Positivismens styrka är också dess svaghet

När jag föreläser om vetenskapsteori talar jag om positivism och hermeneutik, och jag säger att det är två olika grupper av metoder (positivisten är kvantitativ och hermeneutiken är kvalitativ) för att bedriva vetenskap samt att båda är LIKA vetenskapliga. Jag säger även att vetenskapens mål alltid är att nå så säker kunskap som möjligt. Det är viktigt för säkrare än så går inte att bli utan att tumma på vetenskapligheten i undersökningen. Även om jag trycker noga på detta är det alltid någon eller några som i den efterföljande tentan svara at positivismen är mer vetenskaplig och bättre för den ger säkra svar medan hermeneutiken är en tolkande metod. Vetenskapens mål är kunskap, och kunskap är något annat än fakta. Kunskap kräver kritisk analys, ödmjukhet inför tillvarons oöverblickbarhet och frågornas komplexitet. Vetenskapens motto är inte ju säkrare resultat desto bättre, oavsett fråga.

Säkra svar är bra och vetenskapens uppgift är som sagt att i alla lägen sträva efter så säkra svar som möjligt, men om ENDAST säkra svar erkänns som vetenskap är vi alla illa ute. Svaren finns inte bara där ut likt pusselbitar som kan fogas in en på förhand fixt och färdig ram. Forskning handlar om att skapa hållbara svar på relevanta frågor. Jag ser forskning och samhällsbyggande som två sidor av samma sak, i alla fall i det kunskapssamhälle som jag och många med mig vill att Sverige ska vara. Jag ser forskningens uppgift som att den tillhandahåller bitarna som politikerna och medborgarna sedan bygger den mosaik som samhället är med hjälp av. Samhället är inte ett pussel eftersom framtiden är öppen och evolutionära processer saknar mål. Det finns inget facit, samhället skapas och omskapas hela tiden. Därför gillar jag tanken på samhället som en mosaik, och ju bättre kvalitet som delarna har desto större är chansen att helheten blir hållbar, men det finns inga som helst garantier för detta. Det går att "ljuga" med fakta, vilket jag skrivit om här på bloggen i en tidigare post. Bara för att män har något sämre känsel i fingrarna, vilket professor Annica Dahlströms (som bloggposten handlar om) forskning visar betyder INTE att pappor nödvändigtvis är sämre föräldrar. Den som hävdar det och hänvisar till vederhäftiga forskningsresultat ljuger med fakta.

I sin replik på Vetenskapsrådets kritik mot Ivar Arpis serie ledare i SvD gör Arpi precis som Dahlström, han hänvisar visserligen till vederhäftiga forskningsresultat, men utgår i sitt försvar för sin personligt subjektiva ståndpunkt från en högst diskutabel tolkning av resultaten, vilket är mycket vanligt förkommande i debatten om vetenskap idag. Han skriver,

Såhär inleder Sven Stafström sin replik: "Vetenskapsrådet utgår från det grundläggande antagandet att män och kvinnor har samma förmåga att forska."

Det är ett grundläggande antagande som jag skriver under på. Ingen har lyckats övertyga mig om att det finns någon avgörande skillnad i förmågan att forska mellan män och kvinnor och mig veterligen har det heller inte bedrivits någon forskning på just den frågan (hur skulle ett sådant projekt designas, och är det ens förenligt med gällande regler för forskningsetisk?). Här kan man naturligtvis ha lika ÅSIKTER, men det är just åsikter man utrycker i så fall, inte uttalanden som har stöd i forskning.

Vad innebär detta? Läser man repliken vidare förstår man att det innebär att Vetenskapsrådet utgår ifrån att män och kvinnor är identiska.

Detta är Arpis tolkning av innehållet i repliken från Vetenskapsrådet. Mig veterligen finns det INGEN som hävdat att män och kvinnor är IDENTISKA, och det är ett uttalande som dessutom faller på sin egen orimlighet för det räcker att lyfta blicken och se sig om i samhället för att inse att så inte är fallet. Vetenskapsrådets utgångspunkt är att män och kvinnor har samma förmåga att forska och att medlen för forskning därför i rättvisans namn samt för den vetenskapliga kvalitetens skull bör fördelas lika mellan gruppen manliga sökande och gruppen kvinnliga sökande, utan att tumma på den vetenskapliga kvaliteten. Denna strävan ser man som ett led i rådets kvalitetsarbete. Arpi är dock inte intresserad av kvalitet, han vill bevisa att den ojämna fördelningen av forskningsmedel bara är en avspegling av verkligheten och att alla försök att förändra är orättfärdiga. Han fortsätter därför med följande ord.

När man sedan observerar olika utfall för män och kvinnor – "tre gånger så många manliga professorer som kvinnliga" – drar man slutsatsen att det beror på hinder. Detta är vanligt hos vänsterinriktade samhällsvetare – att förutsätta att alla utfall som visar skillnader mellan män och kvinnor är resultatet av snedfördelad makt, förtryck, normer eller diskriminering. Endast utfall där män och kvinnor ej avviker alls från varandra kan med det synsättet sägas vara jämställda.

Mig veterligen består företrädarna för Vetenskapsrådet av forskare från olika discipliner och jag skulle bli mäkta förvånad om vänsterinriktade samhällsvetare är i majoritet, men det vet jag inte och det har ju lika lite med saken att göra som Arpis politiska hemvist. Han blandar dock äpplen och päron eftersom det han förutsätter inte håller för en kritisk granskning. Ingen har sagt något annat än att man utgår från att män och kvinnor har samma förutsättningar att forska och att samhällets medel för forskning ska fördelas jämlikt. Att så inte är fallet idag kan bero på en rad orsaker, och de skäl som anförs av Arpi är högst rimliga. Det finns massor av forskning som visar att det förekommer diskriminering i samhället; det finns till och med en lag för att förhindra detta. Arpi hänvisar också till forskning, men inte till forskning som visar att det inte finns några hinder för kvinnor, utan till forskning som visar att det finns biologiska skillnader mellan män och kvinnor.

Men som jag skrev i artikeln som publicerades i måndags finns åtskillig forskning som visar att kvinnor och män skiljer sig åt biologiskt, vilket får konsekvenser på gruppnivå. Intressant i sammanhanget är även att en del forskning visar att mäns normalfördelningskurva är mer utdragen än kvinnors vad gäller begåvning, vilket betyder att de oftare återfinns i extremerna (Johnson, Carothers & Deary, 2008; Wai, Putallaz & Makel, 2012). Kvinnor är alltså mer normala. Kan detta ha en inverkan på hur många män respektive kvinnor som återfinns på hårt konkurrensutsatta positioner i samhället? Troligen.

Detta är ett paradexempel på hur en lögn byggd på fakta. Ingen ifrågasätter forskningen som sådan, men den bevisar inte alls att förmågan att forska skiljer sig åt mellan gruppen män och gruppen kvinnor. Det forskningen visar är att gruppen män och gruppen kvinnor skiljer sig åt rörande fördelningen av begåvning (som betyder vad? Hur definierar man begåvning i undersökningen, vad är det man har mätt och, viktigast av allt vad säger den definitionen om förmågan att FORSKA?) inom respektive grupp.

Paradoxen återstår. Om man ställer krav på antalet kvinnor i beredningsgrupper, beviljandegrad för forskningsstöd med mera – jo, då finns en motsättning mellan jämställdhet och kvalitet.

Hur då, menar Arpi; på vilket sätt påverkar en jämlik fördelning av forskningsmedel kvaliteten i forskningen. Det är sant att forskning visar att det inom gruppen män finns fler genier, men det är lika sant att det inom gruppen män finns fler svagbegåvade. Det finns däremot, mig veterligen, ingen forskning som visar var på skalan de män som forskar och söker medel för forskning befinner sig, eller de som bedömer ansökningarna. Dessutom är ansökningarna och forskningen som sedan genomförs två olika saker. Om Arpi vill luta sig mot forskning som faktiskt skulle kunna bevisa det han hävdar att han har bevisat får han leta efter forskning som bygger på jämförelser i kvalitet på utfallet av forskning utförd av kvinnor och män. Han liksom så många före honom som har bilden klar för sig och sedan bara letar efter källor och referensers som bekräftar tesen begår misstaget att dra långtgående slutsatser utifrån säkra rön som handlar om något annat.

Det hade varit klädsamt om Vetenskapsrådet var ärliga med att man har fått regeringsorder om att prioritera jämställdheten framför forskningskvaliteten.

Om regeringen utfärdat en sådan order vore det en skandal, men det förutsätter jag att man inte gjort. Varför skulle man göra det? Det är ännu en konspirationsteori. Regeringen har helt i linje med gällande lagstiftning gett Vetenskapsrådet i uppdrag att värna jämställdheten i fördelningen av forskningsmedel. Regeringen vill ge män och kvinnor samma möjlighet att bidra i arbetet med att skapa den kunskap som samhället behöver för att värna den långsiktiga hållbarheten.

Jag har skrivit om dessa saker många gånger genom åren. Här ett utdrag från en tidigare bloggpost: En som verkligen förstått och som skriver klokt om kunskapens roll i det öppna och hållbara samhället, och som dessutom förstår skillnaden mellan faktasamhället och kunskapssamhället är Anna-Lena Laurén som skriver i DN, under rubriken: "Det öppna samtalet förutsätter en gemensam uppfattning om det rimliga", vilket faktakramarna missar, eller medvetet bortser från. Kunskap är aldrig samma som fakta, det förklarar Laurén på ett mycket pedagogiskt sätt.

Jag får ibland mejl av läsare som ber mig redovisa mina källor. Majoriteten av dem vill helt enkelt veta mer, till exempel vilka ryska medier jag rekommenderar. Ibland frågar de hur jag kan veta att något stämmer. Jag svarar alltid på de här mejlen. Det är legitima frågor som jag är skyldig att besvara som journalist.

Transparens och öppenhet är en förutsättning för demokratin och vetenskapligheten. Att tydligt redovisa vilka källor man lutar sig mot och att vara noga med att presentera tydliga argument som går att följa och som kan falsifieras är en av kunskapssamhällets viktigaste principer, som även medierna måste hålla på även om deras etiska regler ser lite annorlunda än än vetenskapens. På senare tid har denna princip kommit att utmanas från ett lite oväntat håll, och detta vill jag uppmärksamma. Skillnaden mellan ett kunskapssamhälle och ett faktasamhälle är ytligt sett inte så stor, men den är avgörande för demokratin och samhällets långsiktiga hållbarhet.

På senare tid har jag dock börjat få mejl av läsare som ber mig bevisa rena sakförhållanden. Nyligen ville till exempel en läsare att jag skulle bevisa för honom att Ryssland har rustat upp. I femton år har den ryska statsledningen satsat på nyinvesteringar i armén, höjt officerarnas löner, uppdaterat vapenarsenalen – och talat om detta offentligt. Det ville alltså vederbörande att jag skulle ”bevisa”.

Detta är en generell beskrivning av hur de alternativa medierna agerar. Med hjälp av hårt vinklade fakta sprider man sanningar som modellerats för att passa in i den världsbild man vill sprida för att få igenom sin politik. Det är lika bedrägligt som att ljuga med statistik. Fakta är något annat än kunskap, och kunskapssamhället är ett samhälle där förmågan att kritiskt granska de fakta som presenteras är väl utvecklad.

Samtalsklimatet idag är hårt och skoningslöst och arrogansen hos många samhällsdebattörer är stor. Med stöd från många följare är det kanske svårt att vara ödmjuk, men ett samhälle som inte är det i sitt förhållande till kunskap och som inte förstår vad vetenskap är är ett sårbart samhälle. Mantrat som upprepas i sociala medier; det finns forskning som visar, följt av en hänvisning till en eller ett par väl valda studier som antas ge stöd åt den åsikt man för fram, är lika ovetenskapligt som att säga att positivism är mer vetenskapligt eftersom den metoden ger säker kunskap, dessutom är det oärligt. Detta att dra långtgående slutsatser utifrån svar på högst specifika frågor rörande mycket specialiserade och smala aspekter (läs gener) och att häva att man som naturvetare självklart har tolkningsföreträde leder inte till kunskap och förståelse för komplexa frågor, som till exempel forskning, kultur, jämställdhet, kvalitet och hållbarhet.

Genom åren har jag läst mycket och jag är intresserad av naturvetenskap, evolutionsbiologi och neurologi, men den arrogans och totala brist på ödmjukhet som jag mött på senare tid i diskussioner på sociala nätverk om genus, från just evolutionsbiologer och positivistiskt inriktade (långt ifrån alla vill jag vara tydlig med) gör mig ledsen och besviken. Kanske är det så, detta är en tolkning, det är viktigt att påpeka, att naturvetarna som engagerar sig i kampen mot genusforskningen och de som vill misstänkliggöra "vänsterinriktade samhällsvetare" genom att anklaga dem för aktivister och relativister inte är så lyckade som forskare. Kanske saknar de begåvning. Med stöd i den forskning som Arpi lutar sig mot skulle man kunna tolka det som att det är män (för det är ett faktum att majoriteten av kritikerna mot genusvetenskap och postmodernism är män) befinner sig i den svagare delen av normalfördelningskurvan för begåvning. Det jag anför som argument för den tolkningen är att jag läst så enormt många intelligenta och lärorika böcker och lyssnat på så väldigt många kloka naturvetare genom åren, och skillnaden mellan vad de säger med stöd i sin många gånger Nobelprisbelönade forskning och det som sägs av kritikerna mot genusvetenskap som engagerar sig i diskussionsforum på nätet, är enorm. Jag hävdar inte att det finns stöd i vetenskapen för denna min tolkning, bara att jag anser att den är rimlig.

Vad vill vi ha för samhälle egentligen? För mig är det den absolut mest grundläggande frågan och jag anser att det är där vi alla måste börja. Jag är för jämställdhet och menar på goda grunder att mångfald är en förutsättning för hållbarhet, i det begreppets samtliga betydelser. Utan balans mellan och stöd från både positivism och hermeneutik går det inte att skapa KUNSKAP. För att forskning och statistik ska kunna sägas visa något meningsfullt krävs alltid tolkning, och ingen tolkning är definitiv. Därför är samtal, ödmjukhet och en ömsesidig visa att förstå så viktiga egenskaper att värna för att kunna hantera framtidens utmaningar.