fredag 4 maj 2018

Flexibelt lärande och rörliga intellekt

Det finns olika sätt att se på både lärande och kunskap, utveckling och samhällsbyggande samt människor. Den dominerande uppfattningen idag är att sanningen överallt är en och den samma, odelbar och oföränderlig samt möjlig att med rätt metod nå och vara överens om. Och synen på människan är att individer må vara olika på många sätt men att alla alltid är rationella. Dessa underliggande värderingar och grundläggande antaganden styr tänkandet och påverkar vad som blir möjligt att säga och göra, inte minst i skolan och den högre utbildningen.

Idag talas det ofta om flexibelt lärande. Det är det nya. Ännu en metod i raden för att få fler att nå målen så snabbt och effektivt som möjligt. Tanken om flexibelt lärande bygger på det finns olika vägar för att nå samma mål och att lärarnas uppgift är att ta hänsyn till elevernas och studenternas individuella förutsättningar när utbildning planeras och genomförs. Digitaliseringen har skapat fler möjligheter att öka mångfalden i hur man kan bedriva studier, vilket är bra. Men i kombination med högskolornas ständigt närvarande krav på effektivisering leder det till en rad problem som ser ut som möjligheter. Flexibelt lärande innebär att man både kan erbjuda individuella lösningar och nå målen samt pressa kostnaderna. Alla blir nöjda och glada. Fast vad händer med kunskapen och hur påverkar uppfattningarna och strategierna samhället och den långsiktiga hållbarheten?

Jag ser lärande som en kollektiv rörelse mot kunskap, bildning och ytterst vishet, och kunskap ser jag som en multiplicitet, en föränderlig mångfald av en lång rad olika delar som hela tiden läggs till och dras ifrån och vars syfte är att förbättra förutsättningarna för långsiktig hållbarhet. Jag accepterar inte tanken på att människor är helt igenom rationella, människor styrs av en lång rad olika egenskaper och förmågor varav rationalitet är en. Lika viktigt för att förstå hur människor faktiskt fungerar och agerar i praktiken är känslorna som till dels är omedvetna. Rationalitet används ofta för att i efterhand uppfinna förklaringar som får affektstyrda handlingar att framstå som logiska. Människor förändras och påverkas dessutom av den mångfald kontexter de finns och verkar i samt alla mer eller mindre dolda antaganden som finns där och påverkar vad som blir möjligt att tänka, säga och göra. Hållbarhet är ingenting i sig och det är heller inte ett mål som kan nås med på förhand utarbetade metoder. Hållbarhet handlar om att vara närvarande i det möjligheternas mellanrum som är nu, vilket är en oöverblickbar plats mellan ett föränderligt då och ett öppet sedan.

Skolans uppgift är att lägga grunden och skapa förutsättningar för högskolans verksamhet som i sin tur lägger grunden och skapar förutsättningar för forskning, som i sin tur är en förutsättning för uppbyggnaden och förvaltningen av ett långsiktigt hållbart samhälle. Allt och alla hänger ihop och är del av livet på jorden. För att förstå det och för att kunna nå dessa strävansmål -- det är viktigt att förstå att utbildning som leder till kunskap (i den mening jag lägger i begreppet) utgår från mål som varken kan eller ska nås i vanlig mening, vad vi har att göra med är snarare riktningsgivare som ständigt måste förändras för att fungera för ändamålet -- måste hela utbildningssystemet inriktas mot utvecklingen av rörliga intellekt, som till skillnad från flexibelt lärande är ett sätt för olika människor att tillsammans förhålla sig till och utveckla kunskap och lära sig nå olika mål. Kunskap är inte en lista som ska prickas av eller en uppsättning väl definierade förmågor. Utbildning och forskning handlar om att utmana gränser och ta sig bortom det kända, in i vetandets dunkla och okända hörn. Världen, livet på jorden och samhällena som växer fram mellan olika människor, präglas av förändring mer än något annat och framtiden är hela tiden öppen. Därför är det dels olyckligt, dels ett ofattbart slöseri med resurser, att försöka få människor att marschera i takt och fokusera på ett mål genom att bygga ett utbildningssystem på tanken om att alla vägar bär till Rom, vilket jag ser talet om flexibelt lärande som en variant på. Jag har inget emot digitalisering och flexibla lösningar, och jag tror inte att jag har svaret eller vet vad som är bäst. Det jag vänder mig mot är enigheten och aningslösheten som präglar utbildningspolitiken och bristen på tillit till lärare.

Människan är inte autonom, ingen är någonsin ensam, och kunskapen är aldrig entydig. Världen och verkligheten är dynamisk, föränderlig och hela tiden i tillblivelse. Livet på jorden är inte en resurs som människan kan utnyttja för sina syften utan en förutsättning för mänsklighetens långsiktiga överlevnad. Jag efterlyser förståelse för dessa grundläggande förutsättningar och ödmjukhet inför det okända. Hybris har i alla tider straffat sig och tecknen på att den väg vi slagit in på inte är hållbar hopar sig. Därför menar jag att det inte är mer individuell flexibilitet som behövs i utbildningssystemet, utan större förståelse för behovet av kompetens att hantera komplexitet och lösa komplicerade problem TILLSAMMANS. Lärandet ska inte vara flexibelt, det är människorna som behöver lära sig bli det. Därför, menar jag, är det skolans och den högre utbildningens uppgift att främja utvecklingen av rörliga intellekt.

1 kommentar:

Alan Ford sa...


Här är ett inlägg från en annan blogg / www,lindelöf.nu

Det är kört!
Till er som fortfarande tror att det faktiskt är möjligt att vända skolutvecklingen (jag tvivlar numera starkt på det), alltså att locka fler unga bildningsintresserade till läraryrket, att utbilda bättre lärare, att generellt höja elevresultaten, att stoppa skolsegregationen, att skolan åter ska få någon betydelse för stärkandet av demokratin i landet… vill jag säga: Det är kört!

En allmän rimligt likvärdig skola – som vi faktiskt hade fram till mitten av 70-talet – kommer inte att återupprättas. Det beror inte på att det inte finns tänkbara reformer som skulle leda i rätt riktning. Nej, vid sidan av att en helt ny bransch för att tjäna snabba pengar för smarta entreprenörer på skattebetalarnas bekostnad är orsaken att vår nyliberala överhet inte vill ha en jämlik skola, de tror inte på den. Och de tror inte ens på att den någonsin funnits.

Den skola vi fått är precis vad den nyliberala överheten hela tiden önskat sig. Den har bytt affärsidén bildning åt alla mot omsorg (sysselsättning/terapi) åt alla. Den måste fungera för att hindra barn och unga att driva omkring på stan och ägna sig åt kriminalitet. Det är det enda som är absolut oundgängligt i dagens skola. Inget annat gäller generellt alla barn och unga, allt annat går att kompromissa om. Därför kommer säkert skolplikten att bestå.

Idéerna om bildning åt alla i ett demokratiskt medborgarperspektiv är alltså stendöda – ur makthavarnas perspektiv. Kampen för frihet från okunskap har konverterats till varje enskild elevs (och/eller deras föräldrars) rätt att välja den skola man önskar och gillar. Alltså, en enfaldig valfrihet har ersatt det demokratiska medborgarperspektivet. Skolor med bildningsambitioner kommer att befolkas av dem som förstår utbildningens betydelse. Klass- och och kulturklyftorna sköter sorteringen, vilket i sin tur borgar för en allt djupare segregation.

Den som inte inser detta måste antingen vara väl betald för sina åsikter eller starkt beroende av någon auktoritär normsättare.

Skolans dolda “värdegrund”
Den nakna sanningen är alltså att i det nyliberala samhället är utjämning av skillnader på bildnings- och kulturområdet icke önskvärd, man hävdar att människor är så olika och har så olika behov och önskemål att det till och med är övergrepp att utjämna sådana olikheter (kränka personligheter). I detta samhälle kommer agnarna helt automatiskt att sållas från vetet och där passar stor okontrollerad invandring som hand i handske. Det öppnar för acceptans av en obildad helt oorganiserad och ghettoiserad underklass, ett modernt lättrekryterbart trasproletariat, enkelt igenkännbart på språk, beteende och utseende, som drillas att snällt ställa sig med mössan i hand och tigga om enkla påhugg för att ha råd med tak över huvud och fritt kunna välja, skräpmat, droger och medieupplevelser – människor av kött och blod som de där uppe inte ska behöva bry sig om. De kunde ju ha valt något annat i valfrihetsparadiset.

Det är cynisk ”socialdarwinism” – en mischmasch av Darwins ”Naturliga urval” och Spencers ”Suvival of the fittest”.

smaka på den karamell /predrag