Postmodernismen är en kritik mot modernismen som kronologiskt kommer efter upplysningen och det moderna tänkande som gjorde uppror mot kyrkans hegemoniska makt över tänkandet. Postmodernismen är inte en motrörelse som ersätter upplysningen eller som lanserar helt nya sätt att se på kunskap och sanning. Prefixet post betyder efter och är en utveckling av upplysningen och det moderna tänkande vars kvaliteter bara förnekas av bakåtsträvande kunskapsförnekare. Även kunskapen och sanningen behöver granskas kritiskt, och den som tror att sanningen behöver försvaras visar i ord och handling att hen inte förstår vad kunskap är och följaktligen försvarar något annat än det man säger sig vilja värna.
Den som kritiserar postmodernismen för att medvetet sprida relativistiska vanföreställningar, utan att själv ha tagit steget förbi upplysningen och den moderna kunskapssynen talar med auktoritet om något man inte bemödat sig att försöka förstå, men reagerar på känsla och med ryggmärgen, absolut inte med förnuftet; man kritiserar något som man varken kan eller vill förstå. Reaktionen ser jag närmast som ett utryck för rädsla för förändring och ett försök till bevarande av det rådande. Den som är övertygad om att vi lever i den bästa av världar ser naturligtvis all förändring som ett hot, men kunskapen måste följa med den värld som vetenskapen både undersöker och är med om att utveckla och förändra. Ett vetande som inte relaterar till och hjälper mänskligheten förstå tillvaron är tradition och bör så klart bevaras, men det handlar om historiska artefakter som hör hemma på museum, inte kunskap.
För att kunna kritisera postmodernismen på dess egna premisser istället för med stöd i en högst personlig magkänsla krävs att man skaffar sig perspektiv på både upplysningen och det postmoderna tänkande man kritiserar. Tyvärr är kritikerna ofta raljanta och sprider osanna vanföreställningar om det man kritiserar, kanske för att det är ett framgångsrikt sätt att utmåla sig själv som hjälte. Om postmodernismens kritiker få beskriva sig själva är de ljusets försvarare mot det mörker som man menar hela tiden hotar att sprida sig i samhället. Hotet menar man kommer dels från religionen, dels från postmodernismen, vilket är högst intressant. Upplysningens försvarare kritiserar alltså dels det tänkande som upplysningen reagerade på och dels det tänkande som reagerar på upplysningen. Trots att man säger sig vara kunskapens och sanningens försvarare, vilket för övrigt även kyrkan med emfas hävdade så länge prästerna hade makt över vetandet, använder man inte den vetenskapliga metod man håller så högt som verktyg i kampen; man använder retorik, skapar halmgubbar och plockar påståenden ur sitt sammanhang och fokuserar på att misskreditera både religionen (som är något annat än kyrkan) och postmodernismen. Trots att det handlar om helt olika saker klumpar man ihop allt och kallar det motupplysning, vilket är helt fel eftersom varken religionen (här är det viktigt att skilja på minoriteten av bokstavstroende fundamentalister och majoriteten troende människor som accepterar vetenskapen) eller postmodernismen hävdar något som det saknas grund för.
Religionen utgör inget hot mot vetenskapen i dagens samhälle, och forskare som verkar inom det allt annat än heterogena fält som ryms under prefixet post är forskare. I söndags, i Idévärlden på TV, blev det så tydligt att kritiken mot postmodernismen (även om den inte nämndes explicit i programmet) handlar mer om känslor och föreställningar än om verklig kunskap om det man kritiserar. Tyvärr verkar många av upplysningens försvarare heller inte riktigt förstå vad det är man försvarar. Symptomatiskt nog var det en journalist och författare som försvarade upplysningen mot ett antal tänkta hot, och två forskare inom två olika områden som kritiserade testen, som visade omgående sig inte hålla streck. När Lena Andersson skulle försvara upplysningen visade det sig dels att kritikerna höll med om det mesta, dels att hon inte riktigt förstod vad det var hon försvarade. Ett klent försvar för sanningen om ni frågar mig.
Postmodernistisk forskning utgör inget hot mot sanningen, det gör däremot upplysningens och det moderna tänkandets försvarare som inte vill röra sig takt med tiden och följa med kunskapen som hela tiden nyskapas och förändras i ljuset av ny kunskap. Upplysningens försvarare står inte på vetenskapens sida, det som försvaras är samma eviga sanning (om än i ny tappning) som kyrkan försvarade när den utmanades av Galileo och den framväxande vetenskapen. Ingen äger kunskapen och därför kan den heller inte försvaras. Försöken att försvara sanningen handlar inte om kunskap utan om makt, om makt över tanken. Kritiken mot postmodernismen handlar om vad som får sägas, inte om vad som är sant; för det går inte att avgöra på förhand. Vetenskapen undersöker världen, den försvarar inte uppnådda resultat.
Postmodern forskning bygger på tidigare forskargenerationers kunskapsbidrag och är resultatet av vetenskaplig granskning av upplysningens blida fläckar. Postmodernismen är en logisk konsekvens av vetenskapliga framsteg och ny kunskap. Om verkligheten, särskilt människornas värld, är komplex och många gånger motsägelsefull och paradoxal har man som forskare ett ansvar att påpeka det. Forskning handlar om att undersöka världen, granska resultaten kritiskt och sprida insikterna i samhället. Forskning handlar även om att ständigt revidera kunskapen och vara öppen för nytänkande. Därför blir kritiken mot postmodernismen en kritik mot sanningen som kritikerna säger sig vilja försvara. Ett okritiskt försvar för upplysningen kan per definition inte vara ett försvar för vetenskapen, och därför avslöjar sig sanningens försvarare som okunniga bakåtsträvare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar