En långsiktigt hållbar fördelning av rikedom

Är det en rättighet att få bli hur rik som helst, och får man skylla sig själv om man är eller blir fattig? De där sakerna hänger ihop; det ena har med det andra att göra. Alla har rätt att tycka vad man vill, men det finns också massor av gedigen kunskap om olika aspekter av fördelning av rikedom i ett samhälle och globalt. Vi vet att pengar påverkar människor, kultur och samhällen, och det är allmänt bekant att desperata människor kan göra desperata saker. Den som är fattig har färre val och kan av livssituationen man sitter fast i tvingas till handlingar som den som kan välja aldrig skulle utföra. Och den som är rikare än de flesta andra kan välja bort eller leja ut en hel del saker och handlingar som det stora flertalet måste acceptera att göra själva. Vill vi bygga ett långsiktigt hållbart samhälle är dessa frågor, utan givna svar, viktiga; vi har ett ansvar att inte ducka för frågorna.

Samhällsdebatten är väldigt svart-vit; antingen eller, aldrig mer eller mindre av både och, är svaren som finns och accepteras. Antingen är man kommunist och menar att alla ska ha det lika dåligt (det är vadman hör från höger), eller också är man nyliberal kapitalist och anser att äganderätten är helig och själva det fundament som välfärdssamhället vilar på. Alla framgångsrika företagare är inte giriga, egoistiska svin (som vissa från vänster hävdar); det bevisades inte minst igår på Skavlan där Petter Stordalen intervjuades, som menar att den som vunnit framgång i ett samhälle har ett ansvar att betala tillbaka och dela med sig av sin rikedom. Frågan är inte svart-vit, och debatten är ingen framkomlig väg, det ska jag försöka visa här, strax.

Det är mer som förenar oss människor än som skiljer oss åt. Människors grundläggande behov är de samma över hela världen och förenar rika, fattiga och alla däremellan. Sedan drömmer man om olika saker och bryr sig om andra människor mer eller mindre. Inom psykologin talar man om the Big five, och menar då fem mänskliga egenskaper som formar ens personlighet och som inte kan förändras med viljestyrka. Människan har ett biologiskt arv och det som förenar mänskligheten är vårt genom, vilket inte förändrats under se senaste 10000 åren. Samtidigt präglas vi av den kultur vi växer upp och lever i, och den har förändrats enormt bara under de senaste 100 åren. Kulturen är föränderlig och sätter både gränser och skapar möjligheter; tänkandet påverkas av kultur. Man blir människa tillsammans med andra människor och formas till den man är i dynamiken mellan delarna som helheten utgör. Den som växer upp i ett välfärdssamhälle och fostras till samhällsmedborgare av rika föräldrar ser annorlunda på samhället, äganderätten och livets möjligheter än den som växer upp i ett trasigt hem där pengarna aldrig riktigt räcker till. Vi vet att det är så; frågan är hur vi ska förhålla oss till detta? För att kunna bygga ett hållbart samhälle kan man inte låtsas som att skillnaden inte existerar.

Ett långsiktigt hållbart samhälle är bra för alla att leva i fattig som rik; det vet vi också, det är ingen åsikt. Det finns forskning bakom det uttalandet och i FN har vi enats om att växande klyftor är ett hot mot hållbarheten samt att mångfald är en förutsättning för hållbarhet. Vi vet att det är så, men det räcker så klart inte. I teorin är det inte svårt alls att skapa ett perfekt samhälle, men det är i praktiken vi lever, tillsammans med andra människor som är både lika och olika oss själva. Vi har ett gemensamt ansvar för samhället som vi alla behöver. Vi vet att klyftorna behöver minska eftersom det är dåligt för alla om de växer. Hur gör vi då? Jag menar att utgångspunkten måste vara samtal och att ingenting får anses heligt eller okränkbart, utom alla människor lika värde och de rättigheter (och skyldigheter) som vi enats om i FN. Frågan om samhällets långsiktiga hållbarhet är överordnad alla andra frågor, för den frågan handlar om det fundament som samhället vilar på. Först måste hållbarheten lösas, sedan kan vi diskutera storleken på skatteuttag, valfrihet, skolpeng och försvarsbudgetar och allt det andra som hör politiken till och som kännetecknar demokratin som är den minst dåliga sättet att organisera samhällen.

Givet att vi människor i grunden är mer lika än olika är jag övertygad om att det går att komma överens om vad som är bra för alla, fast det går inte så länge man talar om dessa saker med utgångspunkt i den man är och det man äger. Diskussionen måste hållas på ett principiellt plan. Jag är övertygad om att det finns ett fönster där det är fritt fram att agera efter eget huvud, mellan de med lägst inkomst och de med högst. Och jag tror absolut att vi kan komma överens om hur stort det fönstret ska vara. Fast det kräver att det är så vi närmar oss frågan, om vi talar om det med utgångspunkt i hur vi har det idag kommer diskussionen att handla om anat än om samhällets långsiktiga hållbarhet och känslorna kommer att övertrumfa intellektet. Det finns en väldigt intressant och mycket pedagogiskt presenterad undersökning på nätet (Googla Distribution of wealth) som visar hur människor tänker som kollektiv, om man närmar sig frågan på ett principiellt plan. I undersökningen ställde man frågan om vad som är en godtagbar skillnad mellan de rikaste och de fattigaste. Hur fattig tycker du att samhället ska tillåta någon att bli, och hur rik tycker du att man ska få vara; givet kunskaperna som finns om hållbarhet och människans biologi, psykologi och kultur? Det är frågor utan givna svar och alla tycker olika, men det går att enas, det finns ett statistsikt genomsnitt som speglar hur människor som grupp tänker om dessa frågor. Om jag inte minns fel är storleken på gapet, det där fönstret mellan de rikaste och de fattigaste någonstans mellan 1 till 100 eller om det var 1000, de exakta siffrorna är inte det viktiga. Det avgörande är att det allmänna medvetandet om dessa frågor är hyfsat konstant och likt över världen; det finns kulturella skillnader men de är marginella. Undersökningen visar också att alla inser att samhället ligger långt ifrån idealet som alla kan enas om, det vill säga att de rika är rikare och de fattiga fattigare än vi tillsammans anser är önskvärt och hållbart. Fast det mest intressanta med undersökningen är att alla blir förvånade när man visar exakt hur stor klyftan mellan de rikaste och de fattigaste är. Fakta i målet trotsar fantasin, den rikaste procenten av de rikaste individerna är ENORMT rika, och alla borde kunna enas om att politiken misslyckats kapitalt och att nuvarande förhållanden är ohållbara och skadliga för alla och för samhället på sikt.

Det går att enas om var den undre gränsen för när man ska börja betala skatt ska ligga, och på samma sätt går det att enas om när man närmar sig gränsen för när det inte längre lönar sig att försöka öka sin rikedom mer. Genom att låta alla medborgare i demokratisk ordning få göra sin röst hörd i en folkomröstning om denna fråga: Hur fattig ska man få bli och vara i Sverige, och hur rik ska man kunna bli innan skatten blir så hög att det inte lönar sig att sträva efter att bli rikare? skulle saken enkelt kunna avgöras och politikerna skulle tvinga får ett objektivt mått att förhålla sig till i debatten och utformningen av respektive partis program och förslag. Om det var så vi tänkte och agerade skulle dagens låsningar kanske kunna lösas upp och politiken skulle bli mer verklighetsförankrad. Främlingsfientliga partier skulle inte kunna skylla på invandrare, och frågan om vad invandringen kostar skulle bli obsolet. Vi skulle veta svaret på dessa frågor och ingen skulle kunna tala till känslorna. Förslagen om RUT och ROT skulle också se annorlunda ut, och desperationen som tvingar fattiga människor att göra desperata saker som rika människor i kraft av sin ekonomiska makt kan utnyttja (för att bli ännu rikare) skulle minska. Genom att alla vet att man enats om storleken på det där fönstret skulle en känsla av samhörighet växa fram i samhället, tror jag. Den som nått taket för hur rik man kan bli i vårt land skulle likt Stordalen tvingas vända blicken mot medmänniskorna och samhället, och eftersom färre skulle vara desperata skulle fler kunna bidra till grunden för samhället, vilket skulle skapa en kollektiv känsla av samhörighet.

Det är ingen enkel lösning, men jag tror på detta förslag.