Vad är det att vara vuxen och ta ett vuxet ansvar?

Under valrörelsen sa Ulf Kristersson att han var den "vuxne i rummet", och det låter ju bra. Fast visade han (och övriga partiledare) verkligen prov på vuxet beteende under och efter valet; har Sverige en vuxen ledning? Jag anser inte det och ska här försöka visa hur jag tänker kring detta att vara vuxen och ta ett vuxet ansvar. Om jag själv är vuxen har jag ingen aning om, men jag försöker. Och ska vi som samhälle kunna lösa problemen och klara av utmaningarna vi står inför behövs mer av vuxenhet på fler områden. Jag vill leva som vuxen i en vuxen kultur och ett moget samhälle där jag kan fortsätta utvecklas som människa tillsammans med andra, men vad är det och vad innebär det att vara vuxen? Jag tror vi menar lite olika saker och ska här försöka förklara hur jag tänker.

Vuxenhet vill jag se som ett slags kvalitet, en förvärvad egenskap som måste hållas levande och utvecklas för att kunna kallas vuxenhet. Vidare handlar det om att ta ansvar. Idag håller båda dessa aspekter av mänskligt liv på att bli bristvaror eftersom vi håller på att rationalisera bort dem. Alla förväntas i princip vara färdiga redan innan de börjar med uppgiften som vunnits i konkurrens med andra. Tålamodet med misstag är minimalt och måluppfyllelse betyder allt, vägen fram betraktas som en onödig transportsträcka som till varje pris ska kortas ner eller helst avskaffas helt. Man får till exempel inget jobb idag om man inte redan har arbetslivserfarenhet och ska man ha någon möjlighet att erhålla forskningsmedel måste man veta vad man ska komma fram till och helst ha genomfört en stor del av undersökningen. Kraven på prestation, ständigt ökad effektivitet och högre kvalitet, tvingar människorna att anpassa och underordna sig målen, reglerna och en rigid kontroll, vilket leder till att ingen i praktiken kan eller får ta ansvar. Och de som har ansvar på pappret tar det aldrig fullt ut, för när det blir problem avgår de och ersätts med någon som antas vara bättre skickad (men kompetensen testas aldrig i praktiken för om problemen fortsätter får även denna person gå). Fokus riktas på detta sätt mot målen som satts upp, mot reglerna, systemen och rutinerna samt det mätbara utfallet; människorna däremellan ses allt mer som ett problem. Liksom Kristersson talar vi om (behovet av) vuxenhet, men allt fler kan och får aldrig praktisera den eftersom samhället vi byggt upp tillsammans bygger på föreställningen om att vi är barn som inte kan betros att hantera uppgifterna som måste utföras.

Ett verkligt vuxet samhälle kan bara bygga på tillit och personligt ansvar, och för att nå dit måste man släppa på kontrollen och fokusera på det som är här och nu. Jag efterlyser en annan syn på misstag, både med att nå uppsatta mål och på andra sätt. I en komplex och föränderlig värld måste man utgå från och lära sig hantera VERKLIGHETEN, inte fokusera på kartan och skylla problemen som visar sig när man jämför idealbilden med det faktiska utfallet på budbäraren eller den som har ansvar för uppgiften. Misslyckanden är en oundviklig del av livet, och om målen, reglerna och kontrollsystemen anpassas efter människorna som ska leva i samhället och förvalta det för framtida generationer stället för efter naiva, infantila önskningar om hur det borde vara, skulle värdet av förmågan att vara och agera vuxet i den mening jag lägger i begreppet öka. Misstag är något man lär sig av och det är genom att (tillåtas) göra misstag och sedan hantera problemen man förvärvar egenskaperna som gör en vuxen. Vuxen är inget man är, det är något man blir tillsammans med andra.

Idag ser jag med fasa på hur det växer fram ett samhälle där allt fler människor i olika åldrar agerar som barn genom att man förväntar sig att någon annan ska ta ansvar i deras ställe. På nätet söker man och finner även i överflöd olika former av underhållning och förströelse, och det är dit man söker sig för att få lindrig för den leda som det målstyrda och strikt kontrollerade samhället försätter en i. Eftersom ingen kan eller får ta ansvar är det heller ingen som växer upp och kan ta ansvar. Alla tvingas underordna sig systemen för målstyrning och kvalitetskontroll som skapas och implementeras och som ingen styr över. Allt fler följer allt färre och förmågan att vara och agera VUXET uppfattas därför allt mer som uttryck för motstånd, som ett problem. Idag förväntas alla lyda, vilket gör oss alla till barn. För mig handlar vuxenhet om att ta självständiga beslut med utgångspunkt i den bästa kunskap man kan uppbåda, och att sedan stå för och ta verkligt ansvar för det man sagt eller gjort. Misslyckas man leva upp till förväntningarna stannar den vuxne kvar och gör vad hen kan för att ställa allt tillrätta. Vidare handlar det om att möta andra med inkännande förståelse dels för att alla inte tänker som man själv, dels för att det krävs kompromisser för att det man ska göra tillsammans ska fungera. Våra folkvalda visar just nu prov på en sanslöst omogenhet, för att inte tala om den orange ledaren i det stora landet i väster. Allt fler barn får idag "ansvar" för allt mer betydelsefulla uppgifter, och det tror jag beror på att man inte längre litar på människor, man litar på system, regler och strikt kontroll.

Jag är som bekant docent, men jag verkar i ett akademiskt system där jag måste följa samma regler och rutiner och underordna mig samma kontroll som alla andra i vår gemensamma strävan efter att nå målen som bestämts av ledningen. Det viktigt att vi har vetenskapligt meriterad personal på kurserna, det anses borga för kvalitet; men för att det ska vara någon mening att ha en DOCENT inne på kursen måste den som visat prov på sådan kompetens faktiskt kunna agera självständigt med stöd i kunskaperna och erfarenheterna som hen skaffat sig och som i vederbörlig ordning godkänts av det akademiska systemet. Annars betyder titeln ingenting, och det blir därför ekonomiskt mer lönsamt att anställa adjunkter. Alla följer ju ändå samma regler och kontrolleras hela tiden lika rigoröst; allt handlar ju ändå bara om att nå målen så snabbt och kostnadseffektivt som möjligt. Jag ser en akademi som allt mer infantiliseras. Och dagens studenter kommer därför till högskolan med mindre förkunskaper och sämre förståelse för vad det innebär att ta ansvar för sina egna studier. Det är inte på något sätt förvånande eftersom de fostrats till lydnad i grundskolan och på gymnasiet. Förr skyllde föräldrarna på sina barn när betygen inte levde upp till förväntningarna, idag skyller man på LÄRAREN. Så kan och kommer man ALDRIG att kunna fostra ansvarskännande, bildade och kunskapsintresserade VUXNA medborgare. Jag vill se skolan och den högre utbildningen som trampoliner som man lär sig ta sats ifrån för att hoppa så långt ut i livet som möjligt, inte som ett tåg man reser mot mål med eller en katapult som kastar en mot drömmarna.

Vuxenhet har inget med ålder att göra och det är olyckligt om vuxenhet uppfattas som synonymt med allvar och bristande känsla för humor. Att vara vuxen uppfattas av barn som något tråkigt och kravfyllt, men jag menar att det är precis tvärt om. Jag har skrattat mycket i min dag och sökte mig länge tillbaka till den där rena glädjen jag kunde uppleva som barn. Jag bloggade om det här för något år sedan, med utgångspunkt i en bild på mig som barn. Där skrev jag följande:

Glädjen i blicken fyller mig med värme, men också med saknad. För jag minns hur jag kunde skratta, hejdlöst. Det där skrattet dog någon gång där under högstadiet och jag ägnade ganska mycket tid åt att försöka hitta tillbaka till det. Fast det har jag aldrig gjort. Jag älskar humor, men inte allt som görs av alla. Det måste finnas en tanke, ett allvar i botten. Fast skratta kan jag inte, inte på riktigt, inte som då. Det sörjer jag, men antar samtidigt att det är en del av livet. Det är vad vuxenblivandet handlar om, det är priset man får betala för att växa upp. Alla erfarenheter är inte bara av godo och positiva. Samtidigt är det erfarenheterna som formar en, som gör en till den man är. Jag vill inte vara någon annan. Ändå fyller mig bilden på den där pojken med vemod. Jag skulle vilja hålla om honom. Jag skulle vilja ta honom i handen och leda honom genom livet. 

Jag uppfattar inte att det råder brist på humor i dagens samhälle, tvärtom. Vem som helt kan söka och finna underhållning och förströelse var som helst, när som helt. Flams och trams finns i överflöd. Därför saknar jag allvaret, engagemanget, ömsesidig medmänsklighet och empati, som är egenskaper det tar tid att förvärva. För att klara en högre utbildning eller meritera sig som forskare; för att bli vuxen krävs uthållighet och långsiktighet. Tillfredsställelsen man känner när man tagit sig igenom problemen och klarat utmaningen är dock så oändligt mycket större än vad förströelsen för stunden någonsin kan ge. Fast om alla agerar som barn är det ju ingen som inser vad man går miste om. Vuxenhet förknippar jag med en annan typ av glädje, en djupare inre tacksamhet över att vara vid liv och ha hälsan som jag förknippar med dessa egenskaper. Jag skrattar inte lika mycket längre, men jag är gladare idag än jag var innan jag blev vuxen.

Jag är inspirerad av stoikerna och tänker att egenskaperna som beskrivs av den filosofiska skolan behövs idag för att hantera de problem mänskligheten står inför. Idag när ska allt ska vara kul, tillrättalagt och kvalitetssäkrat, när problem och obehagligheter förväntas vara undanröjda av någon annan och ingen ska känna sig krängt eller överraskad, kan man helt enkelt inte bli vuxen. Samhället vi byggt är infantiliserat och förhindrar oss att växa upp och bli vuxna.

Att vara vuxen är att veta när det är dags för humor och glädje och när det är dags för allvar. Det handlar vidare om att kunna hantera både och. Utan det ena kan man inte uppskatta det andra och först när man lärt känna livet i sin fulla vidd och kan hantera både dess inslag av glädje och sorg kan man ta tillvaron på allvar, och för att kunna det krävs förmågan att vara vuxen och agera vuxet.

Mäniskor är lika, det är kulturer som skiljer sig åt

Sedan hösten 1991 har jag studerat kultur, och sedan 1997 har det varit mitt forskningsämne. Påminner mig själv om det. Jag känner mig i grund och botten trygg och vet vad jag kan, men när jag tar till orda i olika sammanhang eller engagerar mig i diskussioner på sociala nätverk känns det allt oftare som om insikterna jag skaffat mig om kulturens väsen avfärdas eller möts med tystnad. Problemet, det är i alla fall min analys, är att jag inte kan visa på siffror, inte hänvisar till erkända auktoriteter eller pekar på evidens. Om jag gjorde det skulle det inte vara kultur jag talade om, det skulle vara något annat; oklart vad. Jag är inte ute efter att få rätt och vill inte bli betraktad som auktoritet, jag vill bli tagen på allvar och lyssnad på. Jag vill SAMTALA om kultur med intresserade medmänniskor som liksom jag vill lära känna kulturens komplexitet och dynamiska föränderlighet. Det är nämligen bara så man kan nå kunskap om KULTUR. Och den kunskapen, den insikten behövs idag mer än någonsin.

Internet, brukar man säga, är en platt värld där alla trängs om samma utrymme, där alla gapar i mun på varandra och där den som får mest likes och störst spridning också får mest makt och inflytande. Internet är ingen spegelbild av samhället, det är allt mer samhället som är en spegelbild av internet. I den stressade och pressade tillvaro som alla lever i blir det allt svårare för allt fler att hålla mer än en tanke i huvudet samtidigt; allt svårare att sortera intryck och därmed allt lättare att låta känslorna styra. Det är så kulturen ser ut idag, men kultur kan aldrig vara någon förklaring; kultur är det som ska förklaras. Kultur uppstår mellan och både påverkar och påverkas av delarna som interagerar med varandra i vardagen. När man är fullt upptagen med att få livspusslet att gå ihop är det svårt att se och förstå kulturens roll i tillblivelsen av livet och samhället. Och det är lätt att skylla på kultur när man känner sig pressad eller möter någon eller något man inte känner igen. När allt fler gör det lyssnar allt färre på kulturvetarna som säger att man inte kan tänka så; man skyller på budbäraren och söker tröst i och överlåter ansvaret för sina tankar och handlingar till ett kollektivt medvetande som lindrar oron som okunskapen och det okända ger upphov till.

Människor är i grunden mer lika än olika; det är alltid mer som förenar människor än som skiljer dem åt. Den mänskliga hjärnan är dock inställd på att finna skillnader och det i kombination med människans sökande efter mening i tillvaron ger upphov till konsekvenserna som idag går att se överallt. När tillvaron blir allt mer stressad blir det allt svårare för allt fler att stanna upp och se människan bakom. Man litar mer på fördomar och stereotyper, om män, kvinnor, muslimer, forskare och så vidare. Och eftersom man inte är ensam om att tänka på detta sätt, eftersom det idag är lättare att finna någon som håller med om att X (fyll i valfri generalisering) är si eller så, kommer det att uppfattas som sanning. Det kostar på att anmäla avvikande åsikt, alltså gör man som "alla" andra. Det är så kultur och människor fungerar, det är en konsekvens av rådande syn på kultur. Det är dock inte SANNINGEN om kultur, för någon sådan existerar inte.

Kulturer skiljer sig åt, ingen som helst tvekan om det. Och skillnader mellan kulturer har etnologer och antropologer studerat i över 100 år. Det är viktigt att lägga märke till att det är SKILLNADER mellan kulturer som studerats, inte grupperna som sådana. Alla kulturer förändras, snabbt eller långsamt, det beror på. Fick jag bara använda ett enda ord som synonym för kultur skulle det vara förändring. Den insikten bildar utgångspunkt för min forskning om kultur. Det är förändring och skillnad jag forskar om, det är KULTURENS gäckande väsen jag försöker förstå. Jag är kulturforskare, inte forskare om kulturer. Jag vet inte mer om svenskar, muslimer, amerikaner, romer eller vilken grupp det nu är som allmänheten har problem med och efterlyser kunskap om. Forskare och experter kan tala om och hjälpa till med förståelse för grupper av människor med annan kulturell tillhörighet. Kunskap om människor som tillhör en grupp kan dock ingen forskare äga eller förmedla, den kan man bara få genom att lyssna på och samtala med människorna ifråga. Det går aldrig att uttala sig med säkerhet om hur någon är med ledning av vilken kultur hen tillhör! Kausaliteten går helt enkelt inte åt det hållet. Statistisk kunskap går att nå och få, men det går aldrig att veta något säker om hur enskilda tänker och agerar med ledning av kulturen de är del av.

Därför är det oerhört viktigt att skilja dessa båda enheter eller skalnivåer åt. Människor är en sak och kultur en annan; självklart hänger aspekterna av helheten ihop, men kulturen uppstår mellan. Glöm aldrig det! För att förstå detta måste man inte bara utveckla förmågan att hålla två tankar i huvudet samtidigt, man måste också värdera den förmågan och kunskapen om dessa saker högre än vad som fallet idag. Ska vi kunna bjuda rasismen motstånd är KUNSKAP det enda vapen som fungerar. Kunskapens ljus skingrar dumhetens, ignoransens och okunskapens mörker, men bara i ett kulturellt sammanhang där det finns tid att tänka tankar till slut. Endast där man kan och det finns tid och förståelse för vikten av samtal och möten mellan människor.

Stereotyper är ofta sanna och riktiga, men de säger aldrig någonsin ALLT som kan och behöver sägas om och tas i beaktande ifall man verkligen vill förstå en annan människa. Den som litar mer på sina och andras fördomar och som väljer snabba och generella svar på komplexa frågor, oaktat orsak till detta beslut, väljer dumhetens och ignoransens väg och banar därmed väg för rasism och främlingsfientlighet. Och när många gör det växer det fram en intolerant kultur och behovet av att bygga murar framstår som klokt och lämpligt, trots att all kunskap och beprövad erfarenhet säger något annat. Det kanske känns rätt och riktigt, men det är inte känslan som räknas. Så säger bara den som vill påverka kulturen i en riktning som gör det lättare att ta beslut som bygger på fördomar och som gör skillnad på människor som ser annorlunda ut och har andra vanor. Det är rädslan som talar.

Kunskap behövs idag mer än kanske någonsin, samtidigt som vi på kort tid har rationaliserat och effektiviserat bort den och ersatt den med fakta. Bildning kan bara växa där och när det finns tid att stanna upp och tänka efter, där och när man kan mötas, samtala och tänka kritiskt tillsammans. Problemet är att det inte finns tid att göra det. Tid kostar nämligen pengar; det har kommit att uppfattas som en sanning. Faktum är dock att pengar är en kulturell föreställning. Pengar existerar bara i vårt kollektiva medvetande. Pengar är en illusion på samma sätt som att kultur skulle kunna vara en förklaring och att det är mer som skiljer människor åt än förenar dem.

Ett arbetsliv präglat av mindfulness

Efter att jag sa upp mina prenumerationer på DN och SvD har jag upptäckt (minst) två viktiga, positiva förändringar i mitt liv. För det första har stressnivån i kroppen sjunkit betydligt eftersom jag dagligen slipper läsa en massa texter som enbart är skrivna för att öka tala till mina känslor. Framförallt slipper jag irriteras över allt som INTE rapporteras om, till förmån för olika utspel av olika kontroversiella människor. Visst går jag miste om en del fördjupande, analyserande texter, men dessa kan jag söka upp på egen hand. För det andra har jag lösgjort tid att läsa texter om sådant som verkligen intresserar mig. Under året som gått har jag till exempel, istället för att läsa dagstidningar, läst ett tjugotal böcker om hälsosam mat, tarmflora och träning, vilket i sin tur lätt till att jag idag äter bättre och rör mig mer; istället för att sitta fast i något slags förlamande panik över tillståndet i världen och äta det som bjuds ut på marknaden.

Som en effekt av dessa två positiva förändringar har jag på senare tid kommit att intressera mig fenomenet och forskningen kring mindfulness, det vill säga närvarofrämjande meditation. Och det har i sin tur lett till att jag börjat praktisera även dessa kunskaper i vardagen, vilket fått effekt. Min stresstålighet, eller förmågan att återhämta mig efter att jag utsatts för stress och närvaron i nuet har ökat betydligt. Om jag fram till för ett år sedan satt fast i en ond, destruktiv spiral befinner jag mig nu en positiv återkopplingskedja som gör att jag hinner och orkar mer, samtidigt som jag mår bättre och därför får mer tid över att göra saker som får mig att njuta mer av livet.

Hur ser det ut i arbetslivet? Det talas allt oftare om behovet av mindfulness på arbetsplatser, men jag skulle här vilja använda kunskaperna jag skaffat mig om meditationsteknikerna och dess vetenskapligt belagda effekter på kroppen och psyket för att analysera arbetslivets organisering. Problem ska inte lindras;  grunden för dem ska undanröjas. Om arbetet gör människor sjuka är det ARBETET som måste organiseras på andra sätt, inte arbetstagarna som ska anpassa sig eller tvingas utveckla metoder för att hantera den allt mer hopplösa situation som allt fler allt oftare försätts i för att inte halka efter i den hänsynslösa konkurrensen på arbetsmarknaden.

Dagens allt mer målstyrda och kontrollerade akademi är inte unik, det ser nog i princip likadant ut överallt. Fast om allt fler lärare och övrig personal på högskolan känner sig stressad, jagad och ständigt ligget ett eller flera steg efter, om man ständigt går runt i vardagen och oroar sig för vem som ska gå in i väggen och sjukskrivas härnäst, går det ut över KUNSKAPEN som är högskolans kärnverksamhet och huvuduppdrag. Även studenterna känner sig stressade. Självklart påverkas kvaliteten av arbetet, vilket tragiskt nog ger upphov till att det skapas behov av mer kontroll, mer styrning och fler administrativa system samt tätare uppföljning. En allt större andel av kostnaderna som skattebetalarna investerar i utbildning äts upp av ADMINISTRATIONEN av utbildning, vilket leder till att kraven på lärarna och studenterna, att producera fler poäng, examina och andra nyckeltal ökar än mer eftersom ekonomin är det mått som tillmäts störst betydelse.

Det sägs att kopplingen mellan genomströmning och högskolornas ekonomi INTE påverkar utbildningarnas kvalitet, men det är fullkomligt uppenbart att så är fallet. Ökad stress leder till minskad närvaro och gör det svårt att hantera komplexa problem, som kunskapsutveckling och lärande är. För att forskning och studier på högskolan ska leda till KUNSKAP och UTVECKLING krävs tid att tänka och närvaro, vilket idag är växande bristvaror för alla, överallt. Ingen mindfulness i världen kan lösa det problemet; om fler medarbetare idkar mer mindfulness och tar hand om sin hälsa kommer detta att utnyttjas av marknaden och ekonomins järnhårda lagar, vilket förlänger lidandet och hotar den sociala hållbarheten och försvårar arbetet än mer att arbeta med lösningar på klimatkrisen (och alla andra kriser som följer i spåren av den västerländska livsstilen). Är det KVALITET -- och här tänker jag både på livskvalitet, kunskapskvalitet och kvalitet i förvaltningen av det gemensamma -- är det inte mer mindfulness som behövs, utan ett arbetsliv präglat av mindfulness!

Som lärare på högskolan tvingas man idag samtidigt som man fokuserar på och är fullt upptagen med kurserna som går (vilket generar en massa frågor och andra pockande krav som hela tiden stör koncentrationen och tvingar en att börja om, vilket stjäl tid) arbeta med uppföljning och efterarbete av kurser som avslutats, samt planera för kommande kurser. Därtill förväntas jag arbeta med min egen fortbildning och kompetensutveckling som lärare. Och eftersom jag är docent måste jag självklart forska för att inte kompetenserna och kunskaperna jag skaffat mig ska tillbakabildas. Vardagen fylls idag ständigt på med nya uppgifter och deadlines som kontrolleras av den växande skaran administratörer som inte avlastar akademikerna utan skapar fler uppgifter, allt för kvalitetens skull. Fast vad är det för kvalitet vi talar om och strävar efter egentligen?

När jag var student på högskolan inrättades det kurser som annonserades och sedan gavs. Administrationen hölls på ett absolut minimum; för att kunskapen stod i centrum och reglerade vilka krav som ställdes på medarbetarna och verksamheten. Mina lärare på högskolan var därför närvarande och kunde fokusera på kurserna de undervisade i, resten av tiden ägnade de åt fokuserad forskning, stimulerande och kompetensutvecklande seminarieverksamhet och kursutveckling som handlade om innehållet, inte om kursmål, formkrav och deadlines för alla olika nämnder och kommittéer som idag styr verksamheten och stjäl allt mer av tiden som därför krymper allt mer. En kurssekreterare skötte inrapporteringen av betyg, och studenterna kunde fokusera på sina studier eftersom studiemedlen var förhållandevis högre och man inte var tvungen att arbeta. Där och då var det akademiska arbetet präglat av och organiserat för kunskapsutveckling och medveten närvaro, vilket också var nödvändigt för att kunna leva upp till högskolans högt ställda kunskapskrav. Dagens högskola är målstyrd, strikt kontrollerad och kvalitetssäkrad samt utvärderas allt oftare för kvalitetens skull, men det är en annan kvalitet än den AKADEMISKA kvalitet som värnades fram till högskolan anslöt sig till den kunskapsdestruktiva New-Public-Management-ideologin på 1990-talet.

Tänk om det akademiska arbetet inte bara präglades av mindfulness utan var organiserat för att optimera lärarnas och forskarnas närvaro här och. Tänk om jag som lektor och docent kunde och förväntades fokusera till 100 procent på kunskapsutvecklingen i den kurs eller forskningsprojekt jag är inne i just nu. Tänk om arbetet med kurserna började vid kursstart och avslutades när tentorna rätats och betygen rapporterats in. Tänk om man slapp fokusera på nästa års kurser och deadlines för inlämning av lärandemål, samtidigt som man administrerar omtentor och svarar på frågor från en växande skara studenter, om saker som står angivet i det KursPM som ska finnas färdigt och publicerat två veckor INNAN kursen börjar. Då skulle jag kunna vara fullt närvarande i den kurs som ges, och när den är slut skulle jag kunna fokusera fullt ut på nästa eller på forskningen. Om det var så akademiskt arbete var organiserat, om verksamhetens på högskolan var präglad av mindfulness, skulle jag inte sluta meditera eller ta hand om min kropp, därtill mår jag alt för bra av det. Arbetsglädjen skulle dock öka, liksom kvaliteten på den kunskap som i dagens högskola allt mer hamnar i skymundan.

Bildning som neurala spår

När man rör sig uppåt i vetandets hierarki skapas en struktur i medvetandet som styr tillägnelsen av ny kunskap; det är i alla så jag väljer att förstå och hantera Elin Wägners ord om bildning, att det är vad som finns kvar när man glömt vad man lärt sig. Den aspekten av kunskapsutveckling och utbildning upplever jag som allt viktigare att lyfta in i skoldebatten, för när skolorna tvingas bli allt mer resultatfixerade och utbildning allt mer handlar om effektiv produktion av nyckeltal som följs upp och jämförs, det vill säga när kunskapskvalitet blir något man MÄTER, påverkar det samhällsutvecklingen. Och utvecklingen rör sig INTE i en mer humanistiskt orienterad riktning, tvärtom.

Ett samhälle som värnar och sätter värde på bildning utvecklas i en annan riktning än ett samhälle som fokuserar på fakta och mätbara resultat. Bildning är förkroppsligade kunskaper och färdigheter, medan fakta är i förhållande till människan något externt som i förlängningen än mer men redan idag hanteras bättre av datorer och tekniska system. Bildning är något unikt mänskligt, en värdefull kvalitet som måste värnas och utvecklas för att inte kontrollen över kulturen, samhället och demokratin ska lämnas över till maskiner som i förlängningen hotar att få människor att framstå som problematiska och överflödiga; vilket är en uppenbar risk eftersom normer är starka maktordningar som ingen enskild styr över.

Människans fascination och idealisering av Artificiell Intelligens (AI) är en mänsklig dröm, det är lätt att glömma det. Maskinerna kommer aldrig någonsin att kunna ta över utan att människor ser till att det blir så. Teknikutveckling kan med andra ord mycket väl vara en lek med elden. Under andra världskriget utvecklade man i USA atombomben, men det gjorde man eftersom världen stod i brand och demokratin, friheten och öppenheten var hotad. AI-forskningen drivs framåt av teknikoptimister som enbart fokuserar på teknologins möjligheter. Alternativt betraktas utvecklingen som oundviklig. Men det finns som sagt ingen teleologi, bara en öppen process av blivande som ger upphov till konsekvenser. Ingen vet vad AI kan leda till, och just därför menar jag att mänskligheten bör iaktta försiktighet.

Det framstår allt mer som att utvecklingen av AI antagit formen av ett slags stor berättelse som allt fler kapitulerar inför och ser som något oundvikligt. AI är en berättelse som lockar med löften om en hel massa olika saker som människor alltid drömt om. Evigt liv, superintelligens samt makt och inflytande över andra människor. En variant av drömmen om evighetsmaskinen vars lockelse är svår att värja sig från. Tänk om det skulle fungera ändå. Tänk om, vill jag skrika. Att vara människa är att INTE vara maskin, och det är något man måste värna och vårda. Att drömma om att vara någon annan eller någon annanstans, att önska sig saker som ingen annan har, är också djupt mänskligt. Därför är det svåra frågor detta, frågor utan givna svar. Frågor som kräver kunskap om, förståelse för och förmåga att hantera unikt mänskliga egenskaper och värden.

Bildning vill jag se som just ett sådant värde, en sådan unikt mänsklig egenskap. Den håller tragiskt nog på att rationaliseras bort, av kortsiktigt ekonomiska skäl och för att människor väljer att jämföra sig själva och sina egna, unika egenskaper med maskiner och föreställningar om maskiner som skulle kunna utvecklas i framtiden. Tragiskt nog jämför många människor sina sämsta egenskaper med maskinernas bästa eller med sina föreställningar om vad maskiner skulle kunna komma att göra i framtiden. Jag oroas av aningslösheten och naiviteten i diskussionerna om AI, som bara fokuserar på tekniken och dess möjligheter. I jakten på evigt liv och möjligheten att vara uppkopplad till att världens FAKTA offrar människor den bildning som är en förutsättning för att utveckla den vishet som behövs för att ta kloka och långsiktigt hållbara beslut rörande en samhällsutveckling som placerar kunskapen och livet på jorden i centrum.

Jag ser kopplingar här till filosofen Friedrich Nietzsche och hans tankar om övermänniskan, som jag vill se som en vuxen människa, kapabel att ta ansvar för besluten som hen väljer. Övermänniskan är en MÄNNISKA av kött och blod som internaliserat kunskaper och kompetenser från en lång rad olika håll och omvandlat dem till ett slags instinkt eller andra natur. Tänk om det var ett sådant ideal som mänskligheten strävade efter, istället för att utveckla maskiner som är överlägsna människan. Tänk om vi istället tillsammans strävade efter att utvecklas som MÄNNISKOR. Bildning är inte en uppsättning fakta eller information, ingen lista på klassiker man ska känna till; bildning är något mycket mer komplext och genomgripande. Jag vill se strävan efter bildning som ett slags ny stor berättelse om människans plats i det sammanhang som livet på jorden utgör.

Övermänniskan är en människa som förstår och har lärt sig bemästra sina svagheter och förstå samt hantera sina tillkortakommanden. Övermänniskan finns som en möjlighet inom oss alla och träder fram, först diffust och sedan allt tydligare ju mer individen läser, lyssnar, lär och förstår. Bildning är vägen fram, inte målet. Och ju mer man lär desto mer glömmer man, men till skillnad från en dator som förlorar kontakten med den data som finns lagrad i systemet, finns spåren av all information och fakta man tagit till sig och reflekterat över, alla kunskaper och insikter man förvärvat kvar i kroppen i form av bildning. Bildning är en kvalitet som inte går att mäta eller jämföra. Det handlar om en värdefull och unikt mänsklig egenskap som idag håller på att offras i jakten på en ARTIFICIELL intelligens vars långsiktiga konsekvenser ingen människa kan veta någonting om.

Skillnaden mellan att lära genom att lyssna och lyda

Jag inser allt mer betydelsen av att lära genom att lyssna på olika röster och genom att samtala både med människor man delar åsikter med och sådana som tänker annorlunda och som gjort andra erfarenheter än en själv. Det är mångfalden av tankar och intryck jag tagit del av som givit mig kunskaperna jag har idag och som format mig till den tänkare jag blivit. Jag lär mig lika mycket genom att lyssna på och försöka förstå de jag inte håller med som jag gör av de vars tankar jag ställer upp på och inspireras av.

Det handlar aldrig om vad man läser utan om hur man läser texter och lyssnar på tankar; man kan läsa både med och mot, och så länge man läser för att lära spelar det ingen roll vad man läser och vem man lyssnar på och samtalar med. Man kan så att säga lära både på in- och utandning, liksom i mötet med andra. Kunskap utvecklas absolut inte bara när man fokuserat lyssnar på någon man beundrar eller läser auktoriteter på området man studerar. Jag har aldrig någonsin läst strategiskt, min bildningsresa är en omväg. Sedan åren i grundskolan har jag gått i cirklar, men det är hermeneutiska cirklar eller ständigt vidgade spiraler jag rört mig i och varje gång jag kommit tillbaka till en punkt jag varit ser jag på insikterna med nya ögon. På detta sätt hålls både äldre insikter vid liv och skapas förutsättningar för ny kunskap och modifiering av insikterna jag skaffat mig och ständigt utvecklar, i takt med tiden och i relation med samhället jag lever i och hela tiden försöker förstå på nya och bättre sätt.

Kunskap är ett sätt att leva, en dynamisk kropp av föränderliga insikter, inte en lista med godkända referenser eller uppsättning fastlagda och kontrollerade fakta. Kunskap är en komplex sammansättning av olika insikter som ömsesidigt påverkar varandra. Kunskap är blivande mer än varande och handlar mer om ett slags inställning till livet och verkligheten än om något som kan kopplas loss från det lärande subjektet. Kunskap är en intern mänsklig egenskap, inte något externt i förhållande till individerna. Vidare handlar det om något som man delar med andra, både vänner och fiender; en kollektiv, öppen process och ett slags relation, kanske man skulle kunna säga. Om ett kunskapssamhälle ska kunna växa fram måste det skapas förutsättningar för människor att lära och utveckla kunskap. Samhällen som strävar efter att bli kunskapssamhällen måste värdera kunskapen högre än snart sagt alla annat; kunskapen måste ha ett EGENVÄRDE. Annars blir det bara ord och en tom kuliss som kanske lurar de som inte bryr sig, men som alla som vet och vill lära sig mer ser igenom.

Det oroar mig att se hur det idag snabbt växer fram en lydnadskultur i utbildningssystemet och forskningen. En strikt kontrollerad skola och akademi handlar inte om kunskap; där måluppfyllelse och budgetdisciplin värderas högre än det man faktiskt vet, förstår och behärskar, kan aldrig utvecklas intellektuellt. Idag växer det förfärande snabbt fram en skola där ekonomin allt mer hamnar i förgrunden, där allt fler aspekter av verksamheten handlar om pengar. Skolor ska inte gå med vinst, det enda överflöd som produceras inom ett kunskapsorienterat utbildningssystem värt namnet är bildningen som går utöver kurs- och läroplanerna, som jag vill se som ett slags beskrivning av verksamhetens lägsta godtagbara standard istället för idag som mål som ska nås så snabbt och effektivt som möjligt. I en kunskapsskola och ett samhälle som värderar vetande högt ställer man sig aldrig frågan: Hur lite måste jag göra för att få min examen? Varianter av den frågan måste jag hantera dagligen i min verksamhet som lärare på högskolan, och det var länge sedan jag slutade tipsa studenterna om texter som inspirerat mig och som jag anser att man bör ha koll på. Jag orkade helt enkelt inte med känslan av sorg som fyllde mig när jag tvingades svara på frågan om "detta kommer på tentan."

Kunskapens och lärandets mål är att överskrida, målen som finns för kursen eller utbildningen. En högskoleexamen är på samma sätt inte slutet på bildningsresan, utan början på ett liv i vetandets värld. Idag talas det om vikten av effektivisering och kvalitetssäkring av utbildningar; man menar på fullt allvar (och i strid mot allt vett och sans) att det går att fastställa en viss mängd kunskap med en bestämd kvalitet för att sedan överföra detta paket från lärare till elever och studenter, dessutom på kortare och kortare tid för varje år som går. Självklart kan man producera mätbara resultat på det sättet och det är så man håller nere kostnader och genererar vinst i verksamheten; men det är ABSOLUT inte så man skapar kunskap och främjar lärande. Skolan och den högre utbildningen är ingen kostnad utan en investering i samhällets långsiktiga överlevnad. Eleverna och studenterna lär inte för sin egen skull utan för samhällets och för mänsklighetens och livet på jordens skull.

Det måste finns tid i skolan för att läsa annat än pedagogiska läroböcker, utan tid för skönlitteratur och möjlighet att diskutera TV-serier och dokumentärer av olika slag kan kunskapen inte placeras i ett sammanhang, och det är bara där den kan bli meningsfull. Kunskap kan man inte googla sig till, eftersom det är först när man kan använda insikterna i vardagen som fakta blir till kunskap. Och bildning handlar om att se de stora linjerna, om att sätta kunskapen i ett sammanhang som gör den begriplig. Ingenting är sant eller falskt, ont eller gott per se: Det beror alltid på och förändras över tid.

För att skapa ett långsiktigt hållbart samhälle och för att kunna ha någon som helt chans att förstå vad som främjar hållbarhet krävs djupa och breda insikter samt verktyg att lära sig hantera en komplex verklighet med och förmåga att förstå människor som INTE delar ens åsikter och har andra perspektiv. Detta är färdigheter man inte kan utveckla genom att söka information eller undervisas om faktauppgifter; kunskap kan bara utvecklas genom att söka efter bildning och sträva efter vishet tillsammans med olika människor med olika erfarenheter och åsikter som går på tvärs med ens egna. Bara genom att UTMANAS kan man överskrida det givna och endast så kan verkligt vetande uppstå.

En målstyrd skola producerar möjligen resultat, men inte kunskap.En kvalitetssäkrad utbildning genererar nyckeltal, men skapar inte förutsättningar för utveckling av fördjupade insikter om livet och samhället så som det faktiskt levs. Idag står mänskligheten inför en av dess största utmaningar någonsin, men när vi behöver kunskapen som mest håller vi på att montera ner den till förmån för kvartalsekonomiskt, kortsiktiga, ekonomiska vinster. Vad ska vi med pengarna till om vi inte kan använda dem KLOKT?

En ny stor berättelse

Jag har av olika anledningar kommit att intressera mig för behovet av en ny stor berättelse. Historien tog inte slut när liberalismen vann över kommunismen; det tog några år innan problemen visade sig, men idag blir det allt mer uppenbart att den enda vägen leder fel. Behovet av en eller flera nya stora berättelser att forma framtidens samhällen kring är skriande och tiden rinner snabbt iväg. Liberalismens löften håller inte sträck, och alternativen som finns har falsifierats av historien. Och den postmodernistiska kritiken mot och arbetet med att dekonstruera samt försöken att helt överge alla stora berättelser har lett till fler problem än konstruktiva lösningar.

Det behövs verkligen en ny stor berättelse, och det positiva är att den berättelsen kan skapas med kunskaper och erfarenheter hämtade från berättelserna som format mänsklighetens moderna historia och tagit oss dit där vi är idag. Många ryggar tillbaka inför tanken på stora berättelser och säger instinktivt nej, men det sättet att tänka är att kasta ut barnet med badvattnet. Stora berättelser har tjänat mänskligheten väl, det är lätt att glömma att ingenting är antingen svart eller vitt. Och en ny stor berättelse som skapas idag kan ta hänsyn till problemen som tidigare berättelser varit behäftade med; många av riskerna är identifierade och med tidigare problem i åminnelse kan och bör försiktighet iakttas och byggas in i tankesystemet.

Nu är det så klart inte så att man bara sätter sig ner och skapar en berättelse som sedan sprids och implementeras, men det går att ta fram kloka förslag som kan presenteras för mänskligheten och testas i praktiken. Just nu funderar jag på vad en sådan berättelse skulle kunna innehålla och hur den ska vara strukturerad för att minimera risken att den ger upphov till negativa effekter. Kanske ska den inte innehålla någonting; det är en möjlighet. Kanske ska det vara en öppen form som kan fyllas med olika typer av innehåll? Det skulle kunna vara själva berättelsen, att det inte finns en enda stor berättelse. En sådan berättelse skulle kunna öka chansen att fler kan ansluta sig till den, och det skulle vara lättare att mäkla fred om utgångspunkten är att man kan leva på olika sätt. Om inte jag minns fel är Hinduismen en religion man kan ansluta sig till utan att överge sin tidigare Gud.

En ny stor och framgångsrik berättelse måste kunna härbärgera mångfald och vara flexibel till sin grundstruktur, och den måste bygga på nyfikenhet för det okända och inkännande samt lyssnande. Den nya stora berättelsen måste utgå från det som förenar människor, inte på en idealbild av eller föreställning om hur man bör vara människa. Berättelsen kan inte vara normativ, det har historien visat. Det mellanmänskliga måste stå i centrum, och berättelsen måste även inbegripa djuren och växterna. Humanismen sätter mänskligheten på piedestal och utgår från att människan är unik och avskild från resten av livet på jorden; därför behöver den nya stora berättelsen bygga på poshumanistiska utgångspunkter som bygger på att livet är relationellt och processuellt samt en öppen tillblivelseprocess. Vi lever idag i en uppkopplad, digitaliserad värld och ingen ny stor berättelse kan bli framgångsrik om inte detta faktum tas med i beräkningen.

Berättelser fyller många funktioner. De för människor samman och erbjuder förklaringar som fungerar. Den stora berättelse som saknas i samtiden kan inte bygga på autenticitet, på någon tanke om att det skulle finnas en odelbar kärna möjlig att beskriva i detalj runt vilken människan och mänskligheten utvecklas. Genom åren har jag blivit allt mer övertygad om att det är tomt där inne. Jag är inte en individ, jag är en divid, det vill säga en uppsättning delar som hålls samman av en kropp utan organ, på samma sätt som samhället hålls ihop av ett konsistensplan. Det finns ingen yttersta princip och inga givna svar på någon fråga rörande den mänskliga existensen, därför är det så viktigt att en ny stor berättelse tar hänsyn till detta. Därför finns heller ingenting att strida om. Bara för att två människor tycker eller tänker olika betyder inte att en av dem har rätt och den andre fel; båda kan har rätt, eller fel. Därför är och det även så oerhört viktigt att berättelsen bygger på förståelse och är öppen för reflektion, kritisk analys, ömsesidig respekt och SAMTAL.

Kanske den där berättelsen redan existerar? Jag tänker på Nietzsches missförstådda idé om övermänniskan. Kanske kan den tanken bilda utgångspunkt för en ny stor berättelse? Övermänniskan är en MÄNNISKA som genom bildning och erfarenhet lyft sig över det mänskliga, eller snarare det biologiskt givna. Övermänniskan är med andra ord lika mycket människa som alla andra. Idén om övermänniskan handlar om existens, inte om transcendens. Det handlar inte om en människa som står över och ser ner på andra människor. Övermänniskan överskrider det som är givet på förhand, till exempel med hjälp av är bildning, genom att läsa klassikerna och ta del av mänsklighetens samlade vishet. Genom att tillägna sig kunskap och genom att utveckla förmågan till kritiskt tänkande kan alla sträva efter att lyfta sig över och ta sig bortom det som är givet och känt, men det behövs ibland inspiration och hjälp på vägen för att orka göra det; det är just det som styrkan i och poängen med stora berättelser.

Berättelsen om övermänniskan handlar om en tro på och kärlek till människan och det mänskliga. Zaratustra (Nietzsches alter ego) förkunnar i boken Så talade Zaratustra: "Övermänniskan är jordens mening!", och det är viktigt att lägga märke till. "Förbliven jorden trogna", säger han vidare. Det skulle kunna vara ett frö till en ny stor berättelse. Jag väljer att se orden på det sättet i alla fall. Den som inte håller med är välkommen att argumentera för sin läsning. Jag har inga anspråk på att sitta inne med sanningen, jag strävar efter ny kunskap och vill lära mig. Och det är också en viktig premiss för den nya stora berättelse som jag i tanken skissar på. Vi lever i en snabbt föränderlig värld och därför är det viktigt att berättelsen är öppen till sin struktur, att det bygger på och förändras i strävar efter ny kunskap.

Nietzsche pekar på en rad problem med sin berättelse, och det är viktigt. En framgångsrik berättelse måste bygga på insikt om dess inneboende risker och potentiella problem, annars kommer den förr eller senare att krossas under sin egen tyngd. Zaratustra fortsätter.

Sannerligen, en smutsig ström är människan. Man måste redan nu vara ett hav för att kunna upptaga en smutsig ström utan att bli oren. Se, jag förkunnar eder övermänniskan: hon är detta hav, i henne kan edert stora förakt gå under.

Det mänskliga, det givna, biologin. Det som är, det är en sida av människan. Men det finns en annan sida också: viljan att lära och förmågan att förändra. Mänsklighetens historia är en historia av överskridande av det mänskliga och det är detta Zaratustra/Nietzsche vill locka till, och det ser jag som en viktig poäng med en ny stor berättelse också. Nietzsche själv föregick med gott exempel. Han studerade och lärde sig massor. Han delade med sig av insikterna och tänkte högt och fritt och utan något annat mål än ökad förståelse. Han försvarade inget utan hans tänkande rörde sig hela tiden, rastlöst sökande ny kunskap. Zaratustra fungerar som mellanhand, som förmedlare av visheten. Hans ord, liksom kan man ana även Nietzsches, möts dock med skepsis, vilket är en mänsklig svaghet som alla förslag på nya stora berättelser måste beakta och ha erbjuda verktyg för att hantera. Människor skrattar ofta åt budbäraren och visar därigenom att man är långt ifrån de övermänniskor som Zaratustra vill hjälpa dem att bli, som vi alla kan bli om vi bara anstränger oss.

Då Zaratustra hade så talat, ropade en bland folket: "Vi hava nu hört nog om lindansaren; låt oss nu även få se honom!" Och allt folket skrattade åt Zaratustra. Men lindansaren som trodde att orden gällde honom begav sig till sitt verk.

Jag har inga svar, men jag ser ett behov och tillåter mig att tänka högt. Tanken på att vara med och skissa på en ny stor berättelse lockar mig. Det finns inga garantier för att man lyckas, men typen av uppgift ger åtminstone livet mening, vilket är vad alla människor söker och vår samtid saknar och är i skriande behov av.

Om faran med att flytta kunskap från människor till system

Människa blir man tillsammans med andra människor samt i interaktion med teknologier och olika typer av verktyg. Språk, kultur, regler och traditioner är del av den helhet som mänskligheten formas inom och i relation till. Många vill se sig som autonoma och självständiga, det är helt naturligt och inget problem; fast det blir problematiskt om man inte reflekterar över varför man tänker och agerar så, för det beror mer på hur den mänskliga hjärnan och kroppen är konstruerad än på hur det faktist ser ut och fungerar i praktiken. Individen är en illusion. Vi är alla divider. Den insikten är idag viktigare än någonsin att ta till sig och försöka förstå.

Kulturens förändringstakt har ökat stadigt under mänsklighetens historia, under tusentals år gick det långsamt, men efter den franska revolutionen, som är ett slags vattendelare på väldigt många olika sätt, och med industrialismen och kapitalismen kom utvecklingen att accelerera. Och accelerationen ökade när världen digitaliserades. Idag snurrar förändringens hjul enormt snabbt, kanske går det snabbare än människans stenåldershjärna hinner med och kan hantera? Jag vet inte om det är så, det vet ingen, men bara det faktum att det finns en risk att det är så gör att jag ser ett behov av något slags moratorium. Det behövs tid för reflektion och eftertanke, tid för lyssnande och inkännande samtal om vad det innebär att vara MÄNNISKA. Det är och har alltid varit en öppen fråga utan givet svar, oavsett vad någon trott eller hävdat. Svaret på frågan måste skapas i dialog, och innan den nya berättelse som behövs för att mänskligheten ska kunna orientera sig i det nya landskap vi alla lever i har konstruerats gör vi bäst i att iaktta försiktighet.

Flyttar vi kunskap och ansvar från människor till system blir mänskligheten slav under reglerna för kontroll och måluppfyllelse. På vilka premisser har reglerna som styr vardagen och arbetslivet skapats? Stanna upp och tänk efter; är det med hänsyn till och i omsorg om människor eller handlar det om ekonomi? Effektivisering och lönsamhet är det mantra som upprepas i och som skapar samtiden och det påverkar kulturen vi alla lever i och har att förhålla oss till, oavsett vad vi tycker om den. Som enskilda människor är vi och har vi alltid varit mer eller mindre sammankopplade med varandra och med helheten vi både påverkar och påverkas av, men när allt fler uppgifter automatiseras och allt fler aspekter av livet digitaliseras fragmentaliseras jaget allt mer. Även om människan aldrig varit en INDIVID är det idag allt mer påtagligt att vi är DIVIDER, vilket innebär att den rent mänskliga agensen (förmåga att kontrollera och förändra) förflyktigas. Håller vi på att sälja ut oss själva, det unikt mänskliga, i jakten på kortsiktiga ekonomiska fördelar? Regnskogen, livet i haven och de stora däggdjuren och klimatet var det länge sedan vi bytte mot den makt som pengarnas imaginära värde representerar. Pengar finns bara i fantasin och är därför ett slags berättelse. Det finns dock andra berättelser som får andra konsekvenser än den saga vi idag förtrollas av, som får oss att ta beslut som kanske inte gynnar oss på sikt. Är det verkligen värt att ta risken?

När människor tar allt färre beslut i vardagen (Här tänker jag inte på alla val vi påtvingas utan på beslut rörande sådant som verkligen betyder något) blir människor och mänskligheten följare och samhället infantiliseras, vilket gör det lättare att legitimera beslut som gör att förändringstakten accelererar ännu mer. Det får vara hur bekvämt och ekonomiskt lönsamt som helst att eliminera den mänskliga faktorn från alla system som människor interagerar med, men i samma stund som mänskligheten lämnar över sin autonomi och ansvaret till maskiner, regler eller system blir människan ett barn. Och barn byter obetänksamt och gladeligen autonomi mot trygghet, och förlorar därmed sin frihet och tvingas underordna sig. Vid någon punkt längs utvecklingens linje är det försent. Det skrämmande och bedrägliga är att insikten om att den punkten passerats troligen kommer med eftersläpning, kanske när det redan är försent. Frågan vi alla måste ställa oss är därför; är tryggheten vi får i utbyte för autonomin och vuxenansvaret värt det?

Det är inga lätta frågor, men det är viktiga frågor. Och för att vi ska ha någon som helst chans att besvara dem på ett klokt och hållbart sätt krävs att vi förstår frågan och kan skapa användbar kunskap som kan hjälpa oss hantera problemen. Det krävs av oss att vi kan och också tar ett VUXET ansvar för oss själva, för varandra och för planeten vi bor på, som är den ENDA platsen i hela universum som människor kan leva som människor på. Livet kanske kan överleva, och Jorden är troligen inte den enda planet som härbärgerar liv. Fast MÄNSKLIGT liv finns bara på jorden. Hur förvaltar vi detta faktum? Som vuxna och ansvarstagande divider i samverkan för allas gemensamma bästa, eller som infantila, egoistiskt kortsiktiga trygghetsnarkomaner?

Jag har inga svar, jag ställer bara frågor. Och det är upp till oss att besvara dem, för om inte vi gör det kommer någon eller något annat att göra det åt oss. Vår position på toppen av näringskedjan är hotad, för det är just en NÄRINGSkedja och den är aldrig starkare än sin svagaste länk. När haven fiskats ut, regnskogarna skövlats och bina försvunnit på grund av att livet på jorden underordnats ekonomiska hänsyn står vi där och tvingas maktlösa se på hur förutsättningarna för det liv vi vant oss vid att ta för givet rinner som sand mellan fingrarna på oss.

Forskning som form och innehåll

Kunskap växer fram mellan form och innehåll. Alltid MELLAN. Ingenting kan reduceras till en eller ett, all kunskap måste därför relateras till något för att bli meningsfull. Kunskapen är inte relativ, den är relationell och den uppstår och förändras i flöden. Utan sammanhang blir kunskapen en meningslös samling uppbrutna pusselbitar eller en blandad hög med delar till en mosaik. Kunskapen är aldrig given, den är alltid öppen, preliminär och föränderlig. Därför är den kritiska granskningen av det som sägs i namn av kunskap viktigare än kunskapen i sig, och därför är jag kritisk till det rådande systemet för peer-review där granskningen är anonym och sker i det dolda och kunskapen placeras på en tron för tillbedjan. Jag förespråkar inte anything goes, men vill vända på det. Jag ser granskarna och granskningen som viktigare än resultatet. Frågorna är viktigare än svaren. Det är vägen fram som är målet!

Regler kan man lära sig utantill och att regler följs kan vem som helst kontrollera, det behövs ingen forskarutbildning för det. Vad ska vi med forskare till då, om det ändå bara handlar om att följa ett på förhand fastlagt och kvalitetsgranskat program? Forskare ska inte FÖLJA regler, för regler kan bara anvisa vägen fram till redan kända mål. Kunskapen ligger i det fördolda, det ännu inte utforskade. Kunskap vet man inte att man funnit förrän den finns där, och eftersom ny kunskap är just ny kunskap går det bara att avgöra dess värde med utgångspunkt i en gedigen erfarenhet av att vara FORSKARE. Forskning är en strikt kontrollerad verksamhet vars mål är ny kunskap, men forskare måste vara fria i sitt sökande för att forskningen ska kunna resultera i KUNSKAP.

Forskare sitter idag fler timmar på strategiska möten än i kritiskt granskande, högre seminarier. Det är idag inte vad man skriver, utan var man publicerar sig som räknas, och ju fler publikationer i högrankade, internationella tidskrifter samt citeringar som möjligt desto bättre. Därför blir formalia och förmågan att rätta sig i ledet och följa ledningens direktiv viktigare än generiska kunskaper i konsten att tänka, granska och skapa ny kunskap. Jag blir bedrövad när jag tänker på hur snabbt akademin har förändrats. Jag hängde aldrig med, jag har alltid fokuserat på kunskapen. Det var därför jag började studera, och det var därför jag på vinst och förlust inledde mina forskarstudier. Jag ville bli FORSKARE och lära mig söka och skapa ny kunskap; jag ville inte göra karriär eller bli strateg.

Ge mig en karta, ett par vandringskängor, en sovsäck, ett tält och en ryggsäck med mat och vatten så ger jag mig gladeligen ut i det okända för att söka kunskap. Be mig dock inte hämta något bestämt på en anvisad plats i ett lager. Jag är FORSKARE och hämmas i mitt sökande av rigida regler och administrativa system som måste följas till varje pris. Som forskare sysslar jag inte med kalkering, jag upprepar och återskapar inte. Det finns inget facit i mitt arbete som forskare, för fanns det redan svar på forskningsfrågorna vore det inte FORSKNINGSFRÅGOR och behövdes inga forskare. 

För att få forska idag krävs löften om tydlig leverans och kvaliteten i arbetet avgörs av graden av måluppfyllelse, inte av den nya kunskapens användbarhet. Kontroll och styrning av verksamheten samt KOSTNADSEFFEKTIVITET anses viktigare än skapandet av ny kunskap. På högskolan där jag har min anställning mäter man hur många timmar jag är på mitt kontor och det sägs vara ett problem att personalen inte är mer inloggad i huset än man är, trots att ett av de viktigaste målen för verksamheten är att samverka och knyta kontakter med det omgivande samhället, och trots att alla vet att det är omöjligt att producera högkvalitativa texter som håller för vetenskaplig granskning när man hela tiden störs på sitt rum av osjälvständiga studenter och kollegor med brådskade administrativa ärenden. Det är viktigare att utnyttja lokalerna till verksamheter som går att kontrollera än att faktiskt arbeta med lärande och kunskapsutveckling.

På förfärande kort tid har forskning förvandlats, från att vara en fri och ansvarsfull verksamhet byggd på tillit och med kunskap som mål, till att bli en strategisk, målstyrd och effektivitetsfixerad, strikt kontrollerad och konkurrensutsatt EKONOMISK verksamhet. Forskning och högre utbildning ses inte längre som en investering, utan som en kostnad, trots att det är omöjligt att skapa ny kunskap i en sådan miljö och på de premisserna. Finns det en eftersläpning här, tänker jag. Har forskarvärlden förförts med hjälp av pengar att gå på villfarelsen att historien tagit slut och att det från och med nu handlar om att förvalta och försvara uppnådda resultat? Hur som helst är det tragiskt att bevittna förfallet inifrån, samtidigt som det ger mitt liv mening att kämpa mot och värna KUNSKAPEN som trots allt alla tänkande varelser är överens om att vi behöver, idag mer än någonsin!

Om forskningen inte hör hemma i akademin får forskarna söka sig till andra forum och intellektuellt stimulerande sammanhang. Jag är obrottsligt lojal med kunskapen och arbetar på samhällets och mänsklighetens uppdrag. Därför fokuserar jag på innehållet och bryr mig mindre om formen.

Det ointellektuella, fördummande dikotomiska tänkandet

Verkligheten är komplex, inte komplicerad. Att bygga rymdraketer och tunnelbanesystem är komplicerat, men så fort människor tillförs mixen blir helheten KOMPLEX. De där två orden är inte synonymer och det handlar inte om svårighetsgrad. Olika problem och fenomen kan vara lika svåra att greppa, men ändå vara olika i sin struktur. Det där missar många att lägga märke till; av olika anledningar hinner eller orkar man inte bry sig. Man förstår inte, och eftersom man inte är ensam i villfarelsen om att komplext och komplicerat är samma kan livet och karriären löpa vidare som om ingenting hade hänt. Det är minst sagt olyckligt.

Inget i världen och tillvaron är svart eller vitt, rätt eller fel, ont eller gott. Allt består av blandformer och gråskalor, allt är mer eller mindre relativt eftersom mening alltid uppstår i sammanhang. Sanningen är inte en, utan alltid mer eller mindre mångtydig. Det är människor som utgår från att alla frågor har ett enda, bästa svar och att det går att finna bara man söker sig tillräckligt långt ner, in eller bort. Verkligheten består visserligen av partiklar som består av partiklar som består av partiklar ... Men sådana saker som en skog, kunskap eller kultur är fenomen som inte går att bryta ner till sina minsta beståndsdelar utan att fenomenet man vill förstå löses upp och försvinner framför ögonen på en. Svaret på frågor om skogen finns inte i träden, det uppstår mellan, på en skalnivå ovanför enskildheten. Tänk på en grushög, dela den i två högar, fortsätt sedan att dela upp högen i allt mindre högar. Till slut finns bara två korn kvar, och sedan ett enda. Fast då är det ingen grushög längre, då är det ett sandkorn som i sin tur kan delas upp i sina minsta beståndsdelar, vilka i sin tur kan delas upp i sina mista beståndsdelar. Så där kan man hålla på, och man tvingas göra det om man håller fast vid tanken på att verkligheten är komplicerad och att svaret finns i delarna. Det finns massor av problem som går och bör angripas på det sättet, men alla problem är inte komplicerade.

Svaret på frågor som rör komplexa fenomen går inte att precisera närmare än så här; fler än en men färre än många. Kultur är ett komplext problem som bara kan förstås genom att inse att det som händer i mellanrummen är det viktiga, inte delarna. Kultur är ett relationellt och dynamiskt fenomen. Kultur är ett föränderligt flöde. Den människa som lever i isolerad ensamhet, helt utan kontakt med andra människor (och här menar jag för argumentationens skull en människa som verkligen inte har någon som helt kontakt med någon annan människa); kan man verkligen säga att det är en MÄNNISKA? Poängen med att tala om människan som något unikt och skiljt från resten av djurvärlden är ju allt det som förknippas med mänsklighet: kultur, konst, arkitektur, filosofi. Människa blir man tillsammans med andra människor. Att vara människa är relativt, och jag har inte den fulla makten att definiera vem jag är. Jag är dessutom inte den samma i alla sammanhang och tillsammans med alla människor. Jag förändras hela tiden i möten med andra och genom erfarenheterna som jag utsätts och utsätter mig själv för. Jag är inte ensam och autonom, jag är fler än en men färre än många. Och det är du också. Tillsammans är redan vi två ett helt gäng.

Rationalitet handlar om att förstå komplicerade problem och hantera linjära fenomen. Det är en mänsklig förmåga som renderar de bästa och mest framstående forskarna inom naturvetenskaperna Nobelpris. Det är en fantastisk förmåga som utgör mänsklighetens fundament. Låt mig vara tydlig med att det faktiskt är så jag ser på saken. Jag kritiserar inte naturvetare eller rationalitetens försvarare; jag granskar dem kritiskt. För att förstå och hantera komplexitet krävs förståelse för förändringsprocessers OLIKA logiker och en utvecklad intellektuell förmåga. Det oroar mig att man inom skolan och idag allt tydligare även i den högre utbildningen och akademiska världen håller på att avintellektualisera allt fler verksamheter. Man brukar säga att man inte saknar kon förrän båset är tomt, och snart är vi där. Här i veckan dog Johan Asplund som varit en viktig ledstjärna för mig och mitt tänkande. Vem fyller tomrummet efter honom? Med dagens syn på akademisk meritering befarar jag att platsen kommer att fyllas av någon som följt reglerna för hur man gör karriär, inte av någon som följt kunskapen dit kunskapen tar en, det vill säga ut i okänd terräng. För varje år som går utarmas inte bara akademin utan även samhället och dess intellektuella klimat genom att äldre och erfarna tänkare dör eller försvinner på grund av krav på effektivisering.

Den dikotomiska logiken som tvingar fram SVAR i bestämd form singular får dessa konsekvenser. Rationaliteten är kall, hård och saknar helt känslor. Därför vinner den alltid över intellektet, som är en konstform som till dels bygger på intuition (det vill säga slumpen och känslan för estetik). Vid varje givet tillfälle finns det kanske ett enda rätt svar, men eftersom livet levs i tiden och ständigt förändras är den typen av exakta svar värdelösa, hur korrekta de än må vara. Det är som att läsa gårdagens tidning, som ger en korrekt men oanvändbar bild av det eviga nu som allt och alla lever i och måste hantera.

Det handlar aldrig någonsin om antingen eller, utan om mer eller mindre av både och. Svaren på de verkligt viktiga frågorna uppstår mellan. Därför är dialog och samtal kungsvägen till kunskap och utveckling. Intellektet behöver rationaliteten och vise versa. Därför är debatten om vilket som är bäst fördummande. Det kanske känns bra att få ett svar eller i alla fall nå ett avgörande, men det är och kommer aldrig någonsin att vara KÄNSLAN som räknas. Ett samhälle som låter sig styras av antingen förnuft ELLER känsla är dödsdömt. Bara genom att kombinera rationalitet med intellekt kan hållbarhet uppnås och samhället blomstra. Tänk inte antingen eller, tänk både och! Ställ frågor, men kräv inga svar; lyssna, samtala och tänk TILLSAMMANS.

Från panik till förvirring

På den senaste tiden har jag läst två böcker som fått mig tillbaka på spåret. Jag hamnade i något slags uppgivet grubbel efter sommarens och den tidiga höstens infekterade valrörelse och förödande, polariserade, destruktiva debatter på sociala nätverk. Den känslan förstärktes av efterspelet till det oklara valresultatet, vilket inneburit att snart sagt all nyhetsrapportering om annat än vad som händer i riksdagen (när vi väl fått en regering -- och låt oss innerligt hoppas att det inte går till nyval -- vill jag inte se Mats Knutsson i rutan förrän det är dags för val igen) satts på vänt, om det inte handlat om ännu ett utspel från den orange presidenten i det stora landet i väst, så klart. Det tog lite udden av glädjen och tacksamheten jag kände över att bli klar med min senaste bok. Jag tappade lite tron på samtalet, och det inser alla läsare av denna blogg är ingen liten sak.

När boken Digital libido kom ut var jag först tveksam till om jag skulle läsa, även om jag läst de föregående fyra böckerna med fascination och stor behållning. Alexander Bard har under sommaren kommit med en rad tillspetsade uttalanden som jag inte förstår och han har varit lite i blåsväder. Samtidigt har jag lyssnat på honom i intervjuer och där mött en klok människa med en CV de flesta skulle dö för. Alltså läste jag boken, och den gav mig just den förståelse för nätets logik som jag behövde. Internet och de sociala forumen som växer fram där är INTE en plats för intellektuellt utbyte, det är en öppen scen för alla som anser sig ha något att säga, vilket väldigt många har. Nätet liknar Heta linjen på det tidiga 1980-talet. Alla står på scen och gapar i mun på varandra. Ingen lyssnar. Fast det är inte där det som är viktigt händer, jag förstår det nu. Det har skrivits en del om Bards och (Jan) Söderkvists bok i medierna, men ingen av recensionerna jag läst gör BOKEN rättvisa. Det är Bards mediepersonlighet som recenseras, inte tankarna som presenteras av filosofen och författaren. Än en gång bekräftas Foucaults tanke om att man ofta lyssnar mer på VEM som talar än på VAD som faktiskt sägs. LÄS och LYSSNA på vad Bard säger och skriver i sina böcker, reflektera över INNEHÅLLET; gå inte igång på Tweets eller kvällstidningsrubriker, det är ovärdigt och intellektuellt ohederligt att agera så i ett kunskapssamhälle.

Bard och Söderqvist skriver att nätet fördummar och infantiliserar oss och vårt samhälle. Det är inte nätet i sig som leder till detta, men det blir förfärande lätt så eftersom nätet är en teknik som tillfredsställer våra mest pinsamt naiva barndomsdrömmar, vilket riskerar att förhindra det vuxenblivande som behövs för att demokratin ska kunna fungera och populismen ska kunna bjudas motstånd. Det kändes för mig under sommaren och våren som jag helt tappat tron på samhället. Idag inser jag att dragits in i nätets malström och fångats av ytligheten och den debattens logik som råder där. Jag kände mig smutsig och uppgiven.

Jag levde i förvissningen om att vi var klara med Freud, men jag inser nu att han i likhet med alla stora tänkare har mer att säga oss än vad man kan förledas tro om man bara läser dagsaktuella forskningsartiklar som rapporterar om det senaste från den psykologiska forskningsfronten. Ingen stor tänkare har antingen rätt eller fel; då är det ingen STOR tänkare. Psykologin må har gott vidare, men vi kan fortfarande läsa Freud med behållning och lära oss massor. på samma sätt som vi kan läsa Marx och andra tänkare som verkligen tagit sig tiden och mödan att tänka tankar till slut och som inte duckat för obehaget som det innebär att ta intellektuellt ansvar och tänka bortom det redan givna. Tack Bard och Söderqvist för era tankar om libido och vad det innebär att ta ett VUXET ansvar för sitt liv och för samhället. Jag behövde verkligen påminnas om det jag lärt mig av att läsa deras tidigare böcker för att kunna bryta mitt destruktiva mönster.

Digital Libido gav mig nycklarna jag behövde för att förstå nätets logik. Några svar och lösningar får jag inte, och det är just det som är poängen. Självhjälpsböcker finns det i överflöd, kanske just eftersom de fyller barnets behov av att slippa ta ansvar för sitt eget liv. Förfärande många söker inte heller inte lösningar, de söker istället den tillfredsställelse som läsningen av böckerna ger. Visst gör det ont när knoppar brister, skriver Boye. Våren tvekar inför livets enorma kraft. Vuxenblivandet är och kan heller aldrig vara någon räkmacka, oavsett vilka löften som än ges från hugade profeter som lovar evig lycka. Det gör ont att bli vuxen och det är aldrig självklart att man lyckas. Fast erfarenheterna man skaffar sig i processen är ovärderliga, så det är alltid mödan värt. Att läsa ännu en självhjälpsbok kanske ger tillfredsställelse för stunden, men det är en bedräglig känsla, en barnslig längtan efter att någon annan ska ta ansvar åt en. Digital Libido gav mig förståelse, och det är sedan upp till mig vad jag gör av insikterna. Jag kan varmt rekommendera den; det är en intellektuell och omtumlade resa att läsa.

Jag talade inledningsvis om två böcker som hjälpt mig repa mod och inspiration att kämpa vidare, trots att det ser mörkt ut. Den andra har jag redan bloggat om, här. Yuval Noah Hararis bok Homo Deus, som också hjälpt mig förstå vad som håller på att hända i världen. Det är dock i hans senaste bok, 21 tankar om det 21a århundradet jag fann de ord som titeln anspelar på. Jag inser att jag kände PANIK inför utvecklingen och kaoset som det kändes som allt höll på att upplösas i. Panik är ingen bra och konstruktiv känsla och det är skönt att inte längre känna så. Det betyder dock inte att allt är frid och fröjd. Läget är fortfarande allvarligt och infantiliseringen av samhället fortsätter. Idag är jag dock förvirrad, för jag saknar inblick och perspektiv. Och förvirrad är en bra början på arbetet med att nå den kunskap som behövs för att ta sig vidare i livet och den personliga utvecklingen. Förvirring är jag van vid, där känner jag mig hemma. Den känslan förstår jag, och därmed kan jag finna ro att fokusera på det som är viktigt: Utveckling av den kunskap och förståelse som krävs för att fortsätta vara och agera som VUXEN.

Överföra fakta, främja lärande eller utveckla kunskap?

Alla har en åsikt, om allt. Och debatten dominerar. Valfrihet är slagordet och lösningen på allt. Som högskolelärare känner jag mig privilegierad, för jag kan fortfarande lägga upp min undervisning på det sätt jag finner bäst för de kunskapsmål som respektive kurs organiseras kring. Lärarna i grundskolan och gymnasiet har det värre, de blir allt mer styrda och kontrollerade. När jag skriver om skolan är det visserligen för att uttrycka åsikter, men jag debatterar inte och mina åsikter om lärare handlar om att jag ser ett växande behov av att ge dem större makt över organiseringen av sin yrkesvardag. Vi lärare spelar alla i samma lag och ansvarar gemensamt för kunskapsutvecklingen i vårt land. Jag ser utbildningssystemet som en sammanhållen helhet, och när kunskapen hotar att utarmas är det allas problem, inte någon enskilds.

Denna bloggpost handlar om olika pedagogiska upplägg för olika ändamål, och jag skriver för att sätta ord på min oro över att vi med förfärande hastighet och utan förståelse rör oss neråt i den vetandets hierarki som här ska reflekteras över i stigande ordning. Dagens allt mer kontrollerade, målstyrda och kvalitetssäkrade skola prioriterar produktionen av jämförbara resultat framför utveckling av kunskap, bildning och vishet. Elever har i alla tider varit mer eller mindre intresserade av betygen (jag gör mig inga illusioner om att det var bättre förr), men i den kunskapsskola som lämnade plats för dagens valfrihetsskola låg ansvaret för betygen helt och hållet på eleven, medan det idag är lärarens och skolans ansvar att producera mätbara resultat. Självklart påverkar detta lärarens arbete och relationen med eleverna i klassrummet.

Den som har som uppdrag att överföra information kan gå igenom en lista med uppgifter och kanske köra någon övning för att se till att budskapet gått fram. Undervisning med informationsöverföring som mål handlar om retorik och alla medel är tillåtna. Här underlättar det för alla inblandade om läraren är karismatisk, rolig och får med sig eleverna. Det viktiga är att bruset i överföringen minimeras. Jag tror inte det är riktigt så det ser ut i skolan, i alla fall inte generellt sett, men det oroar mig att resten av samhället rör sig i den riktningen. Vi översköljs av INFORMATION hela tiden och överallt, vilket skapar ett fiktivt behov för lärare och andra att tränga igenom bruset med allt mer elaborerade retoriska metoder.

Dagens skola och undervisningen i klassrummen handlar i hög grad om fakta, eftersom fakta kan kontrolleras. Och eftersom alla idag har tillgång till datorer blir det naturligt att engagera elevernas egna sökande efter aktuella faktauppgifter. Digitaliseringen erbjuder tillsynes oändliga möjligheter till självstudier, och lärarnas uppdrag blir att inpränta vikten av källkritik. Fakta är kontrollerad information som med hjälp av tydliga kriterier går att målstyra och kvalitetssäkra samt på ett rättssäkert sätt transformera till tydliga betyg och jämförbara nyckeltal.

Kunskap är något helt annat och för att främja lärande utveckling av vetande krävs något annat och något väsensskilt från retorik och källkritik. För att utveckla kunskap krävs eftertanke, tålamod, intresse och en vilja att verkligen veta. Inget av det där finns det tid, resurser eller förståelse för i dagens skola som har helt andra mål. På pappret har inget förändrats, men i praktiken är dagens skola helt annorlunda än den skola jag gick i på 1970-talet. Där och då var det mitt ansvar att lära och jag blev bedömd och fick betyg baserat på vad jag presterade. Idag är det lärarens och skolans ansvar att producera resultat som jämförs med andra, konkurrerande skolor som agerar med ekonomin i fokus på en marknad där eleverna är kunder. Tanken att alla ska med och ingen ska få misslyckas är god, men eftersom KUNSKAPEN inte står i centrum kommer undervisningen att handla om annat, om sådant som går att kontrollera, målstyra, kvalitetssäkra och mäta.

Jag vill se en skola vars mål är bildning, en skola där man läser böcker och samtalar, istället för att söka information, diskutera källkritiska metoder och plugga till prov som genomförs för att producera underlag till betyg. Bildning handlar om att sätta kunskapen i ett sammanhang och om att förstå olika sätt att se på det man vet. Bildning är ett kritiskt, reflekterande förhållningssätt till kunskap och lärande som kräver eget ansvar och verkligt intresse. Information och fakta kan överföras från en lärare eller nätet till en elev, och det går att kontrollera resultatet. Bildning är något helt annat; det är ett överflöd vars värde är relationellt. Bildning är som bekant vad som finns kvar när man GLÖMT det man lärt sig. Vad finns kvar när man glömt information eller den fakta som redovisats på provet? Ingenting, bara tomhet. I en bildningsinriktad skola måste lärarna vara belästa och det måste avsättas generöst med tid för läsning och kompetensutveckling. För att hålla bildningen vid liv behövs seminarier bland lärarna och lärda samtal i vardagen, vilket inte är förenligt med dagens resultatfokus. Här är lärarna auktoriteter i kraft av sina djupare och mer utvecklade KUNSKAPER, och eleverna kan mäta sig och sina insikter mot lärarens. Här är betygen, just därför, inte det viktiga. Kunskapens egenvärde, som idag oroande nog snabbt närmar sig noll i dagens samhälle är i bildningsskolan något som värnas av både elever och lärare. För att nå dit krävs en annan syn på och värdering av kunskapen i samhället som helhet. Det är inget man fixar i en handvändning med hjälp av någon smart metod.

Helst av allt skulle jag vilja se en skola och ett utbildningssystem vars mål är att främja vishet, som är något man bara kan uppnå på egen hand och som man aldrig blir färdig med. För att nå vishet krävs först och främst att man kan sålla bland överflödet av information samt att man kan avgöra vilka fakta som är relevanta, men det är bara början. Man måste även kunna bedöma kunskapens värde och förstå sammanhangens betydelse och historiska förändringsprocesser, vilket är vad bildning handlar om. Jämför detta med hur det ser ut i riksdagen, i medierna och dagens samhälle. Skillnaden är ENORM. Det talas om behovet av utbildning, men eftersom kunskapen inte har något praktiskt värde blir det bara tomt prat, vilket banar väg för politiker och företagsledare som far med osanning, talar om att det är känslan som räknas och som bara bryr sig om ekonomi och mätbara resultat.

Vishet och bildning går inte att betygsätta. Kunskap måste bedömas; därför bygger kunskapsbetyg på tolkning som aldrig kan vara annat än subjektiv. Fakta däremot kan kontrolleras och är också ett mål man kan styra mot och omvandla till resultat som kan jämföras. Är det månne därför vi rör oss så förfärande snabbt neråt i vetandets hierarki? Vi behöver verkligen inte ännu en debatt om skolan; vad vi behöver är istället samtal om vad vi ska ha skolan till och vilket värde vi tillmäter kunskapen i praktiken. Lärare ska lära, inte styra mot mål eller producera resultat. Och för att kunna göra det krävs att man känner sig litad på och att man kan agera i frihet under ansvar, med kunskap och bildning som mål.

Illusionernas makt (över tanken)

Vill man få någon att tro på en föreställd storhet, som en gud, nationen eller valfrihetens välsignelse och rationalitetens möjligheter, har det visat sig vara en viktig framgångsfaktor att först försöka få anhängarna att offra något värdefullt för saken, och ju smärtsammare offret är, desto mer övertygade tenderar människor bli om att övertygelsen som man offrat något för är sann och värd att försvara till varje pris. Vill man arbeta för förändring och ett mer hållbart samhälle är detta insikter man måste ta med i beräkningen.

Den som får mig att tänka i dessa banor, som hjälper mig att återknyta kontakten med dessa tankar som jag arbetat med många gånger genom åren, är Yoval Noah Harrari, som bland annat skriver följande (på sidan 273 i boken Homo Deus. En kort historik över morgondagen). Yoval reflekterar i citatet över Jorges Luis Borges text, Ett problem, som, med utgångspunkt i berättelsen om Don Quijote, handlar om människans villkor och vilken roll illusioner spelar i livet och för tänkandet. Exemplet som reflekteras över handlar om vad som händer ifall Don Quijote skulle råka döda någon på riktigt i sin kamp mot föreställda jättar. Yoval skriver:

Det finns tre huvudalternativ, säger Borges. 

Ett alternativ är att inget särskilt händer. Don Quijote skulle inte bry sig så mycket om att ha dödat en annan människa. Hans villfarelser är så övertygande att han inte skulle se någon skillnad mellan en sådan händelse och sin inbillade strid med jättarna. Ett annat alternativ är att Don Quijote efter att ha tagit ett verkligt liv skakas så mycket att han måste överge sina illusioner. Detta påminner om en ung rekryt som som drar ut i krig i tron att det är gott att dö för sitt land, för att sedan bli fullständigt desillusionerad genom krigets realiteter.

Och det finns ett tredje alternativ, mycket mer komplext och djupgående. Så länge Don Quijote slogs mot inbillade jättar spelade han bara, men så snart han faktiskt dödar någon kommer han att klänga fast vid sina fantasier för allt vad tygen håller, för de är det enda som ger det fruktansvärda brottet mening. Ju större uppoffringar vi gör för en påhittad berättelse, desto starkare blir paradoxalt nog berättelsen, eftersom vi så gärna vill att dessa uppoffringar och det lidande vi har ställt till med ska ha mening.

Sökandet efter mening är djupt mänskligt och existentiellt, det utgör därför en betydande kraft i tillvaron och samhället, stark nog att försätta berg. Och där det saknas evidens och vetenskapen inte kan erbjuda svar, eller där svaren som finns inte är entydiga, alternativt där viljan att förstå är starkare än kunskapens förklaringskraft, är det närmast omöjligt att värja sig för illusionernas makt över tanken. Jag har skrivit många gånger här på bloggen om H C Andersens saga, Kejsarens nya kläder, som är en berättelse om illusionernas kollektiva kraft. Fast här handlar det om något mycket mer existentiellt och därför ännu mer kraftfullt, om skam och rädslan för att tappa ansiktet. Har man offrat allt för en viss sak är det som kraften i försvaret för ståndpunkten ökar på kvadraten. Låt mig ge några exempel.

När planerna på bygget av Nya Karolinska lanserades hade man satt ett kostnadstak för projektet på 14 miljarder, men priset ser ut att landa någonstans runt 60 miljarder. Det är en skillnad som trotsar all fantasi, men som kan förklaras med just de psykologiska mekanismer som Harrari skriver om. När man väl överskridit priset man budgeterat för satt alla ansvariga fast i fällan och enda sättet att göra offret meningsfullt var att skjuta till mer pengar, och sedan mer, och mer. Tunneln under Hallands ås är ett liknande exempel på hur en investering i en idé, en illusion (eftersom den inte existerar i sinnevärlden förrän den realiserats) bara blir dyrare och dyrare ju mer pengar som plöjs ner i projektet.

Harrari skriver om generalernas och politikernas agerande under första världskriget där miljoner människor slaktades i skyttegravarna utan att någonting uppnåddes. Ju fler som dog desto fler soldater rekryterades till kriget, på båda sidor. När processen väl är igång är den närmast omöjlig att stoppa.

Friskolereformen eller i alla fall beslutet att öppna upp skolan för vinstdrivande aktörer med elaborerade skatteupplägg är ett annat tragiskt exempel på illusionernas kraft. Det politiska beslutet bygger på föreställningen om att människan är autonom och rationell och motiverades med föräldrarna vet vad som är bäst för deras barn och att valfriheten skulle leda till att Sverige skulle få världens bästa skola, vilket man på många sätt redan hade. När reformen genomförts och privata aktörer släppts in i skolans värd, när skolmarknaden väl etablerats spelar det ingen roll hur många problem som forskare och andra pekar på. Försvaret för vinstdrivna skolorna blir bara mer ihärdigt ju mer kritik som riktas mot sättet att garantera samhällets behov av kunskap. Försvararna av reformen säger att hela utbildningssystemet skulle kollapsa om man förbjöd vinstuttag, och det argumentet anses lika giltigt som argumentet att fortsätta pumpa in pengar i projekt som redan visat sig bli ENORMT mycket dyrare än vad entreprenörerna lovat.

Klimatförnekelse är ett slags omvänd process som bygger på samma (avsaknad) av logik; eller det handlar ju helt uppenbart inte om logik och rationalitet. Det är, som Jimmie Åkesson säger, känslan som räknas; i praktiken är det så, och det bekräftas av att USA inte rasat samman under Donald Trumps regim som bygger på önsketänkande och alternativa fakta. På lite längre sikt och i historiens avslöjande ljus blir det uppenbart att det inte går att bygga ett hållbart samhälle på en illusion, men där och då övertrumfar människans vilja till mening kunskapen. Det spelar inget roll hur mycket evidens som en övertygad människa som dessutom offrat något för saken presenteras för, hen kommer bara att hålla fast ännu mer vid illusionen som bara blir verkligare och verkligare ju mer orimlig den är.

Kultur fungerar på detta sätt; (social)psykologin spelar en avgörande roll i samhällets tillblivelse och historiens evolutionära tillblivelseprocess. Det går inte att undanröja problemen, men det går att lära sig förstå den underliggande logiken och förutsättningarna för förändring. Tyvärr satsas det dock mer pengar på att utveckla system för att bli ännu bättre på målstyrning, kvalitetssäkring och budgetdisciplin ju större problem som just det tänkandet visar sig leda till. Tänk om vi gjorde tvärtom istället, tänk om vi satsade på bildning och utveckling av intellektet. Tänk om vi såg människans tendens att välja och försvara illusioner framför kunskap som en förutsättning, snarare än ett problem som går att eliminera med rätt metod. Historien lär oss ju att det är möjligt. Jag inser att jag kämpar mot väderkvarnar, men jag tror i alla fall på kunskap och kritisk analys, vilket är antitesen till illusioner.

Ett anspråkslöst försök att definiera kvalitet

Vi strävar efter en absolut sanning och fullkomlig objektivitet, vilket är bra, förutsatt att man inser att det är mål som aldrig kan nås fullt ut. Men när det kommer till kvalitet är det som vi gett upp och låter massan bestämma. Ifråga om kvalitet är det majoritetens smak som avgör, antingen i en positiv konfirmerade betydelse där majoriteten bestämmer vad som är kvalitet, eller i en negativ bemärkelse där det som är smalt, svårt och som få uppskattar anses vara fint.

Försöken att finna en definition av kvalitet som fungerar överallt är ett hopplöst uppdrag. Det är som guldet vid slutet av regnbågen, så fort man når dit har den flyttat sig. Det existerar inget objektiv mått på kvalitet! Kvalitet är liksom kunskap en process och ett sökande i okänd terräng efter något man vet att man funnit först nar man har det framför ögonen.

Jag värnar kvaliteten i allt jag gör, men skulle vilja vända på det. Jag är kritisk till att kunden bestämmer och finner tanken på att skönhet alltid ligger i betraktarens ögon, och alla former av snobbism och elitism finner jag förkastligt. Därför vill jag har ett mått på kvalitet som kan användas av alla och som inte förändras över tid. Det borde kunna gå att skapa något sådant, även om det är svårt. Nyckeln till framgång är insikten om att kvalitet inte går att MÄTA eller KONTROLLERA, den kan bara upplevas och strävas efter.

Kvalitet är något, men den är inget i kraft av sig själv, den uppstår och förändras i dynamiken mellan. Jag skrev i våras om begreppet kontrapunkt och de tankarna är jag inte riktigt färdig med. Kvalitet skulle kunna vara något sådant. "Ett strukturerat spel mellan melodiska linjer." Kontrapunkt är inget i sig, det är det som händer mellan. Och det som händer mellan är sig aldrig likt även om det alltid är det samma. Det finns inget ett till ett förhållande i relationen mellan kvalitetens subjekt och objekt, tänker jag. Kvalitet är en upplevelse, men för att det ska vara meningsfullt att tala om KVALITET kan det inte vara vilken upplevelse som helst. Kunden har inte alltid rätt.

Kvalitetsutveckling bygger på ett slags evolutionärt spel mellan ett överflöd av möjligheter och en begränsad miljö, det är en dynamisk process utan mål som lever sitt eget liv. Om kontrapunkt handlar om improvisationer förstår jag kvalitetsarbete som ett sätt att arrangera arbetsförhållandena genom att skapa motrörelser som kan ta vara på dynamiken som uppstår mellan. Jag tänker att jazzimprovisation som handlar om att bygga upp en harmonisk dynamik. Improvisatören tänjer på det ursprungliga temat och utforskar dess gränser och skapar något nytt och eget mellan det givna och det som sker i stunden, tillsammans med publiken. Det är både unikt och igenkännbart samtidigt. Det är en mycket speciell kvalitet som håller på att gå förlorad i dagens samhälle där specialiseringen hela tiden utmanar gränserna för det möjliga och där effektivitet och kvantitet är viktigare än kvalitet. Det står alt mer klart att ett målsäkrat och kvalitetskontrollerat mätbarhetssamhälle INTE leder till kvalitet.

Själva poängen med denna typ av definition är att det INTE går att definiera eller beskriva kvaliteten i detalj, eftersom det handlar om aspekter av livet och tillvaron som är vaga till sin natur. Associationer kräver en bred uppsättning kunskaper om en rad OLIKA områden, som kombineras och ger fördjupad förståelse för HELHETEN. Bara så kan verklig kvalitet växa fram, mellan. Det samhälle som idag håller på att administreras till döds bygger informationsspridning och faktaöverföring. Kvalitet handlar om att göra något eget och unikt i ett helt annat sammanhang, av kunskaperna, erfarenheterna man har och sammanhanget man befinner sig i. Och det går inte att mäta eller kontrollera. Där och när kvaliteten finns och omsätts i handling vet man, och eftersom kvalitet inte är ett mål utan ett tillstånd krävs det lyhördhet, respekt och arbete för att hålla en hög och jämn kvalitet över tid. Kvalitet är liksom kunskap en OMVÄG och ofta måste man gå vilse för att hitta rätt eftersom det är genom misstag och misslyckanden man lär sig förstå var gränserna går.

Jag tänker ofta på något jag kommit att kalla indirekt kunskap; detta att lära sig saker i andra sammanhang än det de är avsedda och designade för. Det menar jag skulle kunna liknas vid kontrapunkt, och det är hur som helt antitesen till kvalitetsstyrning. Det är så jag har lärt mig, vilket avspeglade sig i urusla betyg, men också i det faktum att jag faktiskt skaffade mig kunskap för livet när jag gick i grundskolan. Det man talade om på religionen föll på plats under historielektionen, och jag lärde mig svenska på historielektionen och så vidare. När jag läste dagstidningen eller såg på TV, eller var ute i skogen med kompisar, det vill säga när jag gjorde något helt annat, utvecklades kunskapen när jag såg allt fler samband mellan. Både kunskap och kvalitet uppstår i dynamiken och spänningsförhållandet mellan teori och praktik som alltid skaver lite.

Det där skavet är det viktiga. Kvalitet är liksom ljuv musik resultatet av resonans, inte en exakt och brusreducerad, livlös frekvens.

Biologin dekonstruerad

Sanningen är aldrig en och odelbar; det är en illusion att kunskap är en ren och exakt beskrivning av verkligheten som är antingen sann eller falsk. Ingenting är så enkelt, inte om man verkligen går på djupet och faktiskt vill förstå. Allt beror på och påverkas av vartannat. Postmodernismens tankefigur, som går ut på att lära sig se och förstå samt värdera kunskap efter dess funktion snarare än efter dess sanningshalt (eftersom sanning är enkelt att säga men svårt att i praktiken leva upp till eftersom det är ett ord och en föreställning, inte en realitet i eget namn), dess konstruktivistiska ansats och sökande efter tillvarons kontingenser, är inte det samma som att säga alla uttalanden har samma värde eller giltighet, absolut inte. Tänkte jag skulle försöka illustrera detta genom att dekonstruera den biologi som kritikerna till genusforskning använder som argument för att ifrågasätta forskningen om kön som en social konstruktion. Manlighet och kvinnlighet är resultatet av både arv och miljö, av både biologi och kultur. Det handlar inte om antingen eller, och min poäng här är alltså att inte ens biologin är något entydigt.

Den liberala tanken om att människan är autonom, odelbar och rationell är också en illusion. Vi är i realiteten alla divider som består av delar som hålls samman och som samverkar med andra delar (inte bara mänskliga utan även till exempel teknologier) som också hålls samman och som tillsammans bildar större helheter som i sin tur interagerar med andra, liknande enheter. Tanken på ett konsistent och biologiskt grundat jag med en fri vilja är en illusion, eller en social konstruktion som tilltalar många människor. Men bara för att många tycker och tänker samma betyder inte att det är rätt och riktigt. 

Verkligheten förändras hela tiden eftersom den är en process, ett flöde av händelser där det ena ger det andra och där slumpen spelar en stor roll. Därför är tillvaron fylld av konstruktioner. Problemet är att den mänskliga hjärnan inte är konstruerad för att se och förstå detta, den är av evolutionen inställd på att finna mening och skapa logiska förklaringar till känslorna som uppstår och det kroppen förnimmer och medvetandet upplever och registrerar (vilket alltid är ett urval av allt som faktiskt sker. Människans hjärna må vara universums mest komplexa entitet, men den har inte processorkraft att medvetandegöra allt som sker). Verkligheten är en komplex konstruktion, och vill man följa kunskapens väg måste man förstå detta; inte kritisera budbärarna som levererar teorier som går på tvärs mot hur det känns.

Så fort man zoomar in dyker det upp detaljer som förändrar bilden och sanningen verkar alltid finnas just bortom horisonten, oavsett hur stora partikelacceleratorer och avancerade teleskop som byggs. Även om det finns värdefull kunskap där, och det gör det -- tro inte att jag är en kritiker av naturvetenskap, det stämmer inte -- så är det inte där svaren finns på ALLA frågor. Söker man kunskap om skogen finns den inte i de enskilda träden utan i den dynamiska helheten. Och samma för människan som inte är en biologisk maskin, utan en levande, tänkande, samtalande kulturvarelse som blir till i mötet med andra människor som fungerar på samma sätt och som tillsammans skapar den kultur som man sedan har att förhålla sig till när man ska försöka komma underfund med vem man är. Om människan saknade språk skulle det vara relevant att ensidigt tala om biologins betydelse, men det skulle ju samtidigt vara omöjligt ... 

Även kroppen är en sammansättning, en föränderlig konstruktion under ständig tillblivelse. Betänk till exempel att det finns mer DNA i kroppen som är icke-mänskligt än det finns mänskligt DNA. Det är därför som kartläggningen av det mänskliga genomet inte blev det genombrott som forskarna hoppas och många räknade med. Det finns ytterst sällan en gen som styr ett beteende eller en sjukdom, miljön spelar också roll, liksom tankar och mentala tillstånd. Biologin och genernas uttryck (men inte dess kod, för den är den samma) påverkas av hur man tänker och reagerar på till exempel stress. Epigenetiken är ett forskningsområde som lär oss att generna inte ger oss alla svar vi behöver för att förstå vem vi är och vad som kommer att hända med oss. 

På senare tid, efter att man uppfunnit nya metoder att sekvensera bakteriers DNA, har man upptäckt vilken stor och viktig roll tarmfloran har för tankar, upplevelser och önskningar. Den divid som är jag blir alltså till i det dynamiska samspelet mellan gener, hormoner, mikrober och miljö. Jag blir jag genom att reagera snarare än genom att agera. Mycket talar för att man inte blir tjock för att man äter, utan för att man äter för att man är tjock. Eftersom biologin är ett samspel är identiteten inte en kulturell spegelbild av något bestämt utan en konstruktion, en sammanhållen och föränderlig, dynamisk helhet. Autonomi och fri vilja är illusioner, men det betyder inte att jag är offer för omständigheterna eller att det finns en teleologi i processen. Människan har ett intellekt och kan tänka kritiskt och välja alternativa vägar fram, men det är svårt, särskilt som det aldrig räcker att agera på egen hand; samhället och kulturen består av många andra sammanhållna helheter som också är dynamiskt föränderliga. Ingen vet vad en människa är kapabel att göra, men tyvärr kan den som har makt och är kulturellt inflytelserik och som säger att något är omöjligt påverka andra att inte försöka, vilket leder till att det framstår som omöjligt.

Eftersom människans medvetande formas genom ett komplext samspel mellan enormt många olika aspekter, både reala och virtuella (arv och miljö, biologi, teknologi och kultur) är det just komplexiteten och öppenheten i processen som är det unikt mänskliga. Jag är inte, jag blir till och förändras hela tiden i samspelet med andra. Om vi talar med den franske filosofen Gilles Deleuze är människan maskinisk, inte mekanisk. Livet och människan är maskiniska processer, det vill säga icke-linjära tillblivelseprocesser som lever sina egna liv. Jag kan aldrig reduceras till och förstås med hänvisning till någon av helhetens ingående delar tagna för sig. Erfarenheten av att vara människa är levande eftersom den inte är någons, den uppstår mellan delarna och påverkar dem på olika sätt. Och denna förståelse är viktig och måste lyftas fram och göras synlig, för den stämmer bättre överens med verkligheten en den reducerade bild som idag dominerar i samhällsdebatten. Konstruktivismen och postmodernismens uppfattningar går på tvärs mot det "sunda förnuftet", med hur det upplevs att vara man, kvinna, människa. Våra hjärnor söker samband och ser orsak och verkan, vill veta och letar hela tiden efter svar; den har svårt att hantera det som är komplext, eller paradoxalt och motsägelsefullt eftersom den är inställd på att finna logiska förklaringar till allt. Kulturen bryr sig emellertid föga om människors hjärnor, den följer sin egen logik. Som alltså är maskinisk och levande.

Det spelar roll ifall vi betraktar våra kroppar som maskinska processer, eller mekaniska processer. Och idag är den mekaniska uppfattningen dominerande. Se på debatten om genus där ett antal ledarskribenter har bestämt sig för hur det är, och sedan ställer alla som anför avvikande uppfattning mot väggen med den självklara rätt som kommer med övertygelsen om att man försvarar sanningen. Ett fatalt och fundamentalt tankefel. Kroppen är ingen mekanisk process som går att styra, det är en dynamisk och levande process som påverkas av kollektiva erfarenhet och kulturella övertygelser. Den som hävdar att människan man reduceras till sin biologi har tokfel och utgår i sin argumentation från ett fundamentalt och fatalt tankefel som konsekvent leder till att man tvingas ta och försvara felaktiga beslut. Eftersom biologin består av lika många delar som samverkar som kulturen kan det ena inte reduceras till det andra; svaren man söker finns alltid mellan.

ADHD dagboken: En reflektion över brusreducerande högtalare

Samtal, samverkan, gemenskap, solidaritet och öppenhet är saker jag tror på och värdesätter. Tillit och generositet är viktiga värden att värna för att uppnå ett hållbart samhälle som kan garantera människor deras fri- och rättigheter. Jag har föreläst om sociala aspeker av hållbarhet idag, och har talat delvis om detta; men framförallt om demokrati, juridiska system och medborgarskap. Men det är det jag ska skriva om här, behövde bara en mjuk övergång (och bloggandet tar mig också in i helgen). Jag vill dela med mig av något jag lärt mig eller upptäckt på senare tid, något som förändrat mitt liv till det bättre. Som rubriken antyder handlar det om brusreducerande hörlurar, vilket jag investerade i för en dryg månad sedan. Det kan vara en av de bästa investeringarna jag gjort, och jag tänkte avsluta arbetsveckan med att reflektera över detta, för att dela med mig av en lärdom jag fått, för att inspirera andra som kanske delar min upplevelse och fungerar som jag.

Sedan jag gick på KomVux har jag tillbringat oändligt många timmar på café och jag har genom åren åkt många, många mil tåg. Ska jag tänka eller läsa måste jag komma från hemmets lugna vrå, för jag fixar inte tystnaden och perfekta förhållanden. Det blir för kravfyllt, för mig. Skriva går bra, men även det gör jag ofta och gärna i offentliga miljöer. Lagom med ljud och vägg av brus gör mig fokuserad och sprider ro nog inombords att kunna koncentrera mig. I alla fall i korta, intensiva pass och ungefär en timme. Fast det där går inte att styra, och genom alla år, ända fram till för en dryg månad sedan har det varit ett vågspel. Jag saknar förmågan att sortera ljuden. Ett samtal allt för nära tar sig in, eller en röst som sticker ut. Högtalare som basunerar ut olika budskap. Borrmaskiner. Det kan vara vad som helst och även om det är bäst för mig att läsa på café är det ytterst sällan optimalt; det är, för att återknyta till dagens föreläsning, som med demokratin som inte är det bästa styrelseskicket, utan det minst dåliga. Fast jag inser allt mer att den där tiden troligen är förbi. 25 har jag känt mig maktlös och utelämnad till ödets nyckfullhet.

Inte så att jag klagar; jag har lärt mig enormt mycket av att vara den jag är och eftersom jag tvingats finna lösningar på vardagens alla problem; det vill säga allt som jag måste hantera i vardagen men som väldigt många andra överhuvudtaget aldrig reflekterar över. Fast känslan över att ha funnit en lösning, glädjen och tacksamheten över att slippa den lilla men ändå ständigt närvarande oron över att aldrig veta vilka störmoment jag tvingas hantera idag, är enorm. Därför skriver jag, för att andra inte ska behöva vänta lika länge som jag innan ett litet men irriterande problem i vardagen finner sin lösning.

Jag kan inte i ord beskriva känslan som fortfarande, efter över en månad, infinner sig av den drabbande tystnaden som sprider sig när brusreduceringen kickar in. Det blir inte tyst, men barriären mellan mig och omgivningen gör att jag lättare kan skärma av och fokusera. Jag trivs i stökiga miljöer, för jag behöver vissa intryck och alla ljud stör mig inte, tvärtom. Med hörlurarna kan jag regera det där, och sitter det någon för nära som talar allt för högt kan jag sätta på musik eller höja volymen. Oftast har jag dock inget ljud alls, jag njuter bara av att slippa höra luftkonditioneringar, tåggnissel, borrmaskiner, bilar och spårvagnar och allt annat som alltid funnits där men som märks först när det försvinner.

Tröttheten jag kände förr är som bortblåst, och när jag åkte till Stockholm för första gången med lurarna slogs jag av hur mycket mer utvilad jag kände mig när jag kom fram. Och det gäller även pendeltågresorna jag gör varje dag. Jag kommer fram utvilad, mer fokuserad och med en inre ro som jag aldrig tidigare i livet känt av. Närvaron jag känner och avsaknaden av trötthet är fortfarande ovan och jag vet inte riktigt vad jag ska göra av den. Hälsan har förbättrats, kanske inte på grund av hörlurarna, men upplevelsen av att må bra har definitivt förstärkts. Jag känner en enorm tacksamhet över den trygghet som hörlurarna ger, för är det något jag måste läsa eller skriva vet jag alltid att jag kan skärma av och skapa en bubbla där jag kan vara ensam bland andra och kombinera det bästa från två olika världar.

Jag känner mig inte handikappad längre, jag får läst mer, tänker bättre och kan efter alla år, förundrat konstatera att man lär och utvecklas så länge man lever. Tacksamheten känner inga gränser!