fredag 9 februari 2018

Fri vilja, eget ansvar och en öppen framtid

Som kulturvetare är jag intresserad av både människorna, tingen och tankarna samt det som händer mellan. Svaren på mina forskningsfrågor går sällan att precisera till en eller ett. Det är allmänt bekant att man som forskare ska förenkla så mycket det bara går, vetenskapens uppgift är att skapa så tydliga och användbara svar som möjligt; men förenklar man för förenklandets skull eller för att det finns en norm i samhället och vetenskapen som säger att ju enklare desto bättre är risken stor att man driver förenklingen för långt, vilket gör svaren ovetenskapliga, oavsett hur vederhäftig metoden man använder än är. Jag dras ofta in i debatter just på grund av den där normen, och blir ibland ifrågasatt och misstänkliggjord, men jag vill påpeka att jag aldrig hävdar något i namn av vetenskap som det inte finns täckning för, och skulle jag misslyckas i mitt uppståt finns det inget att försvara; jag är tacksam för om det jag säger falsifieras. Det är så kunskap skapas och utvecklas, genom kollektiv omsorg och noggrann granskning. Även en kulturförnekande kultur upprätthålls kulturellt, brukar jag säga. Och det går att lägga ner kulturvetenskapliga utbildningar och stoppa finansiering av kulturvetenskaplig forskning, men ingen kommer undan kulturen; därför fortsätter jag min forskning på de sätt jag finner bäst, med utgångspunkt i kunskapsmålet. Jag lyssnar på kritiken och invändningarna och lär mig på det sättet både massor om det vetenskapliga hantverket och om den akademiska kulturen.

Rubriken på dagens bloggpost är Fri vilja, eget ansvar och en öppen framtid. Den kom till mig när jag var ute och promenerade; så är det ofta. Mina arbetsdagar pendlar mellan intensivt skrivande, perioder av läsande och promenader där problem bearbetas och kreativiteten får fritt spelrum. Det är väl investerad tid för det är ofta när man ägnar sig åt annat som nya vinklingar uppenbarar sig. Det som på ytan ser ut som lättja, som att man smiter från jobbet, är ofta den tid på arbetsdagen då jag presterar mest och det som blir gjort håller högst kvalitet. Akademiskt arbete kan inte effektiviseras med mindre än att dess unika akademiska värden och kvaliteter går förlorade. Intellektuell verksamhet liknar kultur på många sätt, för det utförs av individer, med hjälp av verktyg och tankar, tillsammans med andra och resultatet uppstår mellan, ofta där och när man minst anar det. Därför är ödmjukhet så viktigt, och det är för att värna den som jag kritiserar New Public Management som fokuserar på det manifesta, det mät- och jämförbara, konkurrens och (ekonomiskt) utfall. NPM är förödande för kunskapen men belönande för den som vill göra karriär. Att den tankefiguren fått genomslag även i den akademiska kulturen är ett förödande resultat av kultur.

NPM kan ses som ett slags mem, som ett tankevirus som sprider sig och förvrider blicken och påvekar vad som uppfattas som önskvärt och viktigt. Vad är hönan och vad är ägget? Är det kulturförnekelsen som banar väg för viruset, eller är det viruset som driver på förnekelsen? Jag vet inte och kanske finns det inget definitivt svar, men det är heller inte det viktiga; kulturforskningen ställer frågor och reflekterar över möjliga svar. Anledningen till det är att framtiden är öppen. Det finns per definition inget sätt att undersöka framtiden med någon konventionell vetenskaplig metod, för det är först när resultatet granskats och andra forskare kan visa att metoden och utfallet går att upprepa med samma resultat som arbetet kan godkännas som vetenskap. Inom fysik, medicin och mycket annat både kan och ska göra förutsägelser. Det är som med klarhet, där och när det fungerar är det självklart viktigt att ha överblick och förutsägbarhet som mål. Fast utan vaksamhet på att det kanske inte kommer att bli som man tror blir samhället sårbart, därför är kunskap om kultur så viktigt, menar jag; för kulturen påverkar synen på kunskap.

Kultur är något annat än fysik och biologi. Kulturen är inte, den blir till och förändras i mötet mellan människor. Den fria viljan har debatterats av filosofer och forskare sedan antiken; finns den eller är människan ett slags maskin eller automat? Jag menar att den finns, att den är ett resultat av det mänskliga medvetandet och människans intellektuella förmåga. Problemet, det som gör att debatten om den fria viljan inte leder till kunskap om ämnet, är att man söker svaret: antingen är viljan helt fri eller också är människan automatiserad. I debatter finns inget utrymme för ambivalens eller tveksamhet. Rätt eller fel, svara nu! Jag hävdar att svaret på frågan om den fria viljan finns på en obestämbar plats mellan dessa båda ytterligheter och menar att samtalet är kungsvägen till förståelse. Människor är biologiska och biologin styr väldigt mycket av människans beteende och handlingar, men inte allt. Det finns hela tiden ett moment av valfrihet, som man kan välja att utnyttja eller låta bli att ta vara på. Den fria viljan är inte total, men den finns där och den påverkar kulturen, vilken i sin tur påvekar kunskapen, som påverkar människorna i ett evigt kretslopp. Slump är ett begrepp som ligger nära fri vilja, det är viktigt att förstå att dessa och andra liknande inslag i tillvaron gör att framtiden är öppen.

De flesta människor agerar för det mesta som de brukar, men genom historien finns det massor av exempel på oväntade vändningar och brott mot konventioner och vanor som först i efterhand kunde definieras. Människor agerar aldrig enbart med känslor och impulser, det finns alltid ett inslag av intellektuell analys. Alla beslut som tas uppstår i samspel mellan affekt och intellekt och beror på mer eller mindre av både och; det handlar inte om antingen eller. Därför har människor alltid ett ansvar och därför kan man bara nå kunskap genom analys och bedömning. När ett beslut ska värderas görs det i efterhand, med ledning av de fakta som finns i målet. Därför är det så viktigt att den akademiska kulturen, som är den plats där kunskapen uppstår, är öppen och förstående och att inga beslut tas på förhand. Människor vill veta säkert, men det är en känsla, ett önsketänkande. Tror man att den fria viljan inte existerar kanske man kan få för sig att känslorna ska styra, att det räcker att känna efter för att nå kunskap. Vad händer då med forskarens ansvar, och med framtiden som skapas här och nu i det möjligheternas mellanrum som finns och förändras mellan då och sedan?

Utan förståelse för kultur finns ingen kunskap, bara fakta och fakta kan manipuleras av den som söker makt och inflytande. Allt för stor tillit till forskningens kvalitetssäkringssystem gör samhället sårbart, men samma gäller för en allt för långt driven kritik av vetenskapen. Balans är ett volatilt, relativt och föränderligt tillstånd; det kan man bara sträva efter aldrig slå sig till ro med. Som med så mycket annat finns svaret på en obestämbar plats mellan. Det går inte att finna ett enda säkert svar på den här typen av frågor, det bästa svaret kan man drömma om men det är en lika fåfäng dröm som drömmen om en evighetsmaskin. En öppen, nyfiken och förstående kultur skapar andra möjligheter att utveckla kunskap än en stängd, strikt kontrollerad och oresonlig kultur. Vad som är det bästa sättet att se på kunskap avgörs av kuluren som växer fram och både förändras av och förändrar oss människor.

Jag saknar seminariet; den plats där intellektuellt drivna och kunskapsintresserade människor tillsammans utvecklar kompetens att hantera frågor utan givna svar genom att vända och vrida på olika förslag. Seminariet är en plats för samtal där man lyssnar å varandra utan krav att komma överens eller nå fram till det enda, bästa svaret. Seminariet är en övning där konsekvenserna av fri vilja och eget ansvar praktiseras och där vägen in i framtiden stakas ut även om den inte går att lägga fast. Seminariet försvann snabbt när universitetens verksamhet i linje med NPM skulle effektiviseras, kvalitetssäkras och styras mot mätbara mål. När det blev viktigare att bli framgångsrik i konkurrensen om nyckeltal framstod samtalet som förlegat och debatten som den enda vägen fram till säker kunskap. Jag saknar den akademi som jag en gång lärde känna och som faktiskt fungerade väl för ändamålet. Om tillräckligt många vill och tar ansvar för sina handlingar genom att praktisera den strimma av egen fri vilja som trots allt existerar så är en annan framtid och en mer intellektuell akademin, präglad av mångfald och där det finns tid att tänka, möjlig. Ingen äger kunskapen och kultur är en process som inte går att styra, men med en annan syn på fri vilja, eget ansvar och framtiden kommer kulturen att förändras samtidig som den förändrar.

2 kommentarer:

Alan Ford sa...

Det är beklagligt att du har det så förjävligt på din arbetsplats men det finns de som har det mycket sämre.Från de andra (den andre) som har inte lyckats göra klass och social resa av olika anlädningar till de främande som kommer och skall komma och aldrig finna samhörighet i majoritetens kultur hegemoni.Det kan beskrivas med att beffinna sig i trygghetens värme av tilhörigheten i rådande kulturela koder vad det kan må vara.Så klart att det har sina historiska röter men världen är i ständigt förrändring och vi kan bara ana vart är den på väg.Just nu har jag mära frågor än svar och vill inte påstå att saken är definitivt den ena eller andra men det finns gott om böcker och konst som talar om generela eller universala tendenserna i männskligt utväckling.Låt oss tala om saker som vi kan komma överens och sedan om det enskilda med en språknivå som kan förstå de flästa.Om vi börjar med Helenisk civilisation som våran Europeisk bygger på då ska vi gå till källorna av memer och filosofiska system för att fastställa vår possition i förhållande till historisk kontinum och teknologisk utväckling.Är det mycket begärt av dagens medborgare att på egen hand eller med internets möjligheter tillgodå sig på den arv av männskligt uveckling från enkla till komplexa ,från våld till fred,från myter till kunskap,osv. Nej, jag är skeptisk till det och däri ligger min och kanske din uppgivenhet eller snarare melankoli för insikten att bakterier och virus har mära makt(fast de har har ingen medvetande eller vapen) än kunskap,vishet,vetenskap och andra mänskliga konstruktioner.Hör av dig om du kommer i Uppsala så kan vi som Sokrates föra en dialog om de säkra sakernas ting för att innse att de är inte alls säkra.
ps
Om du vill vara subversiv,revolutioner,reevolutioner då har du perfekt tillfälle med att göra det med studenter(liksåm Sokrates blev anklagad att förderva ungdomen) och vara berädd att dricka den beska giftet.
mvh /predrag

Eddy sa...

Tack för stöd och kloka tankar. Faktum är att jag ska till Uppsala i juni, för att delta på konferens. Kanske finns det tid att ses då.