skolan. Alla bär på skuld och har ett ansvar för att det ser ut som det gör.
Om lärare inte bara skall skapa förutsättningar för lärande och förmedla kunskaper, utan dessutom (och med allt mindre tid till sitt förfogande) uppfostra eleverna, individanpassa utbildningsgången, kvalitetssäkra processen, betygssätta resultatet och hålla kontakten med föräldrarna, då kommer problemet inte att lösas. Läggs hela ansvaret för att återföra Sverige till en topposition i kunskapsmätningarna på lärarna då kommer ingen att vilja bli lärare. Det är en fruktansvärt otacksam uppgift att ställas till svars för något som man bara till en mycket liten del faktiskt kan och har resurser för att påverka. Är det så ansvariga och experter tänker, då talar mycket för att vi får vänja oss vid att ha en skitskola där det brister i fundamentala baskunskaper. Ansvaret för skolans problem är kollektivt.
Svaret på frågan om hur Sverige skall få världens bästa skola och fler Nobelpris måste följaktligen sökas på en rad olika platser. Skolan kan och får inte betraktas som en isolerad och avgränsad enhet i samhället, det är en delaspekt av samhället. Problemen i skolan är ett samhällsproblem, inte ett skolproblem. Lösningen, liksom problemet, finns i det kulturella sammanhang som skolan delar med allt och alla andra.
Och kultur är som sagt något komplext och många gånger motsägelsefullt. Kultur har både immateriella aspekter (tänk: ekonomi, juridik, visioner, språk samt föreställningar om vad som är möjligt och önskvart) och materiella aspekter (tänk: kroppar, lokaler, verktyg och så vidare). Kultur försiggår och blir till i samspel mellan dessa aspekter. Dygnet har bara 24 timmar, och det finns en hel massa behov som måste tillfredställas, både hos enskilda aktörer och hos grupper och sammanslutningar av aktörer. Ett komplext problem, i sanning.
Först när man inser detta, och först när tillräckligt många agerar i enlighet med en sådan förståelse av vilka förutsättningar som finns för lösningen på problemen. Först då kan ett fruktbart arbete med att skapa världens bästa skola inledas. Eller: Kulturvetenskap är inte bara nyttigt, kulturvetenskapliga kunskaper och kompetenser är en förutsättning för ett hållbart samhälle.
torsdag 15 december 2011
Double-click information och kunskapssamhällets risker
Bruno Latour återkommer ofta till ett mycket intressant och högst tankeväckande begrepp, double-click information. (Uttalat på engelska med fransk brytning låter det dessutom kul. Och så här inom parentes sagt vill jag påpeka att vetenskap både kan och bör vara kul också, annars dör intresset och med det all den potential som finns hos goda vetenskapliga ansatser). Humor bör inte underskattas som medium för information, men det är ett sidospår här och nu, där det var double-click information jag skulle tala om, och om riskerna som detta kan förknippas med.
Fenomenet double-click information påverkar synen på kunskap i det moderna samhälle som västvärlden utgör. Samhället av idag präglas djupt av internets framväxt och spridning. Detta (fantastiska) verktyg, eftersom det används av alla, ofta och till allt mer, påverkar oundvikligen kulturen och tänkandet. Men det glömmer man allt för ofta och lätt bort. Tänker här inte på det mest uppenbara, och heller inte på den moraliska panik som med jämna mellanrum poppar upp här och där. Riskerna ligger på ett mycket djupare och mer genomgripande plan, och är dessutom långt allvarligare än de som vanligtvis förknippas med internetanvändning. Den påverkan som här skall granskas handlar om synen på kunskap.
Det brukar sägas att vi lever i ett kunskapssamhälle, och double-click information är direkttillgänglig kunskap. Kunskap som erhålls genom ett (dubbel)klick med musen på datorn. Enkelt, smidigt, billigt och med stor demokratisk potential. Det är så det ofta uppfattas. Internet erbjuder kunskap för alla. Inget kunde vara mer felaktigt och farligt, än tron på att kunskap kan överföras smärtfritt och utan distorsion via ett klick på datorn. Det är en farlig illusion som dessutom sprider sig allt snabbare och vars påverkan fördjupas när allt fler flyttar allt mer av sin vardag och interaktion med andra och med samhället till nätet. Double-klick information är en förföriskt dold fälla som allvarligt hotar hela det kunskspssamhälle som håller på att byggas upp.
Fällan är att insikten om och förståelsen för vad som krävs för att man skall kunna klicka sig fram till informationen, fördunklas och hamnar i skymundan. Kunskap, riktig och viktig kunskap, är alltid resultatet av mödosamt arbete. Till världen, kunskapens källa, finns ingen direktaccess. Det är ett faktum som internet får allmänheten att glömma. Konsekvensen av detta är att ju lättare det är att nå kunskap på nätet, desto viktigare är det att kunskapen approprieras med kritisk medvetenhet. Idag är det viktigare än någonsin att ständigt påpeka det faktum att det finns inga genvägar till kunskap. Tron på att det är möjligt att snabba på en kunskapsprocess, att den går att effektivisera, är det enskilt största och allvarligaste hotet mot samhället som vi känner det.
Kunskap är alltid ett slags förenkling. Och ju enklare, desto viktigare att mottagaren har förmågan till kritiskt tänkande. Kritisk får dock aldrig förväxlas med kritik. Denna bloggpost är inte en kritik mot internet eller kunskapen som finns där. Det är en kritisk granskning av mediet som sådant och av effekterna det har på samhället, kulturen och människorna som i och genom handling i vardagen upprätthåller allt det vi vant oss vid att ta för givet. Inte heller på det problem som går att koppla till double-click information-tänkandet finns det några enkla lösningar. Bara hårt och mödosamt arbete i kombination med en utvecklad förmåga till kritisk tänkande. Och här handlar det inte om att jämföra källor, det handlar om att förstå vad som gör en källa till en källa som går att lita på och insikt i hur mycket arbete som ligger bakom klicket på musen.
När alla utan eftertanke hämtar den information man behöver i livet och vardagen genom att dubbelklicka på olika sökord, länkar och hemsidor skapas illusionen av överblick, kontroll och kunskap. Och det är denna illusion som utgör faran. Den falska trygghet som riskerar att leda till ett slags samhälleligt hybis vilken förr eller senare kommer att slå tillbaka, med kraft. Vilka är riskerna? För det första riskerar man att drunkna i information, vilket inte leder till kunskap. Det är emmellertid ett litet proble. För det andra, vilket är mycket allvarligare, går ett viktigt moment av kritisk eftertanke förlorad när allt finns tillgängligt omedelbart, utan möda. Lägg därtill en generellt ökad hastighet och allmänt höjda krav på effektivitet och prestation i samhället och utbildningsväsendet. Då öppnar sig en avgrund. Samhällsbygget vilar på bräcklig grund, om förmågan till kritiskt tänkande går förlorad. Vi riskerar att som kollektiv gå med öppna ögon, realtidsinformerade och helt uppdaterade, mot undergången.
Lätt fånget, lätt förgånget. Det är ett axiom som håller på att bli omodernt, men vad händer om det är sanningen? Vad händer om det faktiskt är så att internet håller på att utarma samhällets samlade förmåga till kritiskt tänkande, i kunskapens namn? Det finns en uppenbar och stor risk att detta är vad vi med stormsteg håller på att implementera. Det är farligt! Ökad information ger en illusion av att man vet, och när man vet då tror man sig förstå vad man kan göra och vilka risker man kan ta. Och när samhället vilar på en sådan grund, då är vi alla illa ute.
Humaniora skulle kunna utgöra en motkraft till detta. Därför är humaniora inte bara viktigt, det är också samhällsnyttigt. Frågan är om vi har råd att inte satsa på och utveckla humanora!
Fenomenet double-click information påverkar synen på kunskap i det moderna samhälle som västvärlden utgör. Samhället av idag präglas djupt av internets framväxt och spridning. Detta (fantastiska) verktyg, eftersom det används av alla, ofta och till allt mer, påverkar oundvikligen kulturen och tänkandet. Men det glömmer man allt för ofta och lätt bort. Tänker här inte på det mest uppenbara, och heller inte på den moraliska panik som med jämna mellanrum poppar upp här och där. Riskerna ligger på ett mycket djupare och mer genomgripande plan, och är dessutom långt allvarligare än de som vanligtvis förknippas med internetanvändning. Den påverkan som här skall granskas handlar om synen på kunskap.
Det brukar sägas att vi lever i ett kunskapssamhälle, och double-click information är direkttillgänglig kunskap. Kunskap som erhålls genom ett (dubbel)klick med musen på datorn. Enkelt, smidigt, billigt och med stor demokratisk potential. Det är så det ofta uppfattas. Internet erbjuder kunskap för alla. Inget kunde vara mer felaktigt och farligt, än tron på att kunskap kan överföras smärtfritt och utan distorsion via ett klick på datorn. Det är en farlig illusion som dessutom sprider sig allt snabbare och vars påverkan fördjupas när allt fler flyttar allt mer av sin vardag och interaktion med andra och med samhället till nätet. Double-klick information är en förföriskt dold fälla som allvarligt hotar hela det kunskspssamhälle som håller på att byggas upp.
Fällan är att insikten om och förståelsen för vad som krävs för att man skall kunna klicka sig fram till informationen, fördunklas och hamnar i skymundan. Kunskap, riktig och viktig kunskap, är alltid resultatet av mödosamt arbete. Till världen, kunskapens källa, finns ingen direktaccess. Det är ett faktum som internet får allmänheten att glömma. Konsekvensen av detta är att ju lättare det är att nå kunskap på nätet, desto viktigare är det att kunskapen approprieras med kritisk medvetenhet. Idag är det viktigare än någonsin att ständigt påpeka det faktum att det finns inga genvägar till kunskap. Tron på att det är möjligt att snabba på en kunskapsprocess, att den går att effektivisera, är det enskilt största och allvarligaste hotet mot samhället som vi känner det.
Kunskap är alltid ett slags förenkling. Och ju enklare, desto viktigare att mottagaren har förmågan till kritiskt tänkande. Kritisk får dock aldrig förväxlas med kritik. Denna bloggpost är inte en kritik mot internet eller kunskapen som finns där. Det är en kritisk granskning av mediet som sådant och av effekterna det har på samhället, kulturen och människorna som i och genom handling i vardagen upprätthåller allt det vi vant oss vid att ta för givet. Inte heller på det problem som går att koppla till double-click information-tänkandet finns det några enkla lösningar. Bara hårt och mödosamt arbete i kombination med en utvecklad förmåga till kritisk tänkande. Och här handlar det inte om att jämföra källor, det handlar om att förstå vad som gör en källa till en källa som går att lita på och insikt i hur mycket arbete som ligger bakom klicket på musen.
När alla utan eftertanke hämtar den information man behöver i livet och vardagen genom att dubbelklicka på olika sökord, länkar och hemsidor skapas illusionen av överblick, kontroll och kunskap. Och det är denna illusion som utgör faran. Den falska trygghet som riskerar att leda till ett slags samhälleligt hybis vilken förr eller senare kommer att slå tillbaka, med kraft. Vilka är riskerna? För det första riskerar man att drunkna i information, vilket inte leder till kunskap. Det är emmellertid ett litet proble. För det andra, vilket är mycket allvarligare, går ett viktigt moment av kritisk eftertanke förlorad när allt finns tillgängligt omedelbart, utan möda. Lägg därtill en generellt ökad hastighet och allmänt höjda krav på effektivitet och prestation i samhället och utbildningsväsendet. Då öppnar sig en avgrund. Samhällsbygget vilar på bräcklig grund, om förmågan till kritiskt tänkande går förlorad. Vi riskerar att som kollektiv gå med öppna ögon, realtidsinformerade och helt uppdaterade, mot undergången.
Lätt fånget, lätt förgånget. Det är ett axiom som håller på att bli omodernt, men vad händer om det är sanningen? Vad händer om det faktiskt är så att internet håller på att utarma samhällets samlade förmåga till kritiskt tänkande, i kunskapens namn? Det finns en uppenbar och stor risk att detta är vad vi med stormsteg håller på att implementera. Det är farligt! Ökad information ger en illusion av att man vet, och när man vet då tror man sig förstå vad man kan göra och vilka risker man kan ta. Och när samhället vilar på en sådan grund, då är vi alla illa ute.
Humaniora skulle kunna utgöra en motkraft till detta. Därför är humaniora inte bara viktigt, det är också samhällsnyttigt. Frågan är om vi har råd att inte satsa på och utveckla humanora!
onsdag 14 december 2011
Framtiden ligger i våra händer. På gott och på ont!
Uppe på podiet sitter fyra leende forskare. Salen där presskonferensen hålls är fylld till bristningsgränsen. Vetenskapsjournalister från alla de stora tidningarna och mediekanalerna har samlats för att få förstahandsinformation om det stora avslöjandet. Allmänheten samlas i klungor på barer och andra ställen där det finns tillgång till TV. Ingen vill missa detta historiska ögonblick. Frågan alla väntat på. Frågan, vars svar har potential att lösa så många praktiska problem i vardagen. Äntligen verkar det som om forskarna är dess lösning på spåren.
Kulturens innersta väsen, som under århundraden har gäckat mänskligheten och forskarvärlden. Det som fram till nu endast funnits i teorin. Nu har man, som det verkar, hittat de definitiva beläggen för dess existens och funktion. Äntligen vet man, i alla fall med 95% säkerhet, var man skall leta för att hitta kulturen som fram till nu gäckat mänskligheten och forskarvärlden.
När denna den sista pusselbiten nu hittats kan det riktiga, och viktiga arbetet med att lösa gåtan bakom så vitt skilda fenomen som mobbing i skolan och på arbetsplatser, asymmetriska maktförhållanden mellan olika kategorier av människor, lokalt och globalt, uppkomsten av krig, ekonomins lagar, agens och aktörskap. Äntligen finns verktygen samlade, och arbetet för att skapa en bättre värld kan börja. Ännu återstår mycket arbete, hårt arbete. Och forskarna på podiet poängterar gång på gång att de inte har annat än blod, svett och tårar att erbjuda mänskligheten. ”Vi må ha svaret på gåtan”, säger de. Men också att detta inte är slutet, det är inte ens början på slutet. Möjligen är det slutet på början av ett för mänsklighetens framtid, oerhört viktigt arbete. Publiken och journalistkåren jublar, folket på gator och torg, pubar och i vardagsrum över hela världen, kramar om varandra. Aldrig tidigare i världshistorien har så många haft så få att tacka för så mycket. En dag att minnas. I sanning!
Blunda. Återkalla ovanstående berättelse i minnet. Vilka konsekvenser skulle det få, om det var kulturella forskningsrön som presenterades, istället för fysiska? Fundera. Reflektera. Tänk också på fördelningen mellan olika forskningsgrenar inom akademin, och på om de medel som läggs på forskning verkligen kommer det allmänna till en nytta som står i paritet till vad man satsar? Kommer mänskligheten, livet i vardagen, för vanliga människor, verkligen att kunna dra nytta av de (indikationer) på rön som forskarna i Cern nu presenterar?
Guds partikel har den kallats. Vet inte vad jag ska tro … låter som religion. Tecken på en högre makt, en yttersta pricip. Ett svar på livets och universums gåta. Tänker även på det faktum att alla modeller som används idag redan bygger på att partikeln verkligen existerar. Vad kommer att förändras av detta? Har svårt att se det revolutionerande med rönen. Visst förstår jag fysikernas lättnad och glädje. Det är dem väl unt. Investeringen i labbet har varit ENORM. Men det var ju för detta LHC byggdes. För att bevisa existensen av Higgs boson. Så vad har förändrats, egentligen. I praktiken? Och, framförallt, vilken nytta har mänskligheten av bevisen på partikelns existens?
Funderingarna handlar enbart om att ge perspektiv på upptäckten. Om att med kritisk blick granska den fysiska vetenskapen och om att diskutera resultatens betydelse. Det handlar på inget sätt om att kritisera eller ifrågasätta fysik som vetenskap. Absolut inte! Alla vetenskapsgrenar behövs och kompletterar varandra. Men fysikens och naturvetenskapens makt och inflytande över människors tankar och föreställningar behöver uppmärksammas och reflekteras över. Liksom nyttan med arbetet. Det gäller fysiken såväl som kulturvetenskapen och alla andra vetenskaper. Inget kan tas för givet, varken på kort eller lång sikt. Cancerns gåta, AIDS och multiresistenta bakterier, det är högprioriterade problem, liksom de problem som räknades upp ovan. Ändå får fysiken mest medel att forska för ( i alla falloändligt mycket mer än kulturvetenskapen). Ojämställdhet, till exempel, hindrar stora delar av världens befolkning att bidra i arbetet med att skapa en bättre och mer långsiktigt hållbar värld. Varför anses inte det vara en prioriterad forskningsfråga? Fundera.
Vad jag vill säga är följande. Kunskap om kultur är viktig. Den behövs för att förstå interaktionen mellan människor och vilka konsekvenser denna ger upphov till. Kunskap om kultur behövs för att förstå hur man kan arbeta för förändring och för att minimera problem som uppstår mellan människor och grupper av människor. Kulturvetenskap är lika viktigt som annan vetenskap, framförallt eftersom det kulturvetarna undersöker är vardagen och det som alla har runtomkring sig. Kulturvetarna ser träden och skogen, och för att använda en annan metafor: Kulturvetarna ser vattnet som omger fisken. Den kunskapen är viktig, för alla. Den behövs för att förstå förutsättningarna för mänskligt liv.
Tyvärr är det inte så det ser ut. Vad beror det på? Många faktorer så klart. Både internt inom kulturvetenskapen, ute i samhället och i akademin. Kulturvetarna kallar till presskonferens när de får forskningsmedel, inte när de presenterar sina resultat. Kulturvetarna bråkar ofta och väl mycket sinsemellan. Kanske är det därför det råder kris i ämnet? Det förbättrar i alla fall inte möjligheterna. Eller också beror krisen på att kulturvetarna är marginaliserade. Vad är hönan och vad är ägget? Hur som helst. Enighet, övertygande argument och framförallt svar på frågan vad kulturvetenskapen kan tillföra samhället, behövs. Får vi det, då är det scenarion som beskrivs ovan ingen utopi. Det skulle kunna bli så.
Ingen vet vad en människa och mänskligheten är kapabel till. Kulturen rymmer oanade möjligheter, om vi bara vill förstå och är beredda att satsa på sökandet efter kunskap om denna dimension av mänskligt liv som rör alla, minst lika mycket som Higgs boson.
Kulturens innersta väsen, som under århundraden har gäckat mänskligheten och forskarvärlden. Det som fram till nu endast funnits i teorin. Nu har man, som det verkar, hittat de definitiva beläggen för dess existens och funktion. Äntligen vet man, i alla fall med 95% säkerhet, var man skall leta för att hitta kulturen som fram till nu gäckat mänskligheten och forskarvärlden.
När denna den sista pusselbiten nu hittats kan det riktiga, och viktiga arbetet med att lösa gåtan bakom så vitt skilda fenomen som mobbing i skolan och på arbetsplatser, asymmetriska maktförhållanden mellan olika kategorier av människor, lokalt och globalt, uppkomsten av krig, ekonomins lagar, agens och aktörskap. Äntligen finns verktygen samlade, och arbetet för att skapa en bättre värld kan börja. Ännu återstår mycket arbete, hårt arbete. Och forskarna på podiet poängterar gång på gång att de inte har annat än blod, svett och tårar att erbjuda mänskligheten. ”Vi må ha svaret på gåtan”, säger de. Men också att detta inte är slutet, det är inte ens början på slutet. Möjligen är det slutet på början av ett för mänsklighetens framtid, oerhört viktigt arbete. Publiken och journalistkåren jublar, folket på gator och torg, pubar och i vardagsrum över hela världen, kramar om varandra. Aldrig tidigare i världshistorien har så många haft så få att tacka för så mycket. En dag att minnas. I sanning!
Blunda. Återkalla ovanstående berättelse i minnet. Vilka konsekvenser skulle det få, om det var kulturella forskningsrön som presenterades, istället för fysiska? Fundera. Reflektera. Tänk också på fördelningen mellan olika forskningsgrenar inom akademin, och på om de medel som läggs på forskning verkligen kommer det allmänna till en nytta som står i paritet till vad man satsar? Kommer mänskligheten, livet i vardagen, för vanliga människor, verkligen att kunna dra nytta av de (indikationer) på rön som forskarna i Cern nu presenterar?
Guds partikel har den kallats. Vet inte vad jag ska tro … låter som religion. Tecken på en högre makt, en yttersta pricip. Ett svar på livets och universums gåta. Tänker även på det faktum att alla modeller som används idag redan bygger på att partikeln verkligen existerar. Vad kommer att förändras av detta? Har svårt att se det revolutionerande med rönen. Visst förstår jag fysikernas lättnad och glädje. Det är dem väl unt. Investeringen i labbet har varit ENORM. Men det var ju för detta LHC byggdes. För att bevisa existensen av Higgs boson. Så vad har förändrats, egentligen. I praktiken? Och, framförallt, vilken nytta har mänskligheten av bevisen på partikelns existens?
Funderingarna handlar enbart om att ge perspektiv på upptäckten. Om att med kritisk blick granska den fysiska vetenskapen och om att diskutera resultatens betydelse. Det handlar på inget sätt om att kritisera eller ifrågasätta fysik som vetenskap. Absolut inte! Alla vetenskapsgrenar behövs och kompletterar varandra. Men fysikens och naturvetenskapens makt och inflytande över människors tankar och föreställningar behöver uppmärksammas och reflekteras över. Liksom nyttan med arbetet. Det gäller fysiken såväl som kulturvetenskapen och alla andra vetenskaper. Inget kan tas för givet, varken på kort eller lång sikt. Cancerns gåta, AIDS och multiresistenta bakterier, det är högprioriterade problem, liksom de problem som räknades upp ovan. Ändå får fysiken mest medel att forska för ( i alla falloändligt mycket mer än kulturvetenskapen). Ojämställdhet, till exempel, hindrar stora delar av världens befolkning att bidra i arbetet med att skapa en bättre och mer långsiktigt hållbar värld. Varför anses inte det vara en prioriterad forskningsfråga? Fundera.
Vad jag vill säga är följande. Kunskap om kultur är viktig. Den behövs för att förstå interaktionen mellan människor och vilka konsekvenser denna ger upphov till. Kunskap om kultur behövs för att förstå hur man kan arbeta för förändring och för att minimera problem som uppstår mellan människor och grupper av människor. Kulturvetenskap är lika viktigt som annan vetenskap, framförallt eftersom det kulturvetarna undersöker är vardagen och det som alla har runtomkring sig. Kulturvetarna ser träden och skogen, och för att använda en annan metafor: Kulturvetarna ser vattnet som omger fisken. Den kunskapen är viktig, för alla. Den behövs för att förstå förutsättningarna för mänskligt liv.
Tyvärr är det inte så det ser ut. Vad beror det på? Många faktorer så klart. Både internt inom kulturvetenskapen, ute i samhället och i akademin. Kulturvetarna kallar till presskonferens när de får forskningsmedel, inte när de presenterar sina resultat. Kulturvetarna bråkar ofta och väl mycket sinsemellan. Kanske är det därför det råder kris i ämnet? Det förbättrar i alla fall inte möjligheterna. Eller också beror krisen på att kulturvetarna är marginaliserade. Vad är hönan och vad är ägget? Hur som helst. Enighet, övertygande argument och framförallt svar på frågan vad kulturvetenskapen kan tillföra samhället, behövs. Får vi det, då är det scenarion som beskrivs ovan ingen utopi. Det skulle kunna bli så.
Ingen vet vad en människa och mänskligheten är kapabel till. Kulturen rymmer oanade möjligheter, om vi bara vill förstå och är beredda att satsa på sökandet efter kunskap om denna dimension av mänskligt liv som rör alla, minst lika mycket som Higgs boson.
tisdag 13 december 2011
Trött, men inte uppgiven!
Föreläser sex timmar i sträck idag. Det blir ofta så innan jul när allt måste komprimeras för att hinnas med. Jobbigt för stämbanden, men då jag talar om två av mina favoritämnen ska det bli kul. Först tre timmar om vetenskap och sökandet efter kunskap. Vad är det vi gör när vi utövar vetenskap? Och hur kan man, har man genom vetenskapshistorien sett på, sanning? Vad är teori, inom olika vetenskapliga discipliner? Och empiri? Hur kan man se på detta med analys? Det är vad jag ägnar tiden fram till lunch, med studenterna på A-kursen.
Efter lunch gör jag en djupdykning i frågan om relationen mellan kultur och ekonomi. Och då det utgår från Deleuze tankar talar jag även här om sådant som ändå uppfyller mig. Den typen av föreläsningar gillar jag allra bäst. Föreläsningar där jag ligger nära min egen förmåga. Föreläsningar när frågorna blir en utmaning. Där även jag lär mig. Det brukar också vara mest uppskattat. Tillfällen av ömsesidigt lärande.
Drömmer om att alltid vara där, i uppbyggnadsfas. Just när man håller på att lära sig. När man utmanas och där ingen ännu stelnat i formerna. Där tycker jag om att vara. När man börjar tala om behovet av kvalitetssäkring, när kunskaperna etablerats och revir försvaras, gränser dras upp och auktoriteter utkristalliseras. Då tröttnar jag. När vetenskapen bevakar uppnådda resultat mer än söker ny kunskap, då är det inte intressant längre.
Att söka kunskap och förståelse, förutsättningslöst. Det är vetenskapens viktigaste kännetecken. Utmaning, tankemöda, förvåning, nytänkande; tillsammans med likasinnade, i en anda präglad av prestigelöshet. Där vill jag vara. Tyvärr är det inte riktigt så det ser ut i akademin. Överraskning, upptäckarglädje och prestigelöshet är sällsynta fåglar, där nu. Andra krafter och intressen har tagit över. Lite som ett kunskapens löpande band, har det blivit. En kvalitetssäkrad utbildningsfabrik, genomsyrad av maktkamp och karriärhunger.
Det är med sorg jag skriver detta, men också med förhoppningen om att det är en övergångsfas. Kunskap, ny kunskap och lösningar på problem som ännu inte formulerats, den går inte att planera för. Den händer, där och då. I stunden och utifrån de förutsättningar som föreligger just då. Kreativitet är, och måste vara, vad en akademi värd namnet handlar och. Förr eller senare inser man det. Och då är vi i uppbyggnandsfas igen. Längtar dit. Hoppas och tror.
Drömmer om möten över gränser. Möten mellan kompetenser. Det är där ny kunskap växer fram, där som nya lösningar uppenbarar sig. När man inte är omgiven av likasinnade. Där nyfikenheten regerar över äregirigheten. Där är det högsta goda att frångå den utstakade vägen. Där uppfyller man inga på förhand uppgjorda mål. Där överskrider man målen, av bara farten, i den anda an upptäckarglädje som råder. Där litar man på att den ägnat 20 år av sitt liv åt att studera, kan litas på. Där kontrollerar man inte allt in i minsta detalj. Man lägger mer tid på kreativitet och det man inte vet, än på målrationalitet och utvärdering.
Vetenskap talar för sig själv. God vetenskap behöver inte målsäkras, uppföljas och kontrolleras. Den följer ingen på förhand uppgjord mall, för då är det inte vetenskap. Vetenskap är en expedition in i okänt land. Därför går det bara att förbereda sig väl. Misslyckanden kan rymma mer visdom och insikt än framgång, och gör oftast det. Där det behövs målsäkras, där pågår ingen vetenskap. Akademin premierar fel saker, just nu. Det en plats där man gör karriär. Vad hände med kunskapen?
Om det ska jag inte föreläsa. Om farhågorna för akademin framtid och den väg man slagit in på skall jag inte tala med studenterna. Med dem vill jag upptäcka världen och utforska möjligheterna som trots allt fortfarande finns i det svenska utbildningsväsendet. Akademin må vara en skitvärld, men det är den bästa av skitvärldar. Jag kan i nuläget inte komma på en bättre plats att vara på. Även om mycket skulle kunna vara så mycket bättre, är det fortfarande en plats där det finns visst handlingsutrymme. Och jag tror framtiden. Det kan bli bra, riktigt bra. Det kommer att bli bra. Vetenskap handlar inte om att göra karriär, det handlar om att söka ny kunskap. Därför vet jag att det kommer att bli bra.
Även humaniora kommer att överleva denna prövningarnas tid. Hur skulle det kunna bli på något annat sätt? Jag vet det. Därför är det med glädje, tacksamhet och framtidstro jag ställer mig framför studenterna om en stund. Har först bara lite administrativa uppgifter att stöka undan. Sedan är det dags för väsentligheterna. Sökandet efter kunskap. Ny kunskap, tillsammans.
Efter lunch gör jag en djupdykning i frågan om relationen mellan kultur och ekonomi. Och då det utgår från Deleuze tankar talar jag även här om sådant som ändå uppfyller mig. Den typen av föreläsningar gillar jag allra bäst. Föreläsningar där jag ligger nära min egen förmåga. Föreläsningar när frågorna blir en utmaning. Där även jag lär mig. Det brukar också vara mest uppskattat. Tillfällen av ömsesidigt lärande.
Drömmer om att alltid vara där, i uppbyggnadsfas. Just när man håller på att lära sig. När man utmanas och där ingen ännu stelnat i formerna. Där tycker jag om att vara. När man börjar tala om behovet av kvalitetssäkring, när kunskaperna etablerats och revir försvaras, gränser dras upp och auktoriteter utkristalliseras. Då tröttnar jag. När vetenskapen bevakar uppnådda resultat mer än söker ny kunskap, då är det inte intressant längre.
Att söka kunskap och förståelse, förutsättningslöst. Det är vetenskapens viktigaste kännetecken. Utmaning, tankemöda, förvåning, nytänkande; tillsammans med likasinnade, i en anda präglad av prestigelöshet. Där vill jag vara. Tyvärr är det inte riktigt så det ser ut i akademin. Överraskning, upptäckarglädje och prestigelöshet är sällsynta fåglar, där nu. Andra krafter och intressen har tagit över. Lite som ett kunskapens löpande band, har det blivit. En kvalitetssäkrad utbildningsfabrik, genomsyrad av maktkamp och karriärhunger.
Det är med sorg jag skriver detta, men också med förhoppningen om att det är en övergångsfas. Kunskap, ny kunskap och lösningar på problem som ännu inte formulerats, den går inte att planera för. Den händer, där och då. I stunden och utifrån de förutsättningar som föreligger just då. Kreativitet är, och måste vara, vad en akademi värd namnet handlar och. Förr eller senare inser man det. Och då är vi i uppbyggnandsfas igen. Längtar dit. Hoppas och tror.
Drömmer om möten över gränser. Möten mellan kompetenser. Det är där ny kunskap växer fram, där som nya lösningar uppenbarar sig. När man inte är omgiven av likasinnade. Där nyfikenheten regerar över äregirigheten. Där är det högsta goda att frångå den utstakade vägen. Där uppfyller man inga på förhand uppgjorda mål. Där överskrider man målen, av bara farten, i den anda an upptäckarglädje som råder. Där litar man på att den ägnat 20 år av sitt liv åt att studera, kan litas på. Där kontrollerar man inte allt in i minsta detalj. Man lägger mer tid på kreativitet och det man inte vet, än på målrationalitet och utvärdering.
Vetenskap talar för sig själv. God vetenskap behöver inte målsäkras, uppföljas och kontrolleras. Den följer ingen på förhand uppgjord mall, för då är det inte vetenskap. Vetenskap är en expedition in i okänt land. Därför går det bara att förbereda sig väl. Misslyckanden kan rymma mer visdom och insikt än framgång, och gör oftast det. Där det behövs målsäkras, där pågår ingen vetenskap. Akademin premierar fel saker, just nu. Det en plats där man gör karriär. Vad hände med kunskapen?
Om det ska jag inte föreläsa. Om farhågorna för akademin framtid och den väg man slagit in på skall jag inte tala med studenterna. Med dem vill jag upptäcka världen och utforska möjligheterna som trots allt fortfarande finns i det svenska utbildningsväsendet. Akademin må vara en skitvärld, men det är den bästa av skitvärldar. Jag kan i nuläget inte komma på en bättre plats att vara på. Även om mycket skulle kunna vara så mycket bättre, är det fortfarande en plats där det finns visst handlingsutrymme. Och jag tror framtiden. Det kan bli bra, riktigt bra. Det kommer att bli bra. Vetenskap handlar inte om att göra karriär, det handlar om att söka ny kunskap. Därför vet jag att det kommer att bli bra.
Även humaniora kommer att överleva denna prövningarnas tid. Hur skulle det kunna bli på något annat sätt? Jag vet det. Därför är det med glädje, tacksamhet och framtidstro jag ställer mig framför studenterna om en stund. Har först bara lite administrativa uppgifter att stöka undan. Sedan är det dags för väsentligheterna. Sökandet efter kunskap. Ny kunskap, tillsammans.
måndag 12 december 2011
Deleuze och Bateson säger: Gud är en hummer
"God is a Lobster, or a double pincher, a double bind", skriver Gilles Deleuze och Felix Guattari i boken A Thousand Plateaus. Det är ett sånt där uttalande som brukar reta gallfeber på forskare som aspirerar på Nobelprisen, men för de flesta kulturvetare är det inte speciellt provocerande.
För den som är van vid och som uppskattar det kulturvetenskapliga sättet att närma sig världen och kunskapen är citatet ovan inte en provokation (vilket är ett märkligt sätt att se på vetenskap, förresten. Allt jag inte förstår förkastar jag. Vad säger det om en som forskare egentligen?). Texter där den typen av citat förekommer är medvetet skrivna på detta sätt för att tvinga läsaren att förhålla sig aktivt till innehållet.
Deleuzes och även filosofen Friedrich Nietzsches böcker är inte slutna i den meningen att författaren bestämmer och en gång för alla definierar fenomenen som satts under lupp, vilket kan jämföras med naturvetenskapens sätt att presentera sina resultat. Där får det inte finnas några luckor i resonemanget eller arbetet, för då kan man inte övertyga. Klarhet är det samma som makt, för medicinaren eller fysikern.
Samma strävan efter makt finns även hon samhällsvetare som strävar efter exakthet, just för att det finns en ansenlig makt knuten till den som kan presentera en vattentät text. I en uppsats om Pierre Bourdieus sätt att skriva hittar jag en formulering som kan sägas peka på just ett sådant förhållningssätt till skrivandet. Staffan Appelgren (1998:4) skriver att Bourdieu:
Kulturvetares (som skriver i Deleuzes och Nietzsches anda) producerar texter som kräver något av mottagaren för att bli meningsfulla. Deras böcker och artiklar fullbordas därför först i och genom läsarnas aktiva reception av innehållet. Betydelsen av sådana arbeten uppstår med andra ord i mellanrummet mellan läsaren och texten.
Aforismen, vilket var det skrivsätt som Nietzsche ofta valde, får sin mening först när den möter en utifrån kommande kraft, skriver Deleuze och Guattari och syftar på en aktiv läsare som så att säga erövrar innehållet samt gör det till sitt och omsätter insikterna i handling. Nietzsche (1987:62) skriver vidare i ett berömt citat från Den glada vetenskapen att,
Enligt Gregory Bateson (som är en forskare som befinner sig mellan naturvetenskapen och kulturvetenskapen) är en double bind
Bateson har skrivit boken Mind and Nature. A Necessary Unity, där han skriver om "Det mönster som binder samman." Han ställer frågan:
Deleuze och Guattari använder tanken om dubbelbindningen, om mönstret som förbinder, och bygger vidare på den tanken. De hänvisar ofta till Bateson. Hämtar stöd och inspiration från hans arbeten. Skapar nytt med hjälp av hans tankeverktyg och slutsatser.
Kan BWO, Kroppen utan organ, sägas vara det, mönster som förbinder? Det är jag som ställer den frågan. Jag som uppmuntrats av citaten att tänka i de banorna. Det hjälper mig även att förstå begreppet schizoanalys, som en praktik för att undersöka den dubbelbindning vi ständigt befinner oss i, mellan innehåll (materia, teknologi. Allt handfast i världen) och uttryck (allt som är immateriellt. Tankar, kultur, språk) tillsammans med allt annat i universum.
Kulturvetaren reser inga anspråk på att bestämma världen. Vi undersöker den. Försöker förstå de sammanhang vi delar med alla andra, i realtid. Det är både viktigt och nyttigt. Det skall inte ses som ett alternativ till naturvetenskap, det är ett komplement. All kunskap som är användbar är bra kunskap. Men kunskap i sig är och får aldrig bli ett självändamål. Kunskap blir vad vi gör den till!
För den som är van vid och som uppskattar det kulturvetenskapliga sättet att närma sig världen och kunskapen är citatet ovan inte en provokation (vilket är ett märkligt sätt att se på vetenskap, förresten. Allt jag inte förstår förkastar jag. Vad säger det om en som forskare egentligen?). Texter där den typen av citat förekommer är medvetet skrivna på detta sätt för att tvinga läsaren att förhålla sig aktivt till innehållet.
Deleuzes och även filosofen Friedrich Nietzsches böcker är inte slutna i den meningen att författaren bestämmer och en gång för alla definierar fenomenen som satts under lupp, vilket kan jämföras med naturvetenskapens sätt att presentera sina resultat. Där får det inte finnas några luckor i resonemanget eller arbetet, för då kan man inte övertyga. Klarhet är det samma som makt, för medicinaren eller fysikern.
Samma strävan efter makt finns även hon samhällsvetare som strävar efter exakthet, just för att det finns en ansenlig makt knuten till den som kan presentera en vattentät text. I en uppsats om Pierre Bourdieus sätt att skriva hittar jag en formulering som kan sägas peka på just ett sådant förhållningssätt till skrivandet. Staffan Appelgren (1998:4) skriver att Bourdieu:
experimenterar med presentation och representation i sina texter för att bryta upp de tankevägar läsaren är van att följa och förhindra att läsaren läser in betydelser, kopplingar och associationer som redan finns invanda, vilket en presentation i den traditionellt linjära och logiska formen kanske lätt inbjuder till. För Bourdieu handlar det om att bryta ned tidigare dispositioner hos läsaren som förvisso gör läsandet ekonomiskt och effektivt, enligt hans egen teori om habitus, men som också just för vetenskapen för det olyckliga med sig att den får läsaren att läsa in i texten det han/hon redan känner igen.Intressant är dock att detta sätt att skriva i motsats till Bourdieus intentioner, ger upphov till följande effekt hos Appelgren.
Min egen erfarenhet är att läsningen av Bourdieu kan vara mycket frustrerande, men också givande i det att det hela tiden finns nya dimensioner att upptäcka, vilket har gjort att den här uppsatsen är som en nästan slumpvis och tillfällig produkt av en oavslutad process. (ibid).Frågan om vad som är vad när det gäller forskning och presentationer av vetenskapliga resultat är inte alldeles kristallklar. Bourdieu framstår dock, liksom många naturvetare, som problematiska experter som försöker utöva makt och inflytande över receptionen av deras arbete.Vetenskap handlar om makt. Den som har makt har även makt över vetandet. Och det är den olyckliga sidoeffekten som kulturvetarna förhåller sig till och försöker utmana genom att skriva som det gör.
Kulturvetares (som skriver i Deleuzes och Nietzsches anda) producerar texter som kräver något av mottagaren för att bli meningsfulla. Deras böcker och artiklar fullbordas därför först i och genom läsarnas aktiva reception av innehållet. Betydelsen av sådana arbeten uppstår med andra ord i mellanrummet mellan läsaren och texten.
Aforismen, vilket var det skrivsätt som Nietzsche ofta valde, får sin mening först när den möter en utifrån kommande kraft, skriver Deleuze och Guattari och syftar på en aktiv läsare som så att säga erövrar innehållet samt gör det till sitt och omsätter insikterna i handling. Nietzsche (1987:62) skriver vidare i ett berömt citat från Den glada vetenskapen att,
Jag hyllar varje slag av skepsis som ger mig tillåtelse att svara: ’Låt oss göra ett försök!’ Men jag vill inte längre höra talas om alla de ting och frågor som inte medger experiment. Där går gränsen för mitt ’sinne för sanningen’, för där har tapperheten förlorat sin rätt.En vetenskap som bedrivs med sådan premisser har inget värde i sig. Forskaren reser inga maktanspråk. Man pekar bara på viktiga saker, samband och fenomen av betydelse i den värld där människor lever, tillsammans. Syftet är att engagera, inte passivisera. För det är alltid, oavsett vilken kunskap det handlar om, först när och om insikterna används och uteslutande i förhållande till resultatet av handlingarna som det går att värdera det vetenskapliga arbetet. Därmed blir det hela kontexten, det vill säga vetenskaparen, texten, läsaren och handlingarna som utförs, sammantaget som ger vetenskapen dess eventuella betydelse.
Enligt Gregory Bateson (som är en forskare som befinner sig mellan naturvetenskapen och kulturvetenskapen) är en double bind
a situation in which no matter what a person does, he "can't win." Och, "It is hypothesized that a person caught in the double bind may develop schizophrenic symptoms.Just den teorin har kanske inte visat sig vara riktigt så användbar som den framstod när den formulerades, men den lanserades heller aldrig som en naturvetenskaplig sanning. Dubbelbindningar finns överallt, och de får effekter. Som tankeverktyg, aforism eller ögonöppnare fungerar den således fortfarande.
Bateson har skrivit boken Mind and Nature. A Necessary Unity, där han skriver om "Det mönster som binder samman." Han ställer frågan:
Vilket mönster förbinder krabban med hummern och orkidén med gullvivan och alla dessa fyra med mig? Och mig med dig? Och alla oss med amöban i ena riktningen och kronikeravdelningens schizofrene i den andra?Kulturvetenskap handlar om att ställa frågor, om att ifrågasätta det invanda, det vi tar för givet. Det handlar inte om att tvinga allmänheten till lydnad, med kunskapen som makt. Kulturvetenskap handlar om att bryta upp maktordningar. Om att befria kreativiteten. Förlösa tankar. Det är vad som behövs i dessa dagar av klimathot och ekonomiskt kaos.
Deleuze och Guattari använder tanken om dubbelbindningen, om mönstret som förbinder, och bygger vidare på den tanken. De hänvisar ofta till Bateson. Hämtar stöd och inspiration från hans arbeten. Skapar nytt med hjälp av hans tankeverktyg och slutsatser.
Kan BWO, Kroppen utan organ, sägas vara det, mönster som förbinder? Det är jag som ställer den frågan. Jag som uppmuntrats av citaten att tänka i de banorna. Det hjälper mig även att förstå begreppet schizoanalys, som en praktik för att undersöka den dubbelbindning vi ständigt befinner oss i, mellan innehåll (materia, teknologi. Allt handfast i världen) och uttryck (allt som är immateriellt. Tankar, kultur, språk) tillsammans med allt annat i universum.
Kulturvetaren reser inga anspråk på att bestämma världen. Vi undersöker den. Försöker förstå de sammanhang vi delar med alla andra, i realtid. Det är både viktigt och nyttigt. Det skall inte ses som ett alternativ till naturvetenskap, det är ett komplement. All kunskap som är användbar är bra kunskap. Men kunskap i sig är och får aldrig bli ett självändamål. Kunskap blir vad vi gör den till!
Alkoholen som aktör. Ett viktigt och ögonöppnande perspektiv på droger!
Icke-mänskliga aktörer uppmärksammas (allt för) sällan i studier av (alkohol)kultur som av tradition och ohejdad vana framförallt intresserat sig för människor och det människor gör. Tyvärr har man därmed på förhand avstått från att ens bry sig om att uppmärksamma en hel massa aspekter av fenomenen man är intresserad av. Det finns helt enkelt många fler fruktbara infallsvinklar som kan användas för att förstå ett specifikt problem än vad man inom en strikt uppdelad forskarvärld (oavsett vilket ämne man verkar inom) förmår se och upptäcka. Detta blir särskilt tydligt inom drogforskningen där många psykologer uteslutande söker svaret i missbrukarens barndom och flertalet sociologer på samma sätt söker svaren i det sociala sammanhang som missbrukaren lever och har vuxit upp i. Medicinarna letar i sin tur huvudsakligen efter gener och enzymer som förklaring på missbruk. Inget av detta kan sägas vara felaktigt. Sådan forskning är naturligtvis också viktig, även om den inte alltid är så förutsättningslös som den kanske vill ge sken av. Men den drogforskning jag som kulturvetare bedriver går ut på att ständigt sträva efter att söka svar på nya, oväntade ställen och bygger på att inget bestäms på förhand. Det handlar om att tänka på och i analysen uppmärksamma såväl människor som alkoholen och drogerna i sig, samt de teknologier som används för att sätta aktörer i förbindelse med varandra.
Poängen är att inget och ingen på förhand betraktas som mer betydelsefull/t än någon eller något annat. Det handlar om att påbörja arbetet på ett så förutsättningslöst sätt som möjligt, och ifråga om bruk av alkohol handlar det om att inte ta för givet att bruket uteslutande kan förklaras med hjälp av premissen att människor åtrår och söker sig till alkoholen, det vill säga förutsätta att agens är något exklusivt mänskligt.
Perspektivet kan säkert kännas underligt om man är ovan, men betänk då att det i det närmaste är ett axiom att bara människor kan få saker att hända, då vore det konstigare om sådana tankar vid en första anblick inte uppfattades som problematiska. Kanske blir det enklare att hänga med om man gör sig medveten om att detta inte är en hypotes som ska testas, det är endast ett tankeverktyg som används för att betrakta vardagliga fenomen på nya sätt. Inget ska bevisas, här ska bara öppnas upp för alternativa förståelser av ett komplext fenomen.
Betraktas alkoholen som en aktör (här gör även medicinska forskare det) upptäcker man snabbt att den äger en sällsynt väl utvecklad förmåga att knyta kontakter med andra aktörer, det är åtminstone en konsekvens som går att belägga empiriskt. Tänk till exempel på den uppsjö av glas som säljs i heminredningsbutiker. Har man köpt vitvinsglas kanske man vill komplettera servisen med rödvinsglas, champagneglas och whiskyglas och när glasen väl står i vitrinskåpet är steget inte långt att köpa drycker att fylla glasen med. Och när dessa väl finns hemma är det naturligtvis lättare att dricka oftare och mer. Analytiskt är det slöseri med tid och energi att försöka utröna vem som fick vad att hända, egentligen. Konsekvenserna är trots allt viktigare än vem som gjorde vad. Vad spelar det för roll var agensen förläggs om det är ett faktum att ökad tillgång på alkohol leder till ökat drickande och i förlängningen skador på såväl individer som samhället? Visst är det människor som utför handlingarna, men på vems initiativ och varför?
Det kan finnas en poäng i att stanna upp något för att reflektera kring beslutet att börja dricka, att sluta dricka, eller att iaktta måttfullhet för den delen. Går det helt och hållet att betrakta sådana handlingar som autonomt individuella beslut? Är det inte snarare så att om man vill förstå en unik individs förhållande till alkohol måste man ta i beaktande hela det nätverk som utgörs av hans eller hennes sociala kontaktnät, familje- släkt-, och kompisband, förebilder samt inte minst individen själv (i betydelsen såväl dennes livshistoria som hans/hennes kropp med dess genetiska förutsättningar)? Det är förhoppningsvis självklara aspekter, men om man tar hjälp av kulturvetenskapliga teorier måste också alkoholproducenter, importörer av alkohol, massmedier och njutningslobbyister beaktas i analysen. Och kanske viktigast av allt, för att förstå bruket av alkohol på ett sant förutsättningslöst sätt bör man även beakta teknologier och materialitet samt givetvis alkoholen i sig och alla de artefakter som är kopplade till alkoholhaltiga drycker (snapsglas, vinglas o.s.v.), gällande lagstiftning, språket och traditioner samt en rad andra saker och aspekter som det inte finns plats att räkna upp här men som läsaren själv kan fundera kring.
Tillsammans skapar dessa, såväl mänskliga som icke-mänskliga aktörer Sveriges rådande alkoholkultur, i en icke-linjär process av blivande. Kort sagt, allt och alla som på något sätt har kopplingar till alkohol både kan och bör betraktas som aktörer i ett och samma nätverk. Om detta och annan viktig kunskap om ock förslag på handlingsstrategier kan man läsa i boken Kung Alkohol. Och andra drogaktörer.
Poängen är att inget och ingen på förhand betraktas som mer betydelsefull/t än någon eller något annat. Det handlar om att påbörja arbetet på ett så förutsättningslöst sätt som möjligt, och ifråga om bruk av alkohol handlar det om att inte ta för givet att bruket uteslutande kan förklaras med hjälp av premissen att människor åtrår och söker sig till alkoholen, det vill säga förutsätta att agens är något exklusivt mänskligt.
Perspektivet kan säkert kännas underligt om man är ovan, men betänk då att det i det närmaste är ett axiom att bara människor kan få saker att hända, då vore det konstigare om sådana tankar vid en första anblick inte uppfattades som problematiska. Kanske blir det enklare att hänga med om man gör sig medveten om att detta inte är en hypotes som ska testas, det är endast ett tankeverktyg som används för att betrakta vardagliga fenomen på nya sätt. Inget ska bevisas, här ska bara öppnas upp för alternativa förståelser av ett komplext fenomen.
Betraktas alkoholen som en aktör (här gör även medicinska forskare det) upptäcker man snabbt att den äger en sällsynt väl utvecklad förmåga att knyta kontakter med andra aktörer, det är åtminstone en konsekvens som går att belägga empiriskt. Tänk till exempel på den uppsjö av glas som säljs i heminredningsbutiker. Har man köpt vitvinsglas kanske man vill komplettera servisen med rödvinsglas, champagneglas och whiskyglas och när glasen väl står i vitrinskåpet är steget inte långt att köpa drycker att fylla glasen med. Och när dessa väl finns hemma är det naturligtvis lättare att dricka oftare och mer. Analytiskt är det slöseri med tid och energi att försöka utröna vem som fick vad att hända, egentligen. Konsekvenserna är trots allt viktigare än vem som gjorde vad. Vad spelar det för roll var agensen förläggs om det är ett faktum att ökad tillgång på alkohol leder till ökat drickande och i förlängningen skador på såväl individer som samhället? Visst är det människor som utför handlingarna, men på vems initiativ och varför?
Det kan finnas en poäng i att stanna upp något för att reflektera kring beslutet att börja dricka, att sluta dricka, eller att iaktta måttfullhet för den delen. Går det helt och hållet att betrakta sådana handlingar som autonomt individuella beslut? Är det inte snarare så att om man vill förstå en unik individs förhållande till alkohol måste man ta i beaktande hela det nätverk som utgörs av hans eller hennes sociala kontaktnät, familje- släkt-, och kompisband, förebilder samt inte minst individen själv (i betydelsen såväl dennes livshistoria som hans/hennes kropp med dess genetiska förutsättningar)? Det är förhoppningsvis självklara aspekter, men om man tar hjälp av kulturvetenskapliga teorier måste också alkoholproducenter, importörer av alkohol, massmedier och njutningslobbyister beaktas i analysen. Och kanske viktigast av allt, för att förstå bruket av alkohol på ett sant förutsättningslöst sätt bör man även beakta teknologier och materialitet samt givetvis alkoholen i sig och alla de artefakter som är kopplade till alkoholhaltiga drycker (snapsglas, vinglas o.s.v.), gällande lagstiftning, språket och traditioner samt en rad andra saker och aspekter som det inte finns plats att räkna upp här men som läsaren själv kan fundera kring.
Tillsammans skapar dessa, såväl mänskliga som icke-mänskliga aktörer Sveriges rådande alkoholkultur, i en icke-linjär process av blivande. Kort sagt, allt och alla som på något sätt har kopplingar till alkohol både kan och bör betraktas som aktörer i ett och samma nätverk. Om detta och annan viktig kunskap om ock förslag på handlingsstrategier kan man läsa i boken Kung Alkohol. Och andra drogaktörer.
söndag 11 december 2011
Köpare, säljare eller förlorare? Vad säger Erik Olsson, egentligen?
Kan inte släppa den där mäklarannonsen. Den som finns i SvD idag, och som jag sett tidigare också. Den där man frågar: Vad betyder 8,2% för dig? Annonsen som säger att: "Hos oss [Erik Olsson] får du bäst betalt." Man syftar på Erik Olsson-metoden, som enligt oberoende undersökningar, "ger våra kunder Bäst Betalt." Vad är detta ett tecken på?
När jag växte upp på 1970-talet omgavs jag av arbetare. Fostrades jag i en arbetsetik. Först sparar man, sedan handlar man. Det var så det såg ut. Så det var. Då, på 1970-talet. Det var inte bättre då. Bara så det såg ut och så man tänkte. Det samhälle jag växte upp fungerade i grund och botten varken bättre eller sämre än det jag lever i nu. Det vara bara annorlunda. Vill vara tydlig med det. Jag är inte nostalgisk. Man tänkte bara annorlunda. Först arbeta, sedan konsumera.
På 1980-talet började man låna mer. Och man började låna för att konsumera. Återbetalningen sköts på framtiden. Arbeta kan man göra sedan. Så kom samhället att förändras. Vi fick en konsumtionsetik. Först handla, sedan betala. Tyvärr innebär den strategin att man inte bara måste betala, i efterhand, för det man konsumerat. Man måste dessutom betala ränta. Priset blir högre. Men det tänker man inte på. Eller det tänker det flesta inte på, inte alltid i alla fall. Den aspekten hamnar liksom i skymundan. Glöms bort. Det är inte sexigt att vara efterklok. Roligare att leva här och nu, utan att oroa sig för morgondagen. Och har man dessutom lite pengar på börsen, eller om man äger en bostadsrätt, ja då är man i hamn. Då finns ingen risk.
Det är så det ser ut idag. Men det börjar hända saker. Världens finanser skakas i grunden. Den ekonomiska kartan skrivs om, i hast. Problemen man brottas med handlar till stor del om skulder. Ränta på lånade pengar som nu skall betalas tillbaka. Eurokrisen tvingar fram ett annat medvetande, en annan etik. Det är inte långsiktigt hållbart att låna till konsumtion. Förr eller senare måste man betala priset. Och det går inte att betala med lånade pengar. Kanske har världens politiker kommit till den insikten, kanske inte. Men det verkar i alla fatt råda konsensus om att det inte går att fortsätta på den inslagna vägen.
Då dyker det upp annonser, frän mäklare, som säger sig sitta inne med lösningen. Sälj din bostad med hjälp av Erik Olsson-metoden. Då får du 8,2% mer betalt. Du kan handla mer. Renovera badrummet, till exempel. Eller unna sig en semesterresa. Det låter väl bra? Vem vill sälja sin lägenhet för 8,0% mindre, när man kan få mer? Ingen så klart! Men hur går kalkylen ihop? Går den ihop? Vad får detta tänkande för konsekvenser, och vad visar annonsen på, egentligen? Vilken underliggande kulturell information bär den här typen av annonser på? Vad går att utläsa mellan raderna?
Det är säljaren som adresseras. Mäklare som Erik Olsson är uttalat lojal med säljaren. Det ligger för det första inte i linje med god mäklarsed. Den säger att
Mäklarens roll är att agera som oberoende part mellan köpare och säljare. Det vill säga - mäklaren är en medlare som ska se till att både köpare och säljare är nöjda med affären. Trots att de arbetar på uppdrag från säljaren är det mäklarens uppgift att hjälpa båda parter till en god affär.Bara här borde man reagera. Men det faktum att man kan, och har så gjort en tid, annonsera på detta sätt säger något om det sammanhang vi lever i. Ingen ser sig som köpare, alla vill ha så mycket betalt som möjligt. Alla tror sig om att kunna tjäna på transaktionen. Men det förutsätter att man låter Erik Olsson sälja bostaden, och att man köper av någon annan. Och om alla tänker så finns ingen bostadsmarknad. Alla kommer att vilja sälja hos den som ger bäst betalt, och då hamnar alla hos Erik Olsson. Förutsatt givetvis att ingen hittar på en bättre metod. Den som både säljer och köper hos Erik Olsson får betala både mer för bostaden man köper, och i arvode till mäklaren. Alla, utom Erik Olsson är förlorare här. Det är vad annonsen skriker ut. Ändå kan man fortsätta. Varför?
Vad annonsen visar, den kulturella information den bär på, är att alla identifierar sig med säljaren. Det är vad konsumtionsetiken gör med oss. På den marknad jag gjorde mina första bostadsaffärer var det köparen man identifierade sig med. Då var det regel att man prutade. Men det var i en tid präglad av en arbetsetik. Idag är det regel att det blir budgivning, att priset trissas upp istället för ner. Det är så det blir i en konsumtionsetik. Vem är vinnaren? Mäklarna, så klart. Ingen annan. Alla som bor och som behöver flytta agerar ju på samma marknad. Man köper och säljer vid samma tillfälle. Inte för inte har mäklaryrket seglat upp som drömyrke och inte för inte tar mäklarhusen över allt fler av de lokaler i bottenplan där det tidigare låg affärer. Vill vi ha det så, egentligen?
Vad är vi, köpare eller säljare? Svaret är, både ock. Vilket gör oss alla, utom mäklarna (och möjligen pensionsförvaltarna), till förlorare. Det är vad annonsen i tidningen säger oss. Det är budskapet som skriks ut. Men för att se denna typ av samband behövs kunskap. Kulturvetenskaplig kunskap. Analytisk förmåga, och kritiskt tänkande. Den kunskap som Svenskt Näringsliv i somras ville få att se som hobbykunskap, utan värde på arbetsmarknaden. Men i vems intresse talar man, köparens, eller säljarens?
Vem tjänar på att vi ser oss själva och det samhälle vi lever i, som en värd fylld av framgångsrika säljare? Dem som redan har pengar, det är svaret. Inte minst alla vi som har barn som behöver en bostad bör besinna oss. Ta ett steg tillbaka, tänka till. Vilket samhälle vill vi ha? Vilken värld? Vad är ett långsiktigt hållbart, kollektivt handlande?
Med fler kulturvetare på betydelsefulla positioner ökar chanserna att vi får en bättre och mer hållbar värld.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)