Är skolan underbemannad, eller lärarna överutnyttjade?

Vems och vilket perspektiv man anlägger på en fråga spelar roll för vad man ser. Skillnaden mellan objektivitet och subjektivitet går bara att upprätthålla, i någon strikt mening, i teorin. I samhället och människornas vardag är det aldrig så enkelt. Det spelar roll vem som ser och utifrån vilken position seendet utförs, olika människor ser olika saker även om det man tittar på är exakt det samma. Att påpeka detta handlar inte om att försöka relativisera, det är en beskrivning av verkligheten så som den fungerar i praktiken. Låt oss titta på dagens skola till exempel; igår var det ett inslag på Rapport där en kommunpolitiker från Skellefteå (?) åkte till London för att försöka rekrytera lärare. Trots att alla tänkande människor med intresse för kunskap och lärande borde vara lockade av läraryrket och även om det inte råder brist på arbetskraft i Sverige råder det brist på lärare. Vad handlar bristen om och hur kan man förstå dess orsaker? Det beror på vem man frågar. En del säger att det handlar om ett matchningsproblem, att högskolan misslyckats i uppdraget att utbilda rätt kompetens. Frågar man politikerna får man lite olika svar beroende på vilket parti man företräder. Tragiskt nog kan ingen med bara ytligt intresse för frågan ha undgått att höra vad lärarna säger; fast ingen LYSSNAR på lärarna. Deras berättelser och uttryckta förtvivlan betraktas som partsinlagor, uppfattas som subjektiva åsikter. När det inte går att avfärda vad som sägs (det råder ingen som helst tvekan om att förhållanden på landets skolor är problematisk) avfärdas den som säger det.

Uttalanden från politiker och företrädare för Svenskt Näringsliv anses objektiva och byggda på fakta medan lärarnas uttryckta förtvivlan över en hopplös arbetssituation och rop på hjälp betraktas som känslouttryck, som subjektiva åsikter. Den rådande uppfattningen i samhället om lärare är att de klagar; alla arbetare vill ju ha högre lön och bättre villkor. Fast frågan vi måste ställa oss är om vi har råd att ignorera problemen. Lärarbristen beror som jag förstår saken på att många lärare lämna yrket och att inte tillräckligt många väljer att utbilda sig till lärare. Vill man bygga ett kunskapssamhälle är LÄRARE en nyckelspelare i laget, och om samhället inte bryr sig om lärarna; lärarnas arbetsmiljö (för det är den tillsammans med en orimlig arbetsbörda och ansvarsfördelning som är problemet, inte lönen) och deras kunskaper och unika erfarenheter, raseras grunden för hela bygget.

Skolan är inte underbemannad och det är inte i London svaret på frågorna finns. Både problemet och dess lösning finns här hemma, mitt framför ögonen på oss alla. Vi får nämligen den skola vi förtjänar. Skolan är skapad av människor och för människor och dess uppdrag att värna demokratin och samhällets långsiktiga hållbarhet. En bra skola och ett fungerande utbildningssystem är en förutsättning för tillväxt; skolan arbetar på uppdrag av hela samhället, inte på uppdrag av politiker och Svenskt Näringsliv (som representerar partsintressen). Kunskap är lika mycket rationalitet som intellekt; snille och smak, känsla och fakta. Läraryrket är komplext och för att kunna arbeta som lärare krävs att det finns tid att tänka, tålamod och marginaler samt att det finns förståelse för uppdragets karaktär. Läraryrket bygger på frihet under ansvar. Är det kunskap man vill ha måste läraryrket anpassas efter kunskapens och människans villkor, inte efter kommunpolitikers eller företagares ekonomiska intressen. Det går inte att först bestämma sig för vilken skattesats man ska ha och sedan vilka mål skolan förväntas leva upp till; då kommer lärarna obönhörligen i kläm, vilket ger upphov till lärarbristen eftersom yrkets attraktivitet minskar.

Det talas ofta om att olika verksamheter är underbemannade, men i själva verket och i praktiken handlar det om att förväntningarna på personalen är orimligt höga. Genom att acceptera talet om underbemanning accepterar man rådande kravnivå och ekonomistyrningens konsekvenser bortträngs, och då kommer lärarnas och inte Svenskt Näringslivs perspektiv på frågan att uppfattas som subjektivt, som ett särintresse. Fast både skolan och kunskap handlar om människor och när människor överutnyttjas påverkas både kunskapens kvalitet och möjligheten att göra ett bra jobb. Normen är satt efter andra parametrar och utgångspunkter än människan och rimliga föreställningar om vad som kännetecknar ett gott liv, det är maskinernas takt och marknadens omättliga krav på tillväxt som tvingar ner människorna på knä och ger upphov till alla vanföreställningar som cirkulerar i samhället idag.

Varför måste målen nås till varje pris, och varför diskuteras frågan om vad som är rimliga mål så sällan? Varför litar man inte på människorna och ger lärarna uppdraget att göra sitt bästa, att utifrån givna ekonomiska förutsättningar värna kunskapsutvecklingen på bästa sätt utan att kompromissa med varken kunskapen, hälsan eller den intellektuella miljön? Varför lyssnar vi människor inte mer på varandra? Jag tror det handlar om att det närmast blivit en sanning att konkurrens driver kvalitet i alla lägen, vilket gör att det alltid är någon annan och ibland bara föreställningen om den andre och dennes fiktiva bud som avgör vad som uppfattas som rimligt. Ekonomin har likt ett virus nästlat sig in i vårt kollektiva medvetande och förvridit synen; pengar påverkar vilket perspektiv som anses vara det rätta samt avgör vad som är objektivt och vad som är subjektivt. Pengar är ett medel, ett verktyg, inte ett mål i sig. Det går inte att få allt man önskar sig, det går inte både att sänka kostnaderna och öka produktiviteten i skolan, av den enkla anledningen att kunskap inte är en produkt och lärande är en mellanmänsklig relation. När kostnaderna för skola och utbildning sänks utan att målbilden och förväntningarna anpassas efter rådande förutsättningar kommer lärarna i kläm, och när lärarna slutar arbeta i yrket och de duktigaste studenterna söker sig till andra program går det ut över kunskapen.

Varför har vi fått för oss att lärare behöver och att utbildning kan kontrolleras? Kunskapskvalitet nås inte på det sättet, men med transparens och kontinuerlig granskning av vad som faktiskt görs, och återkommande diskussioner kring verksamheten och vad som blivit gjort blir resultatet bättre, och hela den improduktiva och kostsamma kontrollapparaten kan skrotas. Förändring i samhället är dynamisk och går inte att kontrollera eftersom den är ömsesidig och påverkas av människans föreställningsförmåga. Stimuli och respons handlar om växelverkan. Målsäkring och styrning av det som inte går att säkra eller styra, bara skapa förutsättningar för, leder till ÖKADE kostnader, vilket omsorg om kunskapen och lärarnas arbetsmiljö inte gör. Det går att i ett enda slag lösa problemen i skolan utan att öka samhällets kostnader, det är hur enkelt som helst. Anpassa målen och förväntningarna efter lärarna, istället för tvärtom. Som sagt, vi får den kunskap vi förtjänar, inte den kunskap vi önskar oss.