Efter en intensiv vecka fylld av diskussioner om hur man ska se på vetenskapliga resultat landar jag lite omtumlad i helgens ledighet. Äntligen finns tid att tänka tankar till slut, att läsa och reflektera. Och är det något jag lärt mig under veckan är det betydelsen av reflektion. Inga vetenskapliga resultat talar för sig själva, och när jag frågar en naturvetare vad det betyder att en statistsik studie av tvillingar visar att arv betyder mer än miljö innebär det inte att jag ifrågasätter RESULTATEN; jag vill bara förstå hur de kan tolkas. Kunskap är inte fakta och utan tolkning kan inget verkligt, viktigt vetande uppstå. I debatter och snabba utbyten av tankar på sociala medier finns inget utrymme för nyanser och det är snarare regel än undantag att man missförstår varandra. Det är olyckligt, för är det ett kunskapssamhälle vi vill bygga måste vi lära oss förstå, dels vad det innebär att vara människa, dels vad det innebär att veta något, inte bara om, utan även hur och varför.
Allt kan sägas koka ner i tre läger, där två av dem träter om antingen eller, och det tredje står lite vid sidan av och försöker förstå relationen mellan och hur man kan förstå både och. Alla verkar vara överens om att biologi inte är determinerande, och ingen kan förneka att människan är flexibel och både kan förändra och förändras. Kunskap skapas för att uppnå förståelse, inte för att leda något i bevis. Därför är det så viktigt att förstå tolkningens roll i transformationsprocessen från fakta till kunskap, bildning och vishet. Ett plus ett är två, det är ett faktum. Inom matematiken finns inget att diskutera. Så länge man befinner sig i modellernas och kartornas värld räcker det att konstatera fakta och där måste man acceptera hur det är. Men vi människor lever inte våra liv i teorin, vi lever det i praktiken och bygger samhällen som heja tiden förändras. Förväxlas kunskap med fakta blir är till bör utan att någon förstår hur det gick till. Människans historia och dagens samhälle är beviset för att arv ensamt aldrig har varit styrande. Det är ett faktum att människor och mänskligheten kan förändras, enkelt och snabbt i vissa avseenden och trögt och svårt i andra. Frågan är därför inte om man bäst förstår innebörden i begreppet människa genom att fokusera på arv eller miljö, utan hur dessa båda aspekter i parktiken kombineras på olika sätt i olika sammanhang.
Jag engagerar mig och ställer frågor för att förstå, inte för att ifrågasätta eller leda mina teser i bevis. Jag diskuterar för att testa mina hypoteser och är alltid öppen för att ändra uppfattningen, men bara för att någon säger att det är på ett visst sätt betyder inte att det är ställt bortom varje rimligt tvivel att det är en beskrivning av tingens ordning och att det inte kan förändras. Att lägga sig platt för fakta är att ge den som presenterar dem rätt, men det betyder inte att hen har rätt. Länge trodde man att det var omöjligt att placera en människa på månen, och det var ett faktum ändra tills man försökte och vi kommer alltid att kunna veta exakt var gränsen för människans förändringspotential och förändrande förmåga går.
Tolkningen och den intellektuella förmågan så oerhört viktig att värna, för det är den som gör människan till MÄNNISKA. Förmågan att tänka och värdera är unikt mänskliga egenskaper. Människor är inga automater som följer program och levererar resultat. Människan är det komplexa resultatet av både och, hen är föränderlig och obestämd. Allt och alla kan försöka bli bättre. Jag återkommer ofta till skillnaden mellan komplex och komplicerad, och den är giltig även i diskussioner om kunskap. Ett plus ett är två, ingen tvekan om det; men vad betyder det? Hur förhåller sig den informationen till den komplexa helhet som samhället och mänskligheten utgör. Kulturen som både formar och formas av människor är dynamisk och komplex, den går inte att dela upp i mindre delar som studeras var för sig för att sedan sätta samman kunskaperna om delarna till kunskap om helheten eftersom det är två olika saker. Tanken kan illustreras med hänvisning till nazisternas fasansfullt destruktiva samhälle där tågen gick i tid och alla skötte sina respektive uppgifter klanderfritt; med förfärande konsekvenser. Både delarna och helheten måste tas i beaktande och det finns aldrig ett enda givet svar eller en enda giltig tolkning på någon fråga som rör människor och samhällen.
Övertygelsen att vetenskapen är värderingsfri och att en instrumentell rationalitet är den grund som ett hållbart kunskapssamhälle vilar på är djupt problematisk och potentiellt farlig. Därför återkommer jag även ofta till samtalet och behovet av tid att tänka. Av samma skäl skriver jag ofta om skolan och engagerar jag mig i olika politiska frågor. Jag vill förstå och jag vill värna KUNSKAPEN, som alltid bygger på värderingar, tolkningar och som därför alltid är mer eller mindre öppen. Bara i geometrins perfekta värld är det relevant att tala om antingen eller, men i den värld där vi människor lever är vi dömda att hela tiden dömda att hantera problem vars lösning alltid handlar om mer eller mindre av både och. Skolans uppgift inte att effektivt överföra fakta från läraren och systemet till eleverna, utan att fostra framtidens medborgare och främja den intellektuella utvecklingen i samhället, menar i alla fall jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar