Olika sätt att se på och inhämta kunskap

Kunskap finns precis överallt, det vill säga den ligger inte bara där för oss människor att plocka upp och göra bruk av. Alla intryck och iakttagelser kan dock omvandlas till användbar kunskap, även det tillsynes triviala. Det är absolut inte bara i vetenskapliga journals som man finner kunskap, och det man finner just där är långt ifrån alltid KUNSKAP; många gånger är det bara redovisningar av olika (enkät)undersökningar. Det som dyker upp när man googlar är heller inte kunskap. Kunskap kräver reflektion, tolkning och analys; det är när nya fakta och information läggs till det man redan vet och man gör sig uppmärksam på det som händer mellan som kunskap uppstår och utvecklas. Vill jag veta något, och det vill jag alltid, det är har utvecklats till ett slags livshållning hos mig, söker jag ofta efter kunskap, insikt och fördjupad förståelse indirekt.

Ett sätt att söka och utveckla kunskap om kultur, som jag kontinuerligt ägnar mig åt, är att läsa populärvetenskapliga böcker om ämnen som inte direkt handlar om det jag är intresserad av. Bäst är böckerna som är skrivna av forskare som utgår från egen och andras forskning, som har gedigen utbildning inom fältet och som man känner tillit till. Igår läste jag ut en sådan bok, nämligen Pengar på hjärnan, av Dan Ariley och Jeff Kreisler. Författarna (den ena är forskare och den andre komiker) skriver med utgångspunkt i gedigna studier inom fältet beteendeekonomi av människans psykologi.

Kunskapen jag får om kultur när jag läser uppstår mellan tankarna om psyket som lyfts i boken och det jag vet om det som händer mellan människor. Kunskapen uppstår och utvecklas ur överflöd, när olika tankar och insikter bryts mot varandra och kombineras på olika, ofta oväntade sätt. Den är aldrig direkt, för det direkta är ofta trivialt och dessutom är det så att det som är lätt fånget är lätt förgånget; det leder inte till fördjupad förståelse. Information och fakta man finner med hjälp av google glömmer man ofta lika snabbt som man fått den och får man googla fram igen när behovet uppstår. Annat är det med den fördjupade kunskap som uppstår när frågor man brottats med belyses från alternativa håll, vilket är precis vad som händer när jag läser denna och andra liknande böcker om detta och andra ämnen.

En annan bok i samma genre, som jag läste med stort intresse, är Daniel Kahnemans Tänka snabbt, och långsamt. Hans forskning, som belönats med Riksbankens pris i ekonomi, till Alfred Nobels ära, handlar om hur tillsynes obetydliga saker kan påverka människor tankar, handlingar och beslut. Tänker till exempel på två studier som beskrivs. Den ena handlade om att man lät grupper av studenter utföra två uppgifter i två olika salar, och man mätte deras gånghastighet mellan salarna. Den ena gruppen var kontrollgrupp och allt var som vanligt. Den andra gruppen förevisades bilder av äldre människor, på en skärm under tiden som det första provet genomfördes, och det visade sig att den gruppen rörde sig mellan provsalarna långsammare än kontrollgruppen. I den andra studien visades en dollarsedel på en skärmsläckare på en dator i rummet, vilket ledde till att man kunde uppmäta fler uttryck för egoism bland människorna som utförde uppgifter i det rummet, i jämförelse med människor som inte förevisades pengar.

Små och tillsynes helt ovidkommande detaljer i vardagen visar sig påverka hur människor tänker och agerar. Dessa insikter är värdefulla för mig när jag analyserar kulturen som jag lever mitt i och hela tiden utsätts för. Läsningen av böcker som inte handlar om mitt ämnesområde och de frågor jag är upptagen med för stunden påminner mig om saker som annars är lätt att missa, och jag får hela tiden pusselbitar som kan fogas samman till fördjupad förståelse och värdefull kunskap om kultur. I boken Pengar på hjärnan, till exempel, läser jag om begreppet betalningssmärta och olika knep som utvecklats för att minska smärtan som det innebär för oss att skiljas från våra pengar. Och plötsligt förstår jag precis vad som gör EspressoHouse till en så framgångsrik cafékedja. Här utnyttjas precis alla trix i boken för att få kunderna att konsumera och betala mer än de tänkt. Den kunskapen kan användas i analyser av samtiden, för när en kedja med en så pass elaborerad affärsidé och utvecklade strategier så totalt dominerar gatubilden påverkas givetvis kulturen, även om det aldrig går att uttala sig om exakt hur.

Det jag lärt mig är att INGENTING kan sägas vara trivialt eller obetydligt, precis allt kan verkligen betyda något och ge upphov till effekter. Strategerna som arbetar för EspressoHouse och många andra  företag läser naturligtvis också studier om olika aspekter av mänskligt liv, både individuellt och kollektivt. Och när insikterna implementerats och testats i praktiken och visat sig framgångsrika sprider de sig, vilket förändrar kundernas och medarbetarnas uppfattningar om vad som är normalt. Kulturen påverkas givetvis också, vilket är vad jag är intresserad av att förstå. Psykologin och insikterna om hur människans kognition påverkar, via strategerna, kulturen indirekt.

Gör ett tankehopp här och pekar på förekomsten av lobbyiser i det demokratiska politiska systemet. Läser på nätet om den omröstning som ska hållas i EU-parlamentet om ifall politikerna ska registrera sina kontakter med lobbyister eller ej. I ljuset av kunskaperna jag skaffat mig och det jag vet om kultur, kognition och psykologi framstår det som sker i EU som anmärkningsvärt. Att frågan debatteras och att man ska rösta om detta är naturligtvis bra, men att det sker i en sluten omröstning där väljarna inte kan se vem som röstat vad gör mig mörkrädd. Beslutet kanske framstår som trivialt och många medborgare i vårt land och övriga Europa har annat för sig, är fullt upptagna med att få livspusslet att gå ihop eller bryr sig föga om vad politikerna sysslar med. Det är så KULTUR fungerar, och beslutet kommer att få konsekvenser. Exakt vilka är omöjligt att uttala sig om, men givet vad vi faktiskt vet borde vi oroa oss mer över bristen på transparens.

Min poäng här är att det inte behövs preciserade studier av exakt formulerade frågor för att få tillförlitlig och användbar kunskap om betydelsefulla aspekter av tillvaron; tvärtom kan kravet på den typen av studier dölja den verkligt viktig kunskap som behövs för att förstå hur saker och ting hänger ihop. Det saknas inte forskning, tvärtom; vad som saknas är tid att tänka och förmåga till kritisk analys och fördjupad reflektion. Kulturen förändras hela tiden och den utgör alltid det sammanhang som all kunskap alltid står i relation till och det är i relationen mellan som mening uppstår.

Bilden av forskaren, föreställningen om kunskap

Föreställningen om att kultur är något man inte behöver kunskap om och förståelse för upprätthålls kulturellt. Man kan tänka som man vill och till och med förneka kulturens existens, men ingen kommer undan kultren; även en kulturförnekande kultur är en kultur. Detta säger jag med stöd i egen och andras kulturvetenskapliga forskning. Tyvärr lever inte kulturforskaren upp till bilden av hur en forskare ser ut och agerar, och kunskapen som kulturforskningen resulterar i går ofta på tvärs mot föreställningen om vad kunskap är och hur den presenteras. Därför avfärdas inte sällan både budbäraren och budskapet, om det nu inte faller publiken i smaken. Etnologer ska forska om tomtar, troll, sägner, seder och bruk. Om forskare och kunskapen som deras arbete resulterar i inte lever upp till förväntningarna anser sig även lekmän kunna avfärda det som sägs och den som talar. Vill påpeka att det naturligtvis finns undantag till denna "regel", och jag leder inget i bevis här. Det är inte så jag jobbar, eftersom med kultur är det så att den aldrig är entydig och möjlig att fånga en gång för alla. Därför går det oftast inte att falsifiera resultaten av kulturforskningen. Kulturen är som den är och därför ser kulturforskningen ut som den gör, eftersom det är KUNSKAP som är målet med all forskning, inte kundnöjdhet eller att nå på förhand bestämda produktionsmål.

Kunskap ser jag som förslag på förklaringar som visar sig fungera. Det är en öppen definition, och det menar jag är viktigt. Bara på en stabil grund av kunskap kan ett hållbart samhälle byggas, aldrig på föreställningar om vad kunskap är eller borde vara. Alldeles för många beslut rörande alldeles för många frågor tas med utgångspunkt i förställningar och känslor. Det är inte att hållbart argument att många människor tänker och agerar lika, det är inte så KUNSKAP fungerar. En sådan definition av kunskap är potentiellt livsfarlig. Ändå är det i hög grad precis så som vi människor agerar, trots att vi vet att vi gör det mot bättre vetande. Kunskap blandas ofta ihop med känslor. Viljan att veta säkert övertrumfar ofta intellektet som säger att alla frågor inte har entydiga svar. Och eftersom besluten som tas i samhället måste vara förankrade i vetenskap pekar beslutsfattare på studier som bekräftar det man vill, trots att alla vet att det nästan alltid finns forskning som ger en annan bild och att alla vetenskapliga resultat kräver tolkning för att bli meningsfulla. Föreställningen om kunskap är kulturellt upprätthållen och förändras över tid. Därför menar jag, dels att det är viktigt att definitionen av begreppet kunskap tar med detta i beräkningen, dels att vi inser hur svårt det är att faktiskt säga något säkert om samhället och det som händer mellan människor. Bara för att fysiker på goda grunder kan uttala sig om vad som hände när universum skapades betyder inte att resultatet av samhällsvetenskaplig forskning ser ut eller fungerar på samma sätt. Hur mycket man än vill att det ska vara på något annat sätt måste den som vill veta ALLTID anpassa kunskapsanspråken efter det man söker förståelse för.

Forskningens mål är kunskap, och redan där blir det uppenbart att det på inget sätt är enkelt. Föreställningarna om kunskap och bilderna av forskare påverkar vad som blir möjligt att säga och göra som forskare. På högskolan där jag arbetar har ingen vit labbrock, men det är så bilden av forskaren ser ut. Testa att bildgoogla forskare. Tala sedan om för mig hur detta INTE påverkar synen på mig som kulturforskare och värdet på det vetenskapliga arbete jag ägnar mig åt. Självklart påverka den här typen av bilder politiska beslut och allmänhetens uppfattning om vem som är forskare och vad forskare sysslar med. Kulturen är sammanhanget som gör tillvaron begriplig. Människan är en biologisk varelse som söker trygghet i första hand; dessutom är människor bekväma. I min lärarvardag möter jag dagligen exempel på och uttryck för just det. Vill man VERKLIGEN veta måste man kasta sig ut i osäkerhet och man vet aldrig på förhand vad man kommer att finna eller vilka svar arbetet resulterar i. Kunskap kan bara nås genom hårt och mödosamt arbete, och till priset av osäkerhet. Det kan ingen vilja i världen ändra på och det spelar ingen roll vilka kulturella preferenser som är rådande. 

Just för att det är så här det ser ut och fungerar kan en sådan som Ivar Arpi (och andra) ikläda sig rollen av granskare och ifrågasätta humaniora i allmänhet och genusvetenskap i synnerhet. Den typen av granskare/granskning, som ibland till och med en överläkare som David Eberhard ägnar sig åt, går ut på att jämföra en naturvetenskaplig bild av forskare och en positivistisk föreställning om kunskap (vilket fungerar i sådana sammanhang och för den typen av ändamål) med genusforskare, som dels ofta är kvinnor och som inte bär vit rock i sin yrkesutövning, dels inte kommer fram till den typen av resultat som naturvetare, av den enkla och självklara anledningen att de forskar om helt andra saker. Det spelar då ingen roll att granskningarna inte lever upp till de vetenskapliga ideal som Arpi, Eberhard och andra svär trohet och lojalitet till. Eftersom det som sägs och politiken som drivs ligger i linje med den (kulturellt upprätthållna) allmänna föreställningen spelar det ingen roll att kejsaren är naken, i alla fall inte så läge det som sägs uttrycks med säkerhet och leder till trygghet. Och kan man dessutom spara pengar på att ta till sig budskapet upphöjs "granskningarnas" resultat till Sanning, i allmänhetens ögon, trots att det inte håller för en vetenskaplig granskning.

Om bilden av forskare och forskning var en annan och om förställningen om kunskap såg annorlunda ut skulle fler kunna forska om olika saker och kunskapen skulle både breddas och fördjupas. Chansen skulle därmed öka att beslutsunderlagen som tas fram fungerar bättre och arbetet med att skapa ett hållbart samhälle blir mer framgångsrikt. Tyvärr finns idag inte tid att tänka kritiskt och reflektera. Alla är fullt upptagna med annat och ser eller förstår därför inte kulturens komplexitet och dess föränderliga oöverblickbarhet. Dessutom anses ekonomin vara överordnad. Därför lyssnar man mer uppmärksamt (och okritiskt) på den som lever upp till förväntningarna om hur det borde vara, än på det som faktiskt sägs och den som verkligen har fungerande kunskaper att förmedla. Därför framstår även humaniora som en onödig kostnad och genusvetenskap som hittepå. Allt handlar om vad man jämför med och vilka bilder och föreställningar man har.

Leva livet och förvalta samhället indirekt

Här och nu, fullt medveten. När är vi det egentligen? Jag försöker vara det, och efter några månader med dagliga meditationsövningar märker jag att det faktiskt går bättre och bättre. Jag upplever och tar in det som händer, får mer gjort och har ändå tid över. Så himla tacksam för att jag gjorde slag i saken. Skillnaden mellan innan och efter är stor. Under slutet av valrörelsen och veckorna efter valet levde jag i konstant stress. Innan valet ville jag göra allt som stod i min makt för att värna demokratin och den långsiktiga hållbarheten. Fast det ledde bara till att jag hamnade i destruktiva utbyten av meningslösa tankar på sociala nätverk, och det gjorde att den inre stressen ökade. Efter valet överfölls jag av en känsla av tomhet, vilket fick stressen att öka än mer. Insikten om att det parlamentariska läget under de kommande fyra åren blir ännu värre än under föregående mandatperiod fick mig att tappa lite av tron på framtiden. Desperationen växte och jag kämpade med känslan av uppgivenhet. För ett år sedan slutade jag läsa dagstidningarna och i höstas slutade jag i princip titta på nyheterna på TV. Jag orkar inte med Mats Knutson längre. Spekulationer och kritik från oppositionen mot sittande regeringen är inga NYHETER. Händer det något viktigt får jag reda på det.

Plötsligt bestämde jag mig bara för att inte låta mig dras med längre. Jag sa stopp och började meditera; det vill säga sitta tyst, stilla och bara andas. Under 30 minuter varje dag iakttar jag mina tankar och känslor utan att värdera. På bara några dagar märkte jag skillnad. Samhället är det samma och på jobbet förändras mitt yrke snabbt till det sämre. Det gör mig ledsen, men det finns inget jag kan göra. Jag accepterar det jag måste och förändrar det jag kan. Och mår trots allt bättre. När jag stannar upp och är medveten och närvarande i nuet ser jag dock lättare igenom ytan och tomheten. Det gör mig ledsen. Än har jag inte funnit min plats i tillvaron. Skrivandet och läsandet skänker mening åt vardagen, liksom lärandet; som alltid.

Allt mer av livet i allmänhet och samhällets förvaltning, liksom mediernas rapportering av det som händer sker indirekt. Runtomkring mig på caféet där jag sitter fingrar människor på sina mobiler; sökandes förströelse, eller uppdaterar sig på sina sociala nätverk. Allt fler lever allt mer i framtiden eller på minnen och gamla meriter. Det är som nuet inte existerar. Effektiviseringar, rationaliseringar och ständigt dessa möten där verksamheter utvärderas eller nya uppdrag planeras. Tiden som finns att faktiskt göra det som ska göras krymper och allt mer av arbetet som utförs handlar om indirekta uppgifter. Experter och konsulter talar om för oss vad vi ska göra, varför vi ska göra det och hur vi ska förstå det som sker. Allt fler är allt mindre medvetet närvarande i nuet.

Idag ägnar forskare, periodvis i alla fall, mer tid åt att skriva ansökningar och utvärdera projekt än att forska. Och snart är det fler administratörer och ledare anställda på högskolan än lärare och forskare, som ägnar sina dagar åt att skapa regler, utforma rutiner, implementera nya system samt följa upp och utvärdera. Allt fler är allt mindre närvarande i det som sker här och nu. Tiden för undervisning minskar stadigt eftersom kostnaderna inte får öka. Många studenter jobbar ändå heltid och kommer bara på det som är obligatoriskt, eller gör kompletteringsuppgifter istället. Vetenskapliga artiklar och ansökningar räknas först när de passerat peer-review-systemet, det vill säga först när någon annan läst dem, och deras värde är beroende av antalet citeringar. Ingen (jag överdriver, jag vet) läser något för kunskapens skull, för att lära och utvecklas. Tror jag stannar där, för jag blir bara bedrövad om jag fortsätter.

Jag vill leva i ett samhälle där man är närvarande här och nu, där det finns tid att tänka och samtala utan krav på mätbara resultat. Jag värnar kunskapens egenvärde och tror vi begår ett stort misstag om vi fortsätter leva livet och förvalta samhället indirekt. Det leder inte bara till stress, det leder också till att det finns allt mindre tid för det som verkligen betyder något.

Att lära för livet är att leva för att lära

Tyvärr verkar det som vi glömt och därför bortser från en vital del av lärandets process, nämligen förbindelseledet mellan viljan att veta och resultatet av studierna. Idag betraktas vägen mot bättre vetande allt mer som en meningslös transportsträcka. Därför tror allt fler att lärande går att styra, allt mer effektivt och allt snabbare, utan att kvaliteten påverkas. Kunskap förväxlas allt mer med information och utbildning förväxlas därmed med överföring. Lärare och kompetensen att lära framstår med dagens syn på kunskap allt mer som hinder på vägen mot mål och resultat.

Idag läggs en växande andel av medlen som investeras i utbildningssystemet på kontroll och styrning av lärandeprocesser, mot på förhand bestämda mål. Lusten att lära antas kunna väckas med högre lön för lärarna och med välbetalda anställningar för elever och studenter som tar sig igenom systemet och plockar ut sin examen. På ytan är allt frid och fröjd. Alla nyckeltal som följs upp pekar i rätt riktning. Ändå växer den diffusa känslan hos allt fler, att något inte står rätt till. Allt fler lärare vittnar om trötthet, både fysiskt och mentalt. En del slutar. Och jag förstår dem, för allt mer av ansvaret för kunskapsutvecklingen läggs idag på lärarna. Utbildningssystemet betraktas som en produktionsenhet som liksom all annan produktion måste visa resultat.

Kunskap och lärande är dock inget RESULTAT. Lärande är något man gör och kunskapskvalitet handlar om vad man vet och kan, inte om vilka betyg man har eller vilka examensbevis man kan visa upp. Problemet är inte betygen eller det faktum att studenter får examensbevis, utan dels att skolor och lärosäten idag förväntas producera resultat, dels att kunskap saknar egenvärde i dagens samhälle. Fokus i utbildningssystemet har flyttats från lärande till produktion av jämförbara nyckeltal, från innehåll och kunskapsengagemang till yta och tomhet.

Vi måste hitta tillbaka till lusten att lära. Förmågan att lyssna, både på vår egen inre röst och på samhällets långsiktiga behov, behöver värnas och utvecklas. Lärande är inte alltid roligt, men förvärvad kunskap gör skillnad och är alltid mödan värd. Istället för styrning och kontroll behövs öppenhet och transparens, frihet och ansvar. Även det är kompetenser som har med lärande att göra, livslångt lärande. Att lära för livet är att leva för att LÄRA. Jag blev lärare för att jag ville lära, inte för att målstyra produktion av nyckeltal. Jag vill upptäcka ny kunskap tillsammans med studenterna som läser på kurserna jag är inne på, inte kontrollera att regler följs och att svaren som ges stämmer överens med facit.

Lever man för att lära är frågorna alltid viktigare än svaren, liksom förmågan att ändra uppfattning och lära om. Kunskapens värde handlar inte om hur säker eller korrekt den är, utan om hur användbar den är. Livet är lärande och lärande livet. Framtiden blir till idag, den finns inte förrän den realiserats. Framtiden är öppen och den bestäms delvis av handlingarna som utförs idag, och handlingar formas av människors drömmar och visioner. När många vill samma sak kommer fler att agera för att drömmen ska bli verklighet. Ingen mur i världen kan stå emot kraften av en enad befolkning som inte ställer upp på det muren står för och som inte accepterar det hinder i tillvaron den utgör. Jag ser dagens syn på kunskap som ett slags mur. Organiseringen av skolan och den högre utbildningen må vara effektiv och målstyrd. Utbildningssystemet producerar mer resultat än någonsin, men därför skapas allt mindre KUNSKAP och allt fler lär sig allt mindre. Det blir så när kunskap förväxlas med information och utbildning anses handla om överföring av fakta.

Vi får den kunskap vi förtjänar och blir alla till i samma process som samhället. Världen är ett slags flöde och kulturen är ett slags anordning som kanaliserar flödet, som utgör hinder för vissa rörelser och underlättar andra. Tillvaron är inte möjlig utan reglering av flödet, men regleringen får inte blir för hård för då stoppas processen, och helt utan reglering riskerar flödet att upplösas i intet. Kunskap kan inte växa där det finns krav. Höga förväntningar är något helt annat, men får man inte misslyckas förvandlas förväntningarna till krav, vilket gör att lärandet hämmas.

Den omänskliga sanningen

Sanning är ett kunskapsanspråk som människan inte riktigt kan hantera. På pappret och i teorin, rent logiskt finns inga som helst problem och ingen vill bygga sin kunskap på känslor eller lögner. Postmodernismen anklagas ibland för att företräda en syn på sanning som går ut på att den inte existerar och att allt därför kan sägas vara sant. Det påståendet stämmer inte, det är en lögn. Postmodernismen kritiseras för att skydda BILDEN av sanningen som något närmast heligt som en viss typ av forskare har direkt tillgång till. Sanningen behöver inte skyddas, och anser man det är det något annat än sanningen som försvaras.

Jag tänker så här: Verkligheten är som den är, och sanningen är en idealisering, ett begrepp. Sanning är ett ord som kräver tolkning för att bli meningsfullt, och granskar man olika definitioner av begreppet sanning inser man snart att det inte finns en enda, det finns många. Sanningens försvarare är med andra ord inte överens om vad det är man försvarar.

Inom fysiken går det att resa högre sanningsanspråk än inom kulturvetenskapen, eftersom fysikerna undersöker mer regelbundna fenomen. Forskar man om universum går det att använda matematik och logik för att räkna på hur länge solen kommer att brinna. Fysiker producerar resultat som håller över tid. Det gör nu inte fysiken till mer sann vetenskap. Kulturvetenskap är LIKA vetenskaplig som all annan vetenskap. Forskar man om kultur forskar man om dynamisk föränderlighet, icke-linjära samband och det som händer mellan människor, vilket aldrig är exakt det samma överallt, alltid. I naturen finns det lagar, men kulturen bygger i bästa fall på regler som många följer.

Striden som sanningens försvarare utkämpar är en strid mot väderkvarnar och halmgubbar. Svepande och med hjälp av anekdotisk bevisföring avfärdar man humaniora och genusvetenskap. Sanningen försvaras alltså genom att göra precis så som man hävdar att de man kritiserar gör. Ändå förväntar sig sanningsförsvararna att bli tagna på allvar. I ord och handling bevisar de att postmodernismens poäng, att kunskap och makt är intimt sammanlänkat, är ett fullt rimligt antagande.

Vi är alla människor, även forskare. Vore det inte bättre om vi kunde acceptera det och försöka anpassa våra kunskapsanspråk, dels efter undersökningsobjektet, dels efter människans mått. Håller man sig med allt för höga anspråk kommer man förr eller senare att tvingas kapitulera inför verkligheten som överallt och alltid är som den är. Det räcker heller inte att kunskapen är sann, den måste betyda något också, annars riskerar vetenskapen att utvecklas till en mekanisk apparat som producerar tomma plattityder vars enda kvalitet är att det är sant.

Känslan av rikedom som ligger i att öppna en ny bok

Försöker sätta ord på känslan av att öppna en ny bok. Blir glad och förväntansfull när jag hör ljudet av ryggen som knakar när sidorna bryts och prasslet som upptår när bladen vänds. Känslan av tyngden i handen uppfyller mig och bilden på framsidan väcker förväntan. Ett vackert typsnitt och en fin layout bidrar till känslan. Ett målande och rikt varierar språk förstärker upplevelsens rikedom. Tänker på hantverket bakom, från olika hantverkare. Författaren, språkgranskaren, sättaren, bokbindaren samt personalen i bokhandeln. Känner värmen som uppstår i relationen med läsaren som boken upprättar. För att inte tala om hela historien bakom, från munkarnas enträgna, tålamodsprövande kopiering av ord och tankar från ett pergament till ett annat, över Gutenbergs fantastiska uppfinning och dess förmåga att sprida ord över världen, till alla. Bokens betydelse för mänsklighetens kunskapsutveckling. Ett världsarv; det är så jag vill se den.

Idag när jag har råd att köpa alla böcker jag önskar känner jag mig gränslöst rik. Tacksam över den växande ro som mitt bibliotek därhemma skänker, liksom över alla inspirerande tankar som lockas fram av ryggarna när jag sveper med blicken över de stadigt växande raderna av böcker som lästs, böcker som inte lästs och böcker jag troligen inte kommer att läsa. För mig representerar boken så mycket mer om dess innehåll och dess värde överskrider vida priset jag betalar. Att handla böcker betraktar jag som en kulturgärning och jag ser mig som en länk i en kedja som sträcker sig tillbaka i mänsklighetens historia ända till antiken. Pappersboken är liksom människan analog, vilket är ett värde som jag tror vi måste värna om samhället inte ska utvecklas i en riktning där mänskligheten förlorar kontrollen.

När jag kastar mig ut i ett nytt kunskapsområde känner jag en djup tillfredställelse som sprider sig i hela kroppen och det beror delvis på mediet. Den känslan infinner sig aldrig när jag googlar; kanske för att det som är lätt fånget också är lätt förgånget. För är det poesi att hålla i, se fram emot och öppna en helt ny bok, om ett helt nytt område, fylld av en eller flera andra människors ord och tankar. Pappersboken upprättar en relation på ett helt annat sätt än datorn som är uppkopplad på nätet. Kvalitet versus kvantitet. Tar jag mig tid och reflekterar på det här sättet blir kontrastera mellan att läsa en bok och att söka information i artiklar där man ibland bara läser sammanfattningen slående. Det kanske framstår som effektivt, men kunskap och intellektuell utveckling tar tid och det finns inga genvägar. Boken är ett långsamt medium, och det är dess styrka. Tyvärr vänds det till en svaghet och görs till ett problem i dagens prestationsfokuserade samhälle. Jag ser en uppenbar risk att vi kastar ut barnet med badvattnet och att vi saknar kon först när båset är tomt och det mycket väl kan vara försent.

För mig representerar boken gränslös rikedom och överflöd, medan nätet står står för fattigdom och svält. Om människan var en maskin vore nätet svaret och lösningen på alla problem, men så är det ju inte. Nätet är möjligen svaret, men jag vet inte på vilken fråga och när jag söker efter förklaringar finner jag ingen. Jag hör bara ändlösa tirader om vilka möjligheter som finns, men sällan något om riskerna. Jag stör mig på aningslösheten och naiviteten. Jag är dock ingen motståndare eller bakåtsträvare. Utvecklingen går inte att stoppa och tiden går inte att dra tillbaka, men det betyder inte att bokens värde behöver devalveras eller att all verksamhet måste flyttas till nätet. Som i så många andra frågor tänker jag både och, istället för antingen eller. Nätet kan aldrig ersätta boken; det är det enda jag säger.

Låt oss inte bortse från det virtuella

Återvänder till filosofin och skriver om ett begrepp jag länge tänkt skriva om, eftersom jag ser det som ett slags nyckel till förståelse för kulturens komplexitet. Begreppet jag tänker på är vitrualitet, hämtat från den tankens verktygslåda som Gilles Deleuze lämnade efter sig. Kan inte säga att jag hyser något verkligt hopp om att kunna övertyga alla som nu anser att det är bevisats att humaniora i allmänhet och genusvetenskap i synnerhet inte längre behövs, eftersom det utvecklats metoder att studera hjärnan och biologin. De som hävdar att kontinental filosofi och postmodernism per definition är pseudovetenskap håller sig dels med dubbla standards, eftersom man försvarar vetenskaplig exakthet genom att avfärda genusvetenskap med hjälp av känsloargument och svepande generaliseringar, dels bortser man helt från det faktum att det finns mer som påverkar människor och samhällsutveckling än bara biologiska och andra reella (och därför positivistiskt undersökningsbara) aspekter. Människors känslor må uppstå som en effekt av hormoner och elektroner, men TOLKNINGEN av upplevelser påverkar handlingarna som sedan ofta förklaras rationellt med hjälp av logik. Och det är här som begreppet realitet kan hjälpa oss förstå, det vill säga alla vi som verkligen vill förstå och som inte bara konkurrerar om inflytande och pengar.

Texten jag samtalar med är hämtad från Stanford Encyklopedia of Philosophy. Och jag har alltså för avsikt att reflektera över relationen mellan tillvarons realitet och dess virtualitet. Utgångspunkten är att verkligheten uppstår någonstans mellan och att den därför är allt för dynamisk och komplex för att man ska kunna säga något absolut säkert om den. Tvärsäkerheten bygger på antagandet (som återstår att bevisas) att allt går att hänföras till en avgörande faktor och att kausalitet överallt är linjär. Så vore det om verkligheten endast bestod av det som går att iaktta, men människan lever både som individ och som kollektiv i gränssnittet mellan det biologiskt reella och det kulturellt och psykologiskt virtuella. Spåren av drömmar, visioner, tankar och dagdrömmar går att studera med magnetröntgen, men platsen varifrån tankarna kommer ligger bortom hjärnan, som bara är gränssnittet där tankarna går från att vara del av en oändlig virtualitet till att realiseras i form av hjärnvågor.

Vitrualitet är både en personlig plats, och en kollektiv. Hela jordens befolkning sägs rymmas på Gotland, rent fysiskt, men lägg samman alla människors drömmar, visioner, tankar och fantasi, som vi vet påverkar besluten som tas och upplevelsen av det som sker, och det blir uppenbart virtualiteten består av ändligt överflöd. Realiteten är alltid begränsad, medan virtualiteten är komplex och oöverblickbar. Liksom Schrödingers katt är tillvaron alltid både och, aldrig antingen eller; för ingen vet exakt vad av allt det som ryms i den oändliga virtualiteten som kommer att realiseras. Slumpen är en faktor man MÅSTE räkna med (men inte på) när man studerar kultur. Kulturvetenskap är studier av spelet mellan virtualitet och realitet. Därför är det som att jämföra äpplen med päron att ställa humaniora mot naturvetenskap och hävda att det ena är bättre än det andra. Båda behövs och det förstår alla som inser att man studerar olika saker, på olika sätt och med olika förutsättningar. För att nå angelägen kunskap om livets och tillvarons ALLA aspekter behövs en mångfald av metoder och verktyg, inte bara en enda uppsättning. Och eftersom det är OMÖJLIGT att säga något säkert om det virtuella vore det ovetenskapligt att hävda något annat, och att lämna dessa aspekter därhän bara för att de inte passar in i den modell man bestämt är den bästa är cyniskt.

Geniet är en myt, det finns inga solitära tänkare. Alla forskare och filosofer bygger vidare på andras tankar och tidigare arbeten. Deleuze och inget undantag. I artikeln i Encyklopedin står följande att läsa: 

In Bergsonism (1966), Deleuze develops the ideas of virtuality and multiplicity that will serve as the backbone of his later work. From Maimon’s reading of Kant, we know that Deleuze needs to substitute the notion of the condition of the genesis of the real for the notion of conditions of possibility of representational knowledge. The positive name for that genetic condition is the virtual, which Deleuze adopts from the following Bergsonian argument. The notion of the possible, Bergson holds in Creative Evolution, is derived from a false problem that confuses the “more” with the “less” and ignores differences in kind; there is not less but more in the idea of the possible than in the real, just as there is more in the idea of nonbeing than in that of being, or more in the idea of disorder than in that of order. When we think of the possible as somehow “pre-existing” the real, we think of the real, then we add to it the negation of its existence, and then we project the “image” of the possible into the past. We then reverse the procedure and think of the real as something more than possible, that is, as the possible with existence added to it. We then say that the possible has been “realized” in the real. By contrast, Deleuze will reject the notion of the possible in favor of that of the virtual. Rather than awaiting realization, the virtual is fully real; what happens in genesis is that the virtual is actualized.

Utgångspunkten är alltså att det är det virtuella som är verkligheten och det reella, det som går att studera, bara en liten del av den. Jag är som bekant inte fysiker, men jag har läst en hel del naturvetenskap (eftersom jag är intresserad och vill veta, inte få rätt eller göra karriär) och tror inte jag är helt ute och cyklar om jag liknar det virtuella vid mörk materia. Fysikerna inser att det finns något därute som påverkar, men som idag i alla fall inte går att studera. Det finns mer mörk materia än den materia vi känner till och kan studera i Universum. Därför måste man liksom med slumpen räkna med den, även om man inte kan räkna på den. Humaniora och kulturvetenskap studerar det som ligger vid och bortom gränsen för det reella och empiriskt iakttagbara. Därför går det inte att som kulturforskare uttrycka sig lika säkert som naturvetare. Men idealiserar vi säkra svar framför användbar kunskap och gör naturvetenskapen till norm för forskningen begränsas möjligheten att utveckla verkligt viktigt vetande.  

The fundamental characteristic of the virtual, that which means it must be actualized rather than realized, is its differential makeup. Deleuze always held the critical axiom that the ground cannot resemble that which it grounds; he constantly critiques the “tracing” operation by which identities in real experience are said to be conditioned by identities in the transcendental. For instance, Deleuze criticizes Kant for copying the transcendental field in the image of the empirical field. That is, empirical experience is personal, identitarian and centripetal; there is a central focus, the subject, in which all our experiences are tagged as belonging to us. Kant says this empirical identity is only possible if we can posit the Transcendental Unity of Apperception, that is, the possibility of adding “I think” to all our judgments. Instead of this smuggled-in or “traced” identity, Deleuze will want to have the transcendental field be differential. Deleuze still wants to work back from experience, but since the condition cannot resemble the conditioned, and since the empirical is personal and individuated, the transcendental must be impersonal and pre-individual. The virtual is the condition for real experience, but it has no identity; identities of the subject and the object are products of processes that resolve, integrate, or actualize (the three terms are synonymous for Deleuze) a differential field. The Deleuzean virtual is thus not the condition of possibility of any rational experience, but the condition of genesis of real experience.

Utgår man från det reella och det man vet om verkligheten i arbetet med att förstå verkligheten arbetar man bakvänt och bygger in byas i forskningen. Med facit i hand är det alltid lättare att förstå historiens lopp, men om man använder det som argument för att anklaga de som levde där och då för bristande kunskaper och kompetens tänker man fel. Det är som att spänna vagnen framför hästen. Det är sant att det reella går att studera och beskriva i detalj, men att därifrån dra slutsatser om framtiden är olyckligt; i alla fall om det handlar om kultur och samhällsutveckling. Planeter och molekyler har inga medvetande och kan inte överväga om de ska göra si eller så, men det har, kan och gör människor hela tiden. I våra huvuden får vi inblickar i det virtuella som hela tiden pockar på uppmärksamhet. Ständigt pågår det en strid om vad av allt det som finns plats för i det virtuella som ska realiseras. Därför är realiteten mindre än verkligheten som rymmer även det virtuellas oändlighet. Det reella är bara en aspekt av verkligheten, den är inte verkligheten. Detta förstår och förhåller sig många humanister och kulturvetare till i sin vetenskapliga gärning, medan positivister och anhängare av naturvetenskapens metod bortser från allt som inte går att samla in i form av empiri och studera för att komma fram till ett enda, bestämt svar om. Vem är då mest vetenskaplig i sitt förhållningssätt till sanningen och verkligheten?

As we have seen, the virtual, as genetic ground of the actual, cannot resemble that which it grounds; thus, if we are confronted with actual identities in experience, then the virtual ground of those identities must be purely differential. Deleuze adopts “multiplicity” from Bergson as the name for such a purely differential field. In this usage, Deleuze later clarifies, “multiplicity” designates the multiple as a substantive, rather than as a predicate. The multiple as predicate generates a set of philosophical problems under the rubric of “the one and the many” (a thing is one or multiple, one and multiple, and so on). With multiplicity, or the multiple as substantive, the question of the relation between the predicates one/multiple is replaced by the question of distinguishing types of multiplicities (as with Bergson’s distinction of qualitative and quantitative multiplicities in Time and Free Will). A typological difference between substantive multiplicities, in short, is substituted for the dialectical opposition of the one and the multiple.

Deleuze och Guattari skapade ett annat begrepp för att förstå både det virtuella och det reella som en helhet. Jag har tidigare översatt det med ordet assemblage, men i den nya svenska översättningen av deras mest kända bok Tusen platåer använder man ordet anordning för att beskriva det jag här ska försöka förklara genom att citera mig själv från en passage i min bok om alkohol och droger.

För att forskningen ska bli balanserad behöver både tillvarons materiella innehåll (realitet) och dess imateriella uttryck (virtualitet) uppmärksammas lika mycket, vilket är ett av problemen som går att identifiera i det starkt segregerade vetenskapssamhället. Det stora problemet med forskning som bedrivs, både av kulturvetare och av andra forskare, är att den har en tydlig slagsida åt antingen innehållssidan eller uttryckssidan. Det verkar svårt att inom ett och samma ämne fånga in och bearbeta mer än en aspekt åt gången av ett fenomen. Olyckligt? Det är bara förnamnet!

Genom att enbart studera fenomenet utifrån på förhand uppställda aspekter förlorar man helhetsbilden ur sikte och man kan då lätt få för sig att verkligheten skulle kunna gå att fånga med hjälp av en på förhand utarbetat rigid metodologi. Assemblagebgereppet är ett tankeredskap som hjälper oss att uppmärksamma både fenomenets konnotationer, dess materiella egenskaper och dess förmåga att kopplas samman med andra fenomen.

För att förklara begreppet lite mer ingående kan det vara lämpligt att göra som Deleuze och ta hjälp av Foucault, och hans tankar om fängelset. Vill man förstå fängelset som fenomen med hjälp tankeverktyget assemblage bör man först uppmärksamma fenomenets innehåll, vilket delas upp i formaspekter (fängelsebyggnaden som fysiskt fenomen), och substansaspekter (fångarnas kroppar). Fängelsets uttryck motsvaras i fråga om form av kriminallagen och substans av brottslingen som juridiskt fenomen.

En byggnad där man låser in människor blir ett fängelse först när den kopplas samman med en juridisk apparat. Fängelset blir med andra ord ett fängelse först när samtliga aspekter förts samman och hålls ihop. Samma gäller för alla fenomen i världen. Allt och alla består av såväl uttryck som innehåll, och dessa båda aspekter har både form (övergripande regler) och substans (specifika exempel). Assemblage är med andra ord sammanhållna fenomen som bara existerar i kraft av den verkan de har i och på världen.

För att bli användbart i studier av kultur behöver tankeverktyget, eller begreppet kompletteras, och då kan det vara bra att känna till att Deleuze och Guattari utgår från ett slags grundmodell i sitt tänkande där också aspekter av förändring finns med. Världen framskrider i ett slags process, och den aspekten kan enkelt föras in i modellen genom att hänvisa till upplösande krafter av deterritorialisering, och sammanhållande krafter av territorialisering.

Om analysmodellen kompletteras på det sättet får man ett slags diagram uppbyggt av linjer som löper mellan polerna eller ytterligheterna, total sammanhållning och fullständig upplösning och linjer som löper mellan Innehåll och Uttryck (som alltså både har form- och substansaspekter). Absolut sammanhållande är att betrakta som lika problematiskt som total upplösning.

Med dessa ord och efter denna uppfriskande intellektuella övning ägnar jag resten av dagen åt bokredigering och uppladdning inför helgen.

Goda råd till studenter

Just nu ansvarar jag för en kurs på nätet där studenterna ska skriva en första, liten uppsats. När jag var student hette det B-uppsats, men mina lärare talade om det som en ett-betygsuppsats. Då liksom nu motsvarar arbetet fem veckors heltidsarbete. Jag har min uppsats här hemma och jag plockar fram den ibland, för att kunna jämföra min egen studentinsats med mina studenters; det vill säga för att undvika att jämföra dagens studenters arbeten med min egen bild av mig själv och det jag åstadkom. Jag var student i en helt annan högskola, med en helt annan syn på studier och undervisning. Jag fick till exempel ingen metodundervisning; bara uppdraget att göra tio intervjuer (som skulle spelas in, transkriberas och sedan arkiveras på Dialekt- och Ortnamnsarkivet i Göteborg; där de för övrigt fortfarande finns bevarade, vilket min son upptäckte när han var där på besök i mellanstadiet). Vi fick heller ingen handledning att tala om, bara lite synpunkter mot slutet och hjälp att korrekturläsa texten. Analysen är därför tunn och teorin är ännu tunnare. Jag visste inte riktigt vad jag gjorde, men jag gjorde det ändå och fick uppfinna mina egna svar på frågorna jag hade. Detta visste jag ju, att texten skulle bygga på intervjuerna och handla om min analys av materialet. Min B-uppsats är alltså ett självständigt arbete och även om texten inte håller någon särskild kvalitet lärde jag mig ENORMT mycket på de där fem veckorna, våren 1992.

Som lärare har jag aldrig tänkt att den utbildning jag gick skulle vara något slags ideal, men jag återvänder ofta till den och jämför det som är med hur det en gång var. Jag läser även äldre akademikers memoarer med stort intresse, just för att den typen av berättelser säger så mycket om rådande kunskapssyn och pedagogik. Jag är tacksam för att jag fick möjlighet att vara student där och då och inser att jag inte skulle klarat av att studera på högskolan idag. För mig var friheten och kravet på eget ansvar en förutsättning för att jag skulle hålla intresset uppe. Jag studerade då och forskar idag för KUNSKAPENS och den personliga utvecklingens skull, inte för poängen, examina eller karriären. Eftersom jag är för en generös tillgång på utbildningsplatser och står bakom ambitionen att hälften av varje årskull ska genomgå högskolestudier inser jag att det krävs en annan pedagogik idag, med mer hjälp. Samtidigt finns det en uppenbar risk att allt för mycket styrning och allt för detaljerade instruktioner leder till osjälvständiga studenter som bara följer instruktionerna och endast gör som handledaren säger. Då är det inte en HÖGRE utbildning man genomgår, vilket gör satsningen på högskoleutbildning till ett gigantiskt slöseri med pengar.

Genom åren har jag skrivit massor med texter om vad man kan och bör tänka på när man skriver uppsatser och andra självständiga texter. För mig har det alltid varit viktigt att texterna handlar om råd kring hur man kan TÄNKA, att det inte är en manual för hur man ska göra. Tyvärr uppfattar väldigt många studenter texterna och den hjälp de får vid handledningen som INSTRUKTIONER vilka följs slaviskt. Därför tvingas jag lägga ner väldigt mycket tid på att förklara mina synpunkter för uppgivna studenter som ibland säger: "Jag förstår inte vad det är du vill ha." Poängen är ju att JAG inte vill ha något, jag vill att att studenterna ska vilja något. Som lektor är jag skolad att bedöma texter på texternas egna premisser, inte efter något slags rättningsmall. Jag vill granska argument och följa kedjor av logiska resonemang och vill läsa texter noga, ända ner på kommateckennivån, för det är så man bedömer självständiga, vetenskapliga texter. Om studenterna inte vill något eget med sina texter, om de inte har en tanke om vilka insikter texten är tänkt att förmedla är det ingen akademisk text.

Jag kanske låter uppgiven, men det är jag inte. Jag älskar att vara lärare och har hur mycket tålamod som helst med frågor som handlar om hur man som student ska TÄNKA. Mitt liv får mening genom att kanalisera viljan att lära. Det jag har problem med är styrningen och kontrollen av mitt arbete, och kravet på genomströmning. Allt som inte leder till bättre KUNSKAP har jag problem med och är kritisk mot. Jag värnar det som är HÖGRE i den högre utbildningen, därför säger jag följande till mina studenter när jag får frågor om hur man skriver en teoretisk referensram, vilket är vad vi jobbar med just nu på kursen.

Skriv bara om det du har koll på, det vill säga det du har förstahandskunskap om. Skriv om det du har läst; ta inte texten som intäkt för att det står i boken eller artikeln är sant. Skriv inte allmänt om hur det är ute i organisationerna, för det blir då fel även om du följer manualen för hur man anger referenser enligt Harvard till punkt och pricka. Akademiskt skrivande handlar inte om att följa regler, utan om att ens text lever upp till vetenskapliga krav, det vill säga att den endast innehåller påståenden som går att kontrollera och argument som håller för en granskning. Vem säger vad och på vilka grunder; det är detta man skriver om i en teoretisk referensram. Det är relevanta teorier och aktuell forskning man går igenom och kritiskt granskar, och det är resultatet av det (självständiga och kritiskt analyserande) arbetet man presenterar för en läsare. En teoretisk referensram skriver man för att kunna relatera sina egna resultat, av analysen av det egna materialet, till något, och för att undvika att beforska något som redan studerats. Av texten är det viktigt att det framgår vem som säger vad, på vilka grunder samt hur olika texters innehåll och tankar förhåller sig till varandra. Att man förstår VARFÖR är viktigare än att man följer instruktioner för HUR man gör.

Hög grad av självständighet uppnår man genom att inte tala inte om vad någon annan menar, för det kan man aldrig veta säkert. Det man däremot kan göra är att reflektera över vad författarna hävdar och på vilka grunder och med stöd i vilka argument. Det är DETTA som akademiska texter handlar om, inte några teknikaliteter som beskrivs i någon anvisning. Vem som helst kan följa regler, det behövs inga högskolestudier för det. Det som gör den högre utbildningen HÖGRE är att den främjar utvecklingen av och förståelsen för vad det innebär att ägna sig åt SJÄLVSTÄNDIGT, KRITISKT arbete. Det är generiska kompetenser som är användbara överallt.

Det som oroar mig mest av allt är inte studenternas bristande förmåga och ointresse, utan att förståelsen för vad som skiljer högskolan från gymnasiet och grundskolan håller på att utarmas i samhället och i vissa sammanhang helt har försvunnit från samhällsdebatten. När jag kritiserar eller uttrycker frustration över dagens studenter är det inte studenterna jag klagar på; jag förstår och tycker synd om dem, men jag inser också att de är produkter av dagens syn på skola och utbildning. Det är New Public Management jag har problem med, och det är den bristande tilliten till mig som lektor jag vänder mig mot. Under åren som student lärde jag mig att bli självständig och ta eget ansvar och dessa generiska kunskaper och kompetenser har jag fortsatt att utveckla sedan dess och har befäst i vederbörligen granskade examina. Det jag har mest problem med och ser som förödande för hela Högskolesverige är att jag fick ta ett större eget ansvar och kände mig mer litad på som student än vad fallet är idag när jag är docent. Hur skulle studenterna kunna bli självständiga och kritiskt drivna när deras lärare HINDRAS vara det? 

Viljan att veta kontra viljan att lära

Som lärare på högskolan förväntas jag möta alla studenter på samma sätt, oavsett om man sökt sig till högskolan för att få möjlighet att studera och lära sig saker eller om man är där för att skaffa sig poäng eller för att man behöver en examen. Kravet på mig som lärare att hålla genomströmningen på en hög nivå tar inga som helst hänsyn till vem som läser på högskolan och varför man valt att gå utbildningen. Jag som ansvarig lärare förväntas utgöra garanten för att kvaliteten i det arbete som utförs av studenterna lever upp beskrivningarna i kursernas och utbildningarnas lärarandemål. Som om jag vore ett slags mellanchef med ansvar för att produktionsmålen som satts av ledningen verkställs av medarbetarna. Det är ett fundamentalt och fatalt tankefel detta, som bidrar till gymnasifieringen av högre utbildning. Kompetensen som jag byggt upp genom åren handlar om att skapa förutsättningar för lärande, och om att hjälpa, stötta och inspirera studenter som kommer till högskolan för att bygga kunskap och förståelse.

För att nå hög AKADEMISK kvalitet krävs tid att tänka, läsa och reflektera över innehållet i kurserna man läser. Tid som varken dagens lärare eller studenter har idag. Fixeringen vid kontroll, målstyrning och kvalitetssäkring och inte minst verksamhetens betoning av budgetdisciplin gör att alla verksamheter som inte går att beskriva i detalj betraktas som ovidkommande eller problematiska. Denna syn på utbildning går på tvärs mot allt vi vet om lärande och tar ingen som helst hänsyn till skillnaden mellan viljan att veta och viljan att lära. Vill man veta kan man fråga någon, slå upp svaret i en bok eller googla.Vill man LÄRA sig något måste man studera, det vill säga ta sig tid att läsa noga, reflektera kritiskt samt både ensam och tillsammans med andra som också vill lära samtala. Det går inte att stressa fram kunskap och utbildning kan inte effektiviseras; inte om det är KUNSKAP man söker! Är det svar och resultat man söker, om högskolans uppgift är att tillgodose viljan att veta och önskan att få en examen, kan man både effektivisera, hålla budget, nå mål och hålla maskineriet igång. Det är dock bara nyckeltal och tomhet som produceras.

Jag är inte bitter, jag är förundrad över hur vi hamnade här. Bara för att det finns digital teknik som gör att man kan nå all världens fakta och information på ett ögonblick betyder inte att tekniken ersätter behovet av människors strävan efter kunskap, bildning och vishet. Datorerna hjälper oss att tillfredsställa viljan att veta, men för att nå kunskap krävs eget arbete och lust att lära. Otåligheten och fixeringen vid målen som präglar dagens utbildningssystem leder till stress för både studenter och lärare, vilket leder till att förutsättningarna för kunskapsutveckling försämras (eller helt utplånas).

Dagens utbildningssystem liknar allt mer en som vill banta och som ägnar all tid och all kraft åt att finna genvägar och enkla lösningar för att så snabbt som möjligt nå målvikten, men som på sikt ökar i vikt eftersom ingen i längden kan vinna kampen mot hungern. Det går att skapa test som leder till tydliga resultat och med hjälp av instuderingsfrågor rikta uppmärksamheten i kurslitteraturen mot det som står i målen för kursen; och med pedagogiskt upplagda, ofta massproducerade läroböcker kan man som lärare hjälpa studenterna att få sina betyg och examina samtidigt som ledningens krav på resultat tillgodoses. Fast då har hela poängen med högskolan, själva anledningen för samhället att satsa på skolan och den högre utbildningen, som jag alltid trott handlade om att höja KUNSKAPSNIVÅN i samhället, gått förlorad. Idag är det kundnöjdhet och ekonomi som styr verksamheten.

Jag är svältfödd på LÄRANDE och borde därför ha världens bästa arbete och befinna mig på precis rätt plats; högskolan. I teorin är det så, men i praktiken finns allt mindre tid att tänka och en bristande förståelse för vad som krävs för att utveckla kunskap och förståelse. Tid att tänka och utrymme för läsning och skrivande är allt för komplexa verksamheter för att rymmas i det excelark där mina arbetsuppgifter detaljregleras och bryts ner till kontrollerbara tidsenheter.

Huvudet är lika fyllt av tankar som interner av information, men för att lära och utveckla kunskap krävs strukturerat tänkande som måste få ta den tid det tar. Ibland går det snabbt och ibland går det trögt och man kan aldrig veta hur det blir. Det finns aldrig några garantier för att det nödvändiga tänkandet och skrivandet leder till kunskap och akademisk kvalitet. Lärande är en ömtålig verksamhet. Jag har nog tid så det räcker i tjänstefördelningen, men eftersom tiden är fragmenterad och utspridd, eftersom tiden att tänka och läsa hamnar sist i prioritetsordningen, efter möten, föreläsningar och administration rinner den som sand mellan fingrarna. En hel förmiddags tankemöda kan förintas på ett ögonblick av en upprörd student som knackar på min dörr för att förhandla om ett betyg som hen finner orättvist. Och eftersom jag som lärare förväntas vara serviceinriktad och inte får göra skillnad på studenter som är på högskolan för att lära och studenter som bara är intresserade av  betyg och examina kan ett kort möte av det slaget förstöra en hel dags arbete som aldrig kan ersättas.

Produktionen av resultat kan och kommer framöver att kunna hållas på samma höga nivå, även efter ytterligare effektiviseringar, men SJÄLVKLART påverkas kvaliteten. Man får alltid vad man betalar och skapar förutsättningar för.

Det visionslösa samhället

Läser i Universitetsläraren att Linköpings universitet ska skära ner på humaniora. Anledningen är att ett antal ämnen genererar underskott, det vill säga går med förlust? Det är där Högskolesverige befinner sig alltså, det är så vi ser på och värderar kunskap.

Förra våren fick den externe utredaren Jörgen Tholin, prorektor vid Högskolan i Borås, i uppdrag att föreslå hur man skulle komma tillrätta med underskotten i främst ett antal humanistiska ämnen vid Linköpings universitet. Han föreslog kraftiga nedskärningar.

Om uppdraget är att komma tillrätta med ett UNDERSKOTT är svaret givet redan i frågan. Det låter onekligen som ett enkelt uppdrag för den externe utredaren. Fast varför tänkte inte ledningen på att man kunde skära ner, varför kallade man in och betalade en extern utredare pengar för att leverera ett resultat som vem som helst hade kunnat lämna. Varför behövde frågan utredas? Kanske för att ledningen behövde ett underlag att luta sig mot när man tog beslutet som i praktiken redan var taget på förhand.

Hur hamnade vi här? Hur kommer det sig att vi betraktar utbildning som en verksamhet som ska gå med vinst? Som jag ser det är använder man KUNSKAP för att tjäna pengar. Där man tillåts tjäna pengar på att leverera kunskap kommer skolan och den högre utbildningen snart att bli allt mer strömlinjeformad och slimmad. Tankar på stordriftsfördelar och effektivisering nästlar sig in och tvingar kunskapen och alla akademiska värden att anpassa sig efter marknadens krav.

– Ett antal utbildningsområden har år efter år genererat stora underskott. På grund av detta har exempelvis IKK, Institutionen för kultur och kommunikation, ett ackumulerat underskott på 32 miljoner kronor. Det är klart att man inte kan fortsätta så, säger Krzysztof Marciniak.

Han menar att huvudkällan till problemet är att svenska studenter inte vill läsa humanistiska ämnen.

Kunden bestämmer alltså. Utbudet av kurser och utbildningar på landets högskolor bestäms av efterfrågan. Högre utbildning har blivit en serviceinrättning som tillhandahåller tjänster till marknadsmässiga priser. Det är så långt bort man kan komma från Humboldts ideal där kunskapen och bildningen stod i centrum och där utbildning betraktades som en långsiktig INVESTERING i samhällets uppbyggnad.

– Men, vi anser att man i rapporten har tittat för mycket på ackumulerat myndighetskapital och för lite på nuvarande situation. I många av de berörda ämnena har man under senare år gjort mycket för att sanera ekonomin. Som jag uppfattar det är så mycket man kan begära i balans nu. 

– Jag vill lägga till att Saco-S har haft mycket konstruktiva dialoger med både utredaren och fakultetsstyrelserna i denna svåra process, säger Krzysztof Marciniak.

Jag reagerar på att alla köper argumentet att utbildningarna går med förlust och genererar underskott. Det är inte givet att man måste se på skola och utbildning på det sättet. Självklart kostar det pengar att bedriva utbildning, men tanken på underskott kommer inte från detta faktum. Talet om underskott är en konsekvens av den finansieringsmodell för verksamheten som ansvariga för vårt lands utbildningspolitik bestämt sig för och som bygger på elevpeng och ersättning för genomströmning. Bara inom ramen för en sådan diskurs går det att tala om olika verksamheters underskott. Högre utbildning är statligt finansierad och pengarna för att driva verksamheten kommer från skattemedel. Förlust och underskott är budgettekniska termer eller rent hittepå.

Jag ser ett visionslöst samhälle växa fram. Ett samhälle där allt fler vill allt mindre och där minsta motståndets lag reglerar allt fler verksamheter. Bara verksamheter som ger garanterad vinst satsas det på; inte bara i den högre utbildningen. När väljarna inte lockas av politiken som partierna för ändrar partierna budskap istället för att driva opinion för det man tror på. På område efter område sprider sig denna ryggradslösa hållning och med hänvisning till uteblivna vinster lägger man ner verksamhet efter verksamhet.

Tänk om kunskap sågs som ett värde i sig. Tänk om högskolans uppdrag var att värna den intellektuella kvaliteten och erbjuda en mångfald av utbildningsmöjligheter. Tänk om vi såg det faktum att dagens studenter inte vill läsa humaniora som ett problem; istället för att se det ekonomiska "underskottet" som ett problem. Tänk om vi betraktade det sjunkande intresset för humaniora som ett problem som rör oss alla och vårt samhälles långsiktiga överlevnad? Jag irriterar mig på slappheten, visionslösheten och bristen på kreativitet. Där och när nedskärningar accepteras som universallösningen på snart sagt alla problem utarmas samhället på sikt och risken finns att man först när det är för sent inser att utvecklingen fastnat i ett anorektiskt tillstånd med en förvrängd självbild som gör att man bara fortsätter och fortsätter skära och skära tills det bara finns ben kvar.

Vem vill något för någon annan idag?

För egen del drömmer många om olika saker; att bli rik, berömd eller lycklig. Fast för de allra flesta blir det inte så mycket mer än så, det stannar ofta vid drömmarna. Kanske för att drömmen är individuell och handlar om personliga framgångar och individuella fördelar? Om många tänker att det är JAG som ska bli lycklig och MINA behov som ska tillgodoses finns en risk att ensamheten ökar i samhället. Smarta telefoner som hela tiden pockar på uppmärksamhet leder kanske till förströelse och kickar för stunden, men hundra likes för en bild eller en viral Tweet leder inte till någon känsla av gemenskap och den upplevda tomheten som följer på tystnaden efteråt riskerar leda till ett kompensatoriskt beteende som ökar känslan av ensamhet. Det är en konsekvens av digitaliseringen som teknikkonsulterna inte talar om; det faktum att människan är en biologisk varelse som aldrig kommer att kunna mäta sig med maskinernas prestanda.

Vem när några visioner för andra än en själv idag? Och vad gör det med oss och samhället som växer fram mellan oss i tankar, ord och handling? Gränser stängs och det byggs allt fler murar, och allt fler uppfattar allt mer som ett hot mot mig, mina ägodelar och mina rättigheter. Ingen talar om skyldigheter och tankar om solidaritet med människor som har den svårt betraktas som vänsterextremism. Politiker som vill vinna val måste sänka skatten och lova att skolan och den högre utbildningen, vården och hela samhället ska individanpassas så att JAG får det som JAG vill ha det.

Flyktlinjer skrivs med en uttalad vision för ögonen om ett annat samhälle är det som jag ser växa fram idag. Ett samhälle mer präglat av solidaritet än dagens. Visionen handlar om att jag vill leva i ett samhälle där ingen tillåts falla igenom några ”skyddsnät”, det vill säga ett samhälle där omsorgen och ansvaret fördelats jämt mellan medmänniskor som genom sina handlingar och tankar är med om att förverkliga samhället och världen. Visionen handlar också om ett samhälle tydligare präglat av en generell insikt om att alla människor som ingår i ett sammanhang är ömsesidigt delaktiga i kontextens processuella tillblivelse och att samhället via diverse handelsförbindelser och uppkopplingar sträcker sig över alla gränser, såväl nationsgränser som klass- etnicitet och sexualitetsgränser och så vidare. Utgångspunkten för mina tankar om samhället är att det inte finns någon utsida. Bara en enda insida, som allt och alla är hänvisade till.

Jag är hjärtinnerligt trött på allt politiskt käbbel som handlar om att dissa motståndarna eller om att tävla om vem som framstår som mest vuxen (vilket är det mest omogna man kan ägna sig åt). Jag vill se mer av bildning och önskar mig och alla andra mer tid att tänka efter och fler möjligheter att ägna sig åt bildning. Om våra folkvalda politiker var mer bildade och väljarna som grupp betraktat premierade kloka och belevade politiker istället för ledare som flörtar med mitt ego skulle kanske samhällsdebatten kunna rymma tankar om sublima objekt, för att tala med den slovenske filosofen Slavoj Zizek (2001). Sublima objekt är sådana fenomen i samhället som man tänker på i termer av, att om man bara kunde göra sig av med det eller detta uppnår man (idealt sett och bara i teorin) samhällelig harmoni och lycka. Vi tror att vi blir lyckliga om vi bara ... Fast det är ett fatalt tankefel.

Det finns starka krafter och intressen i samhället som vill få oss att tänka som så, att om samhället bara slapp ta hänsyn till mindre lyckade människor, om alla blir sin egen lyckas smed, kan man sänka skatten, öka valfriheten och underlätta för MIG att bli lycklig. Zizek menar att det är ett bedrägligt tänkande och exemplifierar tankemodellen med hjälp av en analys av Hitlertysklands syn på judarna som ansågs vara en identifierbar grupp i samhället som orsakade problem och om man bara kunde eliminera den gruppen skulle alla problem vara lösta. Till slut lyckades nazisterna piska upp en stämning där alla samhällsproblem lastades på judarna. Och i det sammanhanget framstod tanken på att judarna måste utplånas för att samhället skulle kunna förmås blomstra, som rimlig, vilket möjliggjorde förintelsen. Idag är det muslimerna, flyktingarna eller tiggarna som kan förstås som problematiska element möjliga att göra sig av med.

Zizek menar att tankarna på att en grupp i samhället skulle vara upphovet till problem döljer det faktum att alla samhällen inom sig hyser komplexitet och inre motsägelser. Sådana grupper eller fenomen som inom breda lager av befolkningen ses som problematiska och oönskade samt möjliga att plocka bort benämner Zizek symptom. Dessa grupper eller liknande fenomen menar han dock är en nödvändig förutsättning för och en effekt av, varje symbolisk struktur. Alla samhällen och andra sammanhang rymmer med nödvändighet enskilda element som fungerar som dess undantag och interna negation. Och så är det eftersom samhället som en harmonisk och konsistent helhet är en omöjlig utopi. Det är farligt att betrakta olika kategorier av människor som problematiska, som en grupp man kan och bör bortse från, eftersom det är ett tänkande som riskerar att utvecklas till en process där allt fler grupper fördöms. Det finns varken tärande eller närande människor, bara ömsesidigt delaktiga samhällsaktörer.

Överallt poppar tanken upp att det är individerna med problem som har sig själva att skylla för sitt misslyckande. Och när tillräckligt många har tagit till sig den synen på saken ligger fältet vidöppet för åtgärder riktade mot de oönskade och misstänkliggjorda individerna. Fokus riktas därmed bort från samhällets ansvar, vilket leder till att det faktum att det alltid är kontexter som ger upphov till konsekvenser underkommuniceras. Det är dock aldrig enskilda individer som lyckas eller misslyckas på grund av individuella egenskaper, det alltid vi som gör det vi gör med och mot varandra. Ingen människa är en ö även om det kanske känns så när man sitter i sin bubbla och med böjd nacke uppslukas av förströelsen som aldrig tar slut på skärmen.

På vilken grund vilar ett långsiktigt hållbart samhälle? Hur tänker vi, alla vi, sammantaget, kring detta? Eller gör vi inte det, finns det ingen tid att tänka ett steg längre? Vill och orkar vi inte bry oss? Får någon annan ta tag i problemen och lösa dem åt oss? Jag blir allt mer osäker, och med osäkerheten kommer rädslan som är en farlig känsla. Och som det verkar är jag inte ensam. Det finns väldigt många tecken på rädsla i samhället idag, och den sprider sig som en löpeld. Tilliten hotas och misstänksamheten riskerar att öka. Samhället hotas därmed att slitas sönder inifrån. Om vi inte gör något tillsammans.

Ser tendenser till en motmänsklighet växa fram, som en konsekvens av den växande jaglojaliteten. När alla andra blir ett hot mot jag och allt som är mitt agerar allt fler allt oftare på känslor, i affekt och med taggarna utåt. När allt handlar om jag och mig och mitt är det fler som oftare känner sig kränkta, besvikna och som tycker att just deras behov aldrig tillgodoses. Kanske är jag en del av detta när jag skriver om mina upplevelser, men till mitt försvar vill jag säga att jag inte lyfter frågan för egen del. Jag vill verkligen göra vad jag kan för att värna solidariteten och det mellanmänskliga handlingsutrymmet.

Om ingen lyssnar på någon annan, eller om allt fler ser allt som de inte kan ställa upp på som en personlig anklagelse är vi alla hotade, för då har kulturen vi lever i förändrats i grunden. Då har ett annat samhälle, ett kallare, hårdare och mer oresonligt, oförlåtande samhälle, skapats. I ett sådant samhälle blir förr eller senare alla förlorare. När ingen litar på någon växer misstron mellan människor och kittet som håller samman samhället vittrar sönder. Det är en återvändsgränd vi irrat oss in i där alla vänder sig mot varandra. Ett slags spegelland, där ont är gott, och där solidaritet är illojalitet och där lyssnande och förståelse är tecken på svaghet. Ett samhälle där alla talar och för väsen, där det inte finns plats för samtal eller utrymme för lärande. I ett sådant samhälle är det man föds med är det man har. En samhälle där ensamheten och känslan av otillräcklighet växer, där alla avvikande åsikter förvandlas till påhopp.

I ett sådant samhälle vill jag inte leva!

Hur når man ut?

Jag slutar aldrig fascineras över kulturella processers komplexitet och oöverblickbarhet. Studier av kultur är studier av förändring, i rörelse. Framtiden är öppen och går inte att räkna på, bara räkna med. Just nu jobbar jag på en bok där jag formulerar mitt bidrag till forskningen om kultur; mitt livsverk. Den boken bygger på de tre böcker som jag skrivit och publicerat på nätet, open access, vilka jag ser som ett slags skisser. Det jag gör är att plocka guldkornen ur högen av sand som vaskats fram ur tillvarons myller, och jag slipar diamanterna som jag funnit längs vägen som tagit mig dit där jag är. Jag lär mig nya saker av att granska mina egna tankar och texter kritiskt och jag inser allt tydligare att jag aldrig kommer att bli färdig. Det är inte så kunskapen om kultur fungerar.


Nedan följer att utdrag från den sista boken i serien böcker med samma undertitel: Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle. Den tar sin utgångspunkt i begreppet rizom, hämtat från den analytiska verktygslåda som Deleuze och Guattari lämnade efter sig. Själv är jag mest nöjd med den boken. Jag uppfattar den mer som en helhet än de två andra, och språket flyter på bättre, liksom tankarna. Här känner jag mer att jag vet vad jag talar om, vilket peppade mig att skriva boken jag arbetar med nu. Tyvärr och för mig obegripligt nog når den inte ut. Medan den första boken laddats ner runt 1000 gånger och den andra en bra bit över 2000 (och varje dag tickar det på), har den senaste boken bara (fast jag är ändå nöjd, det vill jag vara tydlig med) laddats ner strax över 200 gånger. Jag förstår inte varför. Är det titeln? Föränderliga ordningar utan centrum och hierarki, är kanske inte lika lockande som Studier av förändring, i rörelse. Jag har ännu inte bestämt vilken titel den nya boken ska få, men jag inser att det är viktigt. Liksom att den får uppmärksamhet. Kultur fungerar på det sättet, det är inte kvaliteten och innehållet som avgör utan en hel massa andra saker, omöjliga att kontrollera. Jag accepterar att det är så och min nyfikenhet på ämnet jag valt att forska om blir inte mindre för att min senaste bok inte lockar fler att ladda ner den, trots att den utgör en helhet tillsammans med de två föregående böckerna vilka uppenbarligen når ut och blir lästa.

Följande rader är hämtade från bokens inledning, och kan fungera som ett slags programförklaring även till bloggen och min forskning om kultur. Om du är en av dem som läst boken och tycker att den givit dig något, sprid gärna länken. Jag tjänar inte ett öre på boken och bloggar på min fritid, för kunskapens och min egen kompetensutvecklings skull; för att jag ser ett behov av insikt om det jag forskar om: kultur, komplexitet och förändring.

Här bjuds in till samtal, här undervisas och mästras inte. Denna bok bevisar inget. Kultur är en föränderlig, sammanhållen och dynamisk helhet, som får sin betydelse i relation till sammanhanget och som dessutom är fylld av för många paradoxer för att en forskare, utifrån en studie ska kunna säga något varaktigt om den. Kunskap om kultur är mycket mer ett resultat av kollektiv delaktighet än av solitär expertkompetens. Innehållet i böckerna är resultatet av över 15 års forskning om kultur som omvandlats till texter som alla ska kunna läsa. Tankarna har jag levt med sedan mitten av 1990-talet. Länge sökte jag i mitt arbete som kulturforskare efter svaret, men sakta gick det upp för mig att det enda man kan säga säkert om kultur är att det inte finns något svar. Kultur är förändring. Och visst, det i sig är ju ett slags svar. Men det är ett svar som inte är till mycket hjälp för den som verkligen vill förstå kulturens inneboende dynamik och vilka möjligheter som finns (om det nu finns några) att förändra kultur i en önskad riktning. Förutsättningar för förändring är vad jag undersöker, det står allt mer klart ju mer jag forskar om ämnet. Kulturforskning handlar om framtiden, men inte framtiden så som den kommer att bli, utan om framtiden så som den skulle kunna bli. Ett annat och mer hållbart samhälle är möjligt, om tillräckligt många vill och agerar för att det ska bli verklighet. Det är lätt att säga, men svårt att realisera, vilket inte betyder att det är lönlöst att försöka. Kultur går inte att styra i en bestämd riktning, mot ett tydligt mål; kulturella processer går inte att kontrollera, bara lära sig leva med och hantera.

Jag har tagit fasta på att det verkar råda konsensus i samhället om att hållbarhet är bra, jag har i alla fall inte stött på någon som sagt att hållbarhet är dåligt och bör motverkas. Och den tanken, den önskan, utgör det nav runt vilket resonemangen om kunskap och kultur som presenteras i böckerna kretsar. Hållbarhet är liksom kultur en fråga som saknar definitiva svar. Många försök att definiera begreppet har gjorts och många har stött på patrull i arbetet. Hållbarhet är svårt på samma sätt som kultur är svårt, eller etik. Det finns massor av exempel på den typen av gäckande frågor där ute. Kompetens att förstå vad som krävs för att försöka hantera sådana frågor är därför viktig, inte minst för att hållbarhetsarbetet ska kunna leda till att samhället blir mer hållbart. Försöka och hantera, är nyckelorden här. Lika viktig är förmågan att överge svar när de inte fungerar längre. Att vara människa handlar om att vara i rörelse och hantera förändring, tillsammans. Vi måste fortsätta vara ödmjuka inför världens och livets komplexitet, fortsätta ställa frågor av typen: Vad är kultur? Vad är hållbart? Vad är kunskap? Hur är samhället möjligt? Vi måste utveckla kompetensen att hantera frågor utan givna svar. Om den typen av frågor och om sätt att hantera komplexa problem handlar böckerna.

Ett samhälle som saknar förståelse för och kompetens att hantera komplexa problem är ett fattigt samhälle, dränerat på mening. Det är ett samhälle och en kultur som förlorat förmågan att skilja mellan rationell och intellektuell, som är två helt olika mänskliga egenskaper och delvis även personlighetstyper. Människans intellektuella förmåga är något annat än rationalitet, och vill man förstå både människor och kultur måste man beakta den skillnaden i analysen. Intellekt är inte som rationalitet linjär och logisk. Intellektet utgår inte från befintlig kunskap och räknar fram ett resultat, det enda och bästa. Intellektet handlar om ständig revidering och modifiering av det som hålls för sant och om att bedöma rimligheten i olika uttalanden. Intellektet svänger i takt med människan och överbryggar mellanrummet mellan jag och vi. Rationella beslut går att debattera och är möjliga att nå konsensus om, medan intellektuella beslut alltid är mer eller mindre öppna och därför lämpar sig bättre att samtala om.

Hur blir det som det blir? I den bästa av världar tänker man först och handlar sedan, men i sinnevärlden handlar många först och tänker sedan. Människans intellekt används olika i en kultur som dyrkar rationalitet och utgår från att människor är rationella, och i en kultur som präglas av intellektuell mognad, där man förstår att kunskap utvecklas av människor för människor; med allt vad det innebär (det vill säga att man beaktar det faktum att känslor och olika typer av bias alltid påverkar utfallet). Vårt moderna samhälle är på många sätt intellektuellt omoget och därför blir det svårt att diskutera problemen med att handla först och leta efter eller uppfinna rationella förklaringar i efterhand. Det är enkelt att identifiera olika typsituationer och exempel på liknade fenomen: Förklaras följandet eller följs förklaringarna? Lyssnar man på vem som talar eller vad som sägs? Människan är social och därför är kulturen en oskiljaktig del av kunskapen, på samma sätt som intellektet (till skillnad från rationaliteten) alltid är förkroppsligat. Ett hållbart samhälle är ett intellektuellt moget samhälle där medborgarna både förstår skillnaden mellan rationell och intellektuell samt inser att båda kompetenserna behövs; rationalitet för att lösa komplicerade problem och intellekt för att lösa komplexa.

Jag har valt att respektera mina läsare genom att lägga mig på en relativt hög abstraktionsnivå eftersom jag menar att det krävs för att förstå kultur på kulturens egna premisser. Tyvärr anses det av många elitistiskt, men jag ser snarare den typen av påpekanden och anklagelser som en indikation på det finns en allmän och utbredd, bristande förståelse i samhället för betydelsen av intellektuell förmåga bland befolkningens breda lager. För om man talar om verkligheten är det den som avgör, inte personliga åsikter eller kulturella smakpreferenser. Vid sidan av skrivandet följer jag flödet på olika sociala nätverk, av tankar och erfarenheter från lärare ute i landet som kämpar för att få gehör för sina önskemål om att få ägna sig åt lärande och undervisning, inte som nu åt administration, budgetdisciplin och kontroll av elevernas resultat. Jag skriver som jag gör i solidaritet med dem och alla andra som liksom jag vill placera kunskapen i centrum och värna bildningen i samhället. Jag balanserar medvetet på gränsen och ibland blir det allt för abstrakt. Därför vill jag vara tydlig med att det inte är ett uttryck för snobberi. Hög (och ibland allt för hög) abstraktionsnivå kan vara nödvändig i såväl vetenskap som konst. Här ett exempel som förhoppningsvis kan förklara hur jag menar: Under en poesiuppläsning kan författaren lägga sig på högsta möjliga abstraktionsnivå för att utmana intellektet hos åhörarna och det är inte tänkt att man ska förstå allt, åtminstone inte direkt eller på något förutbestämt sätt. Konstutställningar och uppläsningar går man på för upplevelsens skull, för att utmanas intellektuell, inte för att få svar. Förutsatt naturligtvis att man lever i ett intellektuellt moget samhälle. Där lyssnar man på forskare som föreläser om sina resultat och kunskaper för att lära sig mer, för att utvecklas som människa, inte för att informeras om fakta. Det är bra och viktigt att förenkla så mycket det bara går, men förenklar man mer än så talar man plötsligt om något helt annat. Det kan man göra i ett intellektuellt omoget samhälle och i sammanhang där man lyssnar mer på vem som talar än vad som faktiskt sägs. I ett intellektuellt moget samhälle däremot, lyssnar publiken uppmärksamt och tvekar inte att påpeka felaktigheter, för att tillsammans kunna räta ut frågetecknen. Där kunskapen verkligen betyder något får känslorna anpassa sig trots att det kanske upplevs obekvämt. I ett intellektuellt moget samhälle är det kunskapen som styr makten, inte tvärtom. Där avfärdas ingen som allt för intellektuell och kunskapen och lärandet står i centrum både i samhällsdebatten och i skolan och den högre utbildningen. Där delar man på ansvaret för att arrangemang inom konst och vetenskap blir lyckade och alla är med på tanken att ju högre abstraktionsnivå man kan lägga sig på desto bättre är det, för alla. Ingen ställer krav på den andre och man visar ömsesidig respekt för varandra och ämnet som avhandlas. Ingen äger kunskapen, inför den är alla lika. Bara i ett intellektuellt moget samhälle kan verklig frihet, kunnighet, varaktig fred och långsiktig hållbarhet växa fram; bara där kan medborgarna hantera abstraktioner och mångfald.

Köpare, säljare eller solidarisk medmänniska?

Med åren har vissa teman kommit att utkristallisera sig här på Flyktlinjer. Vissa frågor och problem återkommer jag till oftare än andra. Idag kände jag ett behov av att återvända till ett av dem, nämligen frågan om vad man identifierar sig med; köparen, säljaren eller solidariteten med medmänniskorna, och vilken etik som går att härleda till respektive val.

När jag växte upp talades det om vikten av arbetsetik och jag fick lära mig att sparsamhet var en dygd. Idag präglas samhället av en konsumtionsetik. Vi uppmanas att konsumera, för det driver välstånd. Vi har tillsammans bestämt att så ska det vara. Det är inte givet att det är enda, eller ens bästa sättet att organisera ett långsiktigt hållbart samhälle på. Det har bara blivit så för att vi kollektivt agerar som om det vore den enda vägen fram. Väldigt mycket av det vi talar om och tänker på termer av varande handlar i själva verket om handlande och är resultatet av görande. Om tillräckligt många vill och agerar på andra sätt är ett annat samhälle alltid möjligt. Fast då krävs av oss att vi reflekterar mer och agerar annorlunda.

För en kulturvetare är mäklarannonser enormt intressanta. Analyserar man dem blottläggs samhällets underliggande etik och grundläggande värderingar. Det blir uppenbart att samhället förändrats sedan jag var ung när jag läser följande: Låt oss sälja så får du bästa pris! Alla har sett annonserna och den som har en bostadsrätt har kanske lekt med tanken. Tänk om det går att få ut mer än jag gav. Tänk om priserna ökat. Tänk om jag blir rik. Tänk om. Tänk efter! Vad bygger vi för samhälle om och när vi tänker och agerar så? Vilken värld bygger vi för våra barn? Vilken etik får vi på köpet?

Tänk om vi agerade annorlunda. Tänk om vi byggde ett samhälle, en ekonomi, och en värld, som utgick från att alla var köpare, istället för säljare. Idag vill vi ha budgivning, konkurrens och priser som går uppåt. För att vi kollektivt identifierar oss med säljarparten i arrangemanget. Att köpa har blivit ett nödvändigt ont. Det är säljare vi är. Och det skapar etiska regler. Det ger avtryck i kulturen. Konsekvenserna får vi leva med, tillsammans. Hur då? Det är väl bra att bostaden blivit ett slags sparande? Bra, för den som säljer, om och när försäljningen genererar vinst.

Alla affärsuppgörelser består av både en säljare och en köpare. Vem är det som köper? Varifrån kommer vinsten och pengarna, för de uppstår ju inte ur tomma intet och kommer alla till del (vore det så skulle vi få hyperinflation)? Det liksom allt annat i dagens sköna, nya värld, skapas med bankernas hjälp. Och de tjänar pengar på att vi lånar. Mäklarna lever på att vi köper och säljer, eftersom de tar procent på priset. Det är vi som köparsäljare betraktat som betalar. Det är vi som skapar denna kultur och som får leva med konsekvenserna. Säljaretiken drar isär samhället, för den ökar klyftorna. Säljarkulturen får oss att tro att vi är smarta när vi ökar värdet på det tak över huvudet som vi är beroende av. Vi ökar värdet på något som inte är värt något egentligen, annat än just som tak över huvudet. Och en låg månadskostnad, om huset och föreningen är välskött vill säga. Mäklarna och bankerna jublar, och vi räknar pengarna vi tjänat och konkurrerar med andra säljare om vem som kommer längst i boendekarriären.

Ett annat samhälle är möjligt. Ett köparsamhälle med en köparetik. Mäklare skulle kunna hjälpa köpare att hitta den bästa lägenheten till det lägsta priset. Det skulle leda till andra konsekvenser än dem vi ser idag med den säljaretik som råder. Köparetiken skulle leda till att samhället får en annan bas att stå på. Den basen, byggd på köparens logik, skulle leda till eftertänksamhet och hushållande med resurser. Det skulle resultera i ett samhälle där man bryr sig om varandra. För alla är ju både köpare och säljare och tjänar på att leva tillsammans med solidariska medmänniskor. Köparetiken skulle leda till minskad kollektiv lånebörda, och barnen skulle få det lättare att komma in på bostadsmarknaden. Mäklarannonserna skulle bli färre, och andra verksamheter skulle kunna flytta in i lokalerna. Kanske en bokhandel, en kötthandlare som säljer lokalt producerade ekologiskt producerade varor eller ett café där man kan träffas för att samtala om samtiden och framtiden.

Köparetiken är mycket mer långsiktigt hållbar. Det är i korthet vad jag vill säga.

Effektiviseringens förödande logik

Tid är det ENDA vi människor har och livet är avhängigt vad vi gör med den tid vi har och får. Ingen vet hur mycket tid man förfogar över men alla vet att tiden är begränsad och att den inte går att spara. Ibland behöver man påminna sig om det självklara för att inte förlora sig själv i myllret av förmenta krav och måsten som bara är måsten och krav ifall man accepterar dem som sådana.

Livet är alltid här och nu. Tillvaron är ett möjligheternas mellanrum, ett föränderligt utrymme mellan då och sedan. Både historien och framtiden förändras i relation till det ambulerande nuet, eftersom både det som varit och det som kan komma att bli är allt för komplext, oöverblickbart och särskilt ifråga om framtiden till stor del öppet. Framtiden skapas idag med utgångspunkt, dels i våra uppfattningar om vad som varit, dels i våra drömmar och visioner samt syn på vad som är möjligt och önskvärt. Varken historien eller framtiden går att kontrollera eftersom vår uppfattning om dessa föränderliga storheter beror på vilka perspektiv och värderingar man utgår från och färgats av. Människor är inga maskiner utan kännande och tänkande varelser som överallt och alltid har och har haft att förhålla sig till det faktum att kunskap är alltid förmedlad och all information måste tolkas för att bli meningsfull.

Viljan att veta är lika stark som viljan till makt och strävan efter att fortsätta vara vid liv, vilket både präglar individen och påverkar samhällsutvecklingen. Visst går det alltid att effektivisera allt, om det nu är det enda man vill och bryr sig om. Fast det betyder inte att det är klokt att göra det. I det korta tidsperspektivet går det att vinna konkurrensfördelar, men på längre sikt blir det eviga jakten på effektiviseringar kamp för att bli först att nå avgrundens botten.

Låt säga att man vid en tidpunkt bestämt sig för att det är optimalt, utifrån ett pedagogiskt perspektiv och med hänsyn tagen till kunskapskvaliteten, att lärarna ska ägna sig åt 200 timmars arbete. Då blir det upp till lärarna att använda tiden på bästa sätt genom att fördela den klokt inom lärarlaget och arbetsuppgifterna som ska utföras. Om verksamhetens sedan får minskade anslag tvingas man reflektera över hur man ska lösa det med så liten påverkan som möjligt på verksamheten. Om ledningen tar beslutet att kurserna som tidigare fick 200 timmar nu ska få 150 timmar har man sparat 50 timmar och därmed sänkt kostnaderna för kursen, vilket gör att budgeten hamnar i balans. Lärarna kan absolut effektivisera arbetet; med stöd i erfarenhet och med inspiration från nya pedagogiska teorier samt teknik kan man hålla samma kvalitet som tidigare även om timtilldelningen minskat. Fast det går bara så länge man fokuserar på en kurs i taget. För om varje kurs som lärarna är inne på får 50 färre timmar innebär det att lärarna måste in på fler kurser för att fylla sin tjänst med uppgifter. Tiden för att göra ett bra arbete med hög kvalitet minskar därmed mer för lärarna än för kursen, vilket utsätter lärarna för stress och ökar risken för misstag.

När tiden går och äldre lärare går i pension och nya tillkommer blir 150 timmar snart det nya normala, samtidigt som kraven på effektivisering ligger fast. Därför dröjer det inte länge innan 150 timmar minskat till hundra och sedan 50 och därefter ... Ja, vadå? Kostnaderna går att kontrollera, men aldrig tiden och man får den kvalitet man betalar och skapar förutsättningar för. Vid någon tidpunkt i effektiviseringsprocessen av den högre utbildningen passeras en gräns när det inte längre går att upprätthålla den kvalitet som bör ställas på HÖGRE utbildning.

Man kan välja att blunda för dessa fakta, men förr eller senare tvingas vi alla hantera konsekvenserna av synen på effektivisering och beslutet att prioritera ekonomin framför människorna och kunskapen. Vad gör vi med all tid vi sparar? Det är ju argumentet för effektiviseringen, att spara TID. Om det vore så att vi faktiskt gjorde det SPARADE tid skulle de där 50 timmarna som försvann från kursen läggas i en bank för att sedan kunna användas. Men så ser det inte ut. Det skulle nämligen inte innebära att KOSTNADERNA sänks. Därför leder effektivisering till MINSKAD tid, MER stress och ÖKAD press på oss människor som har att förvalta samhället för kommande generationer.

Vart tar pengarna som sparas vägen? Idag går effektiviseringsvinsterna dels till sänkt skatt, vilket leder till att de som tjänar minst får en mindre del av den begränsade kakan, vilket leder till att klyftorna ökar. Dels till ökad vinst för ägarna, om verksamheten är privat. Och när klyftorna ökat tillräckligt mycket kan de lyckligt lottade KÖPA sig tid genom att betala (en låg lön) för att få rutinuppgifter utförda av andra.

Ingen vill se sig som en förlorare, men det är exakt vad vi alla, förr eller senare, kommer att tvingas inse att vi är. Om vi inte tar vårt förnuft till fånga och accepterar att jakten på effektivitet är en huvudlös kamp mot naturkrafter som vi aldrig kommer att kunna vinna över.

Linjär produktion av mätbara resultat vs dynamisk utveckling av kritiskt tänkande

Igår när jag var ute på min morgonpromenad lyssnade jag på ett gammalt avsnitt av Filosofiska rummet, om nonsensforskning. Mats Alvesson varnade där för att kunskapen håller på att tunnas ut när allt fler producerar allt mer under allt kortare tid och dessutom för allt färre. När mätbara resultat är vad som ligger till grund för meritering och kraven på prestation är höga är det som upplagt för att forskningen resulterar i nonsens. Ingen kan tycka att det är bra; ändå fortsätter vi på den inslagna vägen. Märkligt nog talade man inte om betygsinflation, vilket är värre än att forskarnas resultat inte leder till särskilt mycket ny och användbar kunskap. En doktorsavhandling antogs representera samma mängd kunskap och kvalitet över tid och fler examinerade doktorer antogs automatiskt leda till ökad kunskap och kompetens i samhället. Så är det naturligtvis inte. Elefanten i rummet, både i programmet och på högskolan är kravet på GENOMSTRÖMNING.

Om kvalitet mäts i ANTALET examina eller publikationer, citeringar och så vidare, kommer kvaliteten oundvikligen att påverkas negativt. Anledningen till det är att antal är ett tydligt mått medan kvalitet är vagt. Man kan tycka vad man vill om detta, men det är så verkligheten är beskaffad och försöker man inbilla sig att det är på något annat sätt och skapar ett system för kunskapsproduktion med utgångspunkt i den villfarelsen är det inte forskning eller utbildning man ägnar sig åt utan produktion av mätbara resultat. Enda sättet att värna kvaliteten i akademin är att sätta kvaliteten i första rummet. Kunskapskvalitet är liksom konst något ömtåligt. Jämför en unik tavla av någon av mästarna med den konst som säljs i massupplagor på marknader. Jämför kvaliteten på verken som belönas med Nobelpris och de ändlösa serierna med deckare som handlar om försupna kriminalare som bor och verkar i en småstad och som lyssnar på opera och löser mordgåtor på sitt eget unika sätt. I produktionen av bilar, telefoner och andra STANDARDISERADE varor och tjänster handlar kvalitet om att varje produktionsenhet lever upp till kraven och om avsaknad av variation. Inom konst, litteratur och vetenskap är det precis tvärtom; där handlar kvalitet om det unika.

Kunskapskvalitet går aldrig att tvinga eller stressa fram och lärande är en komplex process som inte går att effektivisera. Produktion av nyckeltal och genomströmning går däremot att kontrollera och skynda på med olika medel. Om rådande utveckling INTE ledde till betygsinflation, kunskapsförflackning och nonsensforskning vore det märkligt. I programmet sa Tapio Salonen, som försvarade nuvarande system, att bredden är viktig eftersom det inte går att veta på förhand vem som kommer att blomma ut som excellent forskare. Så är det naturligtvis och jag är en vän av ambitionen att hälften av varje generation ska beredas plats på landets högskolor. Jag tror inte att en återgång till hur det var förr löser problemen som Alvesson pekar på. Jag kan inte för mitt liv begripa hur vi hamnade här, i det val mellan pest eller kolera som programmet och utbildningspolitiken handlar om. Varför inte tänka utanför boxen och släppa kravet på genomströmning för att på det sättet låta lärarna ägna sig åt lärande och bedömning av kunskapskvalitet? På det sättet skulle ansvaret för lärandet läggas där det hör hemma: hos eleverna och studenterna, vilka i dagens utbildningssystem betraktas och agerar som KUNDER.

Jag vill se en skola och en högre utbildning samt forskning som sätter KUNSKAPEN i centrum och där allt annat anpassas efter strävan efter att skapa så bra förutsättningar som möjligt för lärarna att vara lärare, för forskarna att forska och för elever och studenter att lära. Dagens fokus på produktion av MÄTBARA resultat, vilket kunskap inte är, tar tid, fokus, resurser och energi från det som är verksamhetens kärna och själva mening. Varför anses det vara oförenligt med statens uppdrag att hushålla med offentliga utgifter att LITA på lärare och forskare som ägnat år av sina liv åt studier och kunskapsutveckling? Varför anses det bättre och mer effektivt att tvinga skolor och forskningsinstitut producera nonsens? I forsknings- och utbildningssammanhang gäller samma regel som överallt annars; man får vad man betalar för, inte vad man vill och önskar sig. Finns inte tiden eller förutsättningarna att lära eller forska kan verksamheten inte resultera i kunskap, bara i nyckeltal. Fortsätter vi på den inslagna vägen är det tomheten som triumferar.

Jag ska snart avsluta här och ägnar resten av dagen åt annat skrivande. Tankarna som just nu finslipas i det bokmanus jag arbetar med har jag levt med i långt över tio år nu, och de har stötts och blötts, formulerats, reviderats och uttryckts på nytt, med hjälp av nya och bättre, mer talande exempel och i takt med att samhället och kulturen förändrats. Texten är ingen redovisning av ett projekt och innehållet bygger inte på någon analys av insamlad och väl definierad empiri. Jag skriver om kulturen som både formas av oss och som vi formas av. Kunskapen om kultur kan inte fångas eller kontrolleras. Resultatet av min forskning kan inte sammanfattas. Därför skriver jag böcker, för att det är enda sättet att leva upp till de kvalitetskrav jag tror på och utgår från i min verksamhet. Därför har jag även brutit mot konventionen och den vetenskapliga praxisen och valt att utgå från tankeexempel och välkända händelser och företeelser som alla kan relatera till, istället för att göra som man förväntas, det vill säga köra en enkät eller utföra semistrukturerade intervjuer för att samla in empiri enligt gällande regler och konventioner. Jag leder inget i bevis, jag uppmanar till kritisk analys av vardagen och tillvaron som vi alla delar och är del av.

Den kulturforskning jag ägnat mig åt under se senaste 10 åren har bedrivits på fritiden och på delar av den oreglerade kompetensutvecklingstid jag har i tjänsten. Jag har åkt på konferenser och presenterat tankar och fått respons, men produktionen av resultat är skral. Jag har lagt all energi på kunskapen och kvaliteten, trots att jag är medveten om att det leder till att min akademiska karriär går om intet och jag får se mig passerad av andra som gör som man ska och producerar artiklar i enlighet med reglerna. Jag önskar dem all lycka och är på inget sätt bitter, men jag är besviken på alla som är ansvariga för den politik och de beslut som tagits och som tas och som leder oss bort från allt det jag tror på och menar att vi behöver för att Sverige ska utvecklas till en stolt kunskapsnation.