Bloggpost 3500

Det går upp och ner med inspirationen, men projektet lever fortfarande och det finns massor kvar som jag vill skriva om. Fast jag lovar varken mig själv eller någon annan än att försöka skriva en post i taget, (minst) en bloggpost om dagen, så länge jag orkar och anser att jag har något att säga utan att upprepa mig (allt för mycket; för det blir oundvikligen en del upprepningar av projektets grundläggande tankegångar). Detta är bloggpost 3500 sedan starten, vilket känns overkligt. Och lika overkligt är det för mig att se att jag faktiskt blir läst och att det jag skriver uppskattas av de som läser. Det är något jag aldrig någonsin kunnat och aldrig kommer att ta för givet. Jag är ödmjuk inför det faktum att det jag har att säga kan betyda något för någon annan och känner en enorm tacksamhet över detta. Att kunna och få skriva på en offentlig plattform för en återkommande läsekrets är belöning nog och om det dessutom uppskattas är det en stor och inspirerande bonus.

Ute lyser solen. Det är Påskafton och jag är helt ledig. Njuter av det och samlar ihop mig inför anstormningen av uppsatser som väntar efter helgen då jag och alla andra högskolelärare går in i årets allra mest intensiva arbetsperiod. Har varit lite förkyld och känt mig hängig ett tag, men idag vaknade med en känsla i kroppen av att det vält. Det finns med andra ord väldigt mycket att vara tacksam för, och det tänker jag får bli temat på denna reflektion över Flyktlinjer. Tänker på vad Stefan Einhorn har sagt, nämligen att det finns tre ord som idag är sorgligt undervärderade. Tre otroligt viktiga och fina ord som används alldeles för lite och som ibland till och med föraktas. Snäll, är ett av dem, vilket är fint att vara. Snälla borde fler vara, oftare. Snällhet föder snällhet. Eftersom alla människor är sammankopplade och alla handlingar påverkar varandra, i och genom den kultur som växer fram mellan oss och som vi både påverkar och påverkas av, borde snällheten uppvärderas. Att vara snäll är att bry sig om både sig själv och andra. Att vara snäll gör världen till en bättre plats, för alla. Att vara snäll är vackert, viktigt och inget att skämta om. Snällhet bygger samhällen och bär på frön till framtiden, den långsiktigt hållbara framtiden. Ibland sägs det att snäll är samma som dum, men det håller jag inte med om.

Tacksamhet, som är ett annat ord, som idag i dessa valfrihetstider är nästan är bortglömt. Allt handlar om vad jag kan få eller vem jag kan skylla på när det inte blir som jag vill. Egoism är motsatsen till både snällhet och tacksamhet, som utgör förutsättningar för varandra. Tacksamhet föder snällhet och vise versa. Den som är tacksam och som odlar sin känsla av tacksamhet har lättare att vara snäll. Och tacksam kan man vara över allt, även eller kanske framförallt, små saker. Att vara vid liv. En vacker solnedgång. Att man är frisk, ledig och att solen skiner. Mättnadskänslan efter en god middag. Att vakna bredvid någon man älskar och är älskad av. En god bok och en kopp kaffe. Det finns så mycket och det som verkligen betyder något är ofta helt gratis. Bara fantasin sätter gränsen för vad man kan vara tacksam över, om man bara väljer att se på tillvaron på det sättet. Kan man det ökar graden av tacksamhet, vilket inte betyder att man kan välja glädjen, som det finns de som hävdar.

Slösar man med både snällhet och tacksamhet så ökar båda. Ju mer man ger och delar med sig, desto mer får man tillbaka, av snällhet och tacksamhet. Det är vackert. Två vackra ord! De vackraste. Kanske. Kärlek fungerar på samma sätt: ju mer man ger desto mer har man kvar. Kontroll, missunnsamhet, bristande tillit, misstänksamhet och snålhet, krav på omedelbar behovstillfredställelse; någonannanismen som sprider sig i takt med att jaglojaliteten blir vanligare är tecken på att samhället är ohållbart eller i alla fall att det bygger på orimliga förväntningar, vilket utgör ett allvarligt hot mot demokratin. Vad hände med nyfikenheten, som är det tredje ordet? Det krävs av en om man skall kunna orka fortsätta och utvecklas. Också ett vackert ord. Nyfikenhet föder nyfikenhet, i en anda av upptäckarglädje som driver utvecklingen av det öppna och demokratiska samhället och ger processen liv. Tacksamhet, nyfikenhet och snällhet är ord som man kan bygga ett hållbart samhälle på. Hur som helst är det ord som borde värderas högre och användas mer och omsättas i handling oftare. Tre ord som liksom livet och samhället blir värdefullare ju mer de används. Tre ord som alla kan förstå och ta till sig. Tre små och tillsynes obetydliga ord. Tänk vad enkelt, egentligen. Livet är inte svårt. Det är vi som gör det svårt.

Man ska vara stolt, sägs det. Fast jag är inte stolt över vad jag åstadkommit här, jag är tacksam för att få ha varit del av projektet. Det är ingen soloprestation även om det är jag som skriver texterna. Jag är som sagt inte färdig och har aldrig haft något mål med bloggandet, annat än att skriva och sprida tankar och insikter som jag skaffat mig under åren av studier och egen forskning i den svenska universitetsvärlden. Jag skriver av tacksamhet och drivs av nyfikenhet, för att jag bryr mig och vill vara snäll. Det är belöning nog att känna att det fungerar och att projektet fortfarande lever och läsekretsen växer. Sedan den senaste rekapitulationen, vid 3400 bloggposter, har jag skrivit den bloggpost som i det korta loppet blivit mest läst (den mest lästa texten är den som handlar om positivism och hermeneutik, som många studenter i Högskolesverige uppenbarligen uppskattar, vilket gläder mig som lärare med bildningsambitioner), av närmare 7000 läsare. Det var texten där jag försökte svara på Ivar Arpis orättvisa, insinuanta och ogrundade kritik mot genusvetenskapen. Jag är tacksam för att bli läst, inte stolt över vad jag åstadkommit.

Stolt är den som nått sitt mål, den som är hemma och inte längre behöver anstränga sig. Stolhet hindrar utveckling eftersom all förändring utgör ett hot mot känslan. Stolhet som norm konserverar och bygger murar, vänder människor mot varandra och sprider känslan av liknöjdhet i samhället. Studenter som kommer nöjda och stolta till högskolan ser studierna där som en självklarhet, en ren formalitet. Den som är stolt har svårt att vara ödmjuk och är man dessutom bara lojal med sig själv kan man lätt få för sig att studierna ska resultera i höga betyg bara för att man varit närvarande och lämnat in sin tenta. Allt annat än bekräftelse av den egna känslan av stolthet är en besvikelse och når man inte målet är det någon annans fel. "Jag är bäst och stolt över vad jag åstadkommit. Jag förtjänar inget annat än det jag vet att jag är värd", tänker allt fler idag. Jag se en kultur växa fram där ingen kan eller får slå sig till ro, där alla ska tävla med varandra och det enda som räknas är personlig framgång och stolhet. Endast tillsammans kan verklig stolhet skapas, det gäller i kulturen och samhället liksom i den högre utbildningen och forskningen. Därför är stolthet dåligt och behovet av snällhet, tacksamhet och nyfikenhet bra och viktigt. Jag är tacksam över att leva i Sverige, inte stolt. De som säger sig vara stolta över Sverige är sällan snälla och absolut inte nyfikna eller tacksamma.

Make America great again, säger Donald Trump och här hemma har vi Sverigedemokraterna som jagar väljare på samma dröm om (nationell) stothet. Det är obehagligt att se vilka känslor som sätts i rörelse och vilka konsekvenser det sättet att se på tillvaron leder till. Tänker på Muhamad Ali som dog för några år sedan. Han kunde skrika I am the greatest, utan problem. Ali slog ur underläge och kämpade för sitt liv i ett land och en tid där och när sådana som han föraktades. Hans I am the greatest handlade inte om stolthet. Det var ett långfinger mot makten och samhällets normer och värderingar som värderade honom och hans bröder och systrar mindre är vita, medelklassamerikaner.  Han använde stoltheten som ett verktyg i kampen för förändring, han slog underifrån som ingjöt mod i de kuvade och marginaliserade. Alis I am the greatest är motsatsen till Doland Trumps Make Akmerica great again och Sverigedemokraternas tal om svenska värderingar. Stoltheten skiljer dem åt. Ali hade något att vara stolt över och han använde det för att försöka göra Amerika till en bättre plats genom att kämpa för medborgerliga rättigheter. Donald Trump är stolt utan att det finns något fog för det och här i veckan har Kent Ekeroth visat hur mycket Sverige betyder för honom och hur han ser på invandrare när han deklarerade att hans ska flytta till Ungern som är ett land som inte tar emot invandrare. Båda ger dumheten ett ansikte och visar vad egoism, misstänksamhet och stolthet gör med människor; de är för mig motsatsen till tacksamma, snälla och nyfikna människor som det behövs fler av för att bygga ett hållbart samhälle.

Ska sluta snart och bege mig ut i solen. Ska gå mina 12000 steg och inemellan sitta på kafé och läsa. Det är där jag trivs allra mest, i friheten, utan krav. Mitt sätt att lära, upptäcker jag allt mer, handlar om att bara vara, om att röra mig genom livet och vardagen, samla på mig intryck, läsa, skriva, uppleva. Sedan somnar jag med huvudet fyllt av intryck. Och det är där och då det händer. Kunskap och lärande, händer. Så fungerar det för mig i alla fall. Jag fyller hela tiden på. Hjärnan fungerar som ett slags reservoar. Jag har svårt att i vardagens brusande flöde sortera intrycken. Därför fokuserar jag på att fylla på med alla möjliga och omöjliga typer av intryck, och så samlar jag på frågor. Det är under natten, när jag vilar eller gör något annat som lärandet, händer. Magi. Jag är ödmjuk inför kunskapen just därför. Vetande är en ömtålig kvalitet, inte en prestation eller ett resultat som går att mäta. Därför är jag kritisk mot New Public Management, som jag här i veckan har lärt mig är en långt mer komplex förändringsprocess än jag tidigare trott. Jag är känslig för allt som hotar kunskapen, allt som riskerar att hindra mig att lära. Därför är jag tacksam och nyfiken och försöker jag vara snäll och ödmjuk.

Jag bloggar för kunskapens skull. Kunskapen är en söt och närande frukt och när jag nu efter många år och mycken möda äntligen lyckats ta mig innanför skalet på den vill jag inte vara utan dess nektar, därför fortsätter jag blogga ett tag till, en post i taget.

Sätt att se på människor och verksamheter

Jag är en bokköpare, och genom åren har jag samlat på mig en hel del titlar. Ambitionen är alltid att läsa böckerna jag köper, men som med alla ambitioner är det lättare att sätta upp dem än att följa dem till punkt och pricka. Läsandet går i vågor och över tid blir det mesta läst; böckerna som blir stående har dock också ett värde, för de minner om mina ambitioner och hjälper mig minnas hur jag tänkte där och då. Och rätt som det är uppstår ett behov, man vet aldrig när. Därför har det aldrig känts som bortkastade pengar, särskilt som pengarna går till en bransch och en verksamhet jag vill stötta.

Innevarande år har jag bestämt mig för att vara lite mer systematisk i mitt läsande och jag bestämde mig i höstas för att jag under 2018 ska läsa minst en bok i veckan, eller jag har i alla fall bestämt mig för att varje vecka gå igenom en bok så noga jag kan och hinner. Det blir en del skummande men efter alla år av läsande och skrivande har jag upparbetat en förmåga att extrahera det viktigaste ur böckerna jag tar mig igenom. Jag ser ganska snart vad som är värt att fördjupa sig i, och eftersom mina baskunskaper hela tiden växer måste jag inte läsa alla ord för att förstå. Jag har aldrig köpt böcker på chans, det har alltid funnits en tanke med inköpen, därför är det spännande att ge sig i kast med uppgiften och så länge det görs av lust och nyfikenhet, utan krav på prestation har jag inga problem att hålla ångan uppe. Och några guldkorn har jag stött här under våren, som jag stannat upp vid och läst mer noggrant. En av dem är boken Seeing like a State. How Certain Schemes to Improve the Human Condition Have Failed, av James C. Scott, som jag tänkte reflektera över här. Boken handlar om konsekvenserna av scientific management och effekter av människans övertro på styrning och detaljplanering, så det finns en rad paralleller till NPM som jag skrev om igår.

Det inledande kapitlet beskriver en urskog präglad av biologisk mångfald och komplexa interaktionskedjor mellan djur, växter och mikroorganismer. Ett myller av liv svårt att beskriva i detalj och omöjligt att kontrollera. Skogen betraktas sedan, vilket titeln antyder, utifrån statens, ekonomiskt/vetenskapliga perspektiv. Scott visar vad som kännetecknar den blicken; förenkling, standardisering och reducering av mångfald. Staten och det ekonomiska systemet bygger på kontroll, överblick och förutsägelser. Staten ser inte skogen, bara träden och dess ekonomiska värde. Så när staten tar kontrollen över skogen söker den kontrollera och maximera det ekonomiska utfallet genom planering, standardisering och reducering av mångfald. I tallskogen ska det helst bara växa tallar, för att förenkla arbetet med att utvinna resurserna och optimera det ekonomiska utfallet. Skogens ursprungliga mångfald och statens strävan efter kontroll över den är det genomgående temat i boken. Scott går igenom en rad reformer som genomförts av stater under 1900-talet. Byggandet av moderna städer till exempel. Scott skriver om planeringen och byggandet av Brazil, där tanken var att bygga in rationaliteten i arkitekturen för att skapa de bästa förutsättningarna för statens administrativa behov. Det gick sådär, Brazil är en död stad där människor inte trivs.

Scott skriver även om Lenins visioner för Sovjet och Maos stora språng, om kollektiviseringen av jordbruket och fokuseringen på produktivitet och vad det ledde till. Exemplen som diskuteras handlar om att varna för övertron på planering. Tanken är god och inget projekt har genomförts för att försämra för människor, som titeln indikerar handlar det om analyser av effekterna särskilda sätt att försöka förbättra förhållanden för människan. I det avslutande, sammanfattande kapitlet skriver Scott:

The great high-modernist episodes that we have examined qualify as tragedies in at least two respects. First the visionary intellectuals and planners behind them were guilty of hubris, of forgetting that they were mortals and acting as if they were gods. Second, their actions, far from being cynical grabs for power and wealth, were animated by a genuine desire to improve the human condition -- a desire with a fatal flaw.

Det Scott undersöker i boken är konsekvenserna av modernitetens önskan att förbättra naturen skapa optimala förutsättningar för människor att förverkliga sina drömmar. Hans poäng är att priset man får betala för att leva upp till högmodernitetens visioner, förkroppsligade av en instrumentell rationalitet, strikt kontroll och noggrann planering i enlighet med på förhand uppsatta mål, är högre än insatsen. Så som stater (och, tänker jag, multinationella företag som idag tagit över statens roll och även dess rationella blick) kommit att utveckla sin syn på vad som är bra och önskvärt under 1900-talet och fram till idag har det lett till en rad problem som Scott sammanfattar i det han kallar fem läxor.

1. It's Ignorance, Stupid! Scott visar hur planerarna konsekvent och rutinmässigt ignorerar framtidens fundamentala öppenhet och tillvarons oöverblickbarhet. Det är kartan som gäller och uppstår det problem använder staten eller andra mäktiga organisationer sin makt för att tvinga verkligheten att anpassa sig efter målen och visionerna som beslutats om. Mångfald har visat sig vara hållbart, men den går inte att kontrollera eller styra mot mål. Därför reduceras den, av rationella skäl, vilket inte får misstas för kloka skäl. Den moderna statens och de multinationella företagens ignorans gentemot mänskligheten och naturen är ett allvarligt problem.

2. Planning for Abstract Citizens. Hela det moderna projektet bygger på modelltänkande, på abstrakta idealbilder av människor och deras standardiserade behov. När man skapar planer måste man tänka så, fast man MÅSTE inte skapa planer eller försöka målstyra komplexa verksamheter. Det är ett feltänk, som bygger på en övertro på människans förmåga, på hybris som bara fungerar så länge ignoransen inte ifrågasätts. I en demokrati och ett öppet samhälle blir det snart uppenbart när problemen hopar sig, och det är därför som totalitära stater ofta misslyckas så kapitalt. Det var inte av illvilja Mao och Lenin drev igenom sina visioner, vilket ledde till miljoner människors död. Problemet var att man skapade modeller för samhället som byggde på abstrakta, standardiserade medborgare och tvingade människorna att anpassa sig efter dessa.

3. Stripping Reality to Its Essentials. Statens blick är strikt ekonomisk eller vetenskaplig och det gör något med blicken eftersom forskaren bara ser de aspekter av verkligheten som den vetenskapliga metoden skapats för att se och fokuserar på. Det som är en styrka i forskningen riskerar att leda till fruktansvärda konsekvenser ute i samhället, om teorierna omsätts där; särskilt om man försöker tvinga den komplexa verkligheten att anpassa sig efter modellerna. En stat som anammar ett strikt ekonomiskt perspektiv kommer inte att se levande människor, bara kronor och ören samt flöden av varor och tjänster. Verkligheten är komplex och modellerna komplicerade och uppmärksammar man inte skillnaden spelar det ingen roll om man lever i en demokrati eller en totalitär stat för om staten inte anpassar sig efter verklighetens, människornas och miljöns myllrande, oöverblickbara komplexitet kommer det förr eller senare att leda till katastrof.

4. The Failure of Schematics and the Role of Mètis. Övertron på planering och målstyrning av samhällen och organisationer utgör det kanske största hotet mot mänskligheten och livet på jorden. Boken är dock ingen undergångsskildring, vilket gör den så intressant, viktig och läsvärd. Scott argumenterar övertygande för att det moderna tänkandets principer är orimliga, men han visar också på alternativ. Mètis är ett begrepp som Scott använder för att peka på alternativ till modernitetens rationella modelltänkande och jag ser det som synonym till en rad olika andra begrepp som fångar samma sak, ett slags praktisk vishet som är kontextuell och anpassningsbar. När jag söker på nätet hittar jag ingen definition och Scott förklarar begreppet indirekt med hjälp av exempel, men jag hittar en intressant artikel skriven av Svensk psykiatrisk förening där jag läser följande, som beskriver vad man försöker uppnå i de metiskurser man ger.

Samtidigt har insikten om nya lärandemetoder inom medicinsk utbildning vuxit fram. Vi kan idag inte läsa och ”memorera” kunskap som man gjort tidigare utan måste ha ett aktivt förhållningssätt till lärande som hjälper oss att ”hitta rätt” i den störtflod av ny kunskap som hela tiden kommer fram. Vi måste sovra, veta vad som är evidensbaserat och sedan implementera ny kunskap i vår vardag. Dessa tankar ligger väl i linje med det som sker i reformarbetet med grundutbildningen för läkare runt om i landet.

5. A Case for Mètis-Friendly Institutions. Här handlar det om att förstå vikten av att utforma nya modeller som bygger på praktisk vishet istället för modeller skapade med utgångspunkt i en livs- och mångfaldsförnekande instrumentell rationalitet. Jag tänker här i termer av nomadologi och förklarar hur jag tänker samt avslutar denna bloggpost genom att citera ur min egen bok om just detta, Studier av förändring, i rörelse:

Nomadologi handlar om att lära sig hantera komplexiteten och förstå kulturens fundamentala öppenhet samt undersöka möjligheter till och förutsättningar för förändring. Det handlar alltså mer om att förstå vad som skulle kunna bli, än om att slå fast vad som är. Den som vill forska om och förstå kultur måste röra sig med och förändras, tillsammans med det man studerar: Metoden kan aldrig vara given på förhand, den måste uppfinnas vartefter och förändras med det som studeras. Kunskapsobjektet och den studerade kontexten bestämmer vad som är den bästa metoden och materialet. Och frågan är viktigare än svaret, för frågan styr perceptionen och kognitionen. Det som är funktionellt är bra, det dysfunktionella är dåligt. Närmare än så går inte att komma en definition av nomadologin. Därför är detta en metodbok för studier av kultur, snarare än en bok om kulturvetenskaplig metod. Teorin och metoden är invävd i texten och presenteras tillsammans med resultatet, eller hellre: Teorin, metoden och resultatet är delar av samma helhet som läggs i läsarens händer för att främja förståelse för förändring. Ett annat och mer hållbart samhälle är möjligt, om tillräckligt många vill, och förstår man förutsättningarna för förändring ökar chansen att fler inser att kulturen redan idag är resultatet av kollektiv handling. Kulturen är skapad av oss som lever och verkar här och nu. Fler behöver tänka mer på vad de vill och börja reflektera över varför de gör som de gör. Det är första steget mot förändring och när det steget väl är taget är det bara att fortsätta, ett steg i taget. Om och när många vill samma sak ökar chansen dramatiskt att det blir så även om den här typen av processer aldrig går att styra mot ett mål.

Tack för att just du läser! Och en riktigt Glad Påsk vill jag önska er alla! 

Försök att förstå New Public Management 2

Fortsätter här att reflektera över det som kommit att kallas NPM, med utgångspunkt i Tom S. Karlssons föreläsning igår (där han talade om boken New Public Management: ett nyliberalt 90-talsfenomen?). Och här ska jag fokusera på Sverige och hur reformerna som samlats inom benämningen NPM kommit att ta sig uttryck. Det gjordes klart redan tidigt i föreläsningen att NPM inte är ett nytt fenomen, och det är en viktig insikt som sakta sjunker in. Jag vill förstå och vill även rikta min kritik (för jag är fortsatt kritisk) dit den bör riktas, därför är det viktigt detta.

Karlsson konstaterar att NPM inte är ett nytt fenomen genom att hänvisa till det faktum att 1977 års budgetreform gäller än, och där finns verktygen som nämns i punkterna i den förra bloggposten, där finns betoningen på effektivitet och strävan efter att skapa samhällsekonomisk balans genom att låta budgeten utgå från treårscykler. Reformens syfte var att skapa förutsättningar för långsiktighet. Slutet av 1970-talet är en omställningstid. Den gamla modellen och det maskineri som gett upphov till det svenska folkhemmets exempellösa framgångar började, efter oljekriser och växande missnöje med höga skatter, gnissla. Från och med då har reformerna implementeras en efter en, och med små steg har det samhälle och den syn på förvaltning av det offentliga som vi känner idag vuxit fram, med allt tydligare fokus på målstyrning. Fast det är heller inget nytt fenomen och det är absolut inte nyliberalt; ända sedan 1950-talet har man tänkt och agerar med mål i sikte. Det som var den stora förändringen var att man på 1980-talet minskade på regler och verkade för förenkling. Och under 1990-talet gick man från målstyrning till resultatstyrning. Det är detta som lett till den största förändringen. Mål kan se olika ut och när vägen dit är underordnad resultatet och ledarskap och ekonomistyrning blir viktigare och viktigare förändras även synen på politiker, tänker jag: från förvaltare av det allmänna och gemensamma till ledare som lovar att ge folket det folket vill ha.

Karlsson talade vidare om vägen som lett oss fram till dagens förvaltning av samhället som bygger på marknadsutsättning och bolagisering. Han pekade på att 50-talet präglades av protektionism. Och det förvånade mig att 80-talet präglades av expansion av det statliga ägandet. 1970 ägdes tydligen så mycket som en fjärdedel av allt näringsliv av staten runt. Fram till åttiotalet ägde staten främst basindustrin (gruvor, varv och liknande), men under åttiotalet såldes dessa verksamheter ut och man koncentrerade ägandet till restaurang- och servicenäringen. Här blir det plågsamt tydligt vilka kunskapsluckor jag har; jag erkänner, det är pinsamt. Samtidigt är det först när man vet vad man inte vet som man kan göra något åt saken, och jag fick ju faktiskt boken i samband med föreläsningen, vilket var oerhört generöst! Nåväl, 1990-talet kom att handla om att allt mer fokus riktas mot ekonomi, vilket tagit sig uttryck i ständiga ”besparingar”. Ingen statlig myndighet får någonsin slå sig till ro, alla verksamheter tvingas arbeta med effektiviseringar för att nå det tvåprocentsmål i statens offentliga förvaltning, vilket gör att ingen verksamhet får full täckning för sina oundvikliga kostnadsökningar. Återigen, detta är målet, och vägen dit är underordnad: kosta vad det kosta vill, känns det som. Det är dock inte ett nyliberalt tänkande, men det är ett rationalitetstänkande grundat i Miltons Friedmans ekonomiska teori som varit så dominerande.

Förändringarna inleddes under 1990-talet, men i början märktes inte så mycket av dem. Det fanns, antar jag en hel del luft i systemet. Och initialt kan man så klart spara på en massa olika saker som anställda i staten tidigare kunnat ta för givet. Pennor, papper, representation och så vidare, gör vardagen på jobbet lite tråkigare, men det gick i stora drag att fortsätta ganska mycket som man gjort förr. När jag gick i skolan, på mellanstadiet, fick vi behålla skolböckerna (vilket idag framstår som nästan overkligt, vilket jag menar kan vara en delförklaring till kunskapens status och självklara egenvärde, som vi som växte upp på 1970-talet fick inympat i oss). På högstadiet fick vi låna böcker. Och mina barn jobbade i hög grad med stenciler. För mig är det en illustration av vad ständiga effektiviseringar gör med en verksamhet där de fasta kostnaderna ofta uppgår till närmare 90 procent av budgeten. Som sagt, i början en en effektiviseringsprocess märks det inte så mycket, besparingarna får inte något verkligt genomslag förrän de fasta kostnaderna drivits till sin yttersta gräns. Och när det sker, vilket verkar vara någon gång i början av 2000, alltså i samband med att jag disputerade och började arbeta som lärare på högskolan, uppstår ett ökat behov av aktiv förvaltning. För att nå överskottsmålet tvingas man uppfinna nya metoder och förfina gamla, vilket lett till den ökade detaljregleringen av det akademiska arbetet som jag fått känna av under åren som lärare.

Budgeten har kommit att bli det viktigaste verktyget i effektiviseringssträvandena och den har förändrats från att ha varit en beskrivande redogörelse över vad som blivit gjort, till att bli ett instrument för att styra verksamheter mot på förhand (och av politikerna till väljarna redan utlovade) mål. Talet om kvalitet löper parallellt med förändringarna och jag ser det som en oundviklig konsekvens av att förutsättningarna för lärare att göra ett bra arbete stadigt försämrats, eftersom lönekostnaderna är så stor del av högskolans budget. När målen ska nås till varje pris samtidigt som kvaliteten inte får bli lidande, för då skulle man ju tvingas erkänna att reformerna bygger på önsketänkande, ökar administrationen och detaljstyrningen och behovet av ledare som kan styra verksamheterna mot målen.

NPM är inte ett 90-talsfenomen, men utvecklingen fick verkligt genomslag under dessa år. Karlsson pekade på en utredning som fick namnet Krångla lagom!, som kom redan1978 och där man varnade för att införa allt för mycket valfrihet i samhället eftersom det kommer att leda till ökad byråkrati! Detta kände jag till och har skrivit om efter att ha läst David Graebers bok Reglernas utopi, som handlar om just detta. Reformerna som ryms inom paraplybegreppet NPM infördes med löften om minskad byråkrati, men i praktiken har det lett till dramatiskt ökande administration. Paradoxalt nog vad byråkratin inte särskilt omfattande och krånglig så länge man talade om den, men när man lovade att avskaffa den och därför slutade tala om den ökade den dramatiskt; fast nu talar man inte längre om det i termer av byråkrati, man talar om budgetdisciplin, management och behovet av utvärdering. Och man säljer in reformerna med löften om att det leder till effektivare förvaltning av allmänna medel. Jag påminner dock om att på många högskolor åderlåts pengarna som satsas på forskning av OH-kostnader som ibland ligger på över 50 procent, vilket krävs för att hålla det administrativa systemet som ska garantera effektiviteten igång.

Karlsson konstaterar avslutningsvis och med stöd i den övertygande argumentation han visat prov på i sin föreläsning att NPM är inte ett nyliberalt projekt, inte som helhet, bara i sina delar. Det är en hänsynslös och högst olycklig förenkling av ett komplext problem att avfärda NPM med den typen av argument. Inget politiskt parti kan svära sig fria från problemen som fångas av begreppet NPM, och väljarna, alltså alla vi tillsammans, har också del i skulden för att det blivit som det blivit i vård, skola och omsorg, som politikerna nu går till val på med löften om att just deras metoder ska lösa problemen, som jag menar är inbyggda i systemet. Det krävs en helt ny typ av reformer och ett helt nytt sätt att tänka kring staten och förvaltningen av det allmänna. Mycket talar, som jag ser det, för att effektiviseringen nått sin gräns. Fler ledare är inte vad skolan och vården behöver. Mobilförbud löser inga problem, det behövs helt andra förutsättning för lärare att vara och verka som lärare. Komplexa verksamheter som inte bygger på tillgång och efterfrågan kan inte målstyras, den tanken måste överges. För att komma till rätta med problemen måste man reflektera över vad som är hönan och vad som är ägget ifråga om det komplex av problem som ryms inom begreppet NPM? Jag ser det idag, efter att ha lyssnat på Tom S. Karlsson som ett resultat av samproduktion. Det är meningslöst att försöka utse syndabockar eller söka efter roten till det onda, det sättet att se på den här typen av problem är inte lösningen, tvärtom är det en del av problemet som reformerna är tänka att lösa.

Är det ett svenskt fenomen, slutligen? Nej, menar Karlsson, länder med anglosaxisk syn på förvaltning har mer av NPM än länder med mer kontinentalt tänkande (kan inte låta bli att lägga märke till skillnaden som skär genom så många olika typer av olika verksamheter. Filosofi, till exempel, vilket säger något om kulturens påverkan på tänkandet). Sverige befinner sig någonstans mittemellan, vilket inte är särskilt överraskande. Vi verkar ha en olycklig fallenhet för att välja det sämsta av två världar, när möjlighet ges. Socialdemokratins strävan efter att vara och verka mellan staten och marknaden har lett till att vi har mer av NPM, och det tar sig uttryck i idealiseringen av ett pragmatiskt tänkande som bygger på vetenskap samt att övertygelsen om att människan är en rationell varelse. Fast det är viktigt att framhålla att NPM INTE är ett politiskt projekt, förändringen ligger mycket djupare än så, och därför krävs det helt andra sätt att motverka utvecklingen än de som presenterats hittills.

Vi har tillsammans försatt oss i den prekära situationen vu befinner oss i och det krävs att vi gemensamt försöker ta oss ut ur den, ifall vi ska ha en chans att bygga ett långsiktigt hållbart samhälle där människor, kunskap och kvalitet står i centrum istället för mål, ekonomi och ledarskap. Drömmen om handlingskraftiga och upplysta ledare som ska frälsa folket från alla problem är en fatal och livsfarlig dröm, oavsett i vilken skepnad det visar sig.

Stort tack Tom, utan din föreläsning och bok hade jag fortsatt vandra i okunskap. Nu har desperationen och frustrationen bytts till framtidstro och en vilja att sätta kunskaperna i verket för att arbeta för en förändring.

Försök att förstå New Public Management 1

Ägnade lunchen igår åt att lyssna på en synnerligen givande föreläsning på Förvaltningshögskolan, Göteborgs universitet, av Tom S. Karlsson, som talade om NPM med utgångspunkt i hans bok: New Public Management. Ett nyliberalt 90-talsfenomen?, vilken presenteras på följande sätt på Adlibris hemsida:

New Public Management – NPM – är något som nästan alla hört talas om och har en åsikt om. Inte sällan skildras begreppet som omfattande allt som i dag tycks vara ”fel” med den offentliga sektorn. 

Jag erkänner, det är där jag ofta hamnat när jag tänkt på NPM, och allra särskilt i vardagen som lektor på högskolan, när mötena hopar sig, den administrativa bördans tyngd ökar och när jag upplever att det verkar vara viktigare att utvärdera projekten än att genomföra dem på ett så bra sätt som möjligt. Efter föreläsningen igår inser jag att problemen jag och många andra brottas med inte går att härleda till något tydligt och sammanhållet fenomen som NPM ofta antas vara och beskrivs som, vilket naturligtvis inte gör problemen mindre, men ska man kunna nå en förändring är det så klart viktigt att man riktar sin vrede och sina förändringsambitioner mot problemens kärna.

New Public Management – ett nyliberalt 90-talsfenomen? är en samhällsvetenskaplig lärobok baserad på författarens forskning om organisering och styrning i den svenska offentliga sektorn. Boken diskuterar NPM utifrån såväl ett teoretiskt som ett empiriskt perspektiv. Utgångspunkten är att synliggöra olika typer av reformer som vanligtvis inkluderas i NPM i syfte att fördjupa kunskapen kring vad det inneburit i en svensk förvaltningskontext. 

Boken tar bland annat upp Hoods sju kategorier, hur NPM påverkats av nationalekonomiska teorier och den historiska utvecklingen av reformer inom offentlig sektor, främst i Sverige men även i resten av västvärlden. Boken presenterar också modeller för hur NPM kan förstås, och lyfter vidare fram den kritik som riktats mot NPM samt hur NPM format ett nytt chefskap. 

New Public Management ger förutsättningar för att bättre förstå den komplexitet som präglar välfärdssamhällets utveckling över tid och riktar sig till studenter inom samhällsvetenskap, journalister och ledare inom privat och offentlig förvaltning såsom rektorer, verksamhetschefer och ekonomer. Boken läses också med fördel av politiker eller fackligt förtroendevalda.

Efter att ha lyssnat på föreläsningen kan jag på goda grunder säga att boken verkar hålla vad säljtexten lovar. Föreläsningen ska jag här försöka återge så bra jag bara kan, men det är min upplevelse jag skriver om och jag kan ha fått, titlar, årtal och andra detaljer om bakfoten, så det är med reservation för detta jag säger det som följer. Och tolkningarna och reflektionerna över det som blev sagt är mina tankar, som kanske inte alltid ligger helt i linje med Karlssons syn, det är också viktigt att påpeka.

Karlsson började med att säga att boken och hans forskning om fenomenen som analyserats handlar om att försöka förstå varför NPM har fått ett så starkt fäste i Sverige? Svaret på frågan återkommer jag till mot slutet. Först fick vi åhörare (och det var fullt med folk i lokalen) en snabb historisk tillbakablick. Att vi talar om New Public Management, trots att elementen i det som klumpas samman i begreppet inte är några nya fenomen egentligen är en artikel skriven Cristopher Hood som publicerades 1991 (samma år som jag började på universitetet), vars titel är: A Public Management for all seasons?  Karlsson berättade också att fram till 2013 var NPM ett rent akademiskt begrepp, men efter publiceringen av Maciej Zarembas artiklar om konsekvenserna av en rad reformer inom den offentliga förvaltningen i Sverige blev NPM ett allmänt känt begrepp som alla har erfarenhet av och åsikter om. Men vad står NPM för och vad är det vi talar om egentligen? Håller med Karlsson om att det är kontraproduktivt att klumpa samma allt man inte gillar i en och samma slaskkategori. Ska man kunna förändra är det viktigt att veta vad man talar om, och jag ska läsa boken med stort intresse. 

Föreläsningen kretsade kring följande frågor (vars svar vi också återkommer till): Är den svenska förvaltningen stadd i förändring? Hände det på 90-talet, och är NPM ett nyliberalt projekt? Redan nu kan jag avslöja att det på inbet sätt är så enkelt som det ofta framställs som och som jag också bidragit till att ge sken av här på bloggen. En sak är dock klar; Hoods artikel kom 1991 och han skrev den eftersom han inte längre kände igen sig i det engelska samhälle han vuxit upp. Han insåg att det behövdes nya begrepp för att förstå och måste känna en viss stolthet eftersom det är alla forskares dröm att lansera ett begrepp som får eget liv och blir viralt. I fallet med NPM är det säkert en bidragande faktor till spridningen att begreppet fångar och kanaliserar många av känslorna som rörts upp hos människor som känner sig drabbade av reformernas effekter. Vi är många som vuxit upp parallellt med reformerna och som idag befinner oss i medelåldern och som liksom Hood inte längre känner igen oss i det samhälle vi växte upp i. Vår samlade frustration utgör en ansenlig kraft och kan vi bara förstå vad som är problemet kan den kraften riktas utåt och framåt mot förändringen av samhällsförvaltningen istället för inåt och bakåt i tiden.

Nåväl, efter att ha lyssnat på föreläsningen blir det uppenbart att det ligger väldigt mycket i det jag brukar skriva här, att jag undervisar i en helt annorlunda högskola än den jag själv var student i. Om det är bra eller dåligt lämnar jag därhän, här i denna bloggpost i alla fall, och fokuserar på de sju kännetecken som Hood listar i sin artikel och som presenterades kort i föreläsningen.

1. Man har gått från traditionell förvaltning till professionellt ledarskap, och ledarskap har kommit att betraktas som en generisk egenskap.

Management är idag en profession i sig, något man utbildar sig till och blir expert på. En gång ledare, alltid ledare, skulle man kunna säga, och ledarskapet är inte organisations eller kontextbundet utan det samma över hela linjen. Ledarskap och administration har blivit en karriärväg i sig och framgångsrika ledare flyttar därför obehindrat mellan olika branscher och typer av verksamheter, vilket gör att den offentliga förvaltningen allt mer kommit att bedrivas på samma sätt och efter samma principer som privat tillverkningsindustri. Det är som jag förstår det synen på ledarskap som drivit förändringen mer än något annat. Jag tycker mig se konturerna till en kulturell förskjutning i synen på vad som kan anses vara samhällsbärande egenskaper. Idag är det inte förvaltning och omsorg om det man gör, utan ledarskap som idealiseras. Och följaktligen är det idag ledarnas löner som ökar mest och det är också där som den stora skiljelinjen i arbetslivet och samhället går, inte som förr mellan arbetare och tjänstemän. Denna utveckling skulle kanske kunna förklara dels de dramatiskt ökande klyftorna i samhället, dels det faktum att allt fler tänker sig att en företagsledare är bäst lämpad att styra ett land.

2. Språket har förändrats: vi talar ekonomiska.

Företagsekonomi är idag den utbildning på högskolan där flest studenter utbildar sig. På 1970-talet, när 68-generationen dominerade universiteten, läste man sociologi. Dagens unga, som växt upp i ett mycket mer avreglerat samhälle, läser företagsekonomi. Antalet akademiskt utbildade ekonomer har ökat dramatiskt, närmast exponentiellt, under min tid i akademin, vilket delvis kan förklara att humaniora och bildning tappat i aktualitet och angelägenhet. Studier på universitetet påverkar en. Det spelar roll vad man läser, och dagens unga har också tydligt en annan världsbild än min föräldrageneration (som genomdrivit förändringarna). När jag skriver detta blir det så oerhört tydligt att jag tillhör en mellangeneration. NPM är en långt mer genomgripande förändringsrörelse som påverkar hela samhället, än jag reflekterat över tidigare, inser jag efter att ha lyssnat på föreläsningen. När allt fler talar ekonomiska och ser världen och samhället genom det rastret påverkas så klart kulturen, som vi vet äter strukturer och strategier till frukost. NPM framstår efter föreläsningen både som en mycket större och som en mer hanterbar utmaning. Större eftersom det inte tydligt går att peka på vad som hönan och vad som är ägget, och mer hanterbar eftersom jag nu fått fler verktyg att jobba med och en fördjupad förståelse för fenomenet. Liksom så många gånger förr får jag det bekräftat att det blir både svårare och enklare när man fördjupar sina kunskaper.

3. Nytt sätt att mäta kvalitet och prestation. Från regler och process, till resultat.

Hur man utför sitt arbete i vår nya sköna värld spelar en underordnad roll, måluppfyllelse är allt som betyder något. Det är just detta jag ser hända i utbildningspolitiken, där synen på kunskap förändrats dramatiskt under mina år i akademin. När jag började på högskolan genomsyrades hela akademin av en kvalitativ syn på kunskap där innehållet var det enda som betydde något, medan alla idag är fixerade vid planer, instruktioner och resultat. Betyg, genomströmning, mötesanteckningar och handlingsplaner kan man räkna, väga, mäta och jämföra. Kunskap, liksom kultur och bildning är svårt och otydligt, så när management blir en egen profession, när allt handlar om ekonomi och när prestationsmätning och resultat blir viktigare än vardagen och verksamheterna ute i organisationerna, skapas ett system som gör det svårt att värna kunskapen och akademiska traditioner och intellektuella kvaliteter. Detta får mig att tänka på diskussionen vi hade på ett möte nyligen, där vi talade om en kommande utvärdering av arbetet vi gjort i forskargruppen. Det slår mig att utvärdering av verksamheter också har kommit att uppfattas som en generisk kompetens. Liksom ledarskap finns det idag professionella utvärderare, och det vi talade om på mötet handlade om hur vi skulle agera, eftersom den första känslan av utvärderarna är att de inte förstår vår verksamhet. Risken är alltså att vi måste anpassa vårt akademiskt kvalificerade arbete efter utvärderarnas kriterier, snarare än efter våra akademiska och den samlade forskarerfarenheten i gruppen. Tänker även på det uttalande som jag nu glömt vem som fällde, i en debattartikel i höstas (?), som gick ut på att lärare inte ska utgå från sina egna kunskaper och erfarenheter när de undervisar, utan efter vetenskapligt utformade metoder och standardiserade (utvärderingsanpassade) och av ledningen godkända handgrepp. Det slår mig att i samma stund som undervisningens, vårdens och andra yrkesgruppers HUR underordnas ledningens makt och deras fokus på ekonomi och måluppfyllelse avprofessionaliseras läraryrket. Och när lärare underordnas professionella ledare och tvingas anpassa sig och sin verksamhet efter utvärderarnas krav på standardisering krävs ingen Einstein för att räkna ut att prestigen i yrket sjunker. På högskolan ser vi samma utveckling vilket leder till en djupt problematisk avakademisering av hela verksamheten som i kombination med andra förändringar (nya studentgrupper, en förändrad syn på ledarskap och utvärderingens ökande betydelse) påverkar synen på kunskap i hela samhället. Det som inte passar in i mallen syns och räknas inte; kartans makt över verkligheten har ökat betydligt under mina år i akademin, och nu förstår jag mycket bättre varför det är så. Det är både förlösande och frustrerande.

4. Decentralisering.

Denna strävan handlar om att bryta ner de stora byråkratiska systemen som byggdes upp under rekordåren i Sverige, och handlar i praktiken om att ta in nya aktörer samt skapa marknader. Fast marknaderna som skapas är kvasimarknader. Skolan är ingen marknad, men aktörerna agerar som om den vore det. Kunskap är ingen handelsvara, fast den blir det när den manglas genom det system som skapats av de olika reformerna. Här förstår jag bättre hur man parallellt med talet om kunskapskris kan tala om behovet av tydligare mål, mer konkurrens, bättre ledare och mer utvärdering, för att lösa problemen. Jag förstår också varför man tänker sig att höjd lön till lärarna ska öka prestigen i yrket. Och jag förstår även förekomsten av faktaresistens ute i samhället bättre; kunskapen har idag inget egenvärde, det är resultaten som räknas och så länge MÅLEN nås anses allt vara frid och fröjd.

5. HR-avdelningar skapas. Arbetsgivaren marknadsför sig för att attrahera de bästa anställda.

När de anställda hela tiden kontrolleras och fråntas ansvar för arbetets utförande tvingas man arbeta på andra sätt för att locka till sig kompetent personal. Och när marknadslogiken sprider sig i samhället blir företagets varumärke allt viktigare. Vad som beror på vad är svårt att uttala sig om, men det framstår som ett resultat av samproduktion, vilket även gäller nästa punkt.

6. Ökad grad av projektanställningar. Fokus på konkurrens i alla led, överallt.

Detta är något som alla forskare allt tydligare tvingas till. Även om man har en fast anställning måste man hela tiden hålla utkik efter möjligheter att söka pengar. Till och med internt arbetar man med utlysningar och olika potter som de anställda får söka pengar ur. Jag har till exempel fått frågan om jag kan utveckla en kurs i höst, men jag har inte fått pengar för att göra det utan måste söka detta i konkurrens från ledningens pott för strategiska medel. Fasta anställningar är en rest av det gamla samhället och framstår därför allt mer som en anomali, trots att människors behov av trygghet fortfarande är lika starkt. Konkurrens har kommit att bli ett slags magisk formel som antas lösa snart sagt alla problem, och som alltid antas leda till bättre kvalitet. Det är en sanning, ett förgivettagande som legitimerar alla andra omställningar i övriga punkter. Detta ser jag som den verkliga elefanten i rummet, det som vi verkligen måste uppmärksamma och tala om.

7. Sparsamhet med offentliga medel. Fixering vid kostnadsreduktion.

Alla är överens om att varje krona i skatt ska användas så smart som möjligt, men vad betyder det? Här liksom i fallet med undervisningens utförande är det en underordnad fråga, det är RESULTATET som räknas. Och målet har ända sedan 1970-talet varit att effektivisera alla verksamheter. Effektiviseringen har tvingats fram genom att offentlig verksamhet inte får full täckning för ökade kostnader. Man räknar idag med att all verksamhet, varje år i all evighet, ska kunna bibehålla kvaliteten i verksamheten, trots att man varje år i praktiken får två procent mindre pengar att röra sig med. Det låter sig bara göras (i verksamheter som skola och högre utbildning/forskning, där lönen utgör den absolut största utgiften) genom att definitionen av kvalitet förändras från utförande, upplevelse och innehåll till resultat och sådant som är mätbart.

Jag ser här sammantaget konturerna till ett annat samhälle än det jag växte upp i, och jag är inte ensam om att känna frustration över att vara så nära idealet och ändå tvingas inse hur långt bort det är. Samtidigt inser jag här efter föreläsningen att vi inte kan tala om NPM, vi bör istället tala om olika typer av reformer, vilka sammantaget skapar ett system som leder till effekterna som ger upphov till frustrationerna som begreppet NPM fångar upp och ger namn åt. Karlsson påpekar att NPM å ena sidan handlar om marknadstänkande, och å andra sidan om managementtänkande. Och jag håller med om att vi måste vara noga med vad vi kritiserar, om vi verkligen vill arbeta för en förändring. Jag känner idag, efter en god natts sömn, att föreläsningen hjälpt mig förstå samhället bättre.

Karlsson presenterade en fyrfältare där ena axeln beskriver Handlingsfrihet (för både tjänstemän och myndigheter): mer eller mindre. Och den andra beskriver: Hierarki -- Marknad. Reformerna som sammantaget lett fram till fenomenet NPM är placerat i det hörn som kännetecknas av låg grad av handlingsfrihet och hög grad av marknad/konkurrens.

Antagandet som ligger i botten och som kan förklara fenomenet NPM är teorin om att människan alltid är rationell. Nationalekonomisk teori fick under 90-talet stort genomslag i samhället och i synen på förvaltning av det offentliga. Effekten av detta är att det skapades en syn på människan som går ut på att alla är giriga egoister och att staten förvaltas bäst om den också agerar på detta sätt. Paradoxalt nog bygger NPM ändå på mer kontroll och styrning, och mindre tillit och frihet. Frågan är om detta är förklaringen till att så många läser ekonomi eller om det är en effekt av att ekonomi blivit en så stor och eftertraktad utbildning på landets högskolor. Milton Friedmans ande svävar över reformerna och det går inte att förstå NPM utan att sätta sig in i hans teorier. Han var marknadsliberal och enormt inflytelserik för Reagans och Thatchers avregleringar på 1980-talet. Deras politiska framgångar gav momentum åt förändringen som därför spred sig över världen. OECD villkorade utlåning av medel till fattiga länder och detta gjorde att rörelsen spreds än mer och fick globalt genomslag. Det som ryms inom begreppet NPM finns över hela världen, även om det enligt Karlsson ser lite annorlunda ut i Asien.

Vad betyder detta här i Sverige idag? Karlsson pekar på den förändrade synen på budget: Från redovisning till styrning. Tidigare användes budgeten för att redovisa vad som gjorts, för att få koll på verksamheten. Idag har synen på förvaltningen av det offentliga förändras radikalt, i linje med ovanstående punkter, till att handla om styrning av verksamheten. Budgeten inom offentlig verksamhet har kommit att bli ett verktyg för realiseringen av politiska värderingar, har blivit ett sätt för ledningarna att styra verksamheterna mot allt mer detaljerade mål, trots att sjukvård och utbildning är väldigt komplexa verksamheter vars behov alltid ligger djupt förborgad i en okänd framtid. Här blir det nästan smärtsamt tydligt hur avgörande det är att man accepterar och ser det som naturligt att fokusera på kartan och låtsas som att den styr verkligheten, istället för tvärtom. Och det må vara ekonomiskt försvarbart, men det sker till priset av att kunskapens värde utarmas, vilket banar väg för populism och faktaresistens. Det framstår som uppenbart att NPM bara kan införas i offentligt förvaltade verksamheter där man kan kontrollera både inkomster och utgifter; det handlar i så fall om ett fantasifoster, en omöjlig dröm om ett samhälle där man kan få mer genom att göra mindre.

Oj, tiden försvann. Inser att jag måste bryta här. Återkommer med fortsatta reflektioner av en den högintressanta föreläsningen senare, för nu måste jag ta tag i vardagens alla krav.

Förföra, eller beröra?

Två vägar att förmedla kunskap och göra intellektuell karriär. Förföra, eller beröra? Jag väljer det senare, alla dagar i veckan, även om det är svårt eftersom jag märker att så många vill bli förförda snarare än berörda. Förförd är enklare att bli och om man sedan blir besviken kan man alltid skylla på någon annan. Och det är definitivt enklare att förföra. Det finns hur många trick att ta till som helst. Förförelse är ett ytfenomen medan beröring går på djupet. Lätt fånget lätt förgånget, är ett talande ordspråk och det är lätt att se hur ohållbart det är att välja förförelsens väg. Fast i en snabbt föränderlig värld finns ingen tid för eftertanke, det dyker hela tiden upp nya lockelser. Förförandet är omedelbart belönande medan den som berör ofta drar på sig kritik eftersom beröringen går på djupet och påverkar känslorna, vilket kan vara jobbigt. Fast vill man verkligen lära sig mer, både om sig själv och om andra och annat, kommer man att beröras och tvingas man hantera sina känslor. Det är oundvikligt. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge, är ett annat ordspråk som många idag raljerar över men som jag tror vi behöver mer av i samhället för att möta den växande populismen och behovet av snabb tillfredställelse som sprider sig i samhället.

Experter som hänvisar till logiska argument och evidens förför med hjälp av siffror och diagram. Forskning som bygger på strikt logik och rationella analyser resulterar i fakta som går att distansera sig från. Experterna som alla älskar att förföras av talar om handfasta saker, om hur det är. Och inget fel i det, inte i sak. Alla kunskaper och kompetenser behövs om vi ska klara hållbarhetsutmaningarna vi står inför. Fast när förförelse blir norm, om det är vad man förväntar sig av forskarna kommer bara kunskap som förför att accepteras som KUNSKAP och resultat som berör förknippas med obehag.  Och förväntningarna på kulturvetare är ofta att det ska vara lite mer lättsamt, att man ska tala om så kallade mjuka värden. Lite bildande intellektuell underhållning, anekdoter och gärna hur man tänkte och gjorde förr i tiden. Dessa förväntningar möter jag ofta. När jag riktar mig mot åhörarna, talar till dem som medmänniskor och pekar på att hållbarhetsmålen bara kan nås genom att agera annorlunda i vardagen ser jag inte sällan förfäran i ansiktet. Flackande blickar. Det var inte detta vi beställt eller förväntade oss. Tala om hur det är så vi kan förundras och sedan fortsätta som om ingenting hänt. Man vill bli förförd, inte berörd.

När jag pekar på att en viktig orsak till att det finns problem i samhället och världen handlar om att människor vill bli förförda och därför drömmer omöjliga drömmar eller tänker sig att experter ska lösa problemen, alternativt att allt är invandrarnas (eller i alla fall någon annans) fel, är det som man värjer sig. Försvarsmekanismer kickar in och man reagerar med känslorna även om man inte erkänner det, utan väljer att hänvisa till logik för att försvara sitt agerande. Inte sällan slår man ifrån sig och skyller på budbäraren. "Så du menar alltså att jag inte får åka till Thailand?" Som om forskare som talar om kunskap som berör är taskiga figurer som vill sprida dålig stämning. Som om frågan om hållbarhet inte handlade om vad vi gör, hur vi gör det och hur ofta. Allt handlar om det och förförelse må vara lockande i det korta perspektivet, men på sikt är det förödande. När drömmen om en billig smart phone hakat fast och sprider sig i kulturen, eller när efterfrågan på enkla lösningar ökar, får det effekter, långt bortom individens privatekonomi och snävt personliga perspektiv. Det finns alltid ett pris att betala, och om inte jag gör det är det någon annan, idag eller i framtiden. Allt som förlägger ansvaret någon annanstans, allt som inte handlar om mig, är lätt att ta till sig och den som väljer förförelsens väg kan räkna med att bli framgångsrik.

Kulturen är fylld av blinda fläckar. Därför är den så viktig att studera och ständigt försöka förstå, vilket man bara kan göra genom att beröra. Kunskap om kultur är en grundförutsättning för många andra ämnen och kunskaper. En skola fylld av pedagoger som förför ger barnen och den uppväxande generationen dåliga förutsättningar att hantera känslor av leda och obehag, vilket krävs för att lära sig på djupet och för att förstå livets och tillvarons outgrundliga oöverblickbarhet. Därför behövs en humanvetenskap som går på djupet och berör lika mycket som annan kunskap. Framförallt behövs kompetens att mötas i kunskap och insikt om betydelsen av att sätta kunskapen i centrum, just för att kunna genomskåda populismens lockelse och motstå förförelsens lockelse samt för att förstå hur viktigt det är för mänsklighetens överlevnad att kunna hantera känslor och bli berörd. Humaniora behövs som buffert och skydd mot människan själv. Idag cirkulerar allt kring ekonomin som likt ett religiöst tabu inte får ifrågasättas och som människorna likt hypnotiserade, dödsföraktande insekter flyger närmare och närmare.

En skolpolitik byggd på populistiska utspel

Igår lades det fram ett lagförslag om mobilförbud i skolan. För mig blev det den sista bekräftelsen på hur långt kunskapsnationen Sverige rört sig från sin stolta historia. Det är alltså här vi är, det är så det ser ut idag. Jag har så svårt att fatta?! Politiker använder skolan för att profilera sig och sitt parti. Det är populism och har ingenting med kunskap att göra, tvärtom. Politiker som VERKLIGEN vill värna kunskapen i samhället tänker och agerar helt annorlunda. Att reducera ett så pass komplext problem som landets framtida kunskapsförsörjning till en en fråga om mobil eller inte i klassrummet är och kan aldrig vara en lösning. Och när politikerna väljer den vägen, det vill säga att satsa på sitt eget varumärke istället för att värna kunskapens status i samhället som helhet, när landets högsta ansvariga för skola och utbildning med hjälp av riktade lagar försöker detaljstyra skolan; där och när politikerna får för sig att det är detta som krävs av dem, är kunskapen satt på undantag. Vad har vi att vänta oss framöver? Svarar Alliansen med förslag om kepsförbud, eller kanske en lag om att lärarna måste utöva katederundervisning? Allt känns möjligt i dessa valtider och det skrämmer mig.

Om eleverna i skolan väljer förströelse i mobilen (jag menar, det kan vi vara ett sätt att fördjupa kunskapen också) istället för att lyssna på läraren löser inte ett mobilförbud problemet och det ger heller inte lärarna stöd i sin strävan att främja lärande. Om man däremot avskaffade betygen och införde inträdesprov för att ta sig vidare till nästa nivå skulle ansvaret för lärande hamna där det hör hemma: hos den som ska lära. Problemet med dagens organisering av skola och utbildning är att ansvaret ligger hos lärarna. Barn behandlas som vuxna i väldigt många andra sammanhang, men inte i skolan. Därför uppför de sig som oansvariga barn utan ansvar, och när resultaten uteblir är det lärarna som får kritik, lärarnas arbete som regleras och detaljstyrs. Föräldrarna som förr, när Sverige verkligen var en kunskapsnation, stod på lärarnas sida och samarbetade för att eleverna skulle nå ett så bra resultat som möjligt, utsätter idag lärarna för press för att barnens betyg inte ska bli lidande av att man ägnar sig åt annat än att lyssna och lära. Tyvärr talar allt för att det är omöjligt att lägga ett sådant förslag. 

Egentligen vill jag inte skriva och klaga på politikerna, för ansvaret för den uppkoma situationen ligger någon annanstans. Politikernas utspel, från höger till vänster, förslagen som haglar i samhällsdebatten är lika populistiska över hela linjen. Förbud mot kepsar, mobiler eller läxor kan aldrig någonsin vara en lösning, den typen av förslag är del av problemet som är mycket större och genomgripande. Och det faktum att även Svenskt Näringsliv, som företräder landets företagare (vilka blir lidande om/när kunskapsnivån i landet sjunker), vill se fler lagförslag riktade mot skolorna och deras ansvar för elevernas kunskaper för att lösa en matchningsproblematik som jag menar handlar om att företagen har en problematisk syn på kunskap. I en verklig kunskapsnation kan det aldrig vara skolans uppgift att tillgodose företagens kortsiktiga behov av specialkunskaper; där lägger skolan grunden och företagen står för fortbildningen och den vidare utvecklingen. Problemet är att skolan och lärande kommit att betraktas som kostnader, vilket i kombination med att alla verksamheter påtvingas besparingar för att "tjäna" pengar leder till att ansvaret för kunskapen och utvecklingen blir någon annans: lärarnas. Det är lika galet som att lägga ansvaret för befolkningens hälsa på sjuksköterskorna. Lika galet som politikerna oförmåga att ta tag i problemen kopplade till systemet med stafettläkare som uppstått ur ett skapat behov, vilket tvingats fram av sjukhusens och vårdcentralernas besparingar, som alltså leder till höjda kostnader.

Skola och utbildning kostar pengar, ingen tvekan om det, men i förhållande till vad nedskärningarna och den populistiska skolpolitik som idag förs av samtliga partier i riksdagen, är det ingenting. Vad händer med vårt samhälle när företagen inte längre kan konkurrera med kunskap, när de köpts upp av multinationella företag med huvudkontor i skatteparadis? Risken är stor att vi som lever och verkar i Sverige står där med skägget i brevlådan, tvingas ta skeden i vacker hand och sänka våra löner eftersom vi som samhälle och land saknar förmågan att skapa alternativ och ta makten över vår egen situation.

Populism är ett symptom på en underliggande sjukdom, inte ett problem som kan lösas med enkla åtgärder. Kunskapens status i ett land kan bara höjas genom gemensamma ansträngningar, vilka skjuts på framtiden när ansvariga politiker väljer att lägga fram förslag som försvårar för lärarna att göra sitt jobb (vilket är att främja lärande och värna kunskapsutvecklingen; inte att producera resultat) istället för att värna deras arbetsmiljö genom att sluta se skolorna som kostnader eller produktionsenheter. Kunskap är allas gemensamma ansvar; först när vi inser det och låter den insikten genomsyra skolpolitiken och arbetsmarknaden kan vi hoppas på en vändning, men även där och då kommer det att ta tid innan förändringen syns. Problemet är att det ligger längre fram i tiden än nästa mandatperiod så risken är att vi får vänja oss vid populistiska utspel, tills läget blir akut, trots att alla förstår att det då mycket väl kan vara försent.

Idealisering av säkerhet, scientism och mänskligt övermod

Tvärsäkerhet är en dygd idag och ju säkrare man är desto bättre. I teorin håller jag så klart med, men vi lever i en komplex verklighet som sällan anpassar sig efter kartorna som människor använder för att orientera sig i tillvaron med. Kanske måste varje ny generation lära av sina egna misstag, men vissa erfarenheter från de som varit med ett tag är det bra dra lärdom av. Och idealiseringen av säkerhet ifråga om kunskap en sådan viktig lärdom. Företrädare för anti-genderrörelsen till exempel, hävdar ihärdigt att genusforskare ska ta hänsyn till biologi: för att forskning otvetydigt visar att det finns skillnader mellan könen. Det anses alltså räcka att kunna påvisa skillnader som finner stöd i vetenskapen för att kritiken man för fram ska anses giltig. Vad skillnaderna betyder i praktiken anses däremot vara av underordnad betydelse, det viktiga är att man har SÄKER kunskap som ställs mot genusforskarnas förment osäkra kunskap.

Det är lätt att förföras av statistik och jag förstår lockelsen med Big Data, men det är representationer av verkligheten som dessutom utgår från en generell nivå. Kritiken jag har mot detta sätt att tänka och agera handlar om att det förlamar samhället och tar död på dynamiken. Jag vill se en mycket mer levande och dynamisk kultur, ett mer förlåtande samhälle, för det leder som jag ser på det till en mer hållbar framtid. Vetenskap har alltid handlat om att nå så säker kunskap som möjligt, och det gäller över hela linjen. Säkerhet är utgångspunkten för verksamheten, inte ett mått på kvalitet! Om säkerhet uppfattas som ett tecken på vetenskaplighet kommer instrumentell rationalitet och scientism att bli norm och vi får ett oresonligt, iskallt samhälle där människorna får anpassa sig efter systemen, snarare än tvärtom.

Vill vi ha ett verkligt hållbart samhälle måste vi tänka och göra tvärtom mot vad vi intuitivt känner att vi måste göra. Ju mer jag studerar kultur och kulturella processer desto mer övertygad blir jag om att det är sanningen. Jag har emellertid ingen evidens, för hur samlar man in ett material som går att använda för att bevisa att samhället är komplext, att all kulturell förändring är icke-linjär? Det går inte att bevisa att säkerhet är riskabelt, men det går att visa. Som kulturvetare bevisar jag inte, jag visar genom att peka på saker och företeelser som finns runtomkring oss, om vi bara kan förmå oss att öppna ögonen.

Ibland, eller snarare väldigt ofta, är det bättre att presentera ett osäkert, ofärdigt eller till och med felaktigt resultat, om det är kultur man vill undersöka. För det triggar mottagaren att läsa/förhålla sig kritiskt, tvingar hen att studera sin samtid, sin omgivning, den kontext hen lever i på ett mer medvetet sätt. Där säkerhet blir ett ideal och osäkerhet betraktas med misstänksamhet riskerar det att fler accepterar alla resultat säkra resultat okritiskt och helt utan hänsyn tagen till konsekvenserna av att just det hålls för sant. Detta är kärnan i min argumentation för kulturvetenskapens värde och dess resultats användbarhet. Jag vill engagera fler i tillblivelseprocessen som vi alla är en del av. För kultur skapas genom kollektiv handling. Kultur kan sägas vara en resa, mot framtiden. Men eftersom framtiden inte finns innan den realiserats är det olyckligt att söka säkerhet eftersom det bara går att säga något säkert om det som varit. Vill vi skapa en bättre framtid måste vi vara ödmjuka inför verklighetens komplexitet och tillvarons oöverblickbarhet. Säkerhet är en omöjlig dröm och det måste den förbli, annars riskerar vi att kvävas av kontroller och hopplösa krav. Skolan, arbetslivet och samhället behöver lära sig hantera osäkerhet, inte vara fixerad vid säkerhet, för det går aldrig att kontrollera kulturen.

Det är sällan något är säkert här i världen, och även om trygghet är ett fint mål är det ofta just ett mål att sträva efter och inget man har. Att känna sig trygg är aldrig detsamma som att verkligen vara trygg. Jag vill hävda att det till och med är så att säkerhet och trygghet är ganska problematiska begrepp. Det enda som är säkert här i världen är att ett plus ett är två, och att vi ska dö. Allt annat är mer eller mindre osäkert. Då, menar jag, är det bättre att lära sig hantera osäkerhet och att tillägna sig metoder för att upptäcka paradoxer i livet, samhället och världen. Strävan efter trygghet och idealiseringen av säkerhet leder allt för enkelt till ett bedrägligt tillstånd av ouppmärksamhet som kan leda till sårbarhet, om/när problemen dyker upp. Bättre vore om fler kunde acceptera och lära sig se tillvarons karaktär av ständigt och genomgripande förändring, och att detta är det enda säkra vi kan veta/säga om framtiden. Förändringen som världen blir till i och genom är icke-linjär och omöjlig att på längre sikt beräkna. En sådan insikt leder till att säkerhet aldrig kan utlovas. Och inser man detta förfogar man plötsligt över ett mycket potent verktyg för att se igenom maktordningarna som finns och upprätthålls överallt. Den som utlovar trygghet och som blir litad på han eller hon kommer att få makt. Men den makten är bedräglig och byggd på lösan sand. Den makten uppstår i och genom att den som litar på frivilligt går in i en underordnad position. Den som utlovar trygghet och gör anspråk på att bli litad på i frågor som rör framtiden söker makt, medvetet eller omedvetet. Konsekvensen, om man litar på hen, är att man ger hen makt. Och det kan ju kännas tryggt, men vad händer om det oväntat oväntade inträffar? Då står man där ensam och utlämnad. Hur man än gör är man med andra en förlorare om man litar på någon som säger sig veta.

Jag anstränger mig noga här, för att inte resa några sådana anspråk. Om framtiden kan ingen veta något. Framtiden blir till i ord och handling, icke-linjärt, kommunikativt. Interaktion mellan många olika aktörer, det är vad framtiden skapas av. Jag undersöker och pekar på förutsättningarna för det som skall komma att bli vår gemensamma framtid. Men hur det blir, det vet jag inget om. Ingen kan veta. Motivet för detta statement, för detta förhållningssätt, är att det leder till ökad reell trygghet. Och det är ju det vi strävar efter. Riktig trygghet. Den som lärt sig hantera tillvarons osäkerhet, den som förstår hur öppna, icke-linjära processer fungerar, han eller hon kommer att stå bättre rustad för det som komma skall, oavsett vad tillblivelsen resulterar i. Det är en annan trygghet än den som tvärsäkra forskare som hänvisar till statistik utlovar. Det är trygghet som kan bäras inombords och som går att ta med sig och hämta stöd i överallt, alltid. Det är en trygghet som inte är beroende av någon annan.

Genom att acceptera världens oförutsägbarhet ökar chansen att känna trygghet. Och det ökar dessutom känsligheten för och uppmärksamheten på allt det som är kontingent i tillvaron. Därför leder denna livshållning inte bara till ökad trygghet, den medför också att man får verktyg för att arbeta med förändring och gör att man lättare förstår vad som går att förändra. Därmed kan man verka för alternativa tillblivelser. Man kan lättare vara med och påverka blivandets riktning, men aldrig dess resultat. Ingen enskild aktör kan påverka världens, samhällets eller kulturens riktning. Förstår man detta förstår man hur världen fungerar. Och tryggare än så går inte att bli. Det är vad vi arbetar med inom kulturvetenskapen; vi undersöker möjligheterna för en annan form av trygghet. Av kulturvetare får man sällan höra det man vill höra, men man får däremot tillgång till verktyg som man kan använda på egen hand för att lösa de problem man har.

Den som är säker kan räkna med att få fler som lyssnar än den som är öppet osäker. Det är en iakttagelse jag funderar på ofta och därför skriver jag återkommande om fenomenet. Oavsett vad man talar om kommer den som är säker, eller den som i alla fall ger ett säkert intryck, den som inte tvekar eller svävar på målet, att betraktas som mer tillitsfull. Den reaktionen, det bemötandet, har inget med ämne eller fråga att göra, det bara är så. Det bör vi reflektera över, om vi verkligen vill ha kunskap som är hållbar och som fungerar, om vi verkligen vill veta. För det finns massor av saker i världen som inte går att uttrycka sig tvärsäkert om, av det enkla skälet att det handlar om företeelser och fenomen som är vaga till sin natur. Om vi då idealiserar och beundrar den som uttrycker sig med tvärsäkerhet och värderar denne högre än den som är osäker kommer det att påverka synen på kunskap och i förlängningen samhället och dess hållbarhet.

Tvärsäkerhet som mål för vetenskapligt arbete är förkastligt. Eller vänta lite, att uttrycka sig så leder tanken fel, det jag menar är att eftersom vi människor verkar ha lättare att lyssna på och ta till oss det som sägs med säkerhet, av den som utstrålar självsäkerhet, kommer vi att ha svårt att hantera forskningsrön som är vaga. Framförallt kommer vi att få problem med att ta till oss tvärsäkra uttalanden, byggda på solid forskning, om det som är vagt till sin natur. Som kunskap om kultur, till exempel. Viktigt vetande om det som är komplext såsom kultur, hållbarhet, kunskap eller lärande kommer att tas emot och uppfattas som problematiskt och när det ställs mot tvärsäkra tankar (oavsett hur dessa ser ut eller hur vetenskapligt förankrade de är) kommer kunskapen om det vaga att förlora i förklaringskraft och dess förmåga att nå ut påverkas menligt. Hur behagligt det än är att lyssna på en tvärsäker och retoriskt skicklig presentatör är det lika fullt förrädiskt. Åhörare invaggas oerhört lätt i falsk säkerhet, och den som är kritisk eller tveksam till innehållet som presenteras, han eller hon måste upparbeta kraft och mod för att resa invändningar. Detta är en konsekvens av människans biologi, det är så vi är och fungerar. Det är en förutsättning för människans sökande efter bra och användbar kunskap om livet, inte ett ideal att sträva efter. Kunskapen måste anpassa sig efter verkligheten, inte tvärtom.

Säkerhet tenderar att förstärka argumenten som förs fram. Och det motsatta gäller för den som väljer en annan metod för att presentera sina tankar. Lite frustrerande, men det är som det är. I samhället och inom akademin idag förväntas man som sagt vara tvärsäker. Dyrkan och idealiseringen av den som är trygg, den som pekar med hela handen, som vet vad han eller hon vill, och som har förmågan att få sin vilja igenom. Hen kan vi lita på, hen förlöser oss från oron och lättar vår ångest över tillvarons osäkerhet och framtidens ovisshet. Den som säger sig veta lyssnar man på, för att det är inprogrammerat i oss. Och den som söker pengar för sin forskning måste vara säker på sin sak och den som lovar mest, med störst säkerhet, hen kommer att erhålla anslag i den mördande konkurrensen. Och den som lyckats i konkurrens, den kommer att hyllas som en hjälte. Att kunskapen vi får är oanvändbar och att detta förfarande gör att kunskap som vi verkligen behöver går förlorad är en insikt som är svårt att uppmärksamma. Ett av livets alla paradoxer och moment 22.

Konsekvenserna av att tvärsäkerhet upphöjts till norm i samhället borde uppmärksammas och beforskas, men det är en fråga utan givna svar, ett komplext problem som har med kultur att göra och som därför är vagt till sin natur. Att formulera frågan som en forskningsfråga med chans att nå framgång i konkurrensen om medel är svårt, långt svårare än att forska om ämnet. Lika fullt är det kunskap vi behöver för att kunna ändra på synen på kunskap och vad som är en bra forsknings- och utbildningspolitik. En förutsättning för att nå bättre och mer användbar kunskap är att anamma ödmjukhet och problematisera det övermod som dyrkan av säkerhet underblåser.

Olika sätt att utvärdera olika verksamheter

Idag ska allt utvärderas. Det räcker inte att det verkar fungera, man måste veta säkert att det fungerar. Och det får inte bara fungera så där i allmänhet, det måste fungera efter på förhand uppgjorda och kontrollerbara kriterier. Fast hur vet man att mätresultaten speglar verklighetens mångfald, och vad menar man med fungerar egentligen? Dessa frågor och aspekter, att de ställs, uppfattas ibland och av vissa som kritik; så du vill att man ska slösa med skattemedel? Nej, det vill jag inte. Jag tror inte på anarki och är liksom alla andra för sparsamhet och ansvarsfull förvaltning av samhället.

Det dominerande sättet att utvärdera verksamheter idag är varianter av målfokuserad utvärdering: Når man målen? Blev det som man bestämt på förhand att det skulle bli? Ett annat sätt att utvärdera är: Resultatfokuserad utvärdering: Vad har man gjort; varför och med vilket resultat? Det förra sättet är stelt och tvingande och bygger på tanken att verklighetens mångfald kan reduceras till ett antal nyckeltal och att människor kan och bör anpassa sig efter systemen snarare än tvärtom. Det förra är mer flexibelt och människoanpassat. En resultatfokuserad utvärdering ger företrädarna för verksamheten möjlighet att försvara sina beslut och sätten att agera. Samma skillnad finns inom etiken där man talar om pliktetik och konsekvensetik. Båda tankemodellerna bygger på föreställningen om att det handlar om antingen eller; alltså ett resultat av debattens etik.

Utgår man istället från samtalets logik skulle man kunna främja en ansvarsfull förvaltning av offentlig verksamhet genom att tänka mer i termer av: Utvärderande samverkan som går ut på att aldrig lita blint på något system, att uppmärksamma och arbeta med både visioner och resultat. Utvärderande samverkan bygger på gemensamt ansvar för hela kedjan och kollektivt engagemang och ingen kan slå sig till ro med att man följt reglerna. Utvärderingen är inte slutet på processen utan del av helheten. Där och när problem kan identifieras har alla ett ansvar för att påpeka detta och göra vad man kan för att det ska bli bra, och eftersom alla är gemensamt ansvariga är alla eller ingen skyldig och det viktiga är inte vem som gjorde fel utan att allt blir så bra det kan bli.

Utvärderande samverkan är kostnadseffektiv eftersom det inte behövs en kontrollerande parallellorganisation som ansvarar för målformulering samt administration och som tar åt sig äran för att målen nås. Alla kontrollerar varandra, fast inte för att leta syndabockar eller utse hjältar, utan för att resultatet av det gemensamma arbetet ska bli så bra som möjligt. Det ligger i denna forms av utvärdering natur att alla får del av både äran om det går bra och skulden om det går dåligt. Visselblåsare ses inte som förrädare eftersom ingen har ett personligt varumärke att försvara. I en organisation där man arbetar med utvärderande samverkan finns heller ingen ledning som beordrar underställda att utföra sysslor vars resultat ledningen sedan tar åt sig äran för. Denna typ av integrerad utvärdering handlar om att stämma i bäcken och verktygslådan man har tillgång till är mycket större eftersom man både kan modifiera målen, metoden och resultatet.

De båda första och idag helt dominerande sätten att utvärdera verksamheter fokuserar INDIREKT på kvalitet eftersom man där tvingas bry sig mer om nyckeltalen än verksamhetens vardag. Med utvärderande samverkan placeras kvaliteten i centrum på ett mycket mer konkret sätt. Därför finner jag det märkligt att man valt att INTE arbeta på detta sätt i skolan och den högre utbildningen, där kostnaderna för administration ökar, betygsinflationen skenar och kunskaperna sjunker samtidigt som lärarnas hälsa och arbetstillfredställelse minskar och eleverna vittnar om ökande stress och studenterna på högskolan (helt i linje med systemet) utvecklar en allt mer instrumentell syn på studierna. Är det kunskap man vill ha går det inte att utvärdera verksamheten avseende mål eller resultat; kunskap är en omväg och först i efterhand vet man vart man hamnar och om det är bra eller dåligt. Där det är vägen som är målet måste utvärderingen vara en integrerad del av verksamheten som alla inblandade är lika engagerade i och kan njuta frukterna av. Kunskapen och kvaliteten måste placeras i centrum på ett helt annat sätt än i dagens syn på lämpliga sätt att organisera utbildning och utvärdera forskning.

Deleuze, en introduktion 2

I Deleuze (2004:207) Difference and Repetition finns en lista med åtta punkter som utgör ett slags programförklaring för filosofin men som också kan användas som utgångspunkt för att skapa en bättre och mer användbar syn på kultur och kunskap, eller det är i alla fall vad jag tänkte gör här i en serie bloggposter. Punkterna fungerar som introduktion till den tankevärld jag vill öppna upp och under en lång rad av år undersökt möjligheterna med. De åtta punkterna beskriver det dominerande tänkandet i samhället på 1960-talet när boken skrevs, men som i hög grad fortfarande gäller. Punkterna beskriver premisserna för det tänkande som Deleuze med sin filosofi utmanar och jag ska här försöka visa hur jag förstår dem och förklara varför jag menar att de kan hjälpa oss bygga ett bättre samhälle.

Andra premissen: Idealet för tänkandet är det sunda förnuftet. Utgångspunkten för tänkandet idag är att det finns ett sunt förnuft och att det är den enda princip kunskapssökandet behöver. Man kan fundera över vad som är hönan och vad som är ägget, om det är tanken på individen (den första principen) som leder över i tanken om det sunda förnuftet, eller om det är tvärtom? För en individ är det så klart smickrande att adresseras som innehavare av förnuft och auktoritet på ett område. Fast det kan också vara tanken på förnuftet som skapat individen, som ett slags behållare av den idealiserade egenskapen. Det sunda förnuftet antas hur som helt vara ett och det samma överallt, det ses som universellt och immanent. Föreställningen om att människan är rationell och att alla beslut som tas bygger på rationella överväganden är samma andas barn, tänker jag.

Ett sunt förnuft antas vara något man föds med, en egenskap man har och som man lär sig utnyttja och knyta kontakt med för att nå sin fulla potential som tänkande människa. Det är en essentialistisk syn på kunskap och kompetens eftersom innebörden i begreppet finns där mer eller mindre färdig. Överfört till skolan och den högre utbildningen ger denna princip stöd för en pedagogik som går ut på att locka fram egenskaper som individen redan bär på och det finns därför ett begränsat utrymme för utveckling och förändring. Samtidigt är det sunda förnuftet inte personligt utan universellt, eller i alla fall kollektivt. Paradoxalt nog bygger föreställningen om ett sunt förnuft på antagandet att det inte är så, att innebörden i begreppet är evig och oföränderlig och inte kulturell.

Det sunda förnuftet är liksom Gud en idealisering av synen på kunskap. Det handlar om en norm för vetande som liksom normen för manlighet beskrivs indirekt, genom vad den inte är eller står för. Det finns ingen lista över egenskaper som kännetecknar det sunda förnuftet, just eftersom man antas känna igen det när man kommer i kontakt med det. Det sunda förnuftet är således inte det dunkelt tänkta. Det sunda förnuftet är vidare inte subjektivt, inte flummigt eller byggt på känslor. Det sunda förnuftet är förkroppsligad rationalitet, vilket gör det svårt att kritiskt granska kunskapssynen. Om tanken som granskas kritiskt eller ifrågasätts ligger en nära och om den utgör en integrerad del av ens personlighet blir svårt. Att tvingas överge tankar som utgör grunden för allt man tror på och ser sig som leder till ångest, vilket kickar igång djupt liggande försvarsmekanismer. Vill man undersöka förutsättningar för förändring är detta en aspekt av mänskligt liv som måste tas på största allvar. Om och när föreställningen om sunt förnuft och immanent rationalitet förkroppsligats och byggts in i samhällsstrukturen utgör den synen på kunskap en vital del av människans kött och blod och samhällets fundament. Sådana tankar överges inte i en handvändning, inte ens om man inser problemen med dem och trots att man vill överge dem. Likt en inbiten rökare håller man fast vid dem, för att annars rasar hela ens värld och man skjuter på budbäraren.

Tanken på det sunda förnuftet är en sådan tanke, en sådan existentiell övertygelse som det är oerhört svårt att släppa taget om. Fast vi borde göra det, för det existerar inget sunt förnuft. Det sunda förnuftet är ett hjärnspöke, en dröm om hur det borde vara. Självförnekelse. Människan är inte på långa vägar så rationell som hen vill tro och i många fall och situationer utgår från. Detta bevisas för oss, gång på gång. Ändå lever myten och den påverkar samhället och kulturen. Under moderniteten skapades myten om rationaliteten och framsteget. Konsekvent glömmer vi att människan har förmåga att vara rationell. Logik är en av människans alla fantastiska egenskaper. För att utnyttja den rationella förmågan krävs dock en ansenlig mängd energi, koncentrationsförmåga och tid. Rationaliteten finns där inte bara och den kan inte heller bara kopplas på. Logik är ett verktyg och likt alla andra verktyg krävs att det används till rätt ändamål och att den som använder det har det rätta handlaget. Alla människor är mer eller mindre logiska, men för att verkligen kunna använda det sunda förnuftet krävs övning och noggrannhet samt inte minst att andra godkänner det man gör som uttryck för sunt förnuft.

Människan styrs av en massa olika impulser och egenskaper. Sunt förnuft och rationalitet är bara en, bland många andra och ofta motstridiga aspekter av människoblivandet. Affekt är en mycket starkare drivkraft som rationaliteten har svårt att bjuda motstånd mot, till exempel. Vid kassan i affären, på väg hem från jobbet. Hungrig, stressad och huvudet fyllt av tankar på morgondagen och allt som inte hanns med idag. Plötsligt ligger det en chokladkaka på bandet och rätt som det är smälter den på tungan. Fast du beslutat dig för att detta var din fastedag, i enlighet med 5:2 dieten som du satt dig in i och finner rationell och görbar. Du glömde bara en sak, att dieten må vara rationell, men för att den ska fungera krävs att du har ett sunt förnuft som fungerar även när du är upptagen med annat. Ytterst få har det. Och de som är helt igenom rationella brukar uppfattas som märkliga i de flesta sociala sammanhang. Kapten Spock i TV-serien Star Treck kan fungera som ett exempel på hur alla skulle vara och agera, om det sunda förnuftet fanns, fungerade och verkligen styrde människorna och samhällsförvaltningen.

Detta glömmer vi, konsekvent, av en hel massa olika skäl. Ibland bortser vi från det av fåfänga, när vi adresseras som rationella. Inget tillfälle i livet är så paradoxalt som när människor tilltalas som rationella varelser. Den som får höra: "Du som är så klok", som fångats av de orden är ett lätt byte för den som vill kränga eller övertyga en om något, och först senare upptäcker man vad man borde gjort istället, men då är kontraktet redan påskrivet. "Sådana beslut ska inte tas av politiker, de ska avgöras hemma vid köksbordet", var motivet för det systemskifte som här och nu dignar under pressen av sin egen vikt och inre spänningar. Och New Public Management motiveras med hänvisning till sunt förnuft; hur skulle vi ANNARS göra?! Det finns dock en gräns för hur många beslut en aldrig så klok människa hinner med att ta, i lugn och ro, hemma vid köksbordet. Dygnet har bara 24 timmar och livet är fyllt av beslut. Det som låter så bra i det enskilda fallet blir till problem när allt fler beslut ska tas av den enskilde.

Företagen jublar, för myten om det sunda förnuftet leder till fler och fler ologiska beslut. Och ju fler beslut som ska tas, under allt kortare tid, desto mer affektiva tvingas människor bli. Allt mer av vår vakna tid går vi på känsla, som långt ifrån alltid är rationell, vilket fallet med chokladkakan visar. Ju mer vi litar till det sunda förnuftet, desto mer irrationellt blir vårt handlande och desto mer affekt tränger sig in i vardagen. Och när problemen hopar sig visar sig styrkan och destruktiviteten i föreställningen om det sunda förnuftet genom att man varnar för den mänskliga faktorn och använder det som argument för att automatisera, det vill säga flytta kunskap och kompetens samt ansvar från individer till system och maskiner.

Rationalitet är kontextberoende. Tänk till exempel på cheferna som kräver höga bonusar för att göra det man får (en hög) lön för att göra. Ställ det i relation till hur samma chefer resonerar om sina anställda, för att motivera dem att jobba sänker man lönen. Om rationalitet och sunt förnuft fanns hade världen inte sett ut som den gör. Det räcker att blicka in i sin egen vardag så ser man avsaknaden av sunt förnuft. Alla har förmågan att tänka rationellt, ingen tvekan om det, men hur ofta använder vi den förmågan? Och om vi lägger rationaliteten i ena vågskålen och affekterna i den andra, vilken vågskål kommer då att väga tyngst om vi ser till hur det ser ut i vår vardag? Var ärlig! Jag har många års träning att tänka rationellt, men det är en förmåga som är svår att använda i vardagen, speciellt när det stressigt, vilket det är allt oftare. Det gör det än svårare att acceptera avsaknaden av det sunda förnuftet. Som docent är det lätt att få för sig att allt man gör håller samma höga kvalitet som det man gör i tjänsten. Så är det INTE. Jag styrs lika mycket av affekter som alla andra och gör långt ifrån alltid bruk av min rationella förmåga.

Om fler kunde förmås inse detta, att människan styrs mer av affekt än av sunt förnuft (vars innebörd dessutom förändras över tid) skulle man kunna tala om ett sunt förnuft som fungerar, alltså en mer pragmatisk definition av orden sunt och förnuft. Alternativet till det sunda förnuftet är inte dumhet eller lasses faire, inte relativism eller förespråkande av känslostyrning. Den typen av kritik mot filosofin som Deleuze och andra utarbetat bygger på existensiell ångest och magkänsla, inte på logik, rationalitet eller sunt förnuft i den mening som försvararna själv förfäktar.

(Kultur)vetenskap, replikerbarhet och makten över kunskapen

Att vara och verka i akademin är för mig en kamp mellan olika intressen och jag pendlar mellan hopp och förtvivlan. Det positiva överväger, helt klart. Ändå är det något som skaver, och det har med synen på kunskap att göra, eller med det utbredda ointresset för frågan. Jakten på resultat och kampen för att nå produktionsmålen överskuggar alla frågor om komplexa frågor. Ämnen som envisas med att ägna sig åt kunskapsteori, eller analyser av kopplingen mellan makt och kunskap ifrågasätts eller förpassas ut i kylan. Och övriga, forskarna som funnit sig i den rådande ordningen, är fullt upptagna med att designa projekt och fila på ansökningar för att ägna frågan om vad kunskap är och hur man når kunskap något fördjupat intresse: man kör en enkät och följer reglerna, skapar empiri och håller produktionen av vetenskapliga artefakter vid liv (ansökningar, papers, artiklar och citeringar). Den som säger: låt oss stanna upp lite och tänka efter; är vi på rätt väg och leder sätten att arbeta på som vi använder verkligen till användbar kunskap? Hen avfärdas som relativist eller utmålas som fiende till vetenskapen.

Det sägs att vetenskaplighet är synonymt med replikerbarhet, att forskningens uppgift är att producera resultat som går att upprepa av andra forskare som använder samma metod och material. I sak har jag inte att invända mot detta, men jag kan inte låta bli att lägga märke till glidningen här, från  den tidigare synen på vetenskap som upprepade försök att falsifiera tidigare studiers resultat. Definitionen av vetenskaplig kvalitet i en akademi där målet är att falsifiera blir en annan än definitionen av kunskapskvalitet i en akademi där målet är att replikera, det vill säga bekräfta andra forskares resultat. Forskningen är i stort sett den samma inom båda "paradigmen" men synen på kunskap skiljer sig åt, markant. Jag ser en glidning här, och den oroar mig. Jag menar att forskningen ska akta sig för att bevisa saker och hävdar att forskning inte visar något, den undersöker verkligheten i jakt på ANVÄNDBAR kunskap. I ett samhälle där man ser på forskare som kunniga och kompetenta människor som undersöker världen, verkligheten, samhället och olika aspekter av människoblivandet för att bidra till en allmän förståelse för vad som är möjligt och klokt att göra förläggs ansvaret för det som görs på den som tar besluten och utför handlingarna. I ett samhälle där man ser på forskare som auktoriteter som vet hur det är kommer ansvaret för konsekvenserna av handlingar och beslut att förläggas hos forskarna, och risken är då att politiker och allmänhet slår ifrån sig och hävdar att de agerat i god tro. Och forskarna och deras resultat är ju sanktionerat av den vetenskapliga gemenskapen eftersom forskningen passerat etikgranskningens nålsöga och metoderna som använts har godkänts av forskarsamhället som också kontrollerat resultatet. Ansvaret är någon annans, och det är olyckligt, det gör något med synen på kunskap och leder till att fler ohållbara beslut tas, vilket riskerar att få förödande konsekvenser utan att någon kan ställas till svars.

Det ligger i sakens natur att kulturvetenskapliga resultat inte går att replikera; det är detta som skaver. I en akademi där falsifiering är målet går det att bedriva kulturvetenskaplig forskning eftersom falsifieringen inte nödvändigtvis måste utföras av forskare. Kulturvetenskapliga forskningsresultat kan läsas av människorna som undersökts och målet med forskningen är att öka den kollektiva självkännedomen i samhället, för att kollektivt kunna främja framväxten av ett mer hållbart samhälle. En studie av kultur som fungerar leder till förändring, och det är det som är kännetecknet på kulturvetenskapens vetenskapliga kvalitet. Om kulturvetenskapen bekräftar det vi redan visste upprepar den bara känd kunskap, vilket vore slöseri med resurser. Om kulturforskaren däremot identifierar dolda samband och konsekvenser av sådant som hålls för sant, om forskningen visar att det eller detta KAN förändras (om tillräckligt många vill och gör vad som krävs för att förändringen ska bli möjlig) och resultatet av att detta forskningsresultat sprids i samhället och tas emot av en intresserad allmänhet kan det leda till förändring. Fast då gäller inte resultatet av forskningen längre och studiens resultat går inte att replikera. Enligt rådande syn på vetenskaplig kvalitet har den kulturvetenskapliga forskningen diskvalificerats av den akademiska kulturen och rådande (kulturellt upprätthållna) kunskapssyn.

Kulturvetare undersöker förutsättningar för förändring, till exempel sådant som förhindrar förändring och sådant som skulle kunna främja förändring. Detta misstas ofta för aktivism eftersom kulturvetare liksom alla andra människor har önskningar och åsikter om vad som är rimligt och önskvärt. För kulturvetare är transparens viktigt, av just detta skäl. Forskning kan och får inte förvandlas till aktivism. Forskningen kan och får aldrig driva utvecklingen, då är det inte längre forskning man ägnar sig åt. Och samma, fast omvänt, gäller för politiken, den kan och får inte liera sig med forskare för att försöka ge sken av att den föreslagna politiken har bevisats vara den bästa. Ingen politik kan bevisas vara bra eller dålig, men all politik kan vara mer eller mindre förankrad i aktuell och relevant vetenskap. Politiker och allmänhet bör lyssna på forskningen och forskare, men ansvaret för beslut som tas i en demokrati och handlingarna som utförs i samhället måste knytas till individerna som tar besluten och som utför handlingarna, annars kommer samhället aldrig att bli hållbart. Därför skaver det att politikerna och forskarna allt mer och allt tydligare lierar sig med varandra. Forskningen måste vara fri och målet med verksamheten måste vara kunskap, och kunskapen äger ingen.

Där och när vetenskapens huvuduppdrag är att replikera och bekräfta andra forskares resultat skapas andra allianser och leder forskningspolitiken till andra konsekvenser än i ett samhälle och en akademi där forskningens uppdrag är att falsifiera andra forskares resultat. I ett samhälle och en akademi där man bekräftar varandra växer en syn på kunskap fram som ger sken av att forskningen går från klarhet till klarhet och att kunskapen hela tiden växer samt att framtiden är ljus och alla problem kommer att lösas. Där forskning handlar om att falsifiera växer en mer ödmjuk inställning till kunskap och vetenskap fram och risken för hybris minskar betänkligt. Där är ansvaret mer utspritt och medborgarnas KOLLEKTIVA förmåga att kritiskt granska både politiken och vetenskapen större. Och det senare är mer hållbart än det förra, menar i alla fall jag.

Kultur, kunskap och evolutionen som analytiskt verktyg

Under några veckor har jag levt med tankarna om kunskap och medvetande som presenteras i boken Från bakterier till Bach och tillbaka. Medvetandets evolution, skriven av filosofen Daniel C. Dennett som här sammanfattar sitt livsverk. Jag kan verkligen rekommendera boken, och bestämde mig tidigt för att blogga om den eftersom den (även om det inte är författarens syfte) bekräftat för mig att mina tankar om kunskapsutveckling ligger helt i linje med hur människans medvetande utvecklats historiskt. Både när jag ser tillbaka på min egen bildningsresa och när jag studerar kunskapsutveckling generellt, inser jag att det handlar om evolutionära processer. Lärande handlar, för att tala med Deleuze och Guattari, inte om att finjustera sändare och mottagare för att skapa en brusreducerad frekvens för överföring av information, utan om att bejaka resonans och skapa något kontruktivt i mellanrummet. Medvetandet är inte en isolerad aspekt av oss, jaget kan inte reduceras till medvetandet som heller inte är placerat på en enda plats i vår hjärna, det är Dennetts minst sagt välunderbyggda och genomarbetade tes. Att vi trots allt tänker så är en effekt av ett slags Cartesiansk gravitation, skriver han och genom boken plockar han isär en lång rad andra, liknande föreställningar som påverkar tänkandet om och förståelsen för medvetande och kunskap.

Dennett skriver inledningsvis, om människors övertro på sin egen förmåga och människans intelligens att,

Vi är inte de gudalika genier som vi ibland tror att vi är, men djuren är inte heller så smarta; och ändå är både människor och (andra) djur beundransvärt utrustade för att handskas "briljant" med många av de utmaningar som en besvärlig om än inte alltid grym värld ställer dem inför.

Människan vill gärna tro att det är den idealiserade rationaliteten som är nyckeln till vår arts exceptionella utveckling, men det är en illusion och efter att igår (sent omsider) äntligen ha tittat på den tänkvärda dokumentären Den sista skörden inser jag verkligen vilka risker mänskligheten utsätter sig själv för genom att hålla fast vid den föreställningen. Det är inte så att naturen finns i periferin och vi människor i centrum, vi är del av samma helhet som jorden vi brukar på ett hänsynslöst och destruktivt sätt som tar död på den. Människan är en integrerad del av livet på jorden och det är MÅNGFALDEN som utgör garanten för hållbarhet och överlevnad. Tron på rationaliteten och skapandet av monokulturer som effektivt producerar mätbara resultat, varhelst dessa tankar får genomslag (vi ser det överallt där småskaliga verksamheter omvandlas till industriell, målstyrd och strikt kontrollerad produktion; i jordbruket, skolan och vården) ser ut att vara. Där och när kulturens och naturens mångfald reduceras för att öka effektiviteten ökar beroendet av mediciner, bekämpningsmedel och tillförsel av artificiell energi. Detta skriver inte Dennett om, det är jag som använder hans insikter för att förstå den värld vi lever i.

Boken beskrivs på följande sätt på Adlibris hemsida.

Hur blev vi medvetna varelser? Denna fråga har gäckat psykologer, fysiker, poeter och filosofer i århundraden. Hur har människans hjärna utvecklat dess unika förmåga till att skapa, drömma och förklara? Darwins lärjungar har länge försökt förklara medvetandets, språkets och kulturens uppkomst genom naturligt urval i teorier som låter lovande men ofta är kontroversiella och förvirrande. Vår förståelse av hjärnans anatomi och funktion har aldrig varit bättre än nu, ändå förblir frågan om hur våra själar uppstår en obesvarad gåta. I Från bakterier till Bach, bygger Daniel Dennett på idéer från datavetenskapen och evolutionsbiologi för att visa hur en reflekterande hjärna kan ha uppstått genom naturligt urval. Dennett förklarar att en viktig förändring skedde när människor utvecklade förmågan att dela memer, eller sätt att göra saker som inte baseras på genetisk instinkt. Språket, laddat med memer, gav turbofart åt detta samspel. Konkurrens mellan memer en typ av naturligt urval resulterade i tankeverktyg som blev så effektiva att de tillät oss att utforma våra egna memer. Resultatet blev en hjärna som inte bara kan uppfatta och kontrollera, utan också skapa och förstå. Den här boken sätter agendan för en ny generation filosofer, forskare and tänkare. Boken kommer att underhålla och inspirera all de som vill veta mer om medvetandets existens och natur.

Att vara människa är att vara lika mycket ett resultat av arv som av miljö. Biologi och kultur, fysik och grammatik, minnen och visioner. Gener och memer. Allt i en salig röra där det ena går in i det andra och där ingenting på förhand eller per definition kan sägas vara viktigare än något annat. Evolutionsteorin hjälper mig se och förstå dynamiken i helheten, och dessa insikter är om inte överförbara så i alla fall användbara för att förstå en hel massa olika saker, förutom människan. Evolutionsteorin är en teori om förändring och utveckling, och jag vill peka på den potentialen för den behövs. Evolutionens logik (eller avsaknad av logik) är icke-linjär, och den insikten är viktig om vi ska kunna bygga ett hållbart samhälle. Evolutionen går att studera, och kunskapen om processen kan användas i skolan, inom forskningen, samhällsbyggande och politik. Evolutionen kan inte styras, den bygger på dynamiken mellan överflöd och begränsing. Det handlar om en selektionsprocess där urvalet är objektivt på riktigt och den eller det bäst lämpade överlever. Överfört till kunskap kan man säga att förslagen som fungerar accepteras och att man först i efterhand vet. Ingen kunskap kan på förhand sägas vara bättre än någon annan, det visar sig längre fram. Hållbarheten och eventuella framsteg står i relation till överflödet och variationsbredden. Ju fler som får försöka och ju mer mångfald, desto större blir chansen till framgång.

Det finns forskare som kritiserar evolutionsteorin för att inte vara riktig vetenskap, och skälet till det är att  den inte går att producera förutsägelser med hjälp av teorin. Den typen av tankar, menar jag, visar vad makt gör med människor och synen på kunskap. Varifrån kommer idén att just det är vetenskapens mål, att skapa förutsägelser? Det är lätt att förstå viljan att veta och drömmen om kontroll av utvecklingen, men det är lika lätt att se hur ohållbar den drömmen är. Jag ser det, med Dennett, som en mem som invaderat medvetandet och fått mänskligheten att drabbas av kollektiv hybris som hotar att förgöra den enda plats i hela universum som vi med säkerhet vet att människor kan ÖVERLEVA på. Det kanske finns planeter som kan härbärgera liv, men de ligger i så fall alla MINST 40 ljusår från jorden, vilket idag i alla fall och under överskådlig tid framöver är ett oöverstigligt avstånd. Prioriteringen av forskningsmedel idag handlar om ekonomisk nytta utifrån ett kortsiktigt perspektiv, vilket riskerar att leda till att vi föröder vår hemplanet innan vi ens kommit i närheten av att förstå livet och meningen med allt, medan vi står vid sidan av och ser på. Forskning om medvetande och tänkandets utveckling är onyttig menar tunga lobbyorganisationer, och humaniora och bildning är slöseri med tid. Det är samma logik som får oss att rycka på axlarna åt att jorden utarmas och att Trumps handelskrig med resten av världen anses vara en viktigare nyhet än att den sista hannen av arten vit noshörning dog härförleden.

Evolutionen är den teori som bäst beskriver livets och även mänsklighetens utveckling, men eftersom det inte finns någon teleologi inbyggd i systemet, eftersom det handlar om utfallet av interaktion mellan utkastade möjligheter och en begränsad miljö, går det inte att göra förutsägelser, men det problemet är kunskapsteoretiskt och kulturellt, inte ett vetenskapligt problem. Det är inte evolutionsteorin det är del på, utan människans föreställningar om verkligheten. Problemet är inte att det inte går att göra förutsägelser utan att inflytelserika företrädare för vetenskapen, politiker och näringslivets toppar inte accepterar verkligheten så som den är. Problemet är att vi accepterat en syn på vetenskap som handlar om att den ska användas för att anpassa verkligheten efter ekonomins kortsiktiga intressen. Evolutionen är den process som frambringat livet och den biologiska mångfalden och både människan och vårt medvetande är del av den komplexa helheten.

Dennett skriver om utvecklingen av Artificiell Intelligens och när jag ställer det i relation till dokumentären om jordbrukets allt mer industrialiserade syn på jorden skrämmer det mig, och jag instämmer i det Dennett skriver om på slutet (s. 502):

Den verkliga faran är enligt min mening inte att maskiner som är mer intelligenta än vi kommer att ta över och hindra oss från att bestämma över vårt eget öde, utan att vi ska överskatta våra senaste tankeverktygs förståelse och alltför tidigt ge dem en auktoritet som ligger långt bortom deras förmåga. [...]

System som avsiktligt döljer sina genvägar och kompetensluckor bör ses som bedrägerier och deras skapare bör sättas i fängelse för brottet att ha skapat eller använt en artificiell intelligens som ger sken av att vara en människa.  

Läsningen av Dennetts bok har varit omtumlande och den viktigaste insikten jag bär med mig efter läsningen av den är vikten av ÖDMJUKHET. Hybris straffar sig och är det något som löper som en röd tråd genom hela mänsklighetens historia så är det människans överskattning av sin egen förmåga. Historien är fylld av exempel, dels på att det är först i efterhand man när sig, efter att det gått åt skogen, dels att människor aldrig lär sig detta, att man saknar förmågan att värja sig för memernas lockelse. Lika värnlösa som vi är inför virus är vi inför memer. Många tänker på kunskap som något man har, man säger att man äger insikt. Kunskap uppfattas lätt som något man kan mäta och kontrollera. Det är så det känns. Men det är ett tankefel, ett fundamentalt tankefel som ger upphov till negativa konsekvenser. Visst vet vi det vi vet. I någon mening är kunskap förkroppsligad genom att den går att plocka fram ur minnet. Men ända sedan människan började skriva böcker har detta förhållande luckrats upp. Och idag med möjligheterna som internet erbjuder händer det mycket, och fort på kunskapens område. Om man inte äger kunskap, vad gör man då? Hur bör man tänka, och varför är det problematiskt att tänka äga och kunskap i samma mening? 

En av kulturvetenskapens viktigaste uppgifter är att undersöka kopplingar mellan makt och vetande, och det är i det sammanhanget som tanken om kunskap som något man äger blir problematisk. Makt föregår kunskap, på samma sätt som språket föregås av och samtidigt kanaliserar makt. Makt driver förändring i samhället, vetenskapen och kultur. Lika lite som man äger kunskap har man makt. Makt uppstår mellan människor, inom ramen för sammanhang och är del av evolutionen. Problemet är inte så mycket att människor tror att de äger kunskap, utan snarare att detta förhållande inte problematiseras mer inom vetenskapen. För när utövare av vetenskap anser sig äga kunskap, då händer något. Vetenskap brukar på listor som mäter inflytande rankas högt, och det betyder att det som sägs i vetenskapens namn kommer att laddas med mer agens än det som sägs av lekmän. Och det alldeles oavsett om det som sägs är sant eller ej, användbart eller inte. Vetenskapliga uttalanden borgar så att säga för relevans och ackurans, genom att det som sägs uttalas i namn av vetenskap och det är i sin ordning. Men när enskilda utövare av vetenskap blandar ihop den egna personen med kunskapen som finns i det egna ämnet eller forskargruppen, då uppstår problem. När ekonomi förvandlas från att vara ett medel till att bli ett mål för forskningen blir mångfalden i akademin och utbildningssystemet ett problem, och samma sak som händer med jordarna händer med kunskapen; den utarmas och hålls levande med hjälp av artificiella medel som förr eller senare blir verkningslösa eftersom livets mångfald alltid rymmer mer av det vi människor INTE vet än av det vi vet. 

Evolutionen är en kraft som människan står maktlös inför eftersom det inte handlar om makt eller intelligens som bara är mänskliga föreställningar om hur det är, utan om livets utveckling på jorden. Livet är enormt mycket större än människan och utan ödmjukhet inför dels det, dels inför framtidens fundamentala öppenhet, är risken överhängande att mänskligheten utrotar sig själv. Faran för det är reell, eftersom narcissismen och jaglojaliteten sprider sig i samhället. När jag ser det som att allt handlar om vad jag kan få kommer det som är gemensamt och delat inte att värnas lika mycket som det som är mitt, det jag äger. Och när jag slutar se mig som del av mänskligheten och vi får för oss att människan står över livet på jorden har vi redan rört oss långt ut längs det sluttande plan som hotar att bli mänsklighetens undergång. Livet på jorden är inte hotat, det är mänskligheten som hotar sig själv och den natur hen är beroende av. Hur klokt är det att försöka målstyra skolan och den högre utbildningen, eller att satsa på mer av rationalitet och mindre av intellektuell mognad, bildning, konst och ödmjukhet inför livets oöverblickbarhet? Vi borde lära oss mer om evolutionen och anpassa oss och samhället efter den, inte försöka kontrollera den, för det är lika omöjligt som att bygga en evighetsmaskin.