När det går inflation i kunskapsekonomin

Mellan intellekt och affekt, i kroppen man föds med samt i relation till sammanhangen man lever och verkar i, blir man människa i en dynamisk process av ömsesidiga tillblivelser. Människan är varken autonom eller ensam, oavsett hur mycket man tror det och önskar sig att så var fallet. Människans rationella förmåga är inte en egenskap som kan aktiveras på beställning, intellektet utkämpar en evig kamp på flera fronter, dels mot problemet som ska lösas, dels mot känslorna som bubblar inombords, dels mot alla andra människor som samhället består av och som fungerar på samma sätt. Varken kunskapen, människan eller samhället är därför en eller ett, det vi gemensamt har att hantera och försöka styra i en hållbar riktning är föränderliga mångfalder som går in i och ut ur varandra; öppna och helheter som reagerar på och samverkar med varandra. Det är utgångspunkten för politiken och samhällsförvaltningen, och det är detta som skolan, den högre utbildningen och forskningen har att skapa förståelse för och utveckla användbar kunskap som behövs för att enskilt och kollektivt lära sig hantera. Det jag försöker beskriva är grunden som kunskapssamhället vilar på; förstår vi inte detta och förhåller oss till insikterna är risken överhängande att vi bygger luftslott och underminerar förutsättningarna för framtida generationer att skapa sig en dräglig tillvaro.

Det talas om att vi lever i ett kunskapssamhälle, men vad menar vi med kunskap? Det talas det inte tillnärmelsevis så mycket om som det talas om behovet av kunskap. Och kunskapens värde har tyvärr inget med insikterna man får att göra för bara sådan kunskap som går att växla in i snabba cash och som bidrar till tillväxten anses vara värd något. Utifrån den kunskapssynen blir det jag inledningsvis reflekterat över en värdelös lek med ord eller betackats som flum, alternativt något som avfärdas som postmodernism. Ekonomi nästlar sig in i den komplexa helheten som samhället utgör och viljan att formera kapital är en känsla; synen på vad som är värdefullt och viktigt är aldrig klar och ren, den grumlas av en massa olika och ofta motstridiga känslor. Tillväxt är bra, men blid tillväxt som endast handlar om hur mycket pengar man förfogar över som individ och samhälle, här och nu, är förkastlig. Och när kunskapens värde uteslutande mäts i pengar skapas ett slags filterbubbla utan kontakt med livet och tillvaron, vilket är ohållbart. Jag kämpar därför för att pengarna ska mätas i förmågan att skapa förutsättningar för kunskap och värnar kunskapens egenvärde. Skolan och den högre utbildningen producerar inte resultat; kunskap är grund som produktionen av varor, tjänster och samhällsförvaltningen vilar på. Utbildningssystemet är fundamentet i det moderna samhället, inte en serviceinrättning vars tjänster upphandlas i konkurrens, till lägsta möjliga pris. Vad vi behöver är inte mer kunskapskapitalism, utan kunskap om kapitalismen som samhällssystem, insikt om kapitalismens för- och nackdelar samt dess svagheter och styrkor. Utan ödmjukhet inför komplexiteten och alla svårigheter samt en väl utvecklad kritisk förmåga som är vida spridd bland befolkningen går det inte att bygga ett hållbart samhälle: den enda vägen leder alltid fel!

Nyliberalismen har firat jättelika framgångar och är en framgångssaga, det går inte att förneka. Dagens samhälle är bättre än det samhälle som slog in på den nyliberala vägen, ingen tvekan om det. Fast liksom alla sätt att styra och förvalta samhällen har det sättet att tänka och agera sina fel och brister, historien är inte slut och mänskligheten har inte käckt koden för hur man förvaltar samhället på ett sätt som är långsiktigt hållbart för ekonomin, människorna och naturen. Kunskap är inte en produkt som kan köpas och säljas på en marknad. Vetande är aldrig fri från värdering; liksom människor och samhällen är kunskap en komplex helhet bestående av interagerande delar. Objektiv kunskap är en dröm, ett ideal att sträva efter, men inget som går att uppnå. Subjektivitet är inte ett problem som går att lösa, det är förutsättningen för lärande och kunskapsutveckling. Nyliberalismens kunskapssyn är idag ett allt större och allvarligare hot mot både skolan, den högre utbildningen, forskningen och samhällets långsiktiga hållbarhet. New Public Management är en ledningsfilosofi skapad för produktion av varor, en strategi som fungerar där den uppstod och för att lösa problem i tillverkningsindustrin, men när den implementeras i samhällsförvaltningen, skolan och den högre utbildningen, när samhället och politiken slår in på den enda vägen och ekonomin blir det enda som betyder något, rör vi oss alla, allt snabbare och allt längre ut längs ett sluttande plan som riskerar att leda till att grunden för livet på jorden (så som vi lärt känna det) raseras. 

Kunskap är inget i sig själv, den är en komplex mångfald sammansatt av känsla, intellekt och värdering. Nyliberalismen förekar detta och plockar russinen ur kakan för att skapa ett budskap som kan spridas och växlas in mot makt och politiskt inflytande. Nyliberalismen talar uteslutande till känslorna och när intellektet och den kritiska medvetenheten signalerar att allt kanske inte står rätt till blir anfall bästa försvar. Det är och kommer alltid att vara lättare att försvara det man tror på och det som känns rätt. Affekt övertrumfar intellektet, om inte kunskapens egenvärde försvaras och hålls på armlängds avstånd från marknadskrafterna. Kunskap kräver värdering och en väl utvecklad, kritisk bedömningsförmåga för att förädlas till bildning och vishet. Om kunskapen inte försvaras reduceras vetande till fakta, och den har det visat sig kan lika gärna vara alternativ som definitiv. Människan ägnar sig ofta åt självsuggestion och när den kickar in far intellektet all världens väg, och uppfattas som onödig kritik eller postmodernism, flum; som ett hot mot tillväxt och ekonomins allsmäktighet. När nyliberalismen når skolan träffar skiten fläkten, som man säger i USA. Då finns inte längre något som kunskapen kan haka fast i och intellektet kan ta spjärn mot, då befinner sig allt och alla i fritt fall. 

Populism är känslans och affekternas seger över intellektet, det är dumheten och tvärsäkerheten personifierad. Ger man efter för den, vilket ibland känns lockande eftersom det krävs så mycket för att mota den i grind, är det kunskapen och den långsiktiga hållbarheten som offras. Kunskapen måste placeras i centrum, och skolans uppgift är att skapa förståelse för vad kunskap är; dels äger ingen kunskapen; inför den är alla lika, dels går det inte att utveckla kunskap fristående från värdering. Kunskapen står inte över värderingarna, det ena förutsätter det andra och är del av samma helhet. För att utveckla kunskap måste man förstå detta och utveckla värderingar parallellt. Värderingar kan vara bra eller dåliga, men för att avgöra dess värde krävs kunskap och kritisk, analytisk förmåga. Kunskap som produceras enligt löpandebandprinciper är falsk marknadsföring. Kunskapen är inte en och odelbar, den är en komplex helhet, en föränderlig mångfald. Därför är skolans uppgift att fostra medborgare med väl utvecklad bedömningsförmåga, för utan den går det inte att värdera kunskap och avgöra vad som är resultatet av intellekt och vad som bygger på känslor. Bedömning är en förmåga som ständigt kan bli bättre och som tillbakabildas om den inte används och utsätts för prövningar. Bra bedömningar kräver kritisk analys och generöst med tid att tänka och reflektera över olika svar och slutsatser. Tid är pengar och i en nyliberal, ekonomiskt fokuserad kultur där investeringar förvandlas till kostnader kommer det att gå inflation i kunskapsekonomin. På ytan växer ekonomin, men det är ett luftslott, en ballong som pumpas upp inifrån.

Legitimitet är en kombination av kunskap och tillit, den är svår att hantera, tar tid att bygga upp och kan lätt raseras. Därför är experimenten med och de ständiga reformerna av skolan och den högre utbildningen samt den djupt problematiska kunskapssynen som driver utvecklingen ett så allvarligt problem, för når legitimiteten saknas får känslorna och marknadskrafterna fritt fram, kunskap förhandlas till en vara och när dess värde blir ekonomiskt blir det oftast enklare och mer logiskt att ägna sig åt annat än att läsa läxor, sitta på förelösningar och plugga inför tentor och lära för livet. När det går inflation i kunskapsekonomin offras intellektet på affekternas altare och hållbarheten blir en fråga om tycke och smak; dumheten segrar och ett förödande allas krig mot alla som hotar att föröda den enda plats i universum som människor kan leva som människor på.