Vad handlar debatten om skolans kunskapssyn om egentligen?

Etnologen och professorn i utbildningsvetenskap vid Malmö universitet, Malin Ideland skriver klokt om konsekvenserna av den eviga debatten om vilken kunskapssyn som ska skolan ska vila på, och jag ska här försöka ge mitt bidrag.

På dagstidningarnas ledarsidor såväl som på Skola och Samhälle har skolans kunskapssyn debatterats flitigt. På Svenska Dagbladet får en 80 träffar på en sökning på kunskapssyn, Dagens Nyheter ”ungefär 100”. I debattens ena ringhörna hänger traditionalisterna som förespråkar katederundervisning av objektiva fakta. I det andra hörnet finns progressivisterna som menar att kunskap är relativ och att det inte finns någon sanning. Båda sidor framstår som en slags karikatyrer som slutgiltigt vill slå fast svaret på en fråga som diskuterats sedan antiken och som troligen kommer att vara fortsatt tvist om ända in i apokalypsen: Vad är egentligen kunskap. Och hur lär en sig något överhuvudtaget? Men vad är det som denna högljudda debatt överröstar? Vad är det vi glömmer att prata om när vi pratar om skolans kunskapssyn? Är det inte dags att vända blicken någon annanstans?

Exakt, när en fråga dominerar debatten kommer oundvikligen en lång rad andra frågor att hamna i skymundan, samtidigt som samhället och kulturen förändras under tiden. Ingenting står stilla och vardagen tar inte paus för att det finns människor som av olika anledningar vill debattera en viss fråga som de anser är viktig. Kan inte låta bli att göra en personlig reflektion. Under ett antal år arbetade jag i ett dysfunktionellt arbetslag där jag utsågs till syndabock trots att ingen kunde visa fram några tydliga belägg på att så var fallet. Detta gjorde mig till allmänt villebråd och jag var minutiöst bevakad hela tiden. Jag ansvarade för momentet vetenskapsteori och hade mina tankar om hur jag skulle förmedla förståelse för forskning och kunskapsproduktion; jag ansvarade för kursen och alla var lika meriterade. En av kollegorna ansåg sig dock vara bättre och tog varje tillfälle när vi möttes i kollegiet att påpeka att "vi måste tala om Eddys kurs." Hen gav sig aldrig utan sådde ständigt frön av tvivel om min duglighet och omsorg om studenterna. Kontroversen handlade om att jag ville, och för övrigt fortfarande vill, för jag håller en liknande föreläsningen för studenterna jag föreläser idag, skapa förståelse för forskningens förutsättningar genom att gå igenom vetenskapens historia från 1600-talet till idag. Kollegan tyckte att man mer skulle fokusera på instruktioner och handgripliga tips. Den där kursen och dess innehåll var inte det enda som debatterades mellan oss, men jag inser att kontroverserna som gav upphov till den vidriga arbetsmiljön och som även påverkade studenterna, handlade om kunskapssynen. Och det tog verkligen fokus från andra frågor, vilket än en gång visar att den enda vägen alltid leder fel. Jag hävdade inte att alla skulle göra och tänka som jag, det enda jag stred för var att få ansvara för och lägga upp mina kurser på det sätt jag ansåg vara bäst, givet den helhet kursen ingick i och de kriterier och mål som alla hade att förhålla sig till. Kollegorna menade att de hade rätt och jag hade fel ifråga om vilken kunskapssyn som skulle dominera på utbildningen och debatten om denna i förhållande till helheten underordnade fråga gick ut över kunskapskvaliteten och inte minst arbetsmiljön.

Jag ska villigt erkänna att jag är en sån där förhatlig socialkonstruktivist, en som problematiserar förgivettagna sanningar. Det är själva livsluften i min forskargärning, som har handlat om allt från synen på arv och miljö till vem som i samhället betraktas som en miljövänlig människa. Men det betyder inte att jag inte tror på fakta – jag är övertygad om att det finns gener som styr våra livsförutsättningar och att det finns handlingar som innebär större eller mindre koldioxidutsläpp i atmosfären. Detta är inga relativa åsikter, tvärtom är verkligheten ytterst påtaglig. Jag tycker till och med att en ska undervisa detta i skolan, min postmodernistiska ådra till trots. Skolan kan ägna sig åt både faktakunskaper och att elever får resonera om mer vilda problem som finanskriser och batteritillverkning. Och inte nog med att skolan kan göra det, jag har känslan av att den faktiskt gör det. Karikatyrerna traditionalister och progressivister rör sig nog mer på debattsidor än i klassrum, om de överhuvudtaget finns.

Jag instämmer till fullo i detta och menar att det är skolans uppgift att visa på komplexitet och belysa OLIKA aspekter av kunskapen, samhället och tillvaron. Bara så kan eleverna i grundskolan och studenterna på högskolan lära sig vad det innebär att vara och ta ett vuxet ansvar för sina egna liv och det samhälle som skapas tillsammans. Det som händer mellan är det centrala, men bestämmer man sig för vad som är bäst och kör den linjen konsekvent går något viktigt förlorat. Det går självklart att skapa en effektiv och målsäkrad organisation som friktionsfritt slussar elever och studenter genom systemet och ut i arbetslivet, men det är inte så KUNSKAP uppstår och utvecklas. Lärande är inte en linjär process. Om skolan rymde båda kunskapssynen och om man samtalade mellan lägren för att försöka förstå varandra istället för att i försöka förgöra varandra i destruktiva debatter om makten över agendan, skulle kunskapen och lärandet hamna i centrum för verksamheten och lärarna skulle äntligen få den ro och det lugn samt inte minst ansvaret för genomförandet av undervisningen som krävs för att skolan ska bli en kunskapsskola.

En skulle kunna hävda att kunskapssyn är en ganska oproblematisk fråga att debattera. Ingen (eller åtminstone förhållandevis få) känner sig kränkta av att bli attackerad för sin kunskapssyn. Och om en blir det är det kanske dags att fundera över sina prioriteringar. Men när debatten begränsas till att i princip enbart handla om detta så blir den allt annat än ofarlig då den dränker andra viktiga frågor. Makt/Kunskap går inte att särskilja, menade socialkonstruktivisternas stora förebild Michel Foucault. Genom att definiera den sanna kunskapen och vad vi talar om när vi talar om skola så utövas makt över vad som hamnar i samhällets fokus alternativt i skymundan. Ibland kan en misstänka att kunskapsförespråkarna har läst sin Foucault noga, och använt den som en manual, för de har lyckats i sitt uppsåt. Alla pratar nu kunskapssyn: på lärarutbildningar, fortbildningsdagar, sociala medier, i ny bokutgivning.

Det handlar om att så split och skapa en känsla av att något är fel. En lögn som upprepas tillräckligt många gånger kan mycket väl komma att uppfattas som en sanning. Den här strategin använder sig alt fler av idag. När kunskapen inte ger en makt, när det saknas fakta som går att luta sig mot vänder den som vill vinna över anhängare till sin sak, sin agenda, till alternativa fakta. Det går också att tala om känslan. Makten övertrumfar kunskapen alla dagar i veckan och det är allmänt känt att man kan härska genom att söndra, vilket är precis vad skolan idag utsätts för. Lärarna tvingas välja sida och får ägna tid åt att försvara sin ståndpunkt i en kontrovers som pågått sedan antiken och som är omöjlig att lösa av den enkla anledningen att kunskapen och verkligheten inte anpassar sig efter människors önskningar om hur det borde vara. Samma strategi använder sig många ledarskribenter av idag när man försöker få forskare och lärare på högskolan att försvara sig mot anklagelser om en påstådd genuskonspiration som styr verksamheten och förvrider huvudet på studenterna.

Talet om vikten av faktakunskap kopplas inte sällan samman med andra företeelser som framstår som förment opolitiska – evidensbaserad undervisning och neuroforskning är två sådana exempel. Den finska utbildningsforskaren Johanna Sitomaniemi-San har i sin avhandling Fabricating the teacher as researcher: A genealogy of academic teacher education in Finland beskrivit hur tyngdpunkten i den finska – ofta hyllade – lärarutbildningen förflyttades mot dessa områden så försvann andra viktiga frågor från agendan, framförallt om hur orättvisor inte bara är kopplat till undervisning utan till sociala strukturer i samhället (kön, klass, hudfärg, ursprung). Genom att bara fokusera på undervisning och kunskapssyn vänder vi ofrånkomligen blickarna inåt istället för att rikta dem utåt. Ärligt talat, vi löser inte klassproblemen enbart med enklare kunskapskrav och mer strukturerad katederundervisning. Vi måste också titta på den utjämnande välfärdspolitik som inte har förts under de senaste decennierna. Men detta är långt mer komplext – och politiskt problematiskt att prata om.

När lärarna tvingas försvara sig mot olika anklagelser och dras in i debatter om vad som är bäst egentligen eller hur det ligger till i verkligheten, riktas allt fokus på frågor som kritikerna (vilka givetvis har en agenda) bestämmer. Och under tiden kan beslut som rör skolans framtid tas och privatiseringen av utbildningssystemet kan drivas på. På kort tid kan en lång rad i princip irreversibla beslut tas som lärarna sedan tvingas hantera och ansvara för. Det gynnar inte kunskapsutvecklingen och det livslånga lärandet, tvärtom banar det väg för andra krafter än de som utgår från kunskap och demokratiska grundvärderingar. Skolan riskerar att bli en bas för ett tyst maktövertagande som upptäcks först när det genomförts och det är försent.

Vi måste också fråga oss hur det kan komma sig att exempelvis genusvetenskap och antirasism ibland framstår som det största problemet just nu – vilket ska läsas som ännu en släng av kritiken mot postmodernismen. Detta har bland andra Ivar Arpi och Inger Enkvist nyligen fört fram på ledarsidor. I mina ögon framstår vetenskaper med syftet att bekämpa orättvisor som ett ganska litet problem i en värld där extremhögern vinner ny mark för var dag som går. Hur kan genuspedagogik på förskolan vara ett större problem än att mörka, konservativa högerkrafter som har förflyttat debatten långt från en anständig nivå? Hur kan det komma sig att skoldebatten handlar om kunskapssyn istället för de motsättningar som håller på att slita sönder samhället? Fungerar den moderna kunskapsrörelsen rentutav som en snuttefilt för att slippa tänka på mer svårhanterliga problem?

Malin Ideland pekar här på oerhört viktiga frågor. Jag har ställt frågan om till några av ledarskribenterna om varför de driver frågorna de driver, men jag blir svaret skyldig för de vägrar svara. Jag ska försvara mig mot deras anklagelser, det är så drivna debatörer tänker och agerar och det handlar om en vilja till makt där alla medel är tillåtna. SD upprepade ihärdigt lögnen om massinvandring ända tills den framstod som en sanning i och med krisen i Syrien som ingen löser i en handvändning, och idag har ett parti med nazistiska rötter blivit Sveriges näst största parti. Istället för att undervisa om historia (idag är det 80 sedan kristallnatten) och andra ämnen som kräver förståelse  för komplexitet och förmåga till kritiskt tänkande, vilket är LÅNGT viktigare än de faktakunskaper  som kritikerna anser att skolan ska förmedla, tvingas lärarna försvara sig mot olika anklagelser eller förhållanden som ligger utanför deras kontroll. Och under tiden förändras samhället. Vem är det som styr och vart är vi på väg? Det är frågor som inte lämpar sig för debatt; frågor som kräver kunskap och förståelse, analytisk förmåga och kritiskt tänkande.

Policyforskaren Carol Bacchi menar att vi inte bara bör inrikta sig på att lösa problem, utan också på att fundera på varför vissa företeelser blir till som problem i samhällsdebatten medan andra går obemärkta förbi. Vilka reella konsekvenser får problemformuleringen för vart resurser riktas, vilka åtgärder sätts in och vilka studiedagar som anordnas för lärare och lärarutbildare? Problemformuleringen är inte oskyldig, den kan beskrivas som ett problem i sig.

Instämmer till fullo! Vill vi bygga ett kunskapssamhälle och skapa en skola i världsklass är det inte mer eller bättre fakta som behövs utan en annan inställning till kunskap och lärande och en bättre och fördjupad förståelse för komplexitet och tillvarons kontingenser. Det som inte går att förändra kommer att visa sig, det behöver man inte debattera, och vad som kan förändras vet ingen förrän man försökt. Debatten måste som jag ser det överges till förmån för samtalet och lärarna måste återfå makten över sitt arbete. Kunskapens egenvärde i samhället måste också uppvärderas.

Nu ska jag sluta tala om att vi ska sluta tala om kunskapssyn. Bara en stilla vädjan: snälla, kan vi inte prata om något annat ett tag. Åtminstone lite grand. Där finns så mycket att diskutera: elevers psykiska ohälsa, sexuella trakasserier i skolan, integritetsfrågor i och med digitalisering, och så vidare, och så vidare. Den eviga filosofiska frågan om kunskap lär vi återkomma till ändå.

Krav på resultat, sanningen och den enda vägen leder fel för det är inte målet som är mödan värd, utan vägen fram. Morgondagens samhälle och skola skapas här och nu, det är inget man kan bestämma sig för, formulera som mål och sedan styra mot. Därför blir debatten förödande för den öppnar upp och banar väg för krafter som säger sig vara våra vänner men som i själva verket bara är ute efter makt. Tänk på att totalitära krafter växer sig starkare och starkare ända tills de oundvikligen krossas under sin egen tyngd. Tänk på över sådana krafter går det inte att vinna med mindre än att man vägrar köpa deras problemformulering. Verkligheten är inte svart eller vitt och inget som rör skolan eller samhället är antingen rätt eller fel. Om det är något vi INTE behöver idag så är det debatter över eviga frågor som man bara kan samtala om.