I dagens Göteborgs-Posten spelar ordet pseudo en central roll i två artiklar. Den ena handlar om pseudo-marknadsmodeller som skapar mer administration än den byråkratiska modell de ska ersätta. Och den andra handlar om pseudoallvaret hos svenska manliga författare. För några månader sedan skrev jag om begreppet pseudokvantiteter.
Pseudo fångar tidsandan vi lever i och med. Våra handlingar ger upphov till pseudo, även om vi inte vill det. Pseudo är sken. Yta. Något som vill vara något annat. Pseudo vill förtvivlat gärna vara, men är inte. Det är bara yta.
Den ironiska generationen sägs jag tillhöra. Och det gör jag kanske. Min generation är den som ska ta över samhället. Går så där. Ingen verkar vilja ta på sig ansvaret, på allvar. Tycker mig se en parallell här. Pseudoansvar, det är vad mina generationskamrater tar på sig. Ansvarets insignier, men inte dess innebörd. Och så fort det blir problem flyr man. Gärna ansvar, men inte om det kräver något. Verkar vara så man tänker.
Förmodligen var det inte bättre förr. Det var nog lika mycket yta då med, men då togs ytan på allvar. Ytan fick verkningar på djupet, och den som tog ansvar gjorde det fullt ut, även om det inte går. Egentligen finns bara yta. Men när man insett det och när man agerar i enlighet med den insikten, då skapas en känsla av tomhet. Och den går inte att bygga ett samhälle på.
Tricket är att acceptera ytan och världens pseudokaraktär, utan att bli cyniskt ironisk. Det är inte lätt, men det måste gå. Jag klagar alltså inte på ytligheten och den våg av lättja som får unga att längta efter upplysta dispoter. Jag pekar bara på en farlig tendens i samtiden, som vi måste hantera och göra upp med för att uppnå långsiktig hållbarhet.
Med detta sagt avslutar jag inlägget med att balansera upp tonen något. Allt är inte yta. Det finns äkthet och det finns de som inte bara vill sola sig i skenet. Håkan Hellström, till exempel. Han spelade på Slottsskogsvallen igår. Det var så långt ifrån en pseudohändelse jag kan tänka mig. Från scenen spreds kärlek, och från publiken strömmade kärlek tillbaka. Äkta kärlek. Så långt från Lady Gaga man kan komma!
Håkan Hellström visar vägen. Ingjuter hopp i tillvaron. Allt är inte svart. Det finns något bakom fasaden. Kärlek, till livet. Det är fundamentet, den bas som långsiktig hållbarhet byggs på.
Håkan har knäckt koden. Han har insett vad livet handlar om. Låten: Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din, rymmer otroligt mycket livsvisdom. Vi måste inte veta vem vi är själva för att ge oss till någon annan. Och att ge av sig själv, det är vad som skapar långsiktighet.
Ge. Bara så kan du få! Och ju mer man ger desto mer får man.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar