Kunskap och intellekt eller karisma och affekt? 1

Läste i helgen en intressant debattartikel i DN, av Mikael Holmqvist, som jag vill reflektera över i några bloggposter. Tankegången knyter an till det som jag uppfattar som en av Michel Foucaults viktigaste tankar, iakttagelsen att människor tenderar att lyssna mer på VEM som talar än VAD som sägs, vilket verkar vara en grundläggande mänsklig egenskap och som just därför är något vi alla har ett ansvar att ständigt påminna varandra om. Vill vi bygga ett långsiktigt hållbart samhälle har vi alla ett ansvar att försöka vara vaksamma på detta och göra vad vi kan för att utveckla strategier för att möta problemet.

Man kan fråga sig vad det är för speciell kunskap som Boston Consulting Group och liknande amerikanska konsultföretag erbjuder som är så pass viktig, att ett stort svenskt universitetssjukhus köper deras tjänster för en kvarts miljard kronor under några få år? Det enkla svaret är: just ingenting. Däremot är betydelsen av dessa företags främsta kännetecken – välutvecklade sociala, kommunikativa och estetiska förmågor hos medarbetarna, en god illustration på vad samhället i allmänhet i dag värderar som ”relevant kunskap”.

Den som har kunskaper och kompetens men som saknar karisma får svårt att nå framgång i dagens samhälle, medan den som har karisma men saknar kunskap och kompetens alltid har ett försprång, även om det oftast inte räcker för att nå verklig framgång. Karisma och ett tilltalande utseende är närmast en förutsättning för att lyckas, för den som inte har utseendet med sig eller saknar charm måste kompensera avsaknaden av dessa attribut med enorma kunskaper och djup kompetens; så har det alltid varit. Den underordnade har alltid tvingats kämpa hårdare än den som uppfyller normen för att nå lika långt. Skillnaden mellan hur det varit och hur det är illustreras av fakturan som universitetssjukhuset skickar till konsultbolaget i USA för att köpa egenskaper som organisationen saknar och anser sig behöva för att utföra sina uppgifter på ett relevant sätt. Jag trodde läkare och vårdpersonal samt sjukhusledningar var beroende av medicinsk kompetens, inte av kommunikativ.

Under decennier har Sverige uppfattats som ett ”kunskapssamhälle”, där det svenska näringslivets omvittnat framgångsrika förmåga till innovationer har byggt på människors faktiska kunskaper och analytiska förmågor. Alltjämt är Sverige en stark forsknings- och utvecklingsnation. På dagens arbetsmarknad, vilken speglar ekonomins allmänna omvandling, är det dock sådana egenskaper som ”personlighet”, ”entusiasm” och ”social kompetens” som värderas i allt högre grad.

Jag ser samma tendens på högskolan, om än inte lika tydligt och uttalat. Dagens studenter läser på högskolan för att få sin examen och den betraktas som ett slags nyckel till arbetsmarknaden, en dörröppnare, snarare än ett kvitto på vad man faktiskt kan. Det är examensbeviset och betygen som är det viktiga, inte kunskaperna. Därför uppfattas lärarna idag mer som ett hinder på vägen i den personliga karriären män som auktoritet på respektive område och som kunniga ledsagare i kunskapens vindlande universum. Detta ska inte uppfattas som en kritik mot dagens studenter, utan som ett tecken i tiden, vilket Holmqvist också visar.

Företagsledare måste i dag vara ”karismatiska” för att övertyga investerare och media om förträffligheten med deras planer; motsvarande dygder gäller i tilltagande grad för andra av samhällets makthavare såsom politiker, jurister och myndighetschefer. En kompetent ingenjör som förvisso säger en massa kloka saker får allt svårare att göra sin röst hörd om han eller hon inte också är socialt och kommunikativt driven; samma sak gäller för andra professioner.

Det blir viktigare och viktigare att vara karismatisk och spela på känslorna. Det råder ingen tvekan om att det idag är känslan som räknas, även om ingen annan än Jimmie Åkesson öppet hävdar att så är fallet. Dagens politiker måste sticka ut och tränga igenom bruset, kanske är det förklaringen; men det blir inte klokare för det. I ett verkligt kunskapssamhälle lägger man sig vinn om att faktiskt lyssna på vad som sägs, istället för på vem som talar. Igår, i programmet Idévärlden på SVT, blev det så tydligt att Lena Anderssons kritik mot det hon kallar postmodernism och hennes försvar för upplysningens förnuftstanke inte bygger på kunskap om hur det faktiskt är och fungerar, utan på känslor. Hon försvarar sin känsla av förnuft och agerar med känsloargument på en postmodernism som bara existerar i hennes föreställningsvärld. Det fungerar när man skriver krönikor i DN, men i ett intellektuellt samtal blir den som försvarar det oförsvarbara tyst eftersom det blir uppenbart för alla att argumenten bygger på lösan grund, vilket illustreras i gårdagens program. Hon är långt ifrån ensam, detta är en samhällstrend, inte bara i Sverige.

Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet torde vara det bästa exemplet på hur en djupt okunnig men mycket karismatisk person förmår att förvärva jordens viktigaste politiska ämbete, och detta i ett land med de främsta akademiska institutionerna. Men även inom den akademiska världen förväntas lärare och professorer numera vara socialt och kommunikativt skickliga, där förmågan till att framställa någonting som intressant kan vara nog så viktigt som huruvida själva sakfrågan i sig är intressant.

Kunskap är inte makt, sa Foucault, den som har makten kan med sitt inflytande påverka sanningen. Och valet av Donald Trump till president är en allvarlig påminnelse om relevansen i det påståendet, som Lena Andersson och andra försvarare av förnuftet och kritiker av postmodernismen avfärdar som sanningsrelativism. Hon och andra kritiserar Foucault och postmodernismen för att ha uppfunnit relativismen och banat väg för relativismen, som i dessa dagar praktiseras öppet och ogenerat av världens (än så länge) mäktigaste politiskt valde ledare; men man skyller på budbäraren och förnekar därmed sanningen som man säger sig försvara. Marknadsföring och paketering av budskap som kan säljas på en marknad är idag viktigare än verklig kunskap, vilket riskerar att bana väg för sådana som Paulo Macchiarini som gav Karolinska det man sökte: en karismatisk fixstjärna som skänkte glans åt varumärket.

Anställda på företag och myndigheter efterfrågar också allt oftare chefer som är engagerande, entusiasmerande och aktiverande; elever och studenter vill därtill ha lärare som agerar mentorer och coacher snarare än är traditionella kunskapsbastioner som föreläser till dem utifrån en djup sakkunskap. Det tidigare så bildande SVT-programmet ”Fråga Lund” blev under ledning av den entusiastiske underhållaren Kristian Luuk, någonting helt annat.

Det viktiga idag är inte vad någon säger eller vilka argument man lutar sig mot, det snart sagt enda som betyder något är hur andra uppfattar den som talar. Om hen har tillräckligt många vänner och följare som hejar på och ger sitt stöd finns inga kunskaper eller argument i världen som biter. Relativismen är en realitet idag, men det är inte forskare på universitetet som praktiserar den, utan politiker, makthavare och opinionsbildare. Kunskap är inte makt, det är makten som i alla tider har ägt eller i alla fall utövat inflytande över kunskapen. Tricket är att inse skillnaden och att konsekvent vara lika kritisk mot sina egna kunskaper och åsikter som man är mot andra. Kunskap och sanningen kan inte försvaras och så fort man anser sig behöva göra, oavsett på vilka bevekelsegrunder man gör det, är det ett tecken på relativism och en indikation på att man lyssnar mer på vem som talar än vad som faktiskt sägs.

Återkommer med fler tankar under dagen, eller imorgon.