söndag 27 mars 2011

Forskning, forskare, frihet och fokus på konsekvenser

Kunskap är något jag funderar på mer och mer för varje år som går och ju fler böcker, artiklar och andra texter jag läser. Vad är kunskap, och vad är forskning? Till vad kan de användas, och hur får man fatt i kunskap? Det framstår allt mer som de viktigaste frågorna. Idag är kunskap en färskvara, och vetenskap håller på att bli ett sätt att göra personlig karriär. Och då blir det viktigare att kunna hantera frågan om kunskapens karaktär, vetenskapens särart och bådas vara, än att samla innehåll och utmärkelser på hög.

De viktiga frågorna är inte längre: Är detta sant och riktigt samt vad kommer du fram till? Utan: hur kan detta försanthållande användas, och vad får det för konsekvenser om vi litar på den forskaren och det utlåtandet istället för den och detta? Det är i alla fall vad jag kommit fram till under mina år i vetenskapens tjänst. Och om det tänkte jag ägna tiden på tåg, på väg hem från Stockholm, att reflektera över. Hur skulle en definition av begreppen kunskap och vetenskap kunna se ut, som bygger på den samlade kompetens jag tillägnat mig genom åren?

Det viktigaste jag lärt är att kunskap passar synnerligen dåligt att strida om och över. Antingen fungerar insikterna och forskningsresultaten, eller också inte. Det är det enda som är relevant. Och den typen av frågar kan inte avgöras vid ett förhandlingsbord. Utvärderingen av arbetet måste överlåtas till andra instanser. Samhället har inget att vinna på interna vetenskapsstrider, som inget annat handlar om än makt och inflytande, dels över folkets öra, dels över medel för fortsatt forskning.

Vetenskap handlar i lika hög grad om att försvara uppnådda resultat och positioner, som om att forska. Och forskning är väldigt sällan förutsättningslös. Kunskap går därför inte att skilja från makt. Makten ger innehavaren inflytande över kunskapen och dess finansiering, och kunskap (som erkänts som kunskap av dem som har makten) ger makt, pengar och inflytande. Detta är ingen kritik dock, det är en beskrivning av vardagen inom vetenskapen. Utgångspunkten för allt förändringsarbete.

Vad jag vill visa på och reflektera över handlar om hur samhällets resurser, de ekonomiska medel som kommer från det offentliga, skulle kunna användas mer effektivt. Forskning och kunskap är grunden som ett långsiktigt hållbart samhälle bygger på och vidareutvecklas med hjälp av. Och för att effektivisera den processen finns det en hel del enkla saker att förhålla sig till, som tyvärr allt för ofta ignoreras. En sådan fråga är: Vad är kunskap?

Förslag till svar skulle kunna se ut som följer; En snabb skiss i farten. Ett underlag för vidare samtal. Utgångspunkten för vidare resonemang skulle kunna vara begreppet Rhizom. Och målet med verksamheten blir då att väcka tankar kring vetenskapens användbarhet/nytta, inte att driva någon egen forskningspolitisk linje. Jag bygger resonemanget på min samlade kunskap, och om någon är intresserad av referenser är det bara att höra av sig. Jag delar mer än gärna med mig.

Rhizom är som bekant en struktur utan centrum. Och om kunskap utgår från en sådan definition, om det är så man ser på verksamheten (definitionen är giltig inom alla ämnen och vetenskapliga kontexter), då riktas fokus mot framtiden, samhället och på användbarheten av resultatet av det vetenskapliga arbetet. Om kunskapsprojektet, det gemensamma akademiska uppdraget, utgick från att kunskap skapas istället för upptäcks, och att den endast kan värderas i relation till graden av användbarhet. Då händer något med uppdraget och alla dess utövare.

Rhizomatisk kunskapspraktik är ett projekt som ständigt befinner sig i rörelse, i alla riktningar. Vetenskap som bedrivs på sådana premisser utgår från och tar dessutom hänsyn till såväl konkret materiella aspekter, som immateriellt virtuella. Allt arbete är lika värdefullt, alla projekt (om de bara är tydligt framskrivna) är lika angelägna, det är utgångspunkten när medlen fördelas. Utgångspunkten för bedömningen av resultatet däremot, det är nyttan/användbarheten av utfallet. Många idéer och olika forskare kommer att få förtroendet och möjligheten att visa vad de går för, men bara de som ägnar sig åt forskning och som presenterar resultat kommer att få fortsatt förtroende.

Det jag saknar i dagens akademi är incitament som främjar rörlighet, på alla plan. Allt för mycket tid, pengar och energi läggs på att bevaka uppnådda resultat. Och på tok för mycket tid och möda läggs på ansökningar för att få forska. Fokus ligger på utdelning av medel, och på att räkna referenser. Detta förhållande främjar och framkallar utövarnas odlande av mänsklighetens sämsta sidor. Det är som att be om bråk! Och bråk, intriger och personliga vendettor och vedergällningar, det är vardag inom vetenskapen.

Med ett mer rhizomatiskt upplägg inom akademin och med friare forskningsuppdrag, där fokus ligger mer på utfallet än på utfästelserna, skulle forskare kunna ägna sig åt att forska istället för att strida. Och den som inte presterar straffar ut sig själv. Ett sådant upplägg skulle vara självkorrigerande och främja kärnversksamheten inom akademin, och det skulle kontinuerligt anpassas efter samhällets långsiktiga behov. Det skulle främja kreativitet, nyfikenhet och skulle tvinga fram nytänkande.

Forskare ska forska, det är detta de är utbildade för. Inte strida om inflytande och uttala sig om andras ambitioner och mål, vilket peer-review systemet bygger på. Forskning handlar om att tänka nytt, och det som fungerar är rätt. Att kunna tänka nytt kräver att man får ägna sig åt att i lugn och ro arbeta med det man är bra på, och vad som fungerar vet man först i efterhand. Det är självklarheter. Ändå är det inte så det ser ut inom akademin. Vem tjänar på att detta inte diskuteras? Fundera ...

Vad jag ser mellan raderna i ovanstående resonemang är en infrastruktur för forskning som mer liknar rhizom än träd. Dagens system för finansiering och organisering av forskning lägger för mycket fokus på människorna som bedriver forskningen och för lite på kunskapen som arbetet resulterar i. Allt för mycket hänsyn tas till titlar och insignier, och allt för lite till utfallet. För mycket energi slösas på försvar av uppnådda resultat och för lite på utvecklandet av ny kunskap.

Ingen enskild forskare borde tillåtas vara större än sin senaste rapport. Kunskap skall inte vara förkroppsligad, eller bunden till isolerade forskargemenskaper. Kunskap måste vara fri! Men eftersom det nu är människor som utför forskningen, och eftersom människor tydligen uppskattar utmärkelser och titlar, så måste även detta behov tillfredsställas. Men att blanda ihop personligt mänskliga behov med forskning är olyckligt. Och det är det största problemet inom akademin, om man frågar mig.

Forskare är är också människor, med allt vad det innebär, på gott och ont. Det är svårt att ändra på, och det önskar nog ingen. Forskningen måste därför skiljas från dess utövare. Forskningen skulle, för att kunna uppfylla uppdraget, betraktas som ett slags hyperobjekt slår det mig. Det skulle kunna främja en utveckling där forskningen få gå dit där arbetet och målet med uppdraget leder den, utan hänsyn till utövarna.

För att komma dithän behöver rådande förhållande brytas upp. Tanken att forskare är subjekt och forskningen objekt, den måste ifrågasättas och en annan definition lanseras. Mitt förslag, det förslag jag skissar på just nu, ligger i linje med och hämtar inspiration från objektorienterad ontologi. Här görs ingen skillnad mellan subjekt och objekt, allt som finns och verkar i världen behandlas symetriskt som objekt.

Forskaren som objekt bör värderas uteslutande i relation till resultatet av det arbete som utförs. Och samma gäller forskningen som objekt, det är utfallet som räknas. Det är emellertid två olika objekt, med olika behov och mål. Och båda har behov, båda finns och verkar i världen på egna premisser. Forskaren, liksom forskningen är komplexa objekt som är svåra att greppa fullt ut. Därför är det viktigt att inse betydelsen av en syn på kunskap som mer ser till resultat och som söker sig fram, ständig. Först när forskningen och forskarna är fria, och frikopplade från varandra. Först då har processen som leder till långsiktig hållbarhet inletts.

Kunskap är verktyg, i arbete!

2 kommentarer:

Björn sa...

Tack för spännande läsning. För ett tag sen skrev jag en artikel om kunskap som rhizom i pedagogiska magasinet, kanske kan det ge något till ditt resonemang?
http://www.lararnasnyheter.se/pedagogiska-magasinet/2010/05/07/kunskapen-utan-borjan-slut

Eddy sa...

Tack Björn! Låter högintressant!