söndag 11 februari 2018

Människans förmågor, och övertron på dem

Det är lätt att sätta upp mål och göra planer, både som individ och kollektiv. Tron på kvalitetssäkringssystemens förträfflighet och planernas genomförbarhet leder till ofta till hybris. Sedan jämför och tävlar man med målen och planerna och den som lovar mest vinner högst anseende. "Jag ska gå ner 5 kilo", säger en. "Jag ska gå ner tio", säger en annan. "Vi ska sänka skatten och öka samhällets investeringar", säger några. "Vi ska sänka öka investeringarna och sänka skatten ännu mer", säger andra. Sedan blir det val och den som lovar mest vinner makten och äran att ansvara för landets förvaltning. När det visar sig att planerna inte leder till de utlovade resultaten och att kvalitetssäkringssystemen inte håller måttet, skyller man på annat och andra än målen, planerna och systemen. Det fanns ju evidens. Det blir individens fel; skärp dig, det krävs hårt arbete och motivation. Är du fattig är det ditt eget fel. Eller så skyller man på invandrarna som antas komma hit för att få och som sabbar budgeten genom att kostnaderna ökar. Det finns många exempel på dumhet och mänskliga tillkortakommanden samt övertro på olika förmågor.

Samhällets långsiktiga hållbarhet kan bara växa fram ur RIMLIGA förväntningar, men det är i sin tur något som bara kan växa fram ur en skola som verkligen sätter kunskapen i första rummet; istället för mätbara resultat och konkurrens om nyckeltal. Rimliga förväntningar bygger på kunskaper om hur människan fungerar, i tanke och handling, ensam och i grupp. Det är lätt, lockande och belönande att lova runt, men svårt att leva upp till förväntningarna. Lika lätt och lockande är det att skylla på andra när det inte blir som man vill och tror.

Satsningar på utveckling av förstående för vad som är rimliga förväntningar är effektivt utnyttjande av skattemedel och hushållning med mänskliga resurser. Idag har billigare blivit synonym för effektiv eftersom man så innerligt gärna vill att det ska gå att sänka kostnaderna samtidigt som kvaliteten ökar. Det finns till och med politiker som hävdar att kunskap och fakta står i vägen för utveckling och som hävdar att det är känslan som räknas. Det är dumheten som talar och den vinner tyvärr mark eftersom det ligger i klokhetens natur att tveka. Lättjan banar väg för enkla lösningar framför strategier som faktiskt fungerar.

Vad är hönan och vad är ägget? Är det dumheten som banar väg för hållbarheten eller hållbarheten som banar väg för dumheten? Jag tror inte det går att peka på en orsak och en verkan. Kultur är en komplex process av ömsesidig tillblivelse. Jag tror däremot att skolan behöver frigöras från kraven på prestation och sluta försöka producera mätbara resultat. Kunskapen behöver placeras i centrum och bildningen måste uppvärderas. Fast inte vilken bildning som helst och absolut inte någon kanon. Jag vill se en definition på bildning som förpliktigar, det vill säga en bildning som tvingar den som gör anspråk på att ”vara” utbildad till handling. Först när kunskapen omsätts i handling får den sitt värde och sin mening. Utbildning handlar om rörelse, om att hantera tillvaron på ett långsiktigt hållbart sätt. Bildning har inget med uppnådda resultat att göra, eller med betyg och examina. Kunskap produceras inte, den växer där och när förutsättningarna är de rätta. Bildning kan och får inte handla om gamla meriter, fokus måste vara på det som är här och nu. Bildning handlar om framtiden, om förmågan att säkerställa att det finns en framtid för kommande generationer. Bildning ser jag som motsatsen till lättja, affekt och enkla lösningar.

Bildning är det centrum runt vilket allt och alla cirkulerar. Det som håller ihop och som borgar för en hållbar utveckling. Bildning handlar om upprepade försök att överskrida det som är här och nu. Bildning är KOMBINATIONER av kunskap och handling. RESULTATET av vetande och försök omsatta i kollektiv praktik. Resultatet av arbetet är vår gemensamma egendom, vår kultur. Kunskap är en delad resurs som blir vad vi gör av och med den. Bildning är ett kollektivt fenomen, inte en individuell egenskap. Därför är ingen bildad och bildning kan aldrig vara ett mål, men alla kan sträva efter bättre kunskaper och djupare förståelse för vem de är och hur de fungerar, ensamma och i grupp;  genom att läsa, lära och samtala med varandra. Bildning liknar slutet på regnbågen: så fort man når dit har den flyttat på sig. Därför är förmågan att söka ny kunskap viktigare än det man vet. Bildning är en rörelse, inte ett mål.

Ett skrämmande framtidsscenario vore en värld där kunskap är synonymt med betyg och examina, något som finns på ett papper med vederbörliga stämplar. En värld där innehållet i begreppen kunskap och bildning bestäms av den som har makten. Bildning som yta eller tom form, utan innehåll, utan mening. Bildning som en formalitet, eller ett slags inträdesbiljett till något annat. Utbildning som ett slags grovsortering för att underlätta för marknadskrafterna att plocka russinen ur den gemensamma kakan. Skräms av den växande självinsikten och utslagen av hybris som följer på okunskapen och räds det faktum att den synen på kunskap vinner mark, vilket talet om effektivisering och målsäkring av utbildning är tydliga tecken på. Det är vägen som är meningen och målet, inte slutet på resan. Den som kommer först och vinner jakten till botten är ingen vinnare, det kan man bara bli genom att sätta upp rimliga mål som bygger på rimliga förväntningar.

Inga kommentarer: