söndag 25 november 2018

En ny stor berättelse

Jag har av olika anledningar kommit att intressera mig för behovet av en ny stor berättelse. Historien tog inte slut när liberalismen vann över kommunismen; det tog några år innan problemen visade sig, men idag blir det allt mer uppenbart att den enda vägen leder fel. Behovet av en eller flera nya stora berättelser att forma framtidens samhällen kring är skriande och tiden rinner snabbt iväg. Liberalismens löften håller inte sträck, och alternativen som finns har falsifierats av historien. Och den postmodernistiska kritiken mot och arbetet med att dekonstruera samt försöken att helt överge alla stora berättelser har lett till fler problem än konstruktiva lösningar.

Det behövs verkligen en ny stor berättelse, och det positiva är att den berättelsen kan skapas med kunskaper och erfarenheter hämtade från berättelserna som format mänsklighetens moderna historia och tagit oss dit där vi är idag. Många ryggar tillbaka inför tanken på stora berättelser och säger instinktivt nej, men det sättet att tänka är att kasta ut barnet med badvattnet. Stora berättelser har tjänat mänskligheten väl, det är lätt att glömma att ingenting är antingen svart eller vitt. Och en ny stor berättelse som skapas idag kan ta hänsyn till problemen som tidigare berättelser varit behäftade med; många av riskerna är identifierade och med tidigare problem i åminnelse kan och bör försiktighet iakttas och byggas in i tankesystemet.

Nu är det så klart inte så att man bara sätter sig ner och skapar en berättelse som sedan sprids och implementeras, men det går att ta fram kloka förslag som kan presenteras för mänskligheten och testas i praktiken. Just nu funderar jag på vad en sådan berättelse skulle kunna innehålla och hur den ska vara strukturerad för att minimera risken att den ger upphov till negativa effekter. Kanske ska den inte innehålla någonting; det är en möjlighet. Kanske ska det vara en öppen form som kan fyllas med olika typer av innehåll? Det skulle kunna vara själva berättelsen, att det inte finns en enda stor berättelse. En sådan berättelse skulle kunna öka chansen att fler kan ansluta sig till den, och det skulle vara lättare att mäkla fred om utgångspunkten är att man kan leva på olika sätt. Om inte jag minns fel är Hinduismen en religion man kan ansluta sig till utan att överge sin tidigare Gud.

En ny stor och framgångsrik berättelse måste kunna härbärgera mångfald och vara flexibel till sin grundstruktur, och den måste bygga på nyfikenhet för det okända och inkännande samt lyssnande. Den nya stora berättelsen måste utgå från det som förenar människor, inte på en idealbild av eller föreställning om hur man bör vara människa. Berättelsen kan inte vara normativ, det har historien visat. Det mellanmänskliga måste stå i centrum, och berättelsen måste även inbegripa djuren och växterna. Humanismen sätter mänskligheten på piedestal och utgår från att människan är unik och avskild från resten av livet på jorden; därför behöver den nya stora berättelsen bygga på poshumanistiska utgångspunkter som bygger på att livet är relationellt och processuellt samt en öppen tillblivelseprocess. Vi lever idag i en uppkopplad, digitaliserad värld och ingen ny stor berättelse kan bli framgångsrik om inte detta faktum tas med i beräkningen.

Berättelser fyller många funktioner. De för människor samman och erbjuder förklaringar som fungerar. Den stora berättelse som saknas i samtiden kan inte bygga på autenticitet, på någon tanke om att det skulle finnas en odelbar kärna möjlig att beskriva i detalj runt vilken människan och mänskligheten utvecklas. Genom åren har jag blivit allt mer övertygad om att det är tomt där inne. Jag är inte en individ, jag är en divid, det vill säga en uppsättning delar som hålls samman av en kropp utan organ, på samma sätt som samhället hålls ihop av ett konsistensplan. Det finns ingen yttersta princip och inga givna svar på någon fråga rörande den mänskliga existensen, därför är det så viktigt att en ny stor berättelse tar hänsyn till detta. Därför finns heller ingenting att strida om. Bara för att två människor tycker eller tänker olika betyder inte att en av dem har rätt och den andre fel; båda kan har rätt, eller fel. Därför är och det även så oerhört viktigt att berättelsen bygger på förståelse och är öppen för reflektion, kritisk analys, ömsesidig respekt och SAMTAL.

Kanske den där berättelsen redan existerar? Jag tänker på Nietzsches missförstådda idé om övermänniskan. Kanske kan den tanken bilda utgångspunkt för en ny stor berättelse? Övermänniskan är en MÄNNISKA som genom bildning och erfarenhet lyft sig över det mänskliga, eller snarare det biologiskt givna. Övermänniskan är med andra ord lika mycket människa som alla andra. Idén om övermänniskan handlar om existens, inte om transcendens. Det handlar inte om en människa som står över och ser ner på andra människor. Övermänniskan överskrider det som är givet på förhand, till exempel med hjälp av är bildning, genom att läsa klassikerna och ta del av mänsklighetens samlade vishet. Genom att tillägna sig kunskap och genom att utveckla förmågan till kritiskt tänkande kan alla sträva efter att lyfta sig över och ta sig bortom det som är givet och känt, men det behövs ibland inspiration och hjälp på vägen för att orka göra det; det är just det som styrkan i och poängen med stora berättelser.

Berättelsen om övermänniskan handlar om en tro på och kärlek till människan och det mänskliga. Zaratustra (Nietzsches alter ego) förkunnar i boken Så talade Zaratustra: "Övermänniskan är jordens mening!", och det är viktigt att lägga märke till. "Förbliven jorden trogna", säger han vidare. Det skulle kunna vara ett frö till en ny stor berättelse. Jag väljer att se orden på det sättet i alla fall. Den som inte håller med är välkommen att argumentera för sin läsning. Jag har inga anspråk på att sitta inne med sanningen, jag strävar efter ny kunskap och vill lära mig. Och det är också en viktig premiss för den nya stora berättelse som jag i tanken skissar på. Vi lever i en snabbt föränderlig värld och därför är det viktigt att berättelsen är öppen till sin struktur, att det bygger på och förändras i strävar efter ny kunskap.

Nietzsche pekar på en rad problem med sin berättelse, och det är viktigt. En framgångsrik berättelse måste bygga på insikt om dess inneboende risker och potentiella problem, annars kommer den förr eller senare att krossas under sin egen tyngd. Zaratustra fortsätter.
Sannerligen, en smutsig ström är människan. Man måste redan nu vara ett hav för att kunna upptaga en smutsig ström utan att bli oren. Se, jag förkunnar eder övermänniskan: hon är detta hav, i henne kan edert stora förakt gå under.
Det mänskliga, det givna, biologin. Det som är, det är en sida av människan. Men det finns en annan sida också: viljan att lära och förmågan att förändra. Mänsklighetens historia är en historia av överskridande av det mänskliga och det är detta Zaratustra/Nietzsche vill locka till, och det ser jag som en viktig poäng med en ny stor berättelse också. Nietzsche själv föregick med gott exempel. Han studerade och lärde sig massor. Han delade med sig av insikterna och tänkte högt och fritt och utan något annat mål än ökad förståelse. Han försvarade inget utan hans tänkande rörde sig hela tiden, rastlöst sökande ny kunskap. Zaratustra fungerar som mellanhand, som förmedlare av visheten. Hans ord, liksom kan man ana även Nietzsches, möts dock med skepsis, vilket är en mänsklig svaghet som alla förslag på nya stora berättelser måste beakta och ha erbjuda verktyg för att hantera. Människor skrattar ofta åt budbäraren och visar därigenom att man är långt ifrån de övermänniskor som Zaratustra vill hjälpa dem att bli, som vi alla kan bli om vi bara anstränger oss.
Då Zaratustra hade så talat, ropade en bland folket: "Vi hava nu hört nog om lindansaren; låt oss nu även få se honom!" Och allt folket skrattade åt Zaratustra. Men lindansaren som trodde att orden gällde honom begav sig till sitt verk.
Jag har inga svar, men jag ser ett behov och tillåter mig att tänka högt. Tanken på att vara med och skissa på en ny stor berättelse lockar mig. Det finns inga garantier för att man lyckas, men typen av uppgift ger åtminstone livet mening, vilket är vad alla människor söker och vår samtid saknar och är i skriande behov av.

2 kommentarer:

Alan Ford sa...

Utmärkt ide !!!

Jag vet inte vad har du i åtanke angående den "revolutionera subjektet"men hittills har inte denna frö hamnat i fruktbart jord.
Det som förändrade min tänkande var Jidu Krishnamurti som börjar i dekonstruktionen av jaget och sedan allt annat ger sig av sig själv.
Gemenskapen söker i Ubuntu principen med hopp om att från denna ska kristalliseras en ny karaktär och kunskap som erövras självmant med andra i gemenskapen. Inspiration kan du kanske få av dokumentären Zeitgeist moving forward eller Venus projekt.
Insatsen är stor,man ska leva som man lär! Lycka till !

predrag

Eddy sa...

Tack för tips Predrag!