Kvalitetssäkrad kunskap är ingen kunskap

Förståelsen för den avgörande skillnaden mellan fakta och kunskap har på kort tid utarmats betänkligt och många ser idag ingen skillnad, vilket gör att orden allt mer kommit att betraktas som synonymer. Detta påverkar synen på lärande och kunskapskvaliteten i samhället. Skillnaden som jag menar behöver uppmärksammas är att fakta går att kontrollera, men det gör inte kunskap. Fakta kan man googla fram och med hjälp av källkritik avgöra om den är pålitlig eller inte, men KUNSKAP är något helt annat. Kunskap är dynamisk och kräver reflektion och analys och går aldrig att äga, kontrollera eller slå sig till ro med. Min blogg Flyktlinjer, till exempel, är ett öppet och sökande kunskapsprojekt för bättre vetande, inte en kanal för spridande av fakta. Jag försöker sprida förståelse för hur kunskap blir kunskap och visa hur intimt kunskapen hänger samman med den föränderliga kulturen och maktordningarna i samhället.

Om jag hårdrar är målet med dagens kvalitetssäkrade, målstyrda och rättssäkert examinerade (läs New Public Management-präglade) skola att producera mätbara och strikt kontrollerade resultat. Eleverna får i hög grad själva söka information och fakta från säkra, kontrollerade och godkända källor, och sedan får de i återkommande prov visa att de vet vad man förväntas veta på den nivå man befinner sig på. Fast när fokus ligger på fakta istället för på kunskap finns en stor risk att man läser mer för betyget än för livet, vilket påverkar förståelsen för kunskapen menligt. Jag vet att majoriteten av landets lärare inte känner igen sig och vill poängtera att jag inte kritiserar lärarna, tvärtom skriver jag detta för att försöka driva opinion för en annan skol- och utbildningspolitik som återger lärarna makt över skolan. Det är som jag ser det enda sättet att värna KUNSKAPEN.

Tankarna om skolan och dagens förändrade kunskapssyn bygger på det som händer i mitt möte med nya studenter på högskolan, vars förkunskaper på senare tid blivit allt grundare och vars förståelse för skillnaden mellan fakta och kunskap på kort tid blivit påfallande sämre. Jag möter dagligen studenter som helt uppenbart tänker att högskolan är en förlängning av gymnasiet och skolan där man läser för att tillfredsställa lärarna och därför lydigt producerar mätbara resultat. När jag och mina kollegor ber studenterna förklara HUR de vet vad de vet blir vi svaret skyldiga, väldigt många förstår frustrerande nog inte ens frågan. Jag vet inte, men det skulle kunna handla om bristande förståelse för skillnaden mellan fakta och kunskap. Även i hemtentor berättar man vad som står i boken, snarare än reflekterar över sin egen förståelse för innehållet. En gång efter att jag bedömt en inlämningsuppgift snabbt, redan dagen efter, för att jag prioriterade det eftersom jag ville komma igång med mitt eget skrivande, fick jag frågan från en student; varför hen skulle lägga ner så mycket jobb på att skriva texter när vi lärare ändå bara skummar igenom dem. Mitt självklara svar var: För att ni är studenter som kommer till högskolan för att lära genom att bedriva självständiga studier vars mål är KUNSKAP. Allt för ofta i min undervisning idag känns det som jag är den enda i rummet som är där för att lära mig nya saker och för att utvecklas intellektuellt.

Skillnaden mellan fakta och kunskap kan beskrivas med hjälp av begreppen ratio och intellectus som filosofen Jonna Bornemark skriver om i sin bok Det omätbaras renässans : En uppgörelse med pedanternas världsherravälde. Båda sätten att närma sig världen och vetandet behövs; jag försöker inte ställa det ena mot det andra. Kunskapen uppstår mellan ratio, som handlar om det rationella samt kalkylerbara, och intellectus, som handlar om kritisk analys, reflektion och bedömning. Skillnaden handlar om att se lärande som produktion av svar som är antingen rätt eller fel, eller som förmågan att söka ny kunskap och argumentera för olika ståndpunkter. Det kan också sägas handla om skillnaden mellan komplex och komplicerad, som jag ofta återkommer till här på bloggen. Ett annat sätt att sätta ord på skillnaden är att tala om den i termer av debatt och samtal, som jag skrivit en bok om; eller träd och rhizom, som min senaste bok, Föränderliga ordningar utan centrum och hierarki handlar om. Skillnaden mellan nomaden och statsbyggaren är ytterligare ett annat sätt att se på skillnaden, och även det har jag skrivit en bok om. Tre böcker, som finns att ladda ner gratis på nätet, med samma undertitel: Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle, där jag reflekterar över vad hållbarhet är för typ av problem och vilken kunskapssyn som behövs för att kunna gripa sig an frågan. Ska vi kunna hantera problemen som klimatförändringarna ställer mänskligheten och vårt samhälle inför räcker det inte med bara fakta, det behövs kunskap och analytisk förmåga också, samt i högsta grad vishet. Och då krävs en annan syn på skolans och den högre utbildningens uppdrag, ett annat och mer öppet och vidare sätt att att se på kunskap.

Universitetens status som kunskapens högborg hotas ju mer verksamheten styrs och regleras, ju mer kontrollerad, kvalitetssäkrad och målstyrd verksamheten tillåts bli. Talet om effektivisering av utbildningar, tanken att man skulle kunna läsa in kurser och hela utbildningar på kortare tid utan kvalitetsförlust och utarmning av innehållet, skrämmer mig eftersom det är en förfärande naiv tanke som sätter ekonomin i främsta rummet och som bygger på att utbildning är en kostnad, inte den investering jag menar att det handlar om. Sökandet efter kunskap, bildning och vishet är ett öppet sökande i okänd terräng, utan givna svar, vilket kräver en helt annat kompetens än kontroll av fakta och källor. För att utveckla kunskap krävs fokus på vad man INTE vet, och förståelse för hur man söker NY kunskap samt bedömer resultat av vetenskapligt arbete. I dagens högskola kommer man bara i undantagsfall dit eftersom man är allt för upptagen med att kompensera för brister tidigare stadier i utbildningssystemet. Och även högskolans verksamhet handlar allt mer om produktion av nyckeltal, inte minst eftersom genomströmningen står i direkt relation till högskolornas ekonomi, vilket är möjligt i en värld där ratio regerar och där skillnaden mellan fakta och kunskap underkommuniceras.

Som en konsekvens av den här utvecklingen tvingas högskolorna ägna allt mer tid och resurser åt att utveckla strategier för att hävda sig i konkurrensen om studenter från privata aktörer som säljer utbildningar genom att garantera en anställning efter examen, vilket gör att "kunskap" allt mer behandlas som en vara vars enda värde är ekonomiskt. Allt fler vill kapa åt sig allt mer av kakan och läroboksförlagen kommer med nya upplagor allt oftare för att öka sin vinst, vilket driver på den negativa utvecklingen eftersom böckerna som efterfrågas är pedagogiska och lättillgängliga, vilket ökar genomströmningen.

Om man som elev har lärt att man kan googla fram all den fakta man behöver och har lärt sig att det enda som betyder något är betygen och det kan man växla in den valutan mot, varför ska man då äga år åt att studera på högskolan för att lära sig förstå vad kunskap är och för att bli bättre på att LÄRA? Vi fjärmar oss med dagens kunskapssyn och utbildningspolitik förfärande fort från den kunskap vi säger oss vilja ha och den bildning som trots allt fortfarande idealiseras och visheten som jag aldrig hört någon kritisera. Vi måste bryta det mönstret och inse att vi får den skola och kunskap vi förtjänar, inte den kunskap vi önskar oss. Högskolan håller på att avintellektualiseras och det är allvarligt. Vägen till KUNSKAP är en omväg, brukar Sven-Erik Liedman säga, och det är min övertygelse också, och för att förstå det krävs förståelse för forskningens och den högre utbildningens unika, intellektuella kunskapsvärde.