Berättelserna om meningslösheten och bristen på övergripande plan för kriget får mig att tänka på mitt eget liv och min vardag. Jag är mitt i livet; dels börjar jag få perspektiv på saker och ting, dels har jag upplevt en rad förändringar och kan med stöd i egna erfarenheter reflektera över skillnader, likheter och meningen med olika uppgifter. Livet har ingen mening, det är vår uppgift att fylla det med ett meningsfullt innehåll. Och att kriga är meningslöst, i alla fall om man inte gör det för att försvara något som är värt att dö för. Att arbeta däremot kan vara ett sätt att skapa mening. Livet består av dagar och dagarna av tid och tiden måste fördrivas på ett hållbart sätt. Det behövs pengar, i alla fall i vårt samhälle, för att överleva. Pengarna har dock inget egenvärde; pengar är en resurs och ett verktyg för att uppnå andra saker. Därför kan även ett monotont och föga utmanande arbete ge mening åt tillvaron genom att skapa möjligheter. Jag har över 10 års erfarenhet (runt fem år på heltid och lika länge på deltid) av bageriarbete, vilket jag aldrig riktigt fann meningsfullt. Och jag har nu arbetat på heltid som lektor i 15 år. Däremellan finns en period på 14 år där jag var elev på KomVux, student på högskolan och sedan doktorand i sex år. Mitt vuxna liv består av tre delar, och jag tänkte jag skulle försöka beskriva och jämföra bageriåren med åren som lektor. Mellanperioden är en tid i livet som jag för alltid kommer att bära med mig i själ och hjärta; att jag fick chansen att under 14 år ägna i princip all vaken tid åt lärande och personlig utveckling är jag ENORMT tacksam för. Som elev på KomVux och student på universitetet styrde jag helt och hållet själv över livet och det jag gjorde. Med hjälp av ett generöst studiemedelssystem och en tillmötesgående bageriarbetsgivare kunde jag planera min tid efter eget huvud och under den perioden i livet var alla dagar fyllda av mening. Så var det inte före, och det har inte riktigt varit så efter heller, trots att jag idag arbetar med samma saker som jag ägnade mig åt som student.
En dag i bageriet: Arbetet började i samma stund som jag stämplade in. Jag sa god morgon till kolegorna och sedan ägnade vi en och en halv timme åt att under tystnad bearbeta franskbrödsdegen, som färdigställts av degköraren som började en timme innan oss andra, till frallor, thekakor och barkis. Arbetet var repetitivt, mekaniskt och effektivt. Handgreppen satt i kroppen och vi kände varandra och samarbetade utan att tänka. Sedan var det tid för fika, och då delade vi med oss av tankar och upplevelser, minnen och anekdoter; både om jobbet och annat. Resten av dagen ägnades åt produktion av matbröd, kanelbullar, flätor, kransar, småkakor, wienerbröd och annat. Innan dagens första fika vaknade alla till liv och när vi stod där vid bageribordet talade vi om en rad olika saker. Arbetet var fysiskt och platsbundet. När jag väl lärt mig handgreppen krävde det inte min aktiva uppmärksamhet och jag kunde tala om filmer jag sett, resor jag gjort, minnen, dagsaktuella händelser och så vidare. Jag tyckte aldrig att det var särskilt roligt att arbeta som bagare; själva arbetet kändes aldrig meningsfullt, inte för mig. Det var ett sätt att dra in pengar till hyra, mat och nöjen. Alldeles i början fann jag mig och tyckte det var intressant att lära mig yrket, men snart kände jag mig låst. Under arbetet tänkte jag på allt jag skulle göra efter jobbet, men när klockan blev två och jag slutade var jag för trött för att orka. Det tärde på mig och gick ut över känslan av mening med tillvaron. När arbetet kändes meningslöst och pengarna det genererande inte skapade några möjligheter blev hela livet meningslöst. När det var mycket att göra på jobbet: vid jul och under semleperioden var det en utmaning att höja produktiviteten och att klara utmaningen skänkte viss tillfredställelse, och på sommaren när det var lite att göra kunde vi ta längre raster. Jag kände mig dock instängd som bagare och inom mig växte ett behov att utvecklas och en hunger efter kunskap.
Mitt problem var att jag aldrig kunnat stänga av tankarna och under åtta timmar vid bageribordet där kroppen mekaniskt upprepade ett antal inövade moment fanns gott om tid att tänka och drömma. Jag stod inte ut med skillnaden mellan arbetet och mina önskningar om ett gott liv. Att producera saker med kroppen och leva upp till bageriets varierande krav på prestation var aldrig något problem, det var arbetet som sådant som inte passade mg; avsaknaden av intellektuell stimulans tärde på mig och jag kände det aldrig som ett privilegium att kunna stämpla ut och vara fri från arbetet. Jag längtade efter ett liv som var helt, ett liv utan gräns mellan arbete och fritid. Som student fick jag smaka på det livet och när jag i högre grad själv kunde bestämma om och när jag arbetade fann jag balans i livet. Jag fick del av både och; livet fylldes med mening och den intellektuella stimulansen fyllde tillvaron med mening. Jag var lycklig och njöt av varje minut som student, och arbetet som bagare inbringade pengar och skapade plötsligt möjligheter. Det var svårt att släppa taget om den delen av livet, men när jag anställdes i ett projekt tvingade jag mig själv att sluta. Jag arbetade sista tiden extra på helgen, men sedan våren 1998 har jag inte bakat bröd för pengar. Sedan dess har jag ägnat mitt liv på heltid åt kunskapsutveckling. Först på senare tid har jag tvingats hantera den där känslan av tvivel som jag känner igen så tydligt från bageriåren. På pappret lever jag min dröm och har (för mig) världens bästa arbete. Jag tar ledigt från jobbet ibland för att göra annat ibland, för att titta på tv, promenera, läsa skönlitteratur, ungås med nära och kära; men för det mesta arbetar jag. Att arbetet och fritiden överlappar och går in i vartannat är inget problem, tvärtom. Eller, låt mig omformulera: så länge arbetet är intellektuellt stimulerande och handlar om kunskapsproduktion är det oproblematiskt. Fast så är det inte riktigt, och med tiden har jag tvingats inse att arbetet som lektor allt mindre handlar om det jag menar att arbetet borde handla om, nämligen kunskap.
En dag på högskolan: Jag går upp ungefär samtidigt som jag gjorde som bagare, fast nu sitter jag med en kopp kaffe och läser eller skriver istället för att baka bröd. Timmarna fram till klockan nio då den officiella arbetsdagen inleds är min tid, och då finns inga krav. Det är då jag får mest gjort och det arbete jag utför då känns allra mest meningsfullt. Sedan tvingas jag svara på mail, gå på möten, administrera kurser och utföra en lång rad olika sysslor som hör jobbet till. Dessa uppgifter känns som arbete medan undervisning, skrivande, seminarier, läsande och alla intellektuella utmaningar känns som något annat. Arbetsdagen avslutas efter åtta timmar med mer läsning och skrivande. En normal dag är jag igång med mer eller mindre arbetsrelaterade uppgifter från klockan sex till sex. Jag kan inte säga att jag arbetar 12 timmar om dagen, och det är inget problem, men när jag tänker på det så här kan jag inte låta bli att fundera över hur hållbart det är i längden. Om det bara handlade om intellektuellt stimulerande arbete vore ingen lyckligare än jag, som student var dagarna lika långa; fast när jag var student styrde jag över mitt liv på ett helt annat sätt än idag. Allt större del av de där åtta timmarna arbete tvingas jag idag ägna åt annat än det jag utbildats för, och för varje år som går krymper tiden som finns att utveckla kunskap. Känslan av att vara tillbaka i bagerier kryper sig på och även om känslan av instängdhet inte alls är det samma tvingas jag inse att jag inte har någon fritid. Jag vill arbeta med kunskap och när arbetet innehåller allt färre sådana inslag får jag göra det jag utbildats för på min egen fritid och därför känns det idag som jag ständigt arbetar, och det är inte tillfredställande även om läsandet, skrivande och kunskapsutvecklingen är det.
Problemet, som jag som tur är idag inte riktigt känner är mitt, är att det akademiska arbetet allt mer handlar om att producera mätbara resultat. Som bagare var det produktion jag ägnade mig åt, men kunskapsutveckling är något helt annat. Kunskapsutveckling kräver tid att tänka, vilket är svårt att redovisa. Och jag måste kunna sitta timmar i sträck varje dag för att läsa och hålla mig ajour med vad som händer och vad vi vet. Att skriva text som håller vetenskaplig klass tar också tid, liksom att flytta sig mellan möten inom högskolan och mellan olika uppdrag ute i samhället. En times föreläsning i Borås eller ett tretimmarsmöte i Göteborg tar en halv arbetsdag i anspråk; till dels kan jag läsa och tänka när jag reser, men det är inte optimalt. Förståelsen för det intellektuella arbetets unika särart och speciella krav är minst sagt dålig hos ansvariga politiker och akademins ledare. Kraven på PRESTATION och fokuset på mätbara resultat ökar för varje år, och eftersom arbetstiden fortfarande är den samma och dygnet har lika många timmar idag som när jag började arbeta på högskolan går det självklart ut över kvaliteten i arbetet.
Med jämförelsen mellan mina olika arbetslivserfarenheter vill jag visa att kraven på kontrollerbar prestation och mätbar produktion är oproblematiska, om det nu är det som arbetet handlar om. Fast det akademiska uppdraget är väsensskilt från bageriuppdraget; det är två helt olika arbeten som ställer helt olika krav på den som arbetar inom respektive arbete. Idag känner jag mig allt mer som en bagare på jobbet; jag är påpassad, styrd, kontrollerad, friheten krymper och tiden att tänka och ägna mig åt att lösa intellektuella problem försvinner som sand mellan fingrarna. Som bagare kunde jag hålla hög kvalitet i det jag gjorde även när pressen var stor och produktiviteten på topp. Jag har alltid satt en ära i att utföra ett högkvalitativt arbete, och det var därför jag slutade som bagare. Jag offrade mig själv tills det var ohållbart och jag tvingades sluta. Då kunde jag börja studera och börja leva min dröm. Idag när känslan av otillfredsställelse kryper sig på och arbetets organisering gör det allt svårare att utföra ett arbete som jag tycker håller den klass jag menar att det bör hålla tär det på mig. Jag har ju världens bästa arbete och vill inget hellre än att ägna mig åt kunskapsproduktion. Jag har sex års studier på grundnivå samt en doktorsavhandling i bagaget och är docent; jag vet vad jag gör och vad som krävs för att resultatet av mitt arbete ska bli bra. Ändå får jag inte göra det jag ska på mitt eget sätt, trots att undersökningar visar att problemen i akademin och den högre utbildningen hopar sig.
Det är ett dilemma och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Känslan av en växande meningslöshet skrämmer mig, särskilt när jag inser vad människan är kapabel till och hur lätt det är att tappa kontakten med allt det som är viktigt i livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar