Bruno Latour, om politik och vetenskap 2

Det dök upp en länk i flödet, till en intervju med Bruno Latour. En lång intervju, om angelägna saker som jag tänkte skriva mig igenom i ett par (eller kanske tre eller flera) bloggposter. Det handlar om kunskap, politik, tro och gränserna mellan. Detta är den andra posten.

Utan tvivel är man inte klok, sa Tage Danielsson och det är sant, så sant. När kritikerna till postmodernismen kastar sig över olika (ofta lösryckta) citat hämtade från olika mer eller mindre av skrået erkända texter är det likt hungriga vargar. Men tvärsäkerhet och stöd i evidens hävdar man att det som sägs, om kön, makt och aktörer förenade i nätverk, är fel. Allt som sagts av en forskare som haft fel på ett ställe, i en enda tankegång (som inte har med helheten att göra och trots att alla vet att samhällsvetenskap är en mer öppen typ av vetenskap, eftersom dess studieobjekt är föränderliga) avfärdas och kampen om sanningen anses avgjord, en gång för alla. Debatter om genus utvecklas ofta till en provkarta på intellektuella misstag. Hela tankebyggen sågas i dagens antiintellektuella akademi jäms med fotknölarna för att det finns ett eller några få påstående på detaljnivå som inte håller sträck. Inom matematiken fungerar det så, men inte inom samhällsvetenskapen. Bruno Latour som är en klok tänkare har genom hela sin karriär försökt medla mellan lägren, och helt följdriktigt drabbas han av tvivel i slutet av sin karriär.  

Still, he wonders if his earlier efforts to question the authority of scientists led unwittingly to climate change skepticism. As he pondered in a 2003 article, “Was I wrong to participate in the invention of the field known as science studies? […] Why does it burn my tongue to say that global warming is a fact whether you like it or not?” 

Nej, Bruno Latour, du gjorde inget fel! Latours bidrag till min intellektuella utveckling är enormt, och jag är INTE relativt och har aldrig försvarat något påstående som inte finner stöd i vetenskapen. Jag har med inspiration från Latour undersökt vad som händer mellan aktörer, i nätverk och har aldrig bestämt mg på förhand att den ena eller andra förklaringen är den mest giltiga. Matter of fact är ett oresonligt krav på forskare och forskning, och jag håller med Latour om att matter of concern är vägen fram, och fler än jag håller med om det. Forskning måste vara meningsfull, inte bara faktaorineterad och meriterande, det menar till exempel Mats Alvesson som tillsammans med Yiannis Gabriel och Roland Paulsen skrivit boken Return to meaning. Bruno Latour har inget att be om ursäkt för, möjligen bär de som misstolkat honom en viss skuld för att rörelsen av klimatförnekare växt, men framförallt är det klimatförnekarna som driver på för att politiker ska ignorera forskningen som ska ställas till svars. Hans ambition har alltid varit att göra vetenskapen bättre, inte att kritisera forskare. Och med tvivlet eller öppenheten som metod har han riktat sitt sökarljus åt många olika håll.

Latour then waded into cultural debates about modernity. Declaring (in the title of a celebrated 1991 volume) “we have never been modern,” he claimed that it was wrong to believe that human culture had ever really separated from the nonhuman world. More recently, Latour has plunged into the fight against climate change and the larger intellectual project of the Anthropocene. And he’s done this by embracing the Gaia theory advanced in the 1970s by maverick British scientist James Lovelock. In 2013, Latour gave the Gifford Lectures in Edinburgh, which he turned into Facing Gaia.
At times, harkening back to his days as a PhD student in theology, Latour invokes the language of religion to warn about an impending “apocalypse.” What’s not commonly known about Latour is that he is a practicing Catholic who reads the Bible devotedly — not exactly the image of a man famous for questioning universal truths.

Jag är inte förvånad och ser ingen motsättning. Steven Pinker, som liksom Latour är en hängiven forskare som står på kunskapens sida i alla konflikter, försvarar religionen och menar att den har en plats i samhället, så länge det som sägs i namn av religion inte står i konflikt med etablerad vetenskap. Vetenskapen av idag (men kanske i framtiden, vem vet) ersätter inte religionen, inte på religionens alla områden. Han menar att det inte är en konstruktiv väg att gå att försvara vetenskapen genom att förkasta religionen eller kritisera religiösa människor. Det bästa försvaret för kunskapen är att leva i den och vara den sann, men eftersom vetenskapen inte erbjuder svar på alla livets frågor är det oproblematiskt att göra som Latour, att bejaka tron och söka sig till kyrkan för andlig vägledning. Jag är själv inte troende, men försvarar religionen eftersom den har en roll att fylla i alla samhällen där vetenskapen inte ger en alla svar. Det man kan veta ska man naturligtvis lära sig, med finns finns en massa kunskap som bara kan nås med en tolkande ansats och utöver det finns frågor som bara kan besvaras med hjälp av tro. Jag har skrivit om behovet av en ärlig religionskritik och ett vetenskapligt försvar av vetenskapen, men då visste jag inte att Pinker var inne på samma tanke. Att Latour var religiös förvånar mig inte eftersom jag alltid uppfattat honom som en tänkare med ett öppet sinne som låter tvivlet och allt det han inte vet guida honom på vägen mot bästa möjliga kunskap.

Now 70, Latour recently retired from his job running the Sciences Po Medialab in Paris, but he shows no signs of slowing down. In addition to his ongoing scientific investigations, he has written plays and is collaborating on various projects that bring together science and art. In one ongoing project, he’s considering whether the life of Lovelock could be fodder for a play in the same way that Brecht once wrote about Galileo.

Det är detta jag alltid gillat hos Latour, detta att han äger och visar upp ett rörligt intellekt. Han rör sig med kunskapen och intresserar sig för det som händer mellan och han talar med båda sidor och vill inte placeras i ett fack. För att vara fransk intellektuell är han ett under av klarhet, förhållandevis. Att han nu söker sig till mötet mellan konst och vetenskap förvånar mig inte. Han fortsätter att öppna ständigt nya dörrar för tänkandet att söka sig fram längs och pekar ut riktningen på varningen in i det okända. Han inspirerar och visar vägen. Jag släpper artikeln/intervjun där och återkommer imorgon; slutar den här posten och den här arbetsdagen med att låta tankarna bara följa sina egna spår.

Livet utspelar sig mellan födelsen och döden. Även om ingen vill är det ett faktum att alla en gång ska dö. Målet med livet finns med andra ord någon annanstans än där, vid dess slutpunkt. Den som lever vill göra det länge och fullt ut. Därför fyller man livet med så mycket innehåll som möjligt, i alla fall vi som lever i Sverige och västvärlden, vi som är privilegierade nog att kunna stänga gränsen till vårt land och våra förmåner när trycket från omvärlden blir för hårt. Ingen människa är dock en ö. Livet levs tillsammans och människa blir man ihop med andra. Ju mer jag tänker kring dessa saker desto tydligare blir det att svaren på alla verkligt viktiga frågor finns mellan. Det handlar om både och, oftare än om aningen eller. Mer eller mindre av det ena eller andra. Livet utspelar sig mellan liv och död. Det handlar inte om vad man äger utan om vad man gör av tiden och utrymmet mellan. Kunskap är också ett slags mellanrum. Det handlar varken om fantasi ELLER fakta. Kunskap består av både och. Fantasin spänner bågen som ger kunskapens pilar kraft nog att närma sig vetandets gränser. Forskning är ingen exakt vetenskap. Om den vore det skulle forskningens resultat bli meningslöst. Exakta kopior är upprepningar av samma som inte tillför samhället något. Därför behövs både fakta och fantasi för att gjuta liv i samhället och kunskapen, jag håller med Latour om det.

Vetenskap kan vara en levande, skapande verksamhet. Och är det förståelse för livet man söker är både filosofi och poesi oumbärliga redskap. Kunskapen finns inte i det ena eller andra lägret, den uppstår och förändras i dynamiken mellan. Därför är debatter och bråk så förklastliga. Det ingenmansland som håller de stridande sidorna isär blir ett dödens fält, en ofruktbar och meningslös plats. Tystnad, eftertanke och reflektion finns det varken tid eller möjlighet till i vetenskapskrigen som rasat sida vid sida med religionskrigen sedan tidernas begynnelse. Den enda vägens försvarare bekrigar varandra hela tiden. För vad? Varför? Om det fanns en enda sanning, ett enda rätt svar borde man hittat det nu kan man tycka. Ändå fortsätter striden. Det kostar tid, pengar och kraft. Och ju viktigare det är att vinna desto mindre tid för över för reflektion över rimligheten i krigandet. Varför inte stanna upp och lyssna på varandra? Varför inte odla blommor i utrymmet mellan, varför inte skapa en ömsesidigt berikande trädgård i mellanrummet? Varför inte samverka och söka förståelse för varandra? Livet kan levas på oändligt många olika sätt. Det finns inget enda bästa sätt, utom möjligen för var och en av oss. Fast hur vet man att just mitt sätt är det bästa om det är det enda sättet man känner till? Bara för att man lyssnar och tänker efter betyder inte att man måste hålla med. Konsensus är inte målet med samtalet, det är utbytet av tankarna, lärdomarna man kan dra och kunskapen som utvecklas tillsammans.