Tid att agera som lärare och forskare

Vad går arbetstiden för anställda på högskolan åt till egentligen? Vad förväntas man göra som lektor? Tjänstefördelningen innehåller en rad mer eller mindre specificerade poster. Det kan stå att jag ska lägga till exemplen 90 timmar på en kurs, men mer än så står det inte. Vad jag förväntas göra av de där timmarna är dels en förhandlingsfråga, dels en samvetsfråga. Kvaliteten ska vara hög och antalet föreläsningar måste vara rimligt, men vad innebär det? Jag saknar en diskussion om det eftersom verksamheten hela tiden pressas ekonomiskt av kraven på effektivisering. Varken studenterna eller jag kan läsa, skriva, tala eller tänka snabbare; det är omöjligt. Tidigare hade vi faktorer och talade om lektorstimmar: en timme i föreläsningssalen betydde att tre eller fyra timmar av tjänstefördelningstiden förbrukades. Fast vad de där timmarna skulle rymma var inte stipulerat i detalj. Förberedelser, genomförande, efterarbete, svara på frågor i korridoren och på mail och så vidare. Allt man gör som lärare innebär att tid går åt till annat, men det handlar orsaker som inte går att beskriva eller kontrollera.

När studenternas förkunskaper minskar liksom deras förmåga till självständighet och när allt fler saknar förståelse för vad som skiljer studier på högskolan från studier på gymnasiet och grundskolan, leder det till fler frågor, ökade krav på stöd och hjälp. Samtidigt har tiden jag får för att utföra arbetet både minskat och blivit mindre specificerat. Som lärare känner jag mig jagad från alla håll, och det finns inga mekanismer inbyggda i min tjänst som skyddar mig från alla krav och förväntningar. Jag blir som ett gummiband som alla drar i.

Samhället har investerat i mig och min utbildning. Jag känner en enorm tacksamhet för att jag fått chansen att bli lärare och forskare, för att jag får möjlighet att arbeta med kunskapsutveckling och undervisning. Jag arbetar inte på högskolan för att göra karriär, jag gör det för att utvecklas och för att sprida kunskap. Att röra sig ute i samhället, både för att samla material och erfarenheter som behövs för att kunna göra ingående analyser och för att sprida kunskap och dela med sig av det man lärt sig, tar tid i anspråk. Tid som jag själv måste skapa, för den finns inte specificerad i min tjänstefördelning. Det talas om den tredje uppgiften och hur viktig den är, men någon tid finns inte avsatt för den.

Tid för administration finns angiven i tjänstefördelningen, men eftersom mötena, administrationen och alla kontroller av arbetet (motiverade av kravet att skattemedlen ska användas effektivt) konsekvent äter upp långt mer tid än vad som finns blir slutsatsen att fördelningen av tiden fungerar i teorin och på pappret, men i praktiken pågår det bara en massa verksamhet som ingen har någon övergripande kontroll över. Det är allt annat än effektivt utnyttjande av skattemedel.

För att jag ska kunna fortsätta utvecklas som lärare och forskare krävs tid att skriva och läsa, vilket faktiskt finns angivet i tjänstefördelningen, under rubriken kompetensutveckling; fast den tiden är liksom tiden för möten och kursadministration väldigt diffus. Den tiden anses kunna räcka till allt: skriva ansökningar, hålla sig ajour på området man arbetar med, nätverka, skriva artiklar och så vidare. I teorin har jag en dag i veckan avsatt för kompetensutveckling. Om jag fick planera den tiden helt efter eget huvud, om de där dagarna lades in i kalendern först och undervisningen sedan anpassades efter det, och om tiden som blir över ägnades åt möten, i mån av tid; skulle arbetet se helt annorlunda ut och kunskapen skulle placeras i centrum på ett annat sätt än idag där det omvända gäller. Möten anses viktigast, sedan undervisning och därefter kompetensutveckling, i mån av tid. Ingen säger att det är så det ska vara, men det är så vardagen ser ut och ingen har makt, verktyg eller möjlighet att göra något åt saken. Vardagen är allt för stressat och tidsbristen allt för utbredd för att man ens sak kunna stanna upp och tänka efter. Det får man, vilket jag gör nu, ägna helgen åt.

För att man ska kunna agera som LÄRARE och FORSKARE krävs helt andra krav än dagens och en helt annan syn på planering av tiden. Arbetet som lektor är intellektuellt, och för att kunna agera intellektuellt krävs att det finns generöst med tid avsatt för TÄNKANDE. Om jag sitter på kontoret och tänker och det kommer förbi en student eller kollega som har "en snabb" fråga blir jag avbruten i tankarna och sedan tar det tid att hitta tillbaka. Därför krävs en organisatorisk förståelse för att en timmes kvalitativt och fokuserat tänkande i praktiken innebär uppemot två timmar. Arbetsdagen består av åtta timmar och arbetsveckan av 40. Dygnet består av 24 timmar och inom dessa ramar ska allt rymmas, och det som inte blir gjort skjuts obönhörligen på framtiden. Bara genom att ge lektorerna friheten att planera sina dagar efter eget huvud och endas om det finns en allmän och utbredd förståelse i såväl organisationen som i samhället om vad som faktiskt krävs för att utveckla kunskap kan kunskapsnationen Sverige värnas.

En tjänstefördelning (för en tänkt vecka) som sätter kunskapen i centrum skulle kunna se ut som följer: Tid att tänka, 10 timmar. Tid att läsa/skriva, 10 timmar. Tid att undervisa, 10 timmar och tid för allt annat (administration, möten, svara på mail och så vidare), i mån av utrymme 10 timmar. Jag vill placera kunskapen och utvecklingen i centrum och för att göra det krävs en helt annan prioritering och organisering. All kunskap byggs från grunden och växer på höjden. Ju mer avancerade arbetsuppgifter man har desto mer tid att tänka behövs och desto mer frihet att arbeta där och när det fungerar. Det går inte att sätta upp ambitiösa mål och sedan bygga en kontrollapparat som tvingar fram resultat, inte om det är kunskap man vill utveckla. Akademiska kvaliteter är allt för ömtåliga för att behandlas på det sättet. Ändå är det exakt det vi gör. Alla vet att önskefördelningen av lektorernas arbetstid är utopisk, men är det verkligen kunskap vi vill ha är det så det måste vara och se ut. Det finns inga genvägar till akademisk kvalitet.