Kunskap och intellekt eller karisma och affekt? 2

Fortsätter reflektionen kring debattartikeln i DN, av Mikael Holmqvist, vars grundläggande tankegång knyter an till det som jag uppfattar som en av Michel Foucaults viktigaste tankar: iakttagelsen att människor tenderar att lyssna mer på VEM som talar än VAD som sägs, vilket verkar vara en grundläggande mänsklig egenskap och som just därför är något vi alla har ett ansvar att ständigt påminna varandra om. Tyvärr väljer förfärande många att ignorera denna egenskap och väljer att anpassa verkligheten efter sin personliga uppfattning om hur det är, istället för att lyssna, lära och kritiskt reflektera över vad som sägs, på vilka grunder det sägs och hur väl det fungerar. Donald Trump är långt ifrån ensam om att luta sig mot alternativa fakta byggda på känslor, snarare än på väl underbyggd kunskap och kritisk reflektion även av sina egna ståndpunkter. Denna tendens och den bristande förståelsen för den och dess effekter utgör ett allvarligt hot mot kunskapen som är förutsättningen för byggandet av ett långsiktigt hållbart samhälle.

Trots sin historia som en kunskaps­nation framstår Sverige som en synnerligen god jordmån för detta fenomen som har sina rötter i en nyliberalt präglad världsekonomi. Grundskolans nuvarande läroplan stipulerar att barn och ungdomar bedöms och betygssätt inte bara för vad de kan, utan också för hur de förmår att verbalt och skriftligt presentera sin kunskap.

Form, framtoning, karisma och affekter anses lika viktiga som kunskap och intellektuell förmåga, trots att alla vet att strunt är strunt och snus är snus, om än i gyllne dosor för att parafrasera Palme som citerar Fröding(?). Ingen kan äga kunskapen eller sanningen och det spelar ingen roll hur den förpackats; är det sant fungerar det, annars inte. Det finns inte utrymd för någon debatt: mot väl underbyggd empiri och goda argument går det inte att bygga sitt försvar av sina egna tester på känslor eller retorik; inte i ett kunskapssamhälle i alla fall. Så frågan vi måste ställa oss är om vi lever i och verkligen vill att samhället ska vara ett kunskapssamhälle. Det står alla fritt att tycka vad de vill, men är det ett kunskapssamhälle man vill bygga räcker det inte att vilja och önska, det krävs fungerande verktyg och goda handlag samt hårt arbete. Det finns inga genvägar till verklig kunskap och fördjupad förståelse. Det räcker inte att sitta med på föreläsningar, att komma till seminarierna eller gå sina tre år på högskolan; för att få en examen en kunskapsskola krävs engagemang och kvalitativt arbete som hålla för en vetenskaplig bedömning. I jakten på kunskap spelar det ingen roll hur trevlig och karismatisk man är, eller hur ser det ut i dagens skola?

För att till exempel få ett högt betyg i ämnet bild, räcker det inte bara med att ha skapat ett betydande arbete, man måste som elev också kunna uttrycka sig på ett visst, övertygande sätt om det man har gjort. Samma sak gäller för de andra ämnena, inklusive matematik, fysik och kemi. Att förstå avancerade matematiska begrepp och kunna lösa komplicerade tal är inte längre tillräckligt för att kunna erhålla ett toppbetyg; eleven måste också på ett dedikerat sätt redogöra för hur han eller hon tänkt. Den ”kommunikativa läroplan” som präglar den svenska skolan i dag handlar i hög grad om att kunna förmedla sådant som man har lärt sig, där en av lärarnas främsta roller är att utveckla elevernas förmåga till detta.

Denna pedagogiska idé bygger på att all kunskap växer ur förståelse för hur och varför, men det stämmer inte. Väldigt många kunskaper kan bara nås genom att upprepa, nöta och lära sig utantill. Kreativitet bygger som improvisation på innovativa och nytänkande kombinationer kända teman, inte på fritt skapande. Jag är ingen motståndare till att man i skolan övas att hålla föredrag och presentationer, men det har inget med kunskapen att göra; det är oerhört viktigt att framhålla. Om man redan från början av sin bildningsresa förväntas lägga lika mycket kraft och energi på att förklara hur man tänker som man lägger på att lyssna och lära för att på det sättet bygga upp en grundläggande förståelse för sina kunskaper, färdigheter och förmågor utvecklar man andra egenskaper än den som först lär sig hur det är och sedan uppmuntras att improvisera och förhålla sig kritiskt till det man lärt. Intellekt och kunskap är svårt, medan karisma och affekt är (förhållandevis) enkelt. Kanske kan man bli en framgångsrik Youtuber eller influencer på nätet genom att satsa på karisma och spela på känslor, men man vinner inga Nobelpris och bidrar inte till kunskapsutvecklingen i landet. Så, vad är skolans uppdrag egentligen? Att tillfredsställa kunderna, eller att bygga en stabil grund för kunskapssamhället att vila på.

Att ett antal friskolekoncerner runt om i landet har blivit så populära, har att göra med att deras pedagogiska grund i hög grad inspireras av den typ av ”kunskap” som i synnerhet företag som Boston Consulting Group besitter. Skolans läroplan är som hand i handske med detta näringslivs världsbild; men den är på kollisionskurs med hur traditionellt akademiskt arbete fungerar, liksom den ordning som hittills gällt i industrin och i den offentliga sektorn.

En kunskapsnation kan bara byggas på kunskap, och kunskap har inget med känslor eller personlig utstrålning att göra. Lärarnas uppdrag har förändras dramatiskt och det märks på högskolan att dagens studenter fokuserar mindre på innehållet och den egna kunskapen, och mer på det som går att mäta och jämföra. Grundskolan och gymnasiet förbereder inte de blivande studenterna för självständiga studier på högskolenivå, och det är ett samhällsproblem som måste uppmärksammas om vi verkligen menar allvar med att Sverige ska vara en kunskapsnation.

Förutom den uppenbara risken att arbetsmarknaden i allmänhet och morgondagens ledare i synnerhet i framtiden kommer att bestå av personer som förvisso är mycket kommunikativa och sociala, men som kan väldigt lite i jämförelse med tidigare generationer, finns också den lika uppenbara risken, att den nuvarande utvecklingen, där grundskolans läroplan är en nyckelfaktor, driver på redan existerande sociala skillnader mellan människor och därmed förstärker det svenska klassamhället. Den sociala och kommunikativa kompetens som grundskolans läroplan idealiserar bidrar inte till ett mer demokratiskt eller jämlikt samhälle, tvärtom.

Kunskapen är i grunden demokratisk och rätt använd innebär den makt, även om det inte är givet. Arbetarrörelsen byggde inledningsvis på studier och en bildningssträvan, och det var med hjälp av kunskaper som arbetarna i demokratisk ordning förändrade samhället och banade väg för välfärdssamhället. Idag håller kunskapen på att tappa i värde när det växer fram en föreställning om att man kan Googla fram alla fakta man behöver för att klara sig, och att skolan därför bör handla om annat, som till exempel att lära sig skapa ett personligt varumärke.

De dygder som alltmer värderas på dagens arbetsmarknad och i samhället i stort lärs nämligen inte bara (bäst) ut av de mest attraktiva friskolorna; de lärs också först och främst ut vid köksborden i landets mest privilegierade samhällen, där just förmågan till aktivitet, engagemang, social förmåga med mera, sedan länge värderats högt. Barn och ungdomar som växer upp i mindre socialt, kommunikativt och estetiskt medvetna samhällen riskerar därmed att i än högre grad än tidigare marginaliseras; de kommer att få allt svårare att göra klassresor och därmed besätta viktiga beslutsfattande positioner och på annat vis nå inflytande i samhället.

Klyftorna riskerar att växa när kunskapens värde utarmas och dess betydelse minskar. Kunskap kan alla tillägna sig och i ett kunskapssamhälle har alla individer ett ansvar att lyssna, lära och utvecklas som människor. När känslor och karisma blir viktigare än det man faktiskt kan blir samhället mindre jämlikt och det blir allt viktigare vem man känner och vilka kontakter man har. Den redan tidigare uppluckrade meritokratin förlorar allt mer av sin betydelse, vilket förstärker ojämlikheten och gör det svårare att lyfta sig själv ur den livssituation man föds in i.

Ett första steg mot att utveckla samhället bort från en betoning på individers karisma, ”personlighet” och image, är att återge den faktiskt förvärvade kunskapen en central roll i skolans läroplan, och inte som nu lära barn och ungdomar att vägen till ett högt betyg och därmed en god framtid går genom förmågan att vara socialt och kommunikativt excellent.

Min vision för samhället och framtiden är att kunskapen sätts i centrum, i skolan, vården, politiken och arbetslivet. Ett samhälle byggt på kunskap är ett hållbart samhälle där ekonomiska lobbygrupper enkelt genomskådas och där utrymmet för klimatskeptiker minimeras. Ett samhälle där "nyhetsföretag" som FOX-News är en kuriös företeelse i marginalen som man kan skratta åt, istället för som i dag en växande aktör med makt att driva på den ekonomiska fokuseringen där allt utom profit ses som onödiga kostnader och där bara investeringar som ger hög direktavkastning tillåts. Kunskapen i centrum är ingen enkel väg mot lycka och välstånd, men en framkomlig väg till hållbarhet.

Givetvis måste barn och ungdomar vara socialt förmögna, det har gällt i alla tider; men denna ”kunskap” kan inte vara det huvudsakliga målet och framför allt inte utgöra grunden för samhällets framtida ekonomi. Landets universitet och högskolor måste medvetet se sig som en motkraft mot den tomhetens triumf som alltmer präglar samhället, för att referera till en viktig observation av min kollega Mats Alvesson. Vi behöver ett utbildningsväsen som står upp för den reella och faktiska kunskapen, och därmed motverka en utveckling som går på tvärs mot dess grundläggande uppdrag i samhället: att vara en bastion för kritiskt tänkande, intellektuell analys och liknande uttryck för meritokrati.

Meritokrati och demokrati hänger samman, men utan adekvat kunskap om kausaliteten i sammanhanget kommer det aldrig att fungera i praktiken. Meritokratin är en förutsättning för att demokratin ska fungera, inte tvärtom. Demokrati blir vad vi gör den till och den i sig kan aldrig garantera något, den måste värnas och den står och faller med medborgarnas samlade engagemang. Utan en sant meritokratisk ordning som ser till att de kunnigaste, mest erfarna och kompetenta får ansvar kommer demokratin att bli lidande. Alla har ett ansvar för att bevaka att det faktiskt fungerar, och fungerar det kommer kunskapen att placeras i centrum. Det kräver dock att flertalet verkligen gör vad som krävs för att det ska vara och förbli så. Igen äger kunskapen och demokratin, det handlar om kvaliteter som blir vad vi tillsammans gör dem till.

Samhällets tilltagande nedvärdering av reell och substantiell kunskap, så illustrativt förmedlat genom Karolinska universitetssjukhusets omfattande konsultinköp för skattebetalarnas pengar, ska inte förstärkas av skola och högskola; den ska motverkas av dem.

Konsult- och expertväldet som växer fram i kölvattnet av ekonomiseringen av samhället är själva antitesen till forskning och utbildning, kunskap och kompetens. Jag lutar allt mer åt att vi inte kan få både och, vi måste välja. Och väljer vi att fortsätta på den inslagna vägen kommer det till ett pris. Lärande är en komplex process och forskning bevisar ingenting. Kunskap är något annat än det konsulterna talar om. Konsulterna och experterna ger oss vad vi vill ha, medan forskningen ger oss vad vi behöver, vilket särskilt i utbildningssammanhang är helt olika saker. Friskolor som har att ta hänsyn till aktieägare och som prioriterar vinst vill ha underlag som visar att allt är som det ska, och då passar experterna som hand i handske. Kundundersökningar, telemarketing och olika rankingsystem som kan användas i marknadsföringssyfte är vad aktörerna på en ekonomisk marknad vill ha. Företag säljer en känsla av kvalitet, och fokus ligger på resultatet (vinst, betyg, kundnöjdhet och så vidare) och det är något helt annat än kunskap och kompetens.

Gärna karismatiska studenter som kan presentera sina kunskaper med inlevelse, men först en skola som bygger på en stabil grund av gedigen kunskap.