lördag 30 maj 2015

ADHD-dagboken, om olika typer av begåvning

Så länge man minns har jag känt mig annorlunda, ofta utanför och missförstådd. Det jag har haft mest problem med vad gäller detta är att ingen lyckats förklara för mig varför, eller hur, på vilka grunder jag förpassats till utanförskap eller annorlundahet. Jag har alltid vikt mig för goda argument och aldrig framhärdat av princip. Jag vill lära mig, vill förstå och ständigt utvecklas och bli bättre. Att få rätt har aldrig någonsin varit något jag strävat efter, men när jag avfärdas utan att någon anger vilka argumenten är för att anklaga mig för att ha fel, blir jag tokig. Det har jag fruktansvärt svårt att hantera. Orättvisan och kränkningen det innebär att utsättas för makttekniker är svår att bära, men jag har fått lära mig leva med den känslan. Och nu, femtio år fyllda, kan jag ta det bättre. Jag ser och förstå och kan ofta ha överseende med den typen av småsinthet, för det säger allt om den andre och inget om mig. Men vem är jag? Hur fungerar jag i förhållande till andra? De frågorna släpper inte taget.

ADHD erbjuder ett slags svar. Jag kan leva med det, och till och med finna tröst i det. För mig är det inte deklasserande, jag ser det inte som en börda eller som en sjukdom. För mig är ADHD en identitet. Det jag, helt enkelt. Fast ibland får jag höra att jag nog inte har det, eller att det jag berättar inte stämmer riktigt med diagnosen ADHD. På senare år har jag allt oftare fått höra att begreppet särbegåvning nog är mer adekvat. Jag vet inte, men jag bryr mig heller inte. Det viktiga är inte vad det heter, utan vem jag är, hur jag fungerar och framförallt hur jag och andra som av olika anledningar känner oss utanför bemöts. Och är det så att det finns barn som felaktigt diagnostiseras med ADHD är det naturligtvis olyckligt.

DN-debatt i veckan handlade det om Särbegåvning. Det är Johan Börjesson, (undervisningsråd Skolverket) och Kjell Hedwall, (avdelningschef Skolverket) som står bakom artikeln. Tänkte låta den bilda utgångspunkt för lite lördagstankar, med förhoppningen om att lära mig lite mer om vem jag är.
Särskilt begåvade elever riskerar att fara illa i skolan. De betraktas inte sällan som stökiga, krävande och ointresserade. Det finns exempel på särskilt begåvade elever som felaktigt diagnostiserats med adhd. Behovet av kunskap om de här eleverna är stort bland lärare och rektorer. Därför presenterar Skolverket i dag ett forskningsbaserat stödmaterial som kan bidra till att skolornas arbete med särskilt begåvade elever förbättras. Det är viktigt för varje barn men också för samhället. Att inte tillvarata och utveckla deras speciella begåvningar är ett slöseri.
Jag uppfattades helt klart som ointresserad när jag gick i grundskolan. ADHD fanns inte som diagnos när jag var liten, och eftersom jag inte var utagerande (trots ett ständigt inre kaos) var det ingen som uppmärksammade mig, annat än som den där late studenten som överraskade positivt på alla oförberedda läxförhör. Jag förstod aldrig varför jag skulle läsa läxor och följaktligen gjorde jag inte det, men jag har alltid velat lära mig saker, sådant som jag ser mening med och är intresserad av. Där brast skolan fullkomligt. Jag fick femma i engelska, för det tyckte jag var kul. Mest fick jag tvåor och treor, och en etta i ekonomi, för att jag tyckte det var kul att ha fått alla betyg. Till proven läste jag inte, för jag ville se vad jag kunde utan att läsa. Idag inser jag hur omoget det var att tänka så, men samtidigt har jag svårt att se hur jag skulle kunna tänka och agera annorlunda där och då. Mina lärare utmanade mig inte, och de tänkte aldrig ett steg längre när jag på ett oförberett prov visade sig vara bäst i klassen.

På lektionerna satt jag och tänkte på annat. Jag följde mina associationsbanor, utifrån vad läraren talade om. Tyckte om att sitta där och tänka, med och utifrån vad som blev sagt. Jag lärde mig det jag ville och det som väckte mitt intresse. Och jag räddades av att läroplanen och upplägget då, på 1970-talet inte alls var lika detaljreglerad som idag. Min skoltrötthet handlade inte om innehållet, utan om formen. Och den tröttheten kämpar jag fortfarande med, idag som lärare. På KomVux hittade jag självförtroendet och på Universitetet kunde jag läsa det som intresserade mig. På den vägen är det. Jag blev forskare och lärare för att jag ville och är det fortfarande av just de skälen. Tyvärr tvingas jag allt mer ägna tid och uppmärksamhet år form, och allt mindre åt innehållet som håller på att transformeras till ett slags formalitet, en självklarhet. Det oroar mig, och jag ställer min tveksam till att det skulle kunna finnas något STÖDMATERIAL som fungerar. Att se och förstå räcker en lång väg, och jag tror att det är det enda som behövs. Förståelse och bekräftelse. Hade jag fått det hade mitt liv troligen sett annorlunda ut. Då hade jag sluppit göra en massa plågsamma erfarenheter. Erfarenheter som jag dock inte ångrar, för jag har lärt mig massor av dem.
Ungefär fem procent av eleverna brukar räknas till gruppen särskilt begåvade elever. De är elever med förmågor och kunskaper utöver det vanliga. Det kan handla om Elvira som lärde sig läsa som fyraåring, William som kunde skriva alla bokstäver som treåring eller 12-åriga Denise som kan föra logiska resonemang på en helt annan nivå än sina jämnåriga. Många gånger förvånar de särskilt begåvade barnen sin omgivning men inte alltid. Elever som länge mött en oförstående omgivning kan ge upp sina försök att bli sedda utifrån sin särskilda begåvning. De kan då underprestera, bli utagerande eller verka ointresserade.
Denise är den jag känner mig mest bekant med i dessa exempel. Min dyslexi har varit ett hinder, en utmaning som jag varit tvungen att hantera och som tagit en hel del fokus. Kanske är det därför jag orkar skriva idag, för jag har genom åren kämpat oerhört mycket bara med att kunna skriva så det blir begripligt. Och glädjen över att jag idag kan är stor, den kan jag leva på länge och den gör att jag längtar efter att få skriva mer. Tankarna snurrar jag gör i princip på samma sätt idag som jag gjorde i skolan, jag lyssnar och lär och lägger ihop än det ena än det andra. Jag lyssnar aldrig på någon särskild, jag lyssnar alltid kritiskt och jag lyssnar för att lära mig mer, inte andäktigt för att rakt av överta den andres kunskaper. Därför satt jag länge tyst, för jag insåg snabbt att jag var den ende i gruppen som såg det jag såg. Länge trodde jag att det var fel på mig. Men sedan, framförallt under doktorandåren, lossnade det. När jag väl tvingades sätta ord på mina tankar, och när jag skrev och blev läst, fick jag uppmärksamhet och uppskattning. Och när jag började blogga togs den känslan till nya höjder. Tankarna och orden som snurrar där inne kan har anta en form och spridas. Här känner jag mig inte annorlunda, tvärtom. Här får jag uppskattning och invändningarna, tankarna, reflektionerna hjälper mig framåt i mitt tänkande. Det enda ger det andra och än så länge känner jag inte att inspirationen sinar. Här kan jag bevisa för mig själv att jag inte är den underpresenterande akademiker som det akademiska systemet, som bara ser till form inte till innehåll, ser mig som och dömer mig till.
Beteenden hos särskilt begåvade elever som möter en oförstående omgivning kan misstolkas som uttryck för uppmärksamhetssvårigheter eller hyperaktivitet, som svårigheter med socialt samspel, eller som trots eller uppförandestörningar. De särskilt begåvade elever som inte får lämplig undervisning och stöd riskerar att bli understimulerade, att hamna i utanförskap eller att bli feldiagnostiserade med till exempel adhd.
Här på bloggen och tillsammans med intressanta människor stimuleras jag. Och när studenterna utmanar mig intellektuellt, för att de verkligen vill lära sig, då känner jag mig tacksam för då har jag världens bästa arbete. Men tyvärr tvingas jag verka i ett system vars logik jag finner kontraproduktiv och där formen konsekvent överordnas innehållet. Där lider jag svårt av understimulering, vilket är ytterligare att viktigt skäl att blogga och läsa filosofi som ofta jag bara kan.
Precis som skolan kan göra skillnad för elever som har svårt att lära så kan skolan göra skillnad för de särskilt begåvade eleverna. Att få ledning och stimulans för att nå så långt som möjligt är en rättighet för alla elever. Något som också förtydligats i skollagen.
Kan bara instämma, men det gäller även lärare. Vi har skapat ett fyrkantigt system, som komplext sammansatta människor tvingas anpassa sig till. Det är ett allvarligt feltänk, ett allvarligt problem, som inte bara drabbar den med en diagnos, utan utgör ett hot mot oss alla. Skollagen behöver ändras, men det behöver samhället och kunskapssynen också.
Till grund för vårt stödmaterial ligger forskning från landets främsta forskare. När vi går igenom forskningen ser vi att skolan behöver mer kunskap om de särskilt begåvade eleverna – hur de ska upptäckas, bemötas och stimuleras. Lärare har svårt att identifiera särskilt begåvade elever. Inte sällan pekar lärare ut de elever som presterar ”mer och bättre”, det vill säga högpresterande elever, men det är inte samma elevgrupp.
Säljer de stödmaterialet? Är detta ännu en enkel lösning på ett komplext problem? Jag vet inte, men känner en viss oro, som jag naturligtvis hoppas är ogrundad. Och som det verkar är det ju Skolverket som står bakom, så låt oss hoppas, för det behövs verkligen göra något. Inte bara för barn med diagnoser.
I det stödmaterial som Skolverket publicerar i dag summeras skolans uppgift för att möta de särskilt begåvade eleverna i tre huvudpunkter:

1. Se till att eleven utmanas intellektuellt och kunskapsmässigt. Fokusera på lärande snarare än på prestation. Ge möjlighet till meningsfulla diskussioner med andra som förstår deras komplexa resonemang.
Kunskapen i fokus, intellektuell utmaning. Det borde skolan handla om, av en hel massa olika skäl!
2. Ge eleven möjligheter att utveckla de kunskaper – inte minst färdigheter och studieteknik – som är förutsättningar för att lyckas i högre studier.
Det handlar som jag ser det om att låta eleverna och studenterna själva välja vad de vill läsa, när de vill läsa och hur de vill läsa. Här har politikerna och andra ansvariga en hel del kvar att bevisa, för utvecklingen går i helt motsatt riktning, mot mer målstyrning och fler obligatorier.
3. Stöd elevens socioemotionella utveckling. Acceptans och respekt från lärare är helt avgörande. Många behöver också få samarbeta med andra särskilt begåvade elever – få känna sig normala – åtminstone i delar av undervisningen.
Acceptans och respekt, mellanmänsklig sådan, är sannerligen en bristvara i dagens samhälle, inte bara i skolan. Det står allt mer klart att det inte handlar om, eller att problemet inte är, diagnoser och människor som får en diagnos. Problemen handlar om och bottnar i en allt smalare norm och allt hårdare effektivitetskrav, som naturligtvis drabbar avvikare och den som är annorlunda hårdare och snabbare. Som sagt det är inte ett skol- eller individproblem, utan ett samhällsproblem som rör oss alla, på ett eller annat sätt.

3 kommentarer:

Per Flensburg sa...

Eddy, detta är ett av dina bästa blogginlägg! Inser nu, efter 62 år att jag hade liknande problem i skolan, fast jag fattade det aldrig! Hur jag än försökt vara normal, så har jag aldrig lyckats. Hamnar alltid i konstiga situationer, som man inte tänkt på och där ingen vet hur man ska göra. Så jag har gjort så som jag tycker blir bäst och ofta utan att märka det. Vår studievägledare i Växjö, skrev nån gång ungefär så här: "I regel brukar jag klara av att hjälpa de flesta studenter, men det finns en del som jag inte alls kan hjälpa. Då skickar jag dem till Per Flensburg och jag vet inte hur han bär sig åt, men han fixar det alltid!" Det var vackert skrivet men det konstiga var att jag aldrig märkte det. Den studerande kom till mig och ville göra det eller det och visst, vi gjorde det bara. Jag har nog haft samma problem, att tänka alldeles annorlunda, som du och tack för att du visat det för mig!

Christer Nylander sa...

Du skriver fantastiskt bra Eddy. Både informativt och trevligt. Jag lyssnade på en intervju med Marilyn Mach Vos Savant (högst IQ någonsin >220) från 1986, där hon menar att skolgången borde vara individuell. Hon säger att alla barn föds med fantastiska resurser som vi vuxna snabbt bryter ner. Helt uppenbart blev denna kvinna satt i "karantän" av någon med tanke på hennes ambitioner i intervjun.
https://www.youtube.com/watch?v=U09O9DXWdHc

Eddy sa...

Tack till er båda! Detta är något jag ständigt tänker på, eftersom jag tvingas till det. Nätet är bra på det sättet, för det gör att man inte känner sig lika ensam.