Hur står det till med tänkandet idag?

Att tänka är mitt arbete. Om jag kokar ner mitt arbete till en enda, definierande praktik, skulle det bli tänka. Tänka så bra som möjligt. Fast vad är det att tänka, vad innebär det att vara en tänkande varelse? Runt dessa frågor kretsar mitt arbete, och min vardag eftersom jag arbetar med det som intresserar mig mest av allt: forskning och undervisning kring olika aspekter av människoblivande, individuellt och kollektivt. Under veckan som kommer ska jag dock vara ledig från skrivandet. Ska resa till Österrike och uppleva Alperna. Tänka kommer jag definitivt att göra, men som sagt kanske inte skriva. Behöver det också, det är i mellanrummen det händer. När jag kommer tillbaka är det dags att börja jobba och hitta in i vardagen igen. Har en bok att korrläsa, som ska publiceras (på nätet, open access) tidigt i höst. Här låter jag nu bara tankarna och tänkandet komma, i väntan på att vi drar mot flygplatsen.

René Descartes formulerade en av filosofins mest kända satser: Jag tänker, alltså finns jag. Cogito ergo sum. Människan är utan tvekan en tänkande varelse. Om jag inte tänkte skulle jag inte kunna läsa, samtala, undervisa, forska blogga. Jag sätter en ära i att tänka och skriva så bra som möjligt, just eftersom språket och hanteringen av det definierar mig som människa. Språket och tänkandet är nyckeln till kunskap och hanteringen av dessa saker definierar på samma sätt samhället vi lever i. Därför är det beklämmande att se hur språket används i samhället idag och det är skrämmande att det finns politiker som hävdar att det är känslan som räknas, som bygger sin politik på irrationell rädsla för allt som är ökänt.

Descartes var rationalist och logiken var hans redskap. Logik är fascinerande. Logik är ett mäktigt verktyg som gör det möjligt att tänka bättre. Om si, så ... Utifrån rådande förutsättningar går det att räkna sig fram till ett utfall som med hjälp av sannolikhetsberäkningar går att precisera, och med stöd i beräkningarna går det att skapa beslutsunderlag som gör det möjligt att minimera graden av överraskning. Genom historien har mänskligheten med hjälp av logik och beräkningar skapat samhällen och gjort många viktiga framsteg. Utan logik, inga månresor, och så vidare. Logiken tillhör absolut en av människans största uppfinningar, eller om det nu är något som upptäckts, något som finns nedlagt i världen. Därom tvistas det. Fast det är högst olyckligt att sätta likhetstecken mellan tänkande och logik, och ännu värre är det att hävda att all forskning handlar om och bygger på kvantifiering, statistsik analys och logiska beräkningar. Tänkande liksom människoblivandet rymmer enormt mycket mer än logik och för att kunna utvecklas som tänkare behövs förståelse och insikt om både och, det behövs samtal över gränser, inte debatter vars mål är att vinna. Definitiva svar och den enda vägen leder alltid fel.

Det jag studerar är kultur, det vill säga livet och tänkandet så som det levs. Och det är skillnad mellan livet som det levs, och livet som det ser ut när det studeras under kontrollerade former, i laboratorier eller med analyser av statistiska data. Ju mer jag ägnar mig åt att studera kultur och tänkande, levt liv och samhällsbyggande, desto tydligare blir det att logik inte är svaret på kulturens gåta. Logik är ett verktyg, och som sagt är logiken ett mäktigt verktyg, men livet som det levs är inte logiskt. Människan har förmåga att agera logiskt, men ingen är helt igenom logisk. Lika lite som människan är en maskin är kulturen logisk. Liv är något annat än logik. Rationalitet är en av människans alla egenskaper och kännetecken. En av alla sakerna som gör människan till människa, men känslor är lika viktiga för att förstå den komplexa helhet som människan utgör. Kultur uppstår mellan människor som styrs av både logik och affekter och människor agerar dessutom ibland irrationellt; därför kommer kulturen och livet som det levs att påverkas av en lång rad implicita osäkerhetsmoment. Ett annat samhälle är ALLTID möjligt och ingen vet någonting om framtiden. Det är detta som gör kulturstudier så spännande, för det som studeras är sig dels aldrig riktigt likt, dels är det föränderligt. Vi är alla med om att påverka, samtidigt som vi påverkas av, kulturen som växer fram mellan oss.

Givet förutsättningarna, vad innebär det att tänka bra? Och vad krävs för att få ut mesta möjliga av sin egen intellektuella förmåga, eller av en organisations eller ett samhälles? Rent logiskt borde svaret vara självklart, man måste så klart räkna även med det som inte går att räkna med eller på. Affekter, slump och irrationalitet är delar av helheten, därför går inte ALLT att räkna på och logiken ersätter inte kulturvetenskapens analysverktyg. Förståelse för kultur går bara att nå med hjälp av tolkning. Tolkning är en annan typ av redskap än logik. Tolkning går inte att räkna på. Tolkning är en mänsklig aktivitet, som bara människor kan förstå. Och detta måste man acceptera, annars tvingas man enligt logikens lagar att acceptera att människan är en maskin, och i samma stund man accepterar det slutar samhället vara ett SAMHÄLLE. Kulturen är som livet, som det levs, inte som människan önskar att den ska vara eller fungera. Och den insikten känns idag, inför det stundande ödesval vi står inför i september, som viktigare än någonsin att lyfta och medvetandegöra.

Ytterst handlar politiken, forskningen och tänkandet om hållbarhet. Utan hållbarhet finns inget samhälle, ingen kultur, inget liv. För att samhället ska bli hållbart krävs att det utformats i enlighet med hur människor faktiskt fungerar. Samhället kan inte byggas på mänskliga drömmar om hur det borde vara. Dagens samhälle liknar tyvärr allt mer ett drömsamhälle, ett samhälle som fungerar i teorin, men som i praktiken gång på gång fallerar, och när det inte blir som ansvariga önskar sig skyller man på någon annan, inte sällan invandringen eller Islam. En av människans största svagheter är att man ger efter för drömmarna, kanske eftersom det är så stark kraft och litar på logiken eftersom det är ett så pass mäktigt verktyg. Priset man måste betala för att försöka få det man drömmer om är att borttränga sin egen mänsklighet. Människan jämför sig själv med maskinerna, och det vore okej om det inte var så att maskinerna fungerade som norm och människorna betraktade sig som bleka kopior av logiska, rationella maskiner som inte ibland och nyckfullt styrs av känslor.

Finns det en gräns? Det är klart det gör. Problemet är att ingen vet var den går eller när den är nådd. Utbrändhet är ett tecken på ett slags gräns, och det drabbar allt fler idag och först i efterhand går det att se att man borde sett det man inte såg. Krisen i den svenska skolan vill jag se som ett annat tecken på att gränsen kanske är nådd. Och det för mig tillbaka till tänkandet och affekterna, kulturens paradoxer och livet som det levs i praktiken. 

Hur blir man bra på att tänka bättre? Mitt svar är enkelt och kraftfullt: Det krävs tid för att tänka bra. Utan möjlighet att tänka till och tid att reflektera, utan möjlighet till och förståelse för vikten av revideringar, går det inte att tänka bra. För bara så kan man få syn på affekternas inverkan och slumpens roll. Tänkande tar tid och utbildning är en investering. När logiken säger oss att utbildning måste effektiviseras är det inte ett intellektuellt påstående utan ett resultat av rådande ekonomiska rationalitet. Och accepterar vi det kravet som legitimt tvingas vi enligt logikens lagar att acceptera att människan är slav under maskinerna och att känslor inte hör hemma i samhället. Valet är vårt, och vi får leva med konsekvenserna. 

Fast nu ska jag vara ledig. Jag ska ta mig tid att uppleva och tänka tankar till slut. Återkommer om en vecka med nya ord och tankar om kunskap, kultur och hållbarhet.

Semester, frihet och tid att bara vara

För första gången på många år kunde jag kliva in i ledigheten med en känsla av närvaro och balans. I år tog det inte två veckor av ledighet för att komma ner i varv och verkligen kunna njuta av semestern. Äntligen var jag i fas redan från dag ett. Nu är det två veckor kvar innan arbetet drar igång igen och jag har verkligen kommit ner i varv. Oerhört tacksam för det eftersom det innebär att chansen ökar att jag ska orka hela nästa arbetsår; samtidigt växer känslan av att det inte är som det borde. Jag ska inte behöva vara tacksam för att allt är som det ska.

Semestern borde inte vara ett unikt undantag i tillvaron, borde inte vara en period man bygger upp en massa förhoppningar inför eller kanske till och med lever för. Är det så är något fel i vardagen och resten av livet. Varifrån kommer föreställningen om att semestern är någonting man får och ska vara tacksam för? Semestern är en rättighet och en del av anställningen, en förutsättning för att orka hela året utan att bli sjuk. Människor är inte maskiner och behöver variation och tid för återhämtning. Jag misstänker att det är ett resultat av den i samhället utbredda övertygelsen om att konkurrens driver kvalitet. Just nu är arbetslösheten förhållandevis låg, men vad händer om och när det vänder? Vad händer om allt fler människor ersätts med maskiner, om maskinerna blir normen som allt arbete och alla anställningar jämförs med? Vad händer då med semestern, eller med frågan om sex timmars arbetstid?

Utan en bred och allmän förståelse, i samhället som helhet, för människors unika förutsättningar och olika behov, samt i ett klimat av mördande konkurrens, blir det svårt att få gehör för tankar på att det krävs möjlighet inom ramen för arbetet både att kunna trappa ner innan semestern och sedan trappa upp när man kommer tillbaka. Ju hårdare tempot drivs upp i samhället och arbetslivet desto större blir behovet av ställtid. Paradoxalt nog gör konkurrensen det svårare att få gehör för krav på marginaler och tid att ställa om. Det finns altid någon som är mer desperat än en själv och därför inte vågar stå på sig eller har råd att chansa. Det så kravet på effektivitet fungerar ute i samhället och det är den här typen av konsekvenser som gör att kostnaderna sänks. Följaktligen är det därför som jakten på effektivitet är en jakt mot botten.

Dagens fokus på prestationer och mätbara resultat är i grunden inhumant; det är ett tecken på maskinernas tysta makt över människan. Maskinerna är skapade av människor för att leva upp till människornas drömmar. Man kan därför lätt få för sig att det är människorna som kontrollerar maskinerna och inte tvärtom. Fast det stämmer inte. När maskinerna väl finns i sinnevärlden kommer de att påverka helheten och förväntningarna på arbetstagare. När kostnader ställs mot kostnader och allt som betyder något är hur stor vinsten blir eller hur mycket man kan sänka organisationens utgifter, kommer maskinerna att vinna, förr eller senare. Om, säger om, vi människor väljer att även fortsättningsvis tänka och agera som om dessa problem inte existerade och som om den enda vägen fram handlar om att effektivisera.

Utan möjlighet för människor att återhämta sig; utan tid att tänka efter, utrymme att bara vara och låta saker och ting ta sin tid, finns ingen möjlighet att bygga ett långsiktigt hållbart samhälle. Semestern är årets viktigaste och mest värdefulla tid, just för att man där lägger grunden och skapar förutsättningar för arbets- och livskvalitet under resten av året. Helgen är på samma sätt veckans motsvarighet till sommarens semester, eller när man nu väljer att ta ut sina dagar. Ledighet är inte frihet, utan själva förutsättningen för att kunna göra ett bra arbete. Och när nu effektiviteten på arbetsmarknaden dragits så långt som den har är det dags att ta nästa steg: sex timmars arbetsdag. Vinsten som effektiviseringarna lett till, har skapats på arbetskraftens och i förlängningen samhällets bekostnad (sjukskrivningar och arbetslöshetsersättning samt socialbidrag är i hög grad konsekvenser av förhållandena på arbetsmarknaden), och bör därför i rimlighetens namn tillfalla medborgarna. Det fins med den tanken är att alla är medborgare. Kapitalägare är bara ett gynnat fåtal.

Semestern är en investering i livet och ett mer hållbart samhälle, och omfördelningar av effektiviseringsvinsterna är nödvändiga för att människor även i framtiden ska kunna leva långa, hälsosamma och intressanta liv. 

Det är förslagen på lösningar som är problemet

Flyktlinjer skrivs med en uttalad vision för ögonen om ett samhälle mer präglat av humanism, medmänsklighet och solidaritet än dagens. Det finns inga enkla lösningar, lika lite som det finns tydliga problem. Jag drömmer om och vill vara med och bygga ett samhälle där omsorgen om och ansvaret för det som är gemensamt fördelats jämt mellan aktörerna som genom sina handlingar och tankar är med om att förverkliga samhället. Visionen handlar om ett samhälle som sträcker sig över alla gränser, såväl nationsgränser som klass- etnicitet och sexualitetsgränser och så vidare. Kort sagt, det finns ingen utsida. Bara en enda insida, som allt och alla är hänvisade till, på gott och på ont. Problemen vi står inför och har att hantera är komplexa, inte komplicerade. Insikt om det är nyckeln till förståelse och framgång, fast det på inget sätt är enkelt.

Det som idag pekas ut som problem och det som hänvisas till som lösning, är inte sällan ett slags sublima objekt, för att tala med den slovenske filosofen Slavoj Zizek (2001). Sublima objekt är sådana fenomen i samhället som man tänker på i termer av, att om man bara kunde göra sig av med det eller detta uppnår man (idealt sett och bara i teorin) samhällelig harmoni och lycka. Ett svep över dagens infekterade debatter visar att det ofta är där man fastnar, i en tankefiguren. Enda sättet att komma vidare och lösa upp knuten är att inse det ohållbara i tanken och sedan överge den. Inget gott kan komma ur den.

Det som oroar mig är att det finns starka krafter och intressen i samhället som vill få oss att tänka som så, att om man bara slapp ta hänsyn till eller kunde göra oss av med XX (och här får läsaren själv fylla i, det finns gott om exempel), så hade vi inga problem. Zizek menar att det är ett bedrägligt tänkande och han exemplifierar detta med hjälp av en analys av Hitlertysklands syn på judarna som ansågs vara en sådan grupp i samhället som orsakade problem, och om man bara kunde eliminera den gruppen skulle alla problem vara lösta. Till slut lyckades nazisterna piska upp en stämning där samhällsproblemen lastades på judarna. Och i det sammanhanget framstod tanken på att judarna måste utplånas för att samhället skulle kunna förmås blomstra, som rimlig, vilket möjliggjorde förintelsen. Idag är det svårt att fatta hur det kunde bli som det blev, och lika svårt som det är att förstå, lika enkelt är det att fördöma nazismens illdåd. Problemet är dock att vi inte gjort upp med den underliggande tankemodellen och därför leker så många med elden idag.

Zizek menar att tankarna på att en grupp i samhället skulle vara upphovet till problem döljer det faktum att alla samhällen inom sig hyser komplexitet och inre motsägelser. Sådana grupper eller fenomen som inom breda lager av samhället ses som problematiska och oönskade samt möjliga att plocka bort benämner Zizek symptom. Dessa grupper eller liknande menar han dock är en nödvändig förutsättning för och en effekt av, varje symbolisk struktur. Samhället är som sagt komplext, inte komplicerat. Det spelar ingen roll hur mycket man önskar sig att det vore annorlunda eller hur många som tänker så; verkligheten är som den är och det måste man acceptera ifall man vill vara med och bygga ett hållbart samhälle.

Alla samhällen och andra sammanhang rymmer med nödvändighet enskilda element som fungerar som dess undantag och interna negation. Och så är det eftersom samhället som en harmonisk och konsistent helhet är en omöjlig utopi. Det är farligt att betrakta vissa individer som problematiska element som inte hör hemma här, för det är ett tänkande som riskerar att utvecklas till en process där allt fler grupper fördöms. Det finns varken tärande eller närande människor, bara ömsesidigt delaktiga samhällsaktörer som alla i kraft av sin status som människa är dömda att samverka.

Det finns skrämmande många exempel på detta tänkande, inom väldigt många olika områden: Arbetsmarknaden, sjukvården, skolan och så vidare. Överallt poppar tanken upp att det är individerna med problem som har sig själva att skylla för sitt misslyckande. Och när tillräckligt många har tagit till sig den synen på saken är fältet vidöppet för åtgärder riktade till individerna. Uppmärksamheten riktas därmed bort från samhällets och allas gemensamma ansvar för helheten, och det faktum att det alltid är kontexter som ger upphov till konsekvenser, aldrig enskilda individer som lyckas eller misslyckas på grund av individuella egenskaper, underkommuniceras. Det må vara smickrande att se sin egen framgång som ett bevis på personlig duglighet, och andras misslyckande som självförvållad; fast det är egoismen och kortsyntheten som talar.

Sätt att se på människor

Humanismen är den enda ism jag anslutit mig till och fullt ut står bakom. Visst tvivlar jag många gånger på människan, men jag vill inte leva i ett kallt och principfast, resultatorienterat samhälle där människorna får anpassa sig. Människor är inte alltid humana; därför är det humanismen jag försvarar. Och jag arbetar med begreppet människa och ser ett behov av en annan och mer inkluderande definition. Jag är posthumanism eftersom jag insett att människan inte är meningen med livet eller skapelsens krona. Människan är en sammansatt, komplex och föränderlig helhet; resultatet av en lång rad "förhandlingar" och alltid en integrerad del av olika sammanhang. Människa blir man tillsammans med andra och man formas av de relationer man ingår i. Därför är det så viktigt med ödmjukhet, öppenhet, solidaritet och flexibilitet. Allt och alla förändras interaktivt och alla gränser är flytande.

Talet om ett homogent vi som hotas av en diffus grupp bestående av dem är en i grunden rasistisk tankefigur som skapar de skillnader som sedan används för att kritisera de andra. Det finns bara vi och människor blir vi tillsammans. Om jag väljer att inte lita på dig eller ifrågasätter dina motiv kommer både du och jag att påverkas. Jag blir jag i mötet med dig och andra och tillsammans skapar vi det samhälle som vi alla är beroende av. Därför är det så viktigt att bygga broar istället för att bygga murar, för bakom murar växer oro och skapas vanföreställningar om de som lever på andra sidan. Muren utgör inget skydd eftersom hotet mot humanismen och mänskligheten kommer inifrån. Muren är den paranoides sätt att skapa relativ trygghet, men den leder bara till fler vanföreställningar som äter upp det som finns på insidan, inifrån.

Skillnaden mellan vi och de andra är imaginär. Vi är alla människor med samma grundläggande behov och liknande drömmar. Alla behöver mat, tak över huvudet, sömn och trygghet; resten är fernissa som bara har marginell betydelse. Mänskliga rättigheter kan alla uppenbarligen enas om, eller jag ser i alla fall ingen som debatterar deras innebörd. Inget politiskt parti riktar kritik mot de grundläggande mänskliga rättigheterna. I teorin är man överens. Det är i praktiken och när känslorna tillåts ta över som rasismen visar sig. Rasism handlar om att göra skillnad mellan människor är därför en antihumanism. Ser man vi som mer värda eller annorlunda än dem håller man sig med en rasistisk världsbild och människosyn, även om man kallar sig realist.

Ordet massinvandring är rasistiskt eftersom det bygger på tanken att det finns ett vi som har naturgiven rätt till ett avgränsat territorium som kan och ska försvaras från utifrån kommande hotfulla andra. Tanken på villkorade medborgarskap och illegala människor är också i grunden rasism. Det spelar ingen roll att man inte vill kalla sig det för i samma stund som man gör skillnad agerar man rasistiskt.

Konflikten står inte mellan lagen och rättsstaten å ena sidan och anarki å andra, den står mellan människor som värnar humanismen och de mänskliga rättigheterna och människor som gör skillnad på vi och dem. Inför lagen är alla lika, men lagen kan och får inte välja sida, den är inte min eller din. Lagen är samhällets ordnande princip och den avspeglar vilken syn på människor som praktiseras i samhället. Ett samhälle där man tänker sig att och utformar lagen så att den skyddar oss mot hotfulla andra är ute på ett sluttande plan. Den som kräver hårdare straff är inte humanist, för hen gör skillnad på vi och dem och utgår från att lagen står på hens sida. Fast då är inte alla lika inför lagen längre, då förespråkar man en värderande och inhuman lagstiftning som gör skillnad mellan människor.

Om viljan att INTE veta

Viljan att veta är enormt stark; den driver mänskligheten och samhällets utveckling och är med andra ord en kraft att räkna med. Tyvärr uppfattas den sällan som en kraft och dess konsekvenser för livet på jorden tas inte riktigt på allvar, menar jag. Begäret efter sanningen uppfattas inte som ett begär utan som en självklarhet, vilket gör att kunskapen tas för given, som om det inte fanns några problem eller möjliga felkällor. Istället för att ta frågan på allvar och verkligen undersöka kunskapens vad, hur och varför, dess funktion och konsekvenserna av det som tas för givet bland forskare och i samhället, väljer man att skjuta på budbärarna vars synpunkter och angreppssätt inte passar in i rådande paradigm. Att kunskap FÖRSVARAS, och så länge det anses okej att som forskare agera på det sättet, är en indikation på att vi inte har direkt tillgång till sanningen och att kunskap alltid är förmedlad, det vill säga ett resultat av tolkning.

Jag sökte mig till akademin för kunskapens skull, för att jag ville lära mig mer och förstå bättre. Det var egentligen inte något specifikt ämne jag var mer intresserat av än något annat, och så är det fortfarande; fast kultur har kommit att bli den röda tråden i mitt sökande efter kunskap och förståelse, delvis därför att kultur är ett ämne som ofta blir lite styvmoderligt behandlat och för att kulturvetare inte alltid tas på det allvar som forskarna och ämnet förtjänar. Just detta finner jag intressant, detta att det finns en hierarki inom akademin och forskningen, detta att olika kunskaper värderas olika och att vissa ämnen och frågor anses vara viktigare och värdefullare än andra. Banbrytande insikter på kulturens område tas emot med en gäspning, medan en artikel som blir införd i tidskriften Nature, oavsett vilka resultat som presenteras, lyfts till skyarna. Personligen bryr jag mig inte (längre) om att göra karriär, jag trivs i periferin; just för att det ofta är där som förändringen först visar sig. Jag forskar är kunskapens skull, och med tiden har det blivit allt mer klart för mig att det är kunskapen som sådan som intresserar mig mest. Jag vill veta hur kunskap blir kunskap och intresserar mig därför för den kulturella processen som transformerar information och fakta till kunskap och bildning.

Kulturella perspektiv och kulturanalys betraktas inte riktigt som forskning, eller i alla fall inte som verklig forskning. Detta faktum finner jag enormt intressant, just för att det säger så mycket om synen på kunskap och vetandeprocessen. "Visa mig evidens", är en vanlig invändning mot kulturvetare. Eller, "det går ju inte att göra några förutsägelser om framtiden med hjälp av resultatet av dina studier". Man kan också få höra att forskningen är normativ eller anklagas för aktivism. Fast bara från människor som anser sig veta bättre, människor som redan har alla svar. Ett slags lackmustest för kunskapsklimatet i både akademin och samhället är ord och begrepp som: Genus, postmodernism eller postkolonial teoribildning. När dessa ord dyker upp i debatten är det som om all kunskap och förståelse far all värdens väg och vanligtvis kloka människor kopplar bort sitt intellekt och går helt på känsla. När förmenta motståndare mot den rätta läran och kritiker till rådande paradigm ska förgöras är tydligen alla medel tillåtna, vilket är allt annat än intellektuellt hederligt. Fast, trots allt, oerhört intressant ifall man vill veta mer om vad kunskap är och hur vetenskap fungerar i praktiken.

Viljan att INTE veta och önskan att enkelt och effektivt avfärda den som säger något som går på tvärs mot det man håller för sant är lika verksamma påverkanskrafter i kunskapsbildningsprocessen som viljan att veta och begäret efter sanning. Viljan att inte veta kan ta sig olika uttryck, det kan till exempel handla om att att välja ut vissa fakta och förkasta andra för att bygga upp ett starkare case, eller om att förneka eller att välja bort fakta som inte passar in i modellen. Alla verkliga forskare vet att detta inte är förenligt med god forskning och beprövad erfarenhet, men det sker oftast inte medvetet.

Om viljan att INTE veta inte uppmärksammas eller om insikten om att forskare också är människor, på gott och på ont samt med allt vad det innebär kommer detta att påverka kunskapens kvalitet och forskningens nytta, samt inte minst förutsättningarna för långsiktig hållbarhet. Det mest flagranta exemplet på hur man kan "ljuga" med fakta som jag stött på är en föreläsning som jag var på med neurologen Annica Dalström, som jag skrivit om i en tidigare bloggpost. Jag skriver där bland annat att:

Dahlström använder sina kunskaper om hjärnans biologi till att bekräfta fördomar om hur män och kvinnor är (och bör vara). Och denna fördom bygger hon sedan vidare på när hon går över till att tala om samhället, föräldraledighet och politik vilket är frågor som hon inte har någon som helst vetenskaplig kompetens att uttala sig om. Hon är histolog och läkare! Att stress är skadligt, det är för övrigt det enda av substans och relevans som sägs under den timme hon har publikens uppmärksamhet. Men det behöver man inte vara varken läkare eller neurolog för att förstå. Slutsatsen är därför att Dahlström missbrukar sin vetenskapliga titel, vilken bara används för att övertyga. Att hon ändå bemöts med respekt och att hon tydligen kommer att bjudas in igen, att hon överhud taget får tillgång till det offentliga rummet är inget mindre än en skandal. Det bekräftar Michel Foucaults ord om att vi människor lyssnar mer på vem som talar, än vad som sägs, vilket är skadligt för både samhällets långsiktiga överlevnad och för individerna som lever i och skapar det kulturella sammanhang som vi människor (och våra hjärnor) har att anpassa sig efter.

Kunskap är ALLTID ett resultat av tolkning och det går ALDRIG att bortse från kulturens effekter. Vetenskap är en mänsklig verksamhet och människor är och fungerar som människor gör; det gäller lika för såväl forskare som allmänhet. Kunskap utvecklas och vetenskapen drivs framåt av viljan att veta, men vetandet påverkas lika mycket av ointresse, okunskap, ignorans och viljan att INTE veta. Och så länge vi bortser från detta faktum kommer vi aldrig att kunna bygga ett verkligt kunskapssamhälle och det kommer även att vara fortsatt svårt att rekrytera lärare som söker sig till läraryrket för kunskapens och lärandets skull.

Jakten på effektivitet, och dess effekter på natur, djur, människor och lärande

Tänker på vad effektivitet är, vad effektivisering leder till och på vad som offras i jakten på effektivitet. Vilka effekter får det för naturen och klimatet, vilka konsekvenser får det för livet på jorden, djuren i det fria och djuren som människor håller för ekonomisk vinnings skull? Och så tänker jag på vad hela tankebilden och jakten på effektivitet gör med förutsättningarna för lärande och kunskapsutveckling. Allt och alla hänger ihop i en komplex och dynamiskt föränderlig väv även om det är svårt att peka på otvetydiga samband mellan det ena och det andra. Vart är vi på väg, Sverige, Europa, mänskligheten, världen?

Sedan i maj har det knappt regnat alls där jag har varit, och det har aldrig hänt i hela mitt liv. Detta är den absolut, utan någon som helst konkurrens "bästa" sommaren i hela mitt och även mina föräldrars liv. Forskarna må vara oense om vad som orsakar vad, men en förkrossande majoritet är ense om att klimatförändringarna är skapade av människan. Samtidigt lider västvärlden sedan 1980-talet av en växande fetmaepidemi som leder till en lång rad allvarliga sjukdomar. Och jag kopplar samman dessa saker och härleder problemet till de allt mer uttalade kraven på effektivisering överallt, som också påverkar skolans förutsättningar att främja lärande samt kunskapsutveckling och högskolans möjligheter att bedriva forskning och studier på högre nivå.

Kravet på mätbara prestationer och snabbare avkastning på kapital är uttryck för en underliggande jakt på pengar och rikedom; tillväxt och effektivisering är två sidor av samma mynt, det går inte att få det ena utan det andra. Och på många områden är det helt oproblematiskt och ibland önskvärt. Slöseri går naturligtvis inte att försvara; men om man försöker effektivisera sådant som inte går att effektivisera, om man försöker skynda på processer som kräver tid för att utvecklas optimalt eller som inte går att styra mot på förhand uppgjorda mål, leder det förr eller senare till både kostnader och kapitalförstöring. Problemet är att det oftast är någon annan som får betala priset; antingen någon annanstans eller senare i tid. Vi som lever här på jorden idag får till exempel betala priset för den politik och de beslut som tagits av tidigare generationer.

För att effektivisera produktionen av kött krävs storskalighet och eftersom djur inte röstar eller är konsumeter kan de drivas mycket längre innan systemet kollapsar. Priset vi betalar för att kunna köpa "billigt" kött är skyhögt, om, säger om, man tar med ALLA kostnader i kalkylen. För att kunna hålla en stor besättning djur krävs små ytor och massor av antibiotika. Djuren stressas av detta vilket leder till ökad risk för sjukdom och efterfrågan på mer antibiotika. Och för att få lönsamhet i slaktandet byggs allt större och allt fätre anläggningar, helt i enlighet med den ekonomiska logik som råder överallt, vilket gör att djuren måste fraktas längre och längre innan de dödas. Om man nu inte bryr sig om djuren kanske man bryr sig om det växande hotet mot antibiotikaresistens? Billigt kött är inte hälsosamt för någon och utifrån en samhällsekonomisk kalkyl existerar det inget billigt kött. Hela tankefiguren bygger på att kostnaderna kan skjutas över på någon annan.

Regnskogen huggs ner och ersättas med palmodlingar; för att det är mer lönsamt. I effektivitetens namn offras ovärderlig, biologisk mångfald för en växande monokultur. Och samma utveckling ser man överallt. Lokala tobakshandlare ersätts med Pressbyrån eller SevenEleven, småskaliga och unika caféer ersätts av Starbucks eller EspressoHouse. Innerstädernas utbud av olika affärer utarmas när kommersen flyttas till stora köpcenter eller nätet. Förr kunde man promenera till alla affärer man behövde, idag krävs det antingen egen bil eller att någon annan utför transporten av varan åt en. På område efter område ersätts mångfald med enfald, i jakten på effektivitet. Det sägs att konkurrens driver kvalitet, men det är inte sant eftersom konkurrens tvingar fram effektiviseringar som leder till minskad mångfald, er stress och ett fattigare utbud.

Skolan står inte utanför denna utveckling och den håller följaktligen på att bit för bit, tas över av multinationella koncerner som talar om och säljer in sina "unika" metoder med hjälp av det magiska ordet kvalitet men som i själva verket, i sin jakt på ekonomisk vinst, tvingar fram samma effekt på utbildningsområdet som på alla andra områden. Liksom djuren som lider i fabrikerna har kunskapen inget att sätta emot och lärarna och forskarna som försöker föra dess talan är antingen stressade av kraven på prestation och måluppfyllelse eller har av självbevarelsedrift slutat bry sig och spelar med i det destruktiva spelet, vilket naturligtvis påverkar lärandet och kunskapsutvecklingen negativt. Och när kunskapen minskar och den analytiska förmågan utarmas minskar chansen att man ser sambanden och förstår vad som är möjligt att göra. Några få, aldrig så excellenta experter kan inte ersätta den samlade kunskapen och förmågan i en högt utbildad och intellektuellt intresserad befolkning.

Jag förstår om texten uppfattas som rörig, för jag kan bara rafsa ner några ögonblicksbilder och hugskott. Jag vill dock varna den kritiske läsaren för att gå ner på detaljnivå för att försöka vederlägga min tes. Det är så man förväntas göra i dag, det är så evidensbaserad kunskap produceras, helt i linje med effektiviseringens tankemodell. Det jag talar om är något annat; det handlar om att rikta blicken mot KOMPLEXA samband. Problemet är att det saknas förståelse för skillnaden mellan komplex och komplicerad. Och så länge insikten om detta saknas blir det svårt att bryta mönstret.

Till hösten är det val, och det valet handlar inte om hur mycket man vill betala i skatt; det är ett ödesval som handlar om livet på jorden och hur vi vill att våra banbarn ska ha det. Det är ett samvetsval och det står naturligtvis var och en fritt att välja den enkla väg som leder till lägre skatt, billigare flygresor, minskad mångfald (men också klimatförändringar, ökad stress samt osäkerhet och sämre hälsa). Den som vill kunna säga till sina barnbarn att jag insåg vart vi var på väg och hur ohållbart vårt sätt att leva var så därför valde jag ett part som gick till val på en politik som sträckte sig längre in i framtiden än till dagen efter valet, ett part som trotsade den populistiska lockelsen och lade fram förslag som bryter det destruktiva mönstret och MINSKAR effektiviteten.

(Ett litet tillägg till) Viljan att veta är en kraft som ...

Ibland har jag en tanke när jag börjar skriva, som sedan försvinner för att andra tankar dyker upp, som i stunden känns viktigare att utveckla. Så var det i morse; jag hade skrivit rubriken och sedan gick dagarna och resultatet blev det som publicerades. Sedan tog jag en promenad och den ursprungliga tanken kom till mig, och nu när jag ändå är inne och inte orkar läsa tar jag upp tråden och skriver detta tillägg till den första posten.

När viljan att veta handlar mer om annat än om kunskap och när man inte riktigt är uppmärksam på eller bryr sig om vad som är vad, är det lätt hänt att människans fallenhet för confirmation bias kickar in. När tiden inte riktigt räcker till är det lätt att man slår sig till ro med ett svar, särskilt om det bekräftar det man redan (anser sig) veta, eller om svaret levereras av någon som signalerar auktoritet. Det kan bli så av många olika skäl; om man är lat och inte orkar bry sig, om man tror sig veta eller om man är ointresserad och helt enkelt bara nöjer sig med ett säkert svar eller är tacksam för att någon annan tar på sig ansvaret för konsekvenserna.

Det finns inget bombsäkert sätt, ingen patenterad metod för att enkelt att avgöra vad viljan att veta står för, om det handlar om en ärlig önskan att faktiskt veta och förstå, eller om man bara vill få saken avgjord. Debatten antas olyckligtvis vara en sådan metod, vilket bygger på antagandet om att det bästa argumentet alltid vinner. Fast det stämmer inte, det är inte argument som möts och som stöts och blöts i dagens debatter; det är människor som kämpar om makt genom att med hjälp av olika knep försöka få motståndaren på fall. Och sedan är det vinnaren som själv för förklara varför hen vann. Ingen erkänner så klart att hen inte bryr sig om kunskapen eller endast är ute efter makt, eller vänta innan Donald Trump valdes till USAs president var det så, idag är allt förändrat.

Viljan att veta, eller för att tala med Foucault, begäret efter sanning, är förkroppsligat och utgör en del av individens personlighet, och går dessutom inte att skilja från viljan till makt. Därför kan bara kunskap vara makt i en kultur där KUNSKAPEN placerats i centrum. Om det saknas intresse för vad viljan att veta står för och leder till för konsekvenser blir det omöjligt att skilja det ena från det andra. Där och då blir alternativa fakta lika giltiga som verifierade fakta, och vilket argument som vinner debatten avgörs inte av kunskapens värde utan av debattörens status och maktposition.

När bildningen allt mer förpassas till periferin och när allt fokus riktas mot mål samt resultat och effektivisering blir norm, finns ingen möjlighet att stanna upp, tänka efter och reflektera över om det som hävdas verkligen stämmer och om man kan lita på den som säger att det är på ett speciellt sätt. När kunskapens värde förvandlas från att vara ett bruksvärde till att bli ett bytesvärde, är det då ens KUNSKAP vi talar om? Och när allt fler, av olika anledningar, inte kan, orkar eller vill bry sig, rör vi oss ut över ett sluttande plan.

I ett samhälle där viljan att veta faktiskt handlar om kunskap och där det finns tid för samtal och kollektiv omsorg om vad som hålls för sant finns ingen grogrund för populism. I en kultur där bildning är idealet ökar chansen att man skäms om man inte kan eller avslöjas med att sprida felaktiga uppgifter. Så ser det inte riktigt ut i Sverige idag. Det oroar mig.

Viljan att veta är en kraft som måste användas med försiktighet

Viljan att veta är varken ond eller god och aldrig neutral. Det handlar inte enbart om nyfikenhet för nyfikenhetens skull. Viljan att veta kan leda till både positiva och negativa konsekvenser; därför är det viktigt att man förstår hur kraften kan och bör användas. Här tänker jag närmast på insikten om att bara för att man vill veta betyder inte det att det man gör eller får leder till kunskap.

Viljan att veta är en känsla; det handlar om psykologi. Liksom alla känslor kan det vara svårt att veta exakt vad den står för. Ett exempel: Studenter på högskolan borde vara där för att lära, för kunskapens och den personliga utvecklingens skull, och så är det för de flesta. Fast påfallande många blir ändå besvikna på lärarna när de misslyckas på tenor och kritiska kommentarer på språkbehandlingen möts inte sällan med starka känslor av ilska riktade mot den som påpekar det som behöver påpekas. Vill man verkligen lära sig och om den känslan är överordnad borde det inte bli så, då borde glädjen över responsen och möjligheten att förbättras ta överhanden.

Om viljan att veta tas för given eller om den okritiskt blandas samman med andra känslor kommer det att påverka skolan och den högre utbildningen, särskilt i det köp-sälj-upplägg som råder idag. Jag hade en gång en chef som sa att "inga studenter får vara missnöjda", utan närmare precisering. Och om de ändå klagade, egalt vad de klagade på, var det i hens ögon lärarens fel. Det spelade ingen roll om studenterna gick utbildningen för kunskapens skull eller för att få ett betyg eller en examen, och inga utlåtanden om lärarna eller kursens innehåll och upplägg relaterades till kursens eller studenternas verkliga mål med utbildningen (eller hur många timmar man lagt ner på studierna för den delen). Det som plågade mig mest under de där åren var att kunskapen inte placerades i centrum för verksamheten och att ignoransen inför det faktum att viljan att veta inte bara får vara en läpparnas bekännelse var sanktionerad från institutionens ledning.

Vi har alla ett ansvar för att bevaka att kunskapen placeras i centrum. Samhället, demokratin och den långsiktiga hållbarheten står och faller med den kollektiva förmågan att förstå, söka, utvärdera och använda KUNSKAP. Om viljan att veta blandas samman med andra känslor, eller om den medvetet utnyttjas för att uppnå något annat än bättre kunskap och fördjupad förståelse kommer det förr eller senare att visa sig, och i många fall kan det då vara försent.

KUNSKAPEN och lärandet måste placeras i centrum för både skolan, den högre utbildningen, politiken och samhällsförvaltningen; inte eleven, studenterna, väljarna eller medborgarna. Allt och alla påverkas av kulturen och det spelar roll hur den ser ut, vad som tas för givet och vad som värderas högt och lågt inom den. Om kunskap blandas samman med andra känslor eller om viljan att veta misstas för viljan till makt växer ett annat samhälle fram, än om kunskapen verkligen placeras i centrum. Särskilt i en köp-sälj-organiserad skola får det konsekvenser ifall elever/studenter (och deras föräldrar) söker kunskap eller om de bara vill ha höga betyg och examina från fina (vad det nu är) skolor. Lärarens inflytande och möjligheter att arbeta med lärande och kunskapsutveckling påverkas direkt av samhällets syn på och värdering av kunskap. Det faktum att läraryrket idag inte är särskilt attraktivt och att många lärare slutar, samt att patentlösningen för att höja yrkets anseende är att öka lönen, visar skrämmande tydligt vad som betyder något i dagens samhälle. En ledtråd: det är INTE kunskap och lärande.

Vad handlar valfriheten på skolmarknaden om egentligen? Vad är det man önskar sig och vad väljer man mellan när man väljer skola? Hur marknadsför sig skolorna, vad är det man konkurrerar med för att få så många elever/studenter som möjligt att välja just deras skola? Sätter man kunskapen i centrum, eller lockar man med annat? Det är viktiga frågor att ställa sig och ha som utgångspunkt i samhällsdebatten. Om kunskapen inte står i centrum, och det är den inte i dagens målstyrda samhälle och utbildningssystem. Kunskap är nämligen inte och kan heller aldrig vara ett MÅL (som ska nås). Kunskap är en dynamisk process som aldrig går att utvärdera exakt. Dagens skolor delar således ut skenbetyg och eldar under annat och premierar andra drivkrafter i skolan, den högre utbildningen och samhället som helhet, än viljan att veta och strävan efter kunskap.

Vad är det man röstar på? Lockas väljare av utspel eller tänker medborgarna mer långsiktigt och läser partiprogram och funderar över vilken politik som på sikt ledder till det samhälle man vill se förverkligat och på goda grunder anser vara mest långsiktigt hållbart? En samvetsfråga, så klart. Och det finns inget sätt att säkert avgöra. Det är ett av demokratins alla dilemman. Just därför är det så oerhört viktigt att verkligen placera kunskapen i centrum samt att inte blanda samman viljan att veta med andra känslor och mer eller mindre realistiska och hållbarhetsfrämjande önskningar. Där och när viljan att veta inte går att skilja från viljan till makt är det demokratin och hållbarheten som förlorar.

Det finns inget engelskt ord för bildning

Engelskan är känt för att vara ett rikt språk fyllt av synonymer. Ändå saknas ett ord för bildning. Det får tankarna att vandra. Här kan jag bara väcka frågan och kort reflektera. Är på väg ut. Kan ändå inte låta bli att tänka på hur språk, kultur, kunskap och grundläggande antaganden utgör en (komplex) helhet, och denna helhet ger upphov till konsekvenser.

Eskimåerna, brukar man säga, har en hel uppsättning olika ord för snö. Språket är det verktyg som människor kommunicerar med. Ord och tankar är två sidor av samma och det ena påverkar det andra. Saknas det ord blir det svårt att tänka om just det ämnet. Vad det betyder och får för konsekvenser att engelskan saknar ett ord som bildning går dock inte att uttala sig om med säkerhet. Jag lägger dock märke till ännu en skillnad mellan den så kallade kontinenten och den anglosaxiska världen.

Filosofin skiljer sig åt just längs den linjen, till exempel. Kontinental filosofi sätter språket i centrum, medan den analytiska filosofin har rötter i empirismens fokus på sinnena och konkreta iakttagelser. Bildning är också ett sätt att se på kunskap, och skillnaden mellan Tyskland/Frankrike och England är stor. Sverige intar en lite ambivalent hållning, men jag skulle säga att vi tillhör den analytiska traditionen. Det kan också kanske fungera som delförklaring till en del skillnader mellan Danmark och Sverige. Brexit blir också mer förståeligt i ljuset av denna insikt.

I svenskan finns ordet bildning och den svenska skolan hade länge en bildningsambition. Så ser det inte riktigt ut längre. Inte så att det är mycket bättre på kontinenten, men jag ser med oro på hur strävan efter bildning i den svenska skolpolitiken allt mer ersätts med ett mät- och resultattänkande. Orden och tänkandet förpassas till periferin och mätbara resultat, målstyrd prestation och siffror som går att kontrollera förvandlas successivt till målet med utbildning.

Utvecklingen oroar mig, för vad är vi människor utan orden och tankarna? Bildning är inte bara ett ord, det är ett intellektuellt verktyg och både ordet och tankarna som uppstår som en effekt av att ordet existerar och används behövs idag mer än någonsin, inte bara i Sverige utan även i England och inte minst i USA.

Manligheten, du har tappat det

Det moderna samhället må vara byggt av män och vila på en grund av så kallade manliga värderingar, men idag är det fler kvinnor och mer av kvinnlighet som behövs för att förvalta livet på jorden. Medan manligheten rastlöst blickar ut mot rymden, mot nya planeter att erövra, eller hot att bekämpa; det är ju så manligheten motiverar sin egen existens, föder, ammar och uppfostrar kvinnorna barnen och tar hand om den äldre generationen på ålderns höst. Jag hårdrar och generaliserar för att väcka tankar och peka på tendenser. Inte alla män, och inte alla kvinnor heller; jag vet. Det ska inte behöva upprepas varje gång man talar om genus och relationen mellan könen.

Manligheten har tappat det, så ser jag på saken. För mig vaknade tanken när Vladimir Putin började lägga ut photoshopade "idolbilder" på sig själv i olika mer eller mindre fantasifulla situationer, för att framhäva hans manlighet. Och efter att Donald Trump installerats som president undanröjdes alla tvivel på saken. Just denna sommar är vi alla tacksamma för brandmännens heroiska insatser i våra brandhärjade skogar, men tänker man några steg längre är det uppenbart att bränderna är en konsekvens av klimatförändringarna och att klimatförändringarna är en konsekvens av en manlig erövringsideologi. Vi behöver ett starkt försvar för att andra länder bygger arméer och rustar sig för krig; fast om ingen gör det, om krig inte anses vara en lämplig eller värdig lösning på problem som rör mellanmänskliga relationer. Tänk vi försökte förstå och talade med varandra istället för att försöka förgöra verkliga eller inbillade motståndare.

Runtom i världen står statyer i brons som avbildar manliga ledare och hyllar deras insatser för mänskligheten. Vi lever i en kultur som vill se resultat och drömmer om ledare som pekar med hela handen och uppfyller våra önskningar. Det byggs spektakulära broar och världens högsta hus blir ständigt högre på grund av den manligt kodade konkurrens som driver utvecklingen. Länge var manligheten norm och fullkomligt självklar, det sättet att tänka och agera var inget man ifrågasatte. det moderna Sverige skapades av ingenjörer som med sina kunskaper och djärva visioner byggde folkhemmet. Längre fram i tiden tog ekonomerna över och skapade mervärde för aktieägarna som spekulerade på börsen. Manlighetens triumfer är spektakulära; därför alla dessa monument.

Filmen Wall Street idealiserade girigheten, personifierad i Gordon Gekko, trots att filmens hjältar bekämpade honom och agerade mer hållbart. Samma i Pretty Woman där en hänsynslös finansman med benägen hjälp av en kvinna inser att det finns andra värden i livet än att skapa rikedom genom att stycka upp och sälja ut. Denna manligt kodade, destruktiva ideologi visar sig överallt. Vi bygger hellre en ny höghastighetsbana mellan Stockholm och Göteborg än satsar på underhåll och service av den gamla. Ingen reser statyer över förvaltare och underhållstekniker, bara över genier, innovatörer och framgångsrika ledare. Den tanken, oavsett hur framgångsrik den än varit historiskt sett, behöver omvärderas. Tidsperspektivet behöver sträckas ut och vi måste börja tänka bortom vår egen livstid. Det linjära och resultat- och prestationsinriktade tänkande som skapar det fiktiva behovet av starka ledare behöver brytas till förmån för ett mer cirkulärt och hållbarhetsinriktat tänkande. En annan syn på ledare är vad Sverige och världen behöver.

Det finns de som hävdar att manligheten behöver återupprättas och att riktiga män är tysta, kör stora snabba bilar, är konkurrensfokuserade och äter kolgrillat kött. Jag tror precis tvärtom. Män är lika mycket människor som kvinnor är och alla är lika mycket beroende som del av livet på jorden. Det är inte genom att springa ut i skogen och jaga eller bygga hyddor eller genom att konstruera rymdraketer för att upptäcka och kolonisera andra planeter som våra gemensamma problem löses, det är just det sättet att tänka och agera som försatt oss i de problem vi nu har att hantera. Manligheten är kommit till vägs ände och har helt tappat det. Kvinnligheten behöver omvärderas, för allas skull.

Som tur är krävs det ingen revolution eller några radikala reformer. Liksom i filmen Pretty Woman räcker det att tänka i na banor och byta perspektiv. Istället för att erövra eller försvara kan man med enkla medel börja förvalta. Istället för att effektivisera för att öka vinsten kan man öka marginalerna och skapa luft i systemen för att sänka alternativkostnaderna som varje beslut alltid innebär. Det är inte fler brandmän som behövs på sikt, utan förebyggande åtgärder. Det kommer att kosta, men den kostnaden är mindre än kostnaderna som vi nu tvingas ta för att lösa de akuta problemen.

Synen på underhåll och förvaltning behöver förändras och bli mer uppskattande, ju förr desto bättre. Som tur är finns det gott om högt utbildade, ofta överkvalificerade och enormt dugliga KVINNLIGA ledare som söker mandat för just en sådan politik. Så länge synen på ledare sammanfaller med rådande syn på manlighet kommer föreställningen om maskulinitet att stå i vägen för den hållbara utveckling som behövs.

Den tragiska men konkreta sanningen om manligheten är att dess enöga lösning på samhällets och jordens problem är att bygga rymdraketer och kolonisera andra planeter; det vill säga hålla fast vid den omnipotenta övertygelsen och flytta problemen istället för att ändra synsätt och acceptera att projektet är dött och borde begravas.

Godtycklighet är inte samma som relativism

Idag får jag allt mer sällan tillfälle att föreläsa om kunskapsteori. Det är trist, för det var inte bara de roligaste och även för mig mest lärorika föreläsningarna, jag anser fortfarande att de var och är absolut viktigast. Utan insikt om och förståelse för KUNSKAP kan den högre utbildningen aldrig bli HÖGRE. I dagens resultat- och produktionsfixerade (hög)skola blir den intellektuella utvecklingen eftersatt, och det gör att samhällets generella analytiska och kritiska förmåga på sikt riskerar att utarmas. Det är allvarligt, för i samma stund som kunskap uppfattas som fakta ligger fältet fritt för alternativa fakta och banas väg för kunskapsresistens. Den utvecklingen kan inga kurser i källkritik i världen råda bot på. Kunskap är något annat än fakta och lärande handlar aldrig endast om att inhämta och bearbeta relevant information.

Det studenterna hade störst problem med var att förstå skillnaden mellan godtycklighet och relativism. Och den svårigheten sprider sig nu som en löpeld i samhället (om uttrycket tillåts i dessa dagar, av både bränder och klimatförnekelse, vilket är en illustration så god som någon av att dessa saker hänger ihop) och visar sig på olika sätt. Trump lanserade sina alternativa fakta, Åkesson hävdar att det är känslan som räknas och när företrädare för näringslivet går samman med naturvetenskapligt skolade forskare målas inte sällan upp ett hot från postmodernismens förmenta relativism. När jag tar del av nyheter och uppdaterar mig på vad som händer på sociala nätverk idag får jag flashbacks till föreläsningarna om kunskapsteori.

Utgångspunkten för kulturvetenskapen är att alla BENÄMNINGAR initialt är godtyckliga, att ordens betydelse är resultatet av ett slags överenskommelse. Stol hade till exempel lika gärna kunnat heta bord, och bord hade kunnat heta soffa, och soffa hade kunnat heta fåtölj, och så vidare. Detta påpekande ska och får inte missförstås som att benämningarna när de väl etablerats är relativa. Alla innebörder som rör kultur och mellanmänsklig interaktion är föränderliga och kontextuella; alltså mer eller mindre godtyckliga. Det är inte samma sak som relativism eller att anything goes.

Verkligheten är som den är, men eftersom sanning är ett ord, det vill säga en (av människor skapad) artefakt, är ORDET godtyckligt. Sanning kan BETYDA olika saker, beroende på inom vilken kontext det används. Där och då, inom ramen för ett specifikt sammanhang, är ordet emellertid inte godtyckligt eller relativt. Därav missuppfattningen.

Det är lätt att göra sig löjlig över postmodernisters texter, särskilt om man plockar passager ur sina sammanhang och presenterar dem som representativa för författarens åsikter. Jag blir lika beklämd varje gång jag ser exempel på det, för jag ser och förstår hur lite hen som säger sig försvara sanningen egentligen vet och hur lite hen bryr sig. Genom att i sin helhet avfärda eller okritiskt och orättvist kritisera postmodernismen visar man paradoxalt nog prov på just den relativism som man säger sig vara motståndare till. Och det gör man eftersom man inte förstår eller bryr sig om skillnaden mellan godtycklighet och relativism.

Kulturvetare forskar om hur mening och betydelse uppstår och förändras, och den kunskapen är viktiga idag. Ingen tjänar på att kulturvetare förlöjligas eller att kunskapen som finns inom humaniora kritiseras. Positivismen ger oss säkra svar, och det ska vi vara tacksamma för, det är viktig kunskap som produceras där. Kulturvetare leder inget i bevis. Humaniora forskar om andra aspekter av samhället och mänskligt liv. Utan förståelse för hur mening uppstår och förändras och utan (kultur)analytisk kompetens och kritisk förmåga finns en stor risk att även sanningen i praktiken blir relativ. Orsaken till det är makt och dess relation till kunskap. Om man som många positivister gör, det vill säga utgår från att makt inte har med kunskap att skaffa gör man sig blind för en rad viktiga aspekter av verkligheten; man väljer att leva i förnekelse och skjuter på budbäraren. Och just den förnekelsen, den okunskapen och ignoranta inställningen till kulturens betydelse för meningsskapande utnyttjas av populister och maktfullkomliga ledare.

Postmodernismen förfogar över metoder att undersöka hur kunskap blir kunskap och hur mening uppstår och förändras. Kultur är en del av både verkligheten och vetandet. Forskning är en mänsklig verksamhet, med alt vad det innebär. Därför behövs humaniora också, och den som hävdar något annat eller skyller samhällsproblemen på postmodernismen är den verklige relativisten, även om hen inte inser detta. Mening är per definition godtycklig och föränderlig och ignorerar man det banar man väg för just de problem man med sanningens hjälp säger sig vilja förhindra.

ADHD-dagboken: Mellan kroppens materialitet och medvetandets virtualitet

Jag skriver för att lära känna mig själv och för att dela med mig. När jag skriver får jag syn på tankarna jag bär på och kan modifiera och utveckla dem. Skrivandet handlar både om att lära och om att sprida tankar; kunskapen uppstår i processen, mellan elementen som interagerar. Att skriva offentligt handlar om att både skapa och vara med i en berättelse, utan början eller slut. Och det är så jag ser på mig själv också, på den jag är och hur jag fungerar. Det var också genom att lyssna på andras berättelser som jag upptäckte att diagnosen ADHD stämmer in på mig, och insikten har hjälpt mig att förstå och hantera den jag är. Jag skriver för att visa dels att ADHD inte (bara) är ett handikapp, dels för att hjälpa andra med liknade erfarenheter att förstå och hantera det som händer inom och med dem. Människoblivandet är inte en autonom process, den är kollektiv. Människa blir man tillsammans med andra och inom ramen för kulturella sammanhang.

Livet har lärt mig att jag sällan passar in och jag har tvingats inse att jag inte är kollektiv. Med sorg har jag insett att trots att jag värnar det sociala känner jag mig väldigt ofta obekväm tillsammans med andra. Orsaken till att det blir så är inte att jag ogillar sällskap eller människorna jag är med; det handlar istället om att jag har svårt att vara närvarande. Kroppen är där men medvetandet vandrar och kan inte låta bli att fara iväg i associationer. Jag längtar bort när jag är hemma och hem när jag är borta. Gräset är inte grönare på andra sidan, men det har alltid känts så; kanske just eftersom "andra sidan" är virtuell och därmed rymmer mer än den begränsade plats som kroppen och det som är här och nu utgör. För mig är det som om kroppen inte räcker till eller rymmer allt som finns och uppstår inom den. Jag lever i en begränsad materialitet som ständigt riskerar att svämma över av känslor, tankar, infall och kroppslig rastlöshet. Den eller det som är jag ryms liksom inte på insidan av kroppen.

Jag har förlikat mig med tanken på att jag aldrig kommer att hinna med att göra och realisera allt jag i stunden kommer på och vill. Det tog tid att nå fram till den insikten, men väl där infann sig ett relativt lugn och en ro. Jag har lärt mig acceptera det jag måste och arbetar ständigt på att förändra det jag kan.

Vardagen och livet handlar om att ständigt sortera och värdera alla intryck och infall. Det är där, mellan världens begränsade materialitet och medvetandets oändliga mångfald som jag blir till och mitt liv utspelar sig. Lugn och ro är ett relativt begrepp; för mig handlar det om att jag får vara den jag är och hantera mina förutsättningar på mitt sätt. Även om jag är lojal och håller mig till det jag lovat vet jag att jag kan uppfattas som opålitlig, just eftersom jag hela tiden modifierar mina åsikter och har lätt för att byta uppfattning i ljuset av bättre fakta och goda argument. Kanske har det med den jag är och hur jag fungerar att göra? Jag har alltid haft lätt att anpassa mig till nya och väldigt olika typer av sammanhang; jag känner mig hemma omgående med många olika människor eftersom de tilltalar olika delar det virtuella jag som kroppen rymmer. Det skulle kunna uppfattas som att komma hem, och jag föreställer mig att den som rymmer lika mycket på utsidan som på utsidan (om nu någon känner så?) upplever det så. Fast jag blir snart rastlös och tankarna vandrar, mina olika virtuella delar och aspekter behöver alla få bekräftelse och jag har ännu inte funnit ett sammanhang där både kroppen och medvetandet passar in.

Inspiration är min drivkraft och kreativitet är en effekt eller konsekvens av hur jag är och fungerar. På utsidan ser jag ut som alla andra, men på insidan liknar jag ett kalejdoskop och minsta lilla förändring eller skiftning i omgivningen gör att jag ser nya saker och kommer på olika lösningar. Hela tiden uppstår nya flyktlinjer i mitt inre och bloggen hjälper mig dels att sortera, dels bevisar den och dess varierande innehåll att jag kan hålla liv i och utveckla många olika processer parallellt. Bloggen är virtuell och därför ryms fler delar och aspekter av den eller det jag är här på nätet än i kroppen. Kanske det kan förklara det faktum att jag är på god väg att skriva min 3700de bloggpost. Genom att lära känna kulturen omkring mig lär jag känna mig själv och för varje ny insikt ser jag flera nya möjligheter och förstår jag vad som behöver modifieras av det jag hållit för sant tidigare.

Jag och andra som är och fungerar på liknande sätt behövs också i samhället; det är detta som är huvudbudskapet i denna post och övriga i den serie poster som jag valt att döpa till ADHD-dagboken. När normerna i samhället krymper kommer allt färre att rymmas på insidan, och allt fler kommer att känna sig utanför. Det är olyckligt och helt onödigt eftersom samhället inte är lika begränsat som kropparna som människorna lever sina liv i. Normer är virtuella och dess innehåll bestäms kollektivt. Kulturen är större och rymmer mer mångfald än enskilda individer och det kan och bör utnyttjas för att få fler att känna sig hemma; alla tjänar på det eftersom ingen människa klarar sig på egen hand.

A working class hero

Även om jag detta år kände mig mer landad och i fas med ledigheten när semestern började, än på många år är det ändå först nu som jag verkligen känner att kroppen kommit i ro på riktigt. Varje år blir detta till en påminnelse om hur ohållbar arbetslivets organisering är, för jag är på inget sätt ensam. Försöken att effektivisera intellektuella yrken och uppgifter för att sänka kostnaderna leder till sämre resultat och ökad risk för ohälsa, i alla fall på sikt. För en (högst osäker) ekonomisk vinst säljer samhället ut medborgarna; det finns ingen konspiration eller någon ondskefull lobby som agerar cyniskt, det är kulturen som vi alla både påverkar och påverkas av som får den effekten. Vi förgör oss tragiskt nog själva i en destruktiv konkurrens om relativa fördelar, vilket på sikt riskerar leda till att den gemensamma kakan minskar och alla måste kämpa ännu mer för att inte få det sämre, samtidigt som en drastiskt krympande grupp av tursamma individer i toppen av pyramidspelet blir allt rikare, till priset av isolering och ensamhet som riskerar att leda till paranoida vanföreställningar riktade mot allt och alla som skulle kunna hota deras rikedomar. Ingen tjänar alltså på att vi lever och agerar som vi gör, alla får det sämre.

Sitter på ett tåg och skriver. Där finns det tid och möjlighet att tänka tankar till slut. Har länge funderat på att skriva om en låt som jag tycker har ett patos som saknas idag, i den genomkommersialiserade, supereffektiviserade och destruktiva (vilket inte minst Tim Berglings tragiska självmord visat) populärkultur. Tänker på John Lennons A working class hero, som jag har för avsikt att tänka om och med här på resan norröver.

As soon as you're born they make you feel small
By giving you no time instead of it all
Till the pain is so big you feel nothing at all

Den som aldrig har tid att tänka tankar till slut påtvingas en känsla av otillräcklighet, en känsla av litenhet. Med tiden trubbas man av, och tröttheten som leder till illusionslöshet, får allt fler att känna allt mindre. Kanske kan detta vara en ledtråd till SDs och Trumps framgångar? När allt fler känner sig allt mindre värda och ingen har tid att reflektera växer ett känslokallt samhälle fram. Jag ställer dock inte upp på tanken att they i de inledande textraderna skulle handla om någon, jag ser det snarare som en effekt av kulturen. Det är vi som gör detta mot varandra, och därför är det viktigt för alla att se och förstå vad våra grundläggande antaganden och det vi vant oss vid att ta för givet och därför inte ifrågasätter får för konsekvenser.

A working class hero is something to be
A working class hero is something to be

Alla som arbetar är arbetare; om fler kunde förmå sig själva att inse detta och arbeta kollektivt för en förändrad syn på arbete, skatt och vad samhället är skulle hjältedåd kunna uträttas. Fler skulle kunna få det bättre tillsammans genom att inse och acceptera att alla är arbetare som sitter i samma båt. Chansen för det ökar i alla fall om vanliga människor slutar konkurrera med varandra om anställningar på en stadigt krympande arbetsmarknad. Den arbetarklasshjälte som jag väljer att tolka det som att texten handlar om är ett kollektivt fenomen, det är alla vi tillsammans, inte en avgränsad grupp i botten av samhällspyramiden. Eftersom snart sagt alla påverkas negativt under nuvarande förhållanden på arbetsmarknaden är det mer gemenskap och fler samtal som behövs. Debatt och individfokus är konsekvenser av brist och problem, inga lösningar. Vi är våra egna fiender.

They hurt you at home and they hit you at school
They hate you if you're clever and they despise a fool
Till you're so fucking crazy you can't follow their rules

Kulturen växer fram mellan oss människor och därför är alla medskapare av den samtidigt som alla är  offer för den. Det finns ingen ondskefull liten grupp av listiga ledare och ingen lobby som planterar tankarna i huvudet på individerna, problemen vi ser överallt är vi själva genom vårt sätt att tänka och agera i vardagen skapare av och offer för. Det är inte deras (vem eller vilken grupp människor det nu är man ser som hot) fel, utan vårt eget.

A working class hero is something to be
A working class hero is something to be

Om fler såg sig som arbetare eller i alla fall fokuserar mer på det som förenar oss människor än det som skiljer oss åt, skulle hjältedåd kunna utföras. Även om det är lättare sagt än gjort är ett anat samhälle alltid möjligt, om och när tillräckligt många människor agerar gemensamt för att uppnå samma mål. Det motsatsen till härska genom att söndra. När människor vänder sig mot varandra och börjar konkurrera blir alla fiender i ett allas krig mot alla där ingen kan bli vinnare, där alla kämpar om att i alla fall inte få det sämre än grannen. Inser vi det kan hjältedåd uträttas, gemensamt.

When they've tortured and scared you for twenty-odd years
Then they expect you to pick a career
When you can't really function you're so full of fear

Dagens ekonomiserade skola som säljs in med slagordet valfrihet, där alla förväntas producera resultat, lär den uppväxande generationen vad som gäller och förväntas av en på arbetsmarknaden. Från allt tidigare år förväntas allt yngre människor och samhällsmedborgare konkurrera med varandra i klassen på samma sätt som skolorna konkurrerar med varandra. Det sägs att konkurrens leder till och driver utvecklingen mot allt bättre kvalitet till allt lägre pris, fast inget talar för detta och trots att erfarenheten säger något annat, fortsätter utvecklingen. Rädslan och känslan av att hoten ökar växer och driver på processen.

A working class hero is something to be
A working class hero is something to be

Frälsningen kommer inte från är inte någon, den skjuts på framtiden av oss själva genom att vi väljer att se mer till och värna mitt eget än till det gemensamma. Alla kan inte bli vinnare, men allt och alla kan få det bättre genom att arbeta gemensamt för varandra istället för att söka individuell lycka och njutning.

Keep you doped with religion and sex and TV
And you think you're so clever and classless and free
But you're still fucking peasants as far as I can see

Utvecklingen kan och kommer att fortsätta så länge som majoriteten är övertygade om att just de är bättre än alla andra, så länge jag och du tänker mer på vår egen lycka än den gemensamma tryggheten. Tänk om tron på det klasslösa samhället i själva verket är ett tecken på att alla dels är arbetare, dels varandras fiender? Tänk om!

A working class hero is something to be
A working class hero is something to be

En kulturförnekande kultur är fortfarande en kultur brukar jag säga. Kulturen finns överallt och både påverkar och påverkas. Kulturvetenskaplig forskning handlar om att visa det, som jag ser det är det humanioras viktigaste uppgift att bjuda motstånd mot allt negativt som människor gör med och mot varandra.

There's room at the top they're telling you still
But first you must learn how to smile as you kill
If you want to be like the folks on the hill

Alla vill vara och leva som de rika, därför konkurrerar vi med varandra. Paradoxalt nog blir förlorarna fler och vinnarna färre, de rika blir rikare, inte för att den gemensamma kakan växer utan för att den krymper. Om bara de rikaste av de rikaste får det bättre är det inte medelklassen som växer utan arbetarklassen som ökar. Arbetslivet förändras och det är inte känslan som räknas, rikedom och klass är relativa begrepp och samhället är alla vi tillsammans.

A working class hero is something to be
A working class hero is something to be 

If you want to be a hero well just follow me
If you want to be a hero well just follow me

Me vill jag se som vi. Det är varken John Lennon eller någon annan man ska följa, det är vi som behöver skapa ett bättre samhälle för alla tillsammans. Genom att arbeta gemensamt kan hjältedåd uträttas. För att bli en hjälte kan man inte följa med någon eller något, man måste agera kollektivt och skapa något nytt. Alla kan, ingen tvekan om det, men för att förstå hur och varför krävs kunskap, kritisk analytisk förmåga samt tid att tänka efter och gemensamma ansträngningar.

Berättelsers förförande makt över tanken

Det framstår som allt viktigare att förstå berättelsers betydelse för den kultur som utgör klangbotten till samhället och allt som tas för givet i vardagen. När allt förändras allt snabbare och det sällan finns tid att tänka efter blir det svårare att minnas och förstå alla narrativa fragment som flimrar förbi, särskilt om dessa fragment passar in i en större berättelse som man känner igen och begriper. Det som skaver kan då uppfattas som ett problem, trots att det är sant och fungerar, om än inte inom ramen för den övergripande berättelsen som tas för givet av majoriteten.

Ett sätt att se på och förstå populismens framgångar är att inse att det handlar om att underblåsa olika berättelser som finns ute i samhället; berättelser som ofta handlar, dels om hur dåligt det är i vårt land, dels om varifrån hotet kommer, dels om ett idealt folkhem som fanns en gång och som ska återupprättas. När berättelsen lanserats och fått fäste ute i samhället bland medborgare som av olika anledningar faller för lockelsen och ansluter sig till rörelsen blir berättelsen självgående och skaparna kan ta ett steg tillbaka, om de nu inte, vilket är vanligare, knyter an till äldre berättelser. Populism handlar det om eftersom det inte spelar någon roll ifall berättelsen är sann eller ej, upphovsmännen vet att när den väl etablerats och blivit del av det allmänna medvetandet kommer den att tas på allvar och ställas mot andra berättelser.

Striden står inte mellan berättare och sanningssägare. Religioner är i grund och botten berättelser, liksom för övrigt även vetenskapen. Det handlar ytterst om att övertyga andra om att man har rätt och bör lyssnas på, det handlar om makt, och den insikten behöver uppmärksammas mycket mer än vad som är fallet idag. Sanningen är ett slags berättelse om sakernas tillstånd som ateister ställer mot bibelns berättelser. Objektivitet är ett ideal, men framförallt eftersom subjektivitet är mer problematiskt. Objektivitet är väldigt svårt att uppnå i realiteten och ännu svårare att garantera och kontrollera. Utan förståelse för berättelsers förförande kraft och dolda makt blir det svårt att bekämpa populism och fundamentalism, som jag menar är de verkliga hoten. Om allt ses som berättelser tvingas alla närma sig varandras verklighetsbeskrivningar och narrativa grundstrukturer på ett mer analytiskt och kritiskt sätt än idag. Kampen om kunskapen och den långsiktiga hållbarheten handlar inte om hur man uppnår neutralitet och objektivitet, utan om vilka berättelser som fungerar och vilka som inte gör det. Hur man än tänker och agerar kommer det ytterst att vara olika berättelser som ställs mot varandra. Och det räcker därför inte att bara hoppas på att sanningen ska utkristallisera sig, det kommer den inte att göra eftersom även sanningen är ett narrativt element i en grundläggande berättelse om vetenskap.

Kunskap inte samma sak som sanning eftersom alla fakta går att tolka på fler än ett sätt. Realister är inte mer förankrade i verklighetens realiteter än någon annan, det är ofta bara ett retoriskt knep för att framställa sin egen berättelse i bättre dager än motståndarens. Problemet är således inte själva berättelserna utan maktanspråken som knyts till berättelserna och kampen om tolkningsföreträde. Den vars grundläggande narrativ får genomslag kommer att FRAMSTÅ som mer trovärdig eftersom hens berättelse ser ut att dels hänga samma mer, dels passar nya bitar som efter hand adderas till berättelsen bättre in i grundstrukturen än element som skaver, även om delarna var för sig fungerar. Verkligheten är komplex, inte kompliceras. Det är detta man måste förstå och bli bättre på att hantera.

Kultur är i grund och botten berättelser vars grundton och underliggande logik tilltalar olika människor olika mycket. Utan förståelse för detta blir det svårt att förstå värdet med samtal om komplexiteten på övergripande nivå, vilket banar väg för debatter om detaljer. Vissa berättelser är mer framgångsrika än andra, men framgången bygger alltid mer på känsla än på fakta.

Några exempel på narrativa element i en väldigt framgångsrik berättelse är den amerikanska konstitutionen som tillsammans med den amerikanska flaggan och nationalsången Star spangled banner tillsammans bygger upp en lockande berättelse om The land of the free. Den berättelsen bygger på känsla och drömmar och den övertrumfar enkelt alla fakta som säger något annat. Därför kan Trump agera som han gör utan att förlora makten om ämbetet. Människor vill drömma och offrar ibland inte bara sanningen, utan även sin egen och sina barns hälsa och samhällets långsiktiga hållbarhet för att slippa överge drömmen om hur man anser att det borde vara. Trumps framgångar handlar om att han förstått detta och agerar i enlighet med den logiken.

Det är inte berättelserna eller drömmarna som är problemet, eftersom även vetenskapen är ett slags berättelse handlar det egentligen heller inte om vad som är sant eller ej utan om vad som fungerar. Och det har visat sig att människor de facto, ensamma likväl som tillsammans, kan leva länge på förhoppningar, drömmar och även rena lögner. Vägen mot en väl fungerande demokrati och långsiktig hållbarhet måste därför byggas på förståelse för kraften i och kompetens att hantera berättelser.

Det som oroar mig är att helt andra berättelser idag vinner mark och sprids; berättelser som talar mer till egot än till gruppen eller mänskligheten. Att bli rik är en egoistisk dröm, inte en allmängiltig vision som fungerar som grund för långsiktigt hållbar samhällsförvaltning. Problemet är att det inte spelar någon roll att den drömmen faller på sin egen orimlighet eftersom bara ett yttest begränsat fåtal kan bli rika. Det ligger i sakens natur att rikedom är ett relativt mått. Den drömmen och berättelserna som bygger på den blir därför till ett slags gift som förstör chanserna att arbeta långsiktigt med hållbarhet och för att värna demokratin. Under sommarens VM i fotboll och annars också översköljs vi av en aldrig sinande ström av ny reklam för olika nätkasinon, för Trisslotter och inte minst Postkodmiljonären, som cyniskt nog försöker sälja in sitt budskap om att just du kan bli ofantligt rik genom att skapa en berättelse om att verksamhetens mål är välgörenhet. Att påpeka att berättelsen är osann är inte ett verksamt vapen mot den här typen av berättelse, det visar Trumps och SDs framgångar tydligt.

Även om aktörerna bakom Postkodmiljonären försöker går det inte eller är det i alla fall svårt att skapa verkligt framgångsrika berättelser, berättelserna som berör och mobiliserar skapades oftast för länge sedan, eller växte fram ut äldre berättelsekomplex. Det finns ett slags inbyggd fördröjning i alla berättelser. Det handlar INTE om storytelling eller paketering och vägen fram är inte att lära sig hantera berättelserna eftersom det är ett tveeggat svärd som lika gärna kan riktas mot en själv eller det goda man försöker åstadkomma med kunskapen och kompetensen. Sanningen och källkritiskt granskade fakta biter inte på känslor och alternativa fakta av den enkla anledningen att det i båda fallen handlar om BERÄTTELSER. Först när vi förstår detta kan vi försöka finna andra sätt att arbeta med och försöka förstå hur ett HÅLLBART samhälle skulle kunna byggas från grunden och med utgångspunkt i en berättelse som fungerar och leder till det samhället behöver.

Berättelser inspirerar och får människor att skapa något större än sig själva, tillsammans. På gott och på ont. Det går inte att komma ifrån. Berättelserna kommer inte att försvinna och vi gör därför bäst i att inte förneka dem och deras betydelse. Vad som behövs är förståelse, dels för berättelsernas existens, dels för dess funktion i vardagen och deras roll i skapandet av kultur. Om det ska satsas på något är det på utveckling av kompetens att analysera och möjlighet att samtala. Det behövs kollektiv förmåga till kritisk granskning och förståelse för komplexitet; eller, kort sagt, mer humaniora. För att bygga ett långsiktigt hållbart samhälle behövs en skola och en utbildningspolitik som har bildning som mål istället för olika typer av mätbara resultat. En skola som säljs in med hjälp av andra berättelser än dagens, som talar till individens egoistiska önskan om valfrihet och höga betyg. Kunskapen måste placeras i centrum. Det är inte effektivitet som leder till insikterna som krävs, utan samtal, kritisk analys och tid att tänka efter. Det är inte svar och lösningar som behövs, utan andra sätt att närma sig problem och nya sätt att ställa frågor och arbeta för hållbarhet.

Normer om mat (och annat)

Förra hösten började jag ändra mina matvanor på ett mer systematiskt och genomtänkt sätt, med stöd i ny forskning om tarmbakteriernas betydelse för kroppen och hälsan. Det verkar allt mer uppenbart att mikrobiomet samverkar med kroppens eget DNA på fler och mer genomgripande sätt än man tidigare trott; därför bestämde jag mig för att ta hand om och vårda bakterierna i tarmsystemet. Det är ett antal år sedan nu som jag drog ner på min köttkonsumtion, dels av rent egoistiska hälsoskäl, dels av etiska och miljömässiga skäl; men det var när jag läste en artikel om resistent stärkelse, provade att äta detta (först åt jag rå potatis om dagen, men sedan började jag blanda en tesked i vatten, vilket smakar bättre och är lättare att få i sig) som jag verkligen märkte en tydlig förbättring. På bara några dagar upplevde jag ett lugn i magen, som sedan dess hållit i sig. Förr åt jag ofta Losec, men det har jag helt slutat med. Den omedelbara och tydliga effekten peppade mig att fortsätta, dels att läsa mer, dels att experimentera med maten.

Insikten om kolhydraternas koppling till låggradig inflammation i kroppen, vilket i sin tur kan kopplas till en lång rad välfärdssjukdomar -- metabolt syndrom, hjärt- kärlsjukdom, demens liksom tarmproblem och allergier -- öppnade upp en helt ny värld. Jag har alltid varit intresserad av och hängt med i forskningens rön och har tänkt på vad jag ätit, men suget efter vissa saker har ständigt satt käppar i hjulet, jag har aldrig varit är inte heller idag någon fanatiker och följer inte någon diet. Jag söker kunskap och testar insikter i praktiken, liksom jag alltid gjort. Det är bara det att ifråga om maten har det inneburit så mycket positivt på så många olika håll. Och det kommer ny kunskap hela tiden.

Länge var jag en hängiven köttätare och tanken på att aldrig få äta korv och bacon kändes omöjlig. Sedan unga år har tanken på chips fått det att vattnas i munnen på mig, och så fort det lanserades en ny sort eller smak var jag tvungen att prova. Pasta var min absoluta älsklingsrätt som jag fortsatte äta tills magen sa stopp, trots att jag fortfarande var sugen. Socker och sötsaker jag visserligen ätit, men sällan varit sugen på. En nybakad fralla med smör och ost däremot, fick mig att känna lycka. Idag undviker jag bröd och håller nere konsumtionen av kolhydrater. Jag trodde det skulle vara en uppoffring, men det är det inte. Att undvika socker var enkelt och kändes bra redan från första stund, medan suget efter chips och pasta klingat av successivt.

Idag är jag varken sugen på korv eller bacon, chips äter jag allt mer sällan och bara lite åt gången. Gränslösheten ifråga om intag av, till exempel pasta har klingat av och hungern har även förändrats. Jag har upptäckt att det finns två olika sorters hunger och lärt mig skilja dem åt: hedonistisk hunger och homeostatisk hunger. Hedonistisk hunger handlar om det oemotståndliga sug efter viss mat (pasta, chips och godis) som jag känt av men som tur är alltid kunnat kontrollera. Homeostatisk hunger handlar om vad kroppen behöver och är en mycket mer smygande känsla, som går att leva med. Omläggningen av kosten fick den effekten att den hedonistiska hungern i princip försvann, vilket gör det enklare att kontrollera vad jag stoppar i mig. Jag har slutat småäta. Några gånger i veckan kör jag periodisk fasta genom att äta innan fyra på eftermiddagen och sedan vänta till närmare 12 dagen efter innan jag äter igen. Det är bra för bakterierna och tarmslemhinnan. Utan kaffe går det inte, men jag känner dock ingen nämnvärd eller i alla fall ingen plågsam hunger. Jag mår väldigt mycket bättre på en hel massa olika och ibland oväntade sätt. Magen är stabilare, jag drabbas av färre och lindrigare förkylningar, humöret är stabilare och idag är jag dessutom mycket mer stresstålig än tidigare.

Utan att tänka särskilt mycket på det och helt utan uppoffring avstår jag idag helt från socker och undviker bröd, pasta och ris. Jag äter bara kött i undantagsfall och försöker dra ner på kolhydraterna. Jag äter mycket bönor, linser och olika sorters grönsaker. Vegan kanske jag blir med tiden, men än så länge äter jag ägg och unnar mig ost och smör, även om olivolja är det jag använder mest. Det verkar inte finnas någon forskning som ger stöd åt hypotesen att fett är farligt -- tvärtom verkar det finnas välgrundade misstankar om att dagens kostråd leder till ökad fetma och försämrad folkhälsa -- så jag snålar inte med smör eller majonäs, vilket bidrar till ökad mättnadskänsla och minskat sug. Just det är vad jag egentligen ville skriva om, föreställningarna om mat och dess effekter. Så länge jag minns har jag fått höra att fett är farligt och socker är onyttigt, vilket det inte verkar finns något vetenskapligt stöd för. Däremot finns det gott om studier som indikerar att socker är farligt och (allt för mycket) kolhydrater är skadligt för hälsan eftersom det ger upphov till och eldar på inflammationer i kroppen. Föreställningen om att fett är farligt var det största hindret att övervinna i min omställning av maten, och även om jag omgående kände hur mycket bättre mådde och dessutom, som en bonus såg hur kilona rasade (sedan i julas har jag långsamt men stadigt tappat närmare sju kilo). Kulturens makt är stor, det visste jag, ändå förvånas jag över dess verkan.

Min förändring av kosten är liten, men den har fått konsekvenser även för mitt sociala liv. Normernas makt är liksom kulturens stor. Vi människor påverkar varandra genom att leva i enlighet med det vi lärt oss ta för givet. Även små förändringar i det tysta, som att lägga om kosten och sluta äta sådant som utgör norm i dagens matutbud, går inte obemärkt förbi. När man avstår från vissa saker ger det upphov till frågor och ibland misstänksamhet; som om jag utgjorde något slags hot bara genom min närvaro. Jag har fått vänja mig redan tidigt i livet vid att uppfattas som konstig, så det är inget stort problem. Fast jag förstår hur svårt det kan vara att ändra sina matvanor, även om hälsovinsterna är snabba och tydliga och suget efter onyttigheter minskar.

Mat handlar inte bara om individuell överlevnad. Mat är kultur och det finns tydliga normer för vad, hur och när man ska äta. Kollektivets tysta makt är stor. Dessutom är maten del av det ekonomiska systemet. Jag vet inte hur stor reell makt socker- eller köttindustrin faktist har, men i kombination med rådande normer och inom ramen för vår västerländska kultur leder allt sammantaget till att det växer fram hinder som den som vill värna sin hälsa eller leva mer etiskt och klimatanpassat måste övervinna. Dessutom tjänar läkemedelsindustrin enorma summor på välfärdssjukdomarna, så utifrån deras perspektiv finns inga incitament att sprida kunskap om förebyggande åtgärder. Lägg därtill insikten om att det är svårt att driva poltik med utgångspunkt i alternativkostnader, så blir det uppenbart vilka utmaningar samhället står inför.

Min ledare vs Vår demokrati

Efterfrågan på stark och handlingskraftig ledare som skapar resultat som ligger i linje med hur jag tänker och vad jag anser behövs är en kollektiv variant av egoism och girighet. Innan Donald Trump valdes till president var det många som ansåg att en företagsledare skulle passa som president; eftersom företagsledare är bra på att generera vinst och att få saker och ting gjorda. Efter två år med Trump kan man utvärdera hans insatser. Han är och har alltid varit bra på att lova runt och hålla tunt, vilket präglat hans presidentskap. Och han producerar resultat, han: twittrar, skriver presidentordrar, avskedar medarbetare, jagar immigranter och håller osammanhängande, självförhärligande tal, samt har dragit igång ett handelskrig med Asien och Europa; men särskilt mycket POLITISKA resultat åstadkommer han inte, om man inte räknar försöken att bryta upp det som Obama genomförde. Jag vet inte hur många amerikaner som idag är nöjda med sin president, men de rika som får skattesänkningar och företagen som gynnas av hans poltik har mer att vinna på att vara tysta än på att höja sina röster. Man kanske inte tycker om Trump och man är möjligen kritisk till hans uttalanden, men eftersom han är deras ledare sitter man stilla i båten.

Det är en riskabel utveckling. Om och när synen på politik allt mer liknar synen på aktier som går upp eller ner och som genererar vinst eller inte, kommer efterfrågan på en stark ledare som för MIN talan att öka. Om och när politikens uppgift anses vara att ge mig det JAG vill ha och anser mig behöva, ger man efter för människans inneboende egoism och girighet. Om den dominerande bilden av samhället är att det består av ett avgränsat VI med nedärvda eller förtjänade och villkorade privilegier som ska skyddas mot en hotfull, diffus och obestämbar massa av alla andra som kommer utifrån och vill snylta på VÅR välfärd, växer behovet av en stark ledare fram. Min ledare, som värnar mina intressen och som skyddar mig mot hoten som jag upplever. Poltik handlar mer än de flesta om psykologi, och en annan effekt som också går att iaktta är att om man skäms för att man valde en ledare som inte lever upp till förväntningarna är det lätt att man döljer skammen genom att offentligt agera med ännu mer entusiasm.

Det är så som demokratin undermineras; genom att medborgarna använder sina demokratiska rättigheter för att få det man vill ha, istället för att höja blicken, vidga perspektivet och reflektera över vad SAMHÄLLET behöver, idag och på lite längre sikt. Samhället är vårt att förvalta GEMENSAMT, vilket företagsledare som endast ansvarar inför aktieägarna är dåliga på. Det är egoismen och girigheten som utgör hotet och som behöver belysas och diskuteras. När Miljöpartiet lägger fram förslag vars syfte är att värna miljön för framtida generationer behöver förslagen bemötas med intellektuella argument, inte med känsloargument som förklätts till "vetenskap". Man kan och får tycka vad man vill om förslag som värnar demokratin och samhällets långsiktiga överlevnad, men om magkänslan tillåts styra poltiken är vi ute på ett sluttande plan.

Vår gemensamma demokrati behöver värnas kollektivt, annars löses den upp i atomer och försvinner; därmed försvinner även allt det vi vant oss vid att ta för givet. Vår demokrati skapar förutsättningar för fler och olika människor att leva sina liv i enlighet med sina drömmar och sina respektive olika sätt att tänka. Vår demokrati kräver kollektiv omsorg om det som är gemensamt. Mångfald är en förutsättning för hållbarhet, och därför är alla tankar som bottnar och går att härleda till individers egoism och girighet, alla tankar på vi och dem, att utgöra ett hot mot samhället som vi lärt känna det. Hotet mot vår demokrati kommer inte utifrån, det kommer inifrån, dels människor, dels grupper. Egoism och girighet anses med rätta vara dödssynder, inte bara för dig och för mig, utan för alla och även för demokratin.

När Jimmi Åkesson, som lanserar sig själv som din och min ledare, som en sverigevän, säger att det är känslan som räknas, eller när han ställer pensionärer mot invandrare, söker han stöd för sin politik i människors psykologiska och allt annat än rationella inre. Han säger att han tar oron på allvar, din och min oro. Han lanserar sig själv som din och min ledare. Vår demokrati och den livsnödvändiga mångfalden vill SD att vi ska se som ett problem eftersom det ökar deras chanser att likt Trump eller företrädarna för Brexit, få makten. En poltik som bygger på känslor är per definition kortsiktig och eftersom känslor inte syns på utsidan både bygger den på och banar väg för egoism och girighet. Det vore en katastrof för demokratin.

Det är skillnad mellan politiker som TALAR om ansvar, och politiker som faktiskt försöker ta ansvar. Skillnaden handlar om hur man ser på demokrati. Den politiker som lanserar sig själv som handlingskraftig och ansvarsfull talar till DIG och till MIG, det är oss hen söker stöd från, i sin personliga jakt på ära och makt. Den politiker som går till val på förslag som sätter demokratin och den långsiktiga hållbarheten före den personliga egoismen och den kortsiktiga girigheten, söker mandat för en ansvarsfull POLITIK som bottnar i humanism, ödmjukhet och solidaritet med andra och med livet på jorden.

Inget samhälle kommer att vara perfekt för alla, det kommer alltid att finnas massor av problem; fast det innebär inte att det råder undantagstillstånd som kräver extraordinära åtgärder och en stark ledare. Vår demokrati och mångfalt är den enda garanten som finns för öppenhet och långsiktig hållbarhet. Det är vår egen egoism och girighet vi alla måste göra upp med och diskutera, liksom våra föreställningar om människor som kommer utifrån. Om vi låter känslorna räknas får vi ett samhälle som är motsatsen till dagens, och vi kan glömma alla ambitioner om att bygga ett kunskapssamhälle. Demokratin och öppenheten kommer liksom sanningen att vara det första offret, om säger om vi slår in på den vägen. Ingen talade om alternativa fakta innan Donald Trumps ego hotades av jämförelsen mellan antalet besökare på hans ceremoni jämfört med Obamas ...

Kunskapskontrollens paradox

Om bildning, som man brukar säga (och jag gillar verkligen den definitionen), är det man har kvar när man glömt det man lärt sig framstår dagens fixering vid styrning och kontroll av just kunskaper som ett fatalt, utbildningspolitiskt feltänk. Snacka om slöseri med skattemedel, särskilt som en ansenlig det av pengarna som samhället lägger på utbildning hamnar hos aktieägare, inte sällan utomlands.

En skola där fokus riktas mot allt fler prov och kontroller rörande allt mer detaljerade och specificerade kunskapsmål kan inte vara och kan heller aldrig fostra elever och studenter till att bli bildade medborgare. Där betygen och det man kan göra med hjälp av dessa är allt hamnar kunskapen i skymundan och förståelsen för relationer mellan olika ämneskunskaper och komplexa samband går förlorad. Vad har man då kvar när man glömt det; om man inte ens har lärt sig något, om både lärarnas och elevernas fokus riktats mot provresultaten och betygen? Ingenting. Några siffror eller bokstäver på ett papper.

Bildning är något djupt personligt, samtidigt som det är något man delar med andra. Bildning är ett förhållningssätt till både kunskap (det man redan vet) och lärande (det man ännu inte kan), inte en lista över viktig information och avgörande fakta. Bildning är ett mångfacetterat och öppet begrepp, inte en allmän kanon. Därför är bildning mer en riktning för utbildning än ett mål, och därför kan ingen annan än en själv styra eller leda processen. Lärare är inte ledare som producerar resultat, utan skapare av förutsättningar för lärande. Lärare visar vägen, men bildad blir man på egen hand och med utgångspunkt i sina egna, högst personliga intressen.

En bildningsinriktad skola är ett sammanhang där KUNSKAPEN står i centrum. Kunskapen är vägen fram, inte målet för resan. Den kunskapssyn som New Public Management bygger på är motsatsen till bildning; det är en resultatorienterad kunskapssyn. NPM-skolan är målfixerad och resultatorienterad; det är en standardiserad och strikt kontrollerad verksamhet. Att kalla det skola är missvisande, i alla fall för alla som värnar bildning. Det enda man har kvar när man glömt vad lärarna talade om på lektionerna i NPM-skolan är målfixeringen, resultatorienteringen och förmågan att följa order. NPM-skolan fostrar eleverna till rättänkande, effektiva kuggar i ett ekonomiskt system inriktat på vinst.

Det går inte att mäta graden av bildning. Det finns ingen standard. Bildning handlar mer om hur man ser på kunskap och de sammanhang man lever och verkar i, än om vad man kan. Eftersom bildning handlar lika mycket om det man kan och vet som om det man glömt och det man ska lära sig i framtiden är det ett flytande och föränderligt begrepp som passar synnerligen dåligt att upphandla i konkurrens. Utan omsorg om innehållet och ödmjukhet inför komplexiteten kan ingen bildning utvecklas. Det krävs tid och marginaler, analys och eftertänksamhet. Utan generösa möjligheter att börja om och överseende med misslyckanden rinner bildningen som sand mellan fingrarna och det spelar ingen roll hur fina resultat man kan visa upp. Bildningen finns alltid någon annanstans, den går bara att närma sig indirekt.

En bildningsskola kan man paradoxalt nog bara få genom att släppa på kontrollen och sluta tänka på mål och fokusera på mätbara resultat. Valfrihet är viktigt, men det handlar om vilka vägar man tar, inte om vilken skola man går i. Elever och studenter som söker bildning måste arbeta självständigt, vilket dagens NPM-skola förhindrar dem att göra. Lärare som söker bildning är där för att lära, inte för att producera resultat. Alla med genuint intresse för kunskap och lärande inser att ju mer man satsar på dagens skola, ju mer och bättre resultat man kan visa upp, desto mindre och mer utarmad blir bildningen i samhället.

Vuxenutbildning, en kärleksförklaring

På sommaren finns det tid att bara vara, utan krav. I vardagen ligger man ständigt steget efter och känslan av att vara jagad stressar; där finns varken tid att reflektera eller möjlighet att återkalla minnen som man skulle kunna dra lärdom av. Kanske är det därför kravet på evidens utvecklats till standardsvar när någon säger något som känns fel? Det har alltid varit så, men idag när det inte finns tid att analysera, när säkra svar anses viktigare än analyser och elaborerade frågeställningar, kommer magkänslan att påverka samhällsdebatten och styra vetenskapen. Det är olyckligt och förenat med risker.

Tillvaron, min och alla andras, (föreställer jag mig), handlar allt mer om att nå mål och producera resultat. Kraven på effektivisering gör att ingen är nöjd. Alla producerar alltid mindre än de kunde och borde, av det enkla skälet att allt och alla alltid kan bli bättre; fast inte av några objektiva skäl utan enbart för att det är så det är bestämt. Detta sätt att tänka och agera leder till att en tunnelseende och allt mer historielös kultur växer fram. Bara kunskaper som anses lönsamma och som går att motivera med hänvisning till legitima, uttalade behov satsas det på; fast ingen verksamhet får full kostnadstäckning. Effektivitet är något som tvingas fram, något man räknar med. Människorna och verksamheterna, kunskapen och kvaliteten från anpassa sig, inte tvärtom. Även om det är en villfarelse att motsatsen till effektivitet är ineffektivitet eller slöseri med skattemedel är det den tanken som styr; kanske eftersom det inte finns tid att tänka efter.

Anledningen till att jag skriver detta är att jag för en stund sedan gick förbi skolan där jag som vuxen läste in mina gymnasiebetyg. Huvudet fylldes av positiva minnen från de två år jag studerade på KomVux.  Om fler, oftare i vardagen, kunde stanna upp och tänka efter; återkalla minnen och reflektera över tillvaron utan krav på resultat och prestation, skulle kulturen och samhället bli mer hållbart. Tunnelseendet och den växande historielösheten skulle enklare kunna brytas om det fanns tid för samtal. Fler huvudlösa beslut skulle kunna undvikas och förhoppningsvis skulle den populism som nu växer sig allt starkare kunna bjudas motstånd. KomVux är dock ingen lösning; det är fel sätt att att närma sig problemet. KomVux är en möjlighet som kan skapa förutsättningar för att färre problem uppstår. KomVux är en del av ett hållbart utbildningssystem och som i sin tur är en viktig del i försvaret för demokratin, mångfalden och det öppna samhället.

KomVux och landets folkhögskolor är försummade men helt centrala inslag i utbildningssystemet. Om och när utbildning ses som en kostnad blir det svårt att motivera just detta. Folkhögskolorna och KomVux är komplement till andra skolformer. Bredden en förutsättning för att skapa spets. Ju fler som får chansen desto färre misslyckas, och det är en långsiktig investering i samhället som helhet. Jag sa upp mig från min fasta anställning som bagare i samband med att jag sökte mig till KomVux. Jag hade nått vägs ände i bagerivärlden och kom till skolan som en desillusionerad 24-åring utan självförtroende på kunskapens arena. Min hunger efter kunskap och mitt behov av intellektuell stimulans var enorm. Det var därför jag läste, för att få kunskap och för att utvecklas som människa. Inte för att få betyg och öka mina chanser att göra karriär. Jag läste inte för att få högre lön. KomVux såg jag som en långsiktig investering, inte som en kostnad. Jag levde på studiebidraget och arbetade extra. Fast jag läste på heltid fanns det under KomVux-tiden tid att läsa skönlitteratur. Aha, kanske någon tänker; då skulle du alltså kunna läsa in dina betyg snabbare. Ja, kanske. Om det bara var betygen jag läste för, men nu var det inte så. Målet med mina studier var och är fortfarande bildning, och det vad just avsaknaden av mål- och prestationstänkandet som gjorde det möjligt för mig att bygga upp både kunskaperna och ett intellektuellt självförtroende. Utan de två åren på KomVux hade jag aldrig vågat söka mig till universitetet.

Min tacksamhet för åren på KomVux (i den form den hade runt 1990) är enorm. Och jag har på senare år även insett att folkhögskolorna fyller samma funktion. Därför gör det mig bedrövad att se hur ansvariga politiker behandlar både den vanliga skolan och vuxenutbildningen, och som lärare på högskolan märker jag hur förkunskaperna utarmas för varje ny kull som söker sig till högre utbildning samt hur illa rustade studenterna är för självständiga studier. Det är inte deras fel, det är en konsekvens av den syn på kunskap som dagens utbildningspolitik bygger på. Det är ekonomiseriringen, målstyrningen och kontrollen av skolan som gör att KomVux och Folkhögskolorna inte längre är vad de en gång var samt att förståelsen för vad bildning är och behövs för utarmats. Under de två år då jag läste in gymnasiet på KomVux växte jag som människa och fick perspektiv på tillvaron. Det viktigaste jag lärde mig var hur lite jag visste, vilket fortfarande idag är den mest värdefulla insikten som studierna gett mig.

Utan åren på KomVux är risken stor att jag inte varit lika ödmjuk som jag är idag, just för att jag vet hur lite jag vet och hur svårt det är att säga något säkert om det som rör människor i samverkan. Jag lärde mig förstå, dels att jag var, dels vad det innebär att vara, humanist. Utan att veta att det var detta jag gjorde så bildade jag mig på KomVux, jag insåg vidare att jag led av samt lärde mig hantera min dyslexi. Kunskaperna jag skaffade mig har jag antingen glömt eller omvärderat i ljuset av ny och bättre kunskap, och det ser jag som den viktigaste lärdomen, detta att OMVÄRDERA insikter. Fixeringen vid mål, styrning och resultat, som dagens utbildningssystem bygger på är närmast motsatsen till det jag lärde mig och idag inser är nyckeln till bildning och personlig utveckling. Det gör mig så ledsen, men samtidigt inspirerar det mig att kämpa vidare.

Återvänder i minnet till de där formativa åren. Tar vara på tiden och njuter av ledighet och kravlöshet. Med små medel skulle så mycket kunna bli så mycket bättre i skolans värld. Utan krav på styrning och effektivisering, med mer marginaler, ökad frihet och minskade kraft på prestation och mätbara resultat skulle läraryrket inte bara kunna locka till sig fler och mer motiverade studenter, det skulle dessutom kunna främja bildningen och samhällets långsiktiga hållbarhet.