En skola värd namnet 4

Under rubriken Pisarapportens efterspel, i SvD, skriver Jenny Maria Nilsson en lång och mycket intressant artikel om den svenska skolan. Artikeln analyserar olika texter som skrivits i efterspelet av Pisarapporterna. Jag använder den artikelns innehåll som utgångspunkt för egna reflektioner på temat: En skola värd namnet, det vill säga en skola som sätter kunskapen i främsta rummet. Visst är det sommarlov nu och snart går även jag på semester, men kunskapen och lärandet tar inte ledigt, inte i ett kunskapssamhälle. Sommaren må vara fri från undervisning, men det är då man har tid att tänka efter och reflektion är lika viktigt för kunskapsutveckling som inläsning, analys och bearbetning av information.

Skolforskarna Pasi Sahlberg och Andy Hargreaves riktar sig bland annat mot Sverige när de i artikeln ”The tower of Pisa is badly leaning. An argument for why it should be saved” (24/3 2015) försvarar Pisa med att utan provet hade vi inte kunnat identifiera de länder ”som felaktigt trodde att deras utbildningssystem är det bästa i världen och bör ange riktning för andra nationer”. Vi var (och är kanske) en sådan nation som hånade bakåtsträvare och förutspådde att alla skulle se upp till vår skola; världens bästa och mest moderna. Så blev det inte och i stället för felsökning slog storsvensk arrogans till och man förnekade det som Sahlberg och Hargreaves beskriver så här: ”Till exempel har Sveriges katastrofala nedgång i utbildningsresultat i Pisa sedan introduktionen av vinstdrivande friskolor styrt landet bort från den höga prestationsförmåga som övriga nordiska länderna uppvisar och närmat sig England och USA, med sjunkande jämlikhet och stagnerade studentresultat.”

I andra sammanhang litas det på utländska experter, men utifrån kommande kritik mot skolan (för att inte tala om intern kritik) är som ett rött skynke för försvararna av vinster i välfärden. Deras bild är att skolans kvalitet inte påverkas negativt, och det är som bekant ofta så att den som har makt väljer att utgå från kartan, inte verkligheten. Därför går det inte att diskutera skolan förutsättningslöst, det finns elefanter i rummet som aldrig får ifrågasättas. Vinsten är en sådan sak. Att erkänna att det var ett problematiskt beslut verkar vara omöjligt. I en partiledadebatt här under våren menade Annie Lööf och Ebba Busch Thor, som svar på Stefan Löfvens kritik mot börsnoteringen av skolföretaget Academedia, att det är socialism att inte tillåta vinst i företag som bedriver utbildning. Inget annat land i världen har gått så långt i ekonomiseringen av skolan som Sverige, och i jämförelserna med andra länders elever sticker Sverige också ut, men i negativ bemärkelse. Om det anses förkastligt att ens ta upp detta möjliga samband till diskussion visar det vad och vems intressen som prioriteras, och det är inte elevernas framtid, lärandet eller kunskapen. Det är tragiskt på så väldigt många olika sätt.

Bara för att våra försämrade resultat var oväntade för somliga är de ingen slump utan en följd av hur vi utformat skolan. Icke evidensbaserade pedagogiska metoder fick utrymme samtidigt som grundskolan gjordes till marknad, och inte endast i betydelsen att skolor kunde drivas som bolag; skolväsendet öppnade för en inre marknadisering där inspirationscoacher, mer eller mindre seriösa fortbildningskurser, frivilligorganisationer och näringsliv släpptes in. Ibland har dessa aktörer varit direkt skadliga, i andra fall indirekt då pengar och kraft har förskingrats.

Jag blir ledsen när jag läser detta. Även om jag vet och dagligen möter problemen som reformerna orsakat är det svårt att ta in vidden av förändringen. På kort tid har vi rört oss snabbt i riktning bort från allt vad kunskap heter. Skolan som förr styrdes av en vetandets logik tvingas idag anpassa sig efter marknadskrafterna och lönsamhetens logik. Eleverna är kunder och lärarna tjänstehjon, betyg är en vara och lärare som är "generösa" i sina bedömningar och värnar skolföretagets varumärke belönas med högre lön än de bakåtsträvande lärare som sätter kunskapen i främsta rummet. Lärarintegritet, som är själva ryggraden i en kunskapsskola, betraktas som ett tecken på illojalitet i den marknadsanpassade skolan. Kunskapslogiken, liksom alla andra hinder mot lönsamheten, bekämpas med alla till buds stående medel. Mot dumdrygheten står sig kunskapen slätt. Hur kunde vi hamna här? Och hur länge kan Sverige med hedern i behåll dela ut Nobelpris för framstående vetenskapliga insatser. Efter Macciariniaffären har vi en uppförsbacke och om vi dessutom envisas med att hålla fast vid ett utbildningssystem som inte fungerar kommer det så klart att påverka Sveriges anseende i världen. Kanske är det först när förfallet får ekonomiska konsekvenser som det går att göra något, men då kan det mycket väl vara försent.

Per Kornhall beskriver i sin bok ”Barnexperimentet” hur man i läroplanerna för 1994 styrde bort från ämnesinnehåll. Skolverket menade att ”kunskap inte går att förmedla eller överföra från en individ till en annan, från den som undervisar till den som lär”. Detta blir till sanning och de pedagogiska experimentens tid är inledd. ”Läraren förvandlas till en som på avstånd skulle se till att det skedde ett möte mellan stoff och elev”, skriver Kornhall. Här kan den som söker förklaringar till lärarnas sjunkande status börja leta.
”What makes great teaching?” heter en rapport från The Sutton Trust, en tankesmedja inriktad på att förbättra social rörlighet genom utbildning, som sammanställt 200 projekt i grundforskning om undervisning. På första plats – det mest avgörande för undervisningens kvalitet – är goda ämneskunskaper hos läraren, det som vårt skolverk i början av 90-talet knappt trodde fanns och i alla fall inte kunde överföras.

Visst är det så att kunskap inte kan överföras från en individ till en annan, men att av det dra slutsatsen att lärare inte behöver ämneskunskaper är huvudlöst. Lärarens uppgift är både att främja kunskapsutveckling och att garantera att eleverna som lämnar skolan har kunskaper som håller god klass. Att bara förlita sig på pedagogiska metoder och överlåta ansvaret helt på eleven, dessutom i ett system som betraktar eleverna som kunder som ska hållas nöjda, kan aldrig leda till verklig kunskapsutveckling. Läraren måste vara en förebild, en som läst, lärt och som kan. Kunskapen måste vara i centrum, först. Sedan kan man prova olika pedagogiska modeller. Det räcker inte att peka på kunskapen, man måste jobba med den för att lärande ska uppstå och kunskapen utvecklas. Förhandlingar om betyg är vardag på högskolan idag och det är ett beteende och en inställning till kunskap och lärande som kommer från grundskolan. Och jag som lektor betraktas som en tyckare bland andra. Det jag säger betyder inget. Tycker studenterna att de förtjänar ett högre betyg ska de ha det, för ord står mot ord, och kunden har alltid rätt. Detta gör att den knappa och dyrbara tiden som finns att spela på ägnas åt anat än lärande, och den lärare som inte är underhållande nog och som sätter kunskapskvaliteten i centrum får finna sig i att få kritik i utvärderingarna. Ansvaret för lärandet och kvaliteten på resultatet anses vara lärarens, inte studentens.

Pedagogiska missuppfattningar blir självgående och svåra att rätta till, de är lockande och lättsmälta, trots tillgång till god forskning. Från pedagogiska mässor twittras det ofta under hashtags, uppmärkning i sociala medier, och flera föreläsare haussar obrytt pseudopedagogik. Häromveckan twittrades från en sådan mässa: ”Numer lär pedagogerna tillsammans med barnen. De lär inte längre ut. Synen på kunskap och lärande har förändrats.” Vad demokratiskt och respektfullt det låter. Och därför särskilt försåtligt.

Jag gillar tanken på att lära tillsammans. Jag blev student för kunskapens skull och lärare för att jag ville lära. Ibland känns det dock som jag är den ende i föreläsningssalen som är där för kunskapen. Synen på kunskap och utbildning har sannerligen förändrats. Det är dock olyckligt att lägga hela ansvaret på lärarna. Politikerna som talar om att tiden i utbildning måste kortas tvingar fram den typ av åtgärder. Om kunskapen inte är i centrum, och om vetande förvandlas till en vara som upphandlas i konkurrens till lägsta möjliga pris, kommer pedagogikens roll att stärkas och kunskapen försvagas. Lärarna har inte makt och inflytande nog att stå emot marknadskrafterna och när politiker på allvar kan hävda att det är socialism att kritisera vinster i skolan kommer kunskapen aldrig att kunna hävda sig. Lärande och kunskapsutveckling är komplexa processer, som tar den tid de tar. Pedagogik är viktigt, men den kan aldrig någonsin ersätta eller täcka upp för bristande kunskaper, särskilt inte som den bristen är utspridd i hela samhället. Skyller man allt på lärarna leder det bara till att anseendet för yrket minskar ännu mer.

The Sutton Trust visar att den lärare som intar en tydlig lärarroll, har goda ämneskunskaper, sätter ribban högt och strukturerar undervisningen för sina elever når bäst kunskapsresultat.

För att kunna göra det måste man ha samhället bakom sig. Det har lärarna inte idag. Visst talas det om att läraryrket måste uppvärderas, och visst görs det försök som pekar i den riktningen, men det är på ytan. Och så länge skolan drivs som ett företag med vinst som mål kommer lärare aldrig att kunna hävda kunskapens rätt, hur mycket kunskaper de än har. Ett samhälle som betraktar lärare med misstänksamhet och som litar mer på den som säger sig kunna driva en skola till lägsta möjliga kostnad är och kommer aldrig att kunna bli ett kunskapssamhälle.

Det som låter demokratiskt i stunden är det långsiktigt inte alls. Och inte särskilt jämlikt. Jonas Frykman, professor i etnologi vid Lunds universitet, skrev i slutet av 90-talet i boken ”Ljusnande framtid” att skiftningen från plugg till självständigt lärande var en ”gigantisk medelklassanpassning”. Kornhall skriver att medelklasseleverna kan ”glida igenom dåligt underbyggda presentationer med imponerande (men inadekvata) referenser, och med avancerat språk”. Godtycklighet gagnar befintliga statushierarkier och kanske är det vad som sker i Örstadius artikel? Vi tror att elever från välutbildade hem är mer kompetenta än andra även när så inte är fallet.

Resultatet i Pisa stör den grandiosa självbilden och det är enklare att skylla på budbäraren än att acceptera att man inte är så bra som man tycker själv. Och i Sverige idag, på en rad andra områden i samhället, är det ju okej att säga: "Jag delar inte din bild". Betyg antas vara ett objektivt mått på kunskap, men det är skillnad på betyg och betyg. Pisa är ett prov som alla elever gör och det bedöms som jag förstår det centralt. Nationella prov och vanliga prov bedöms av undervisande lärare. Vad verkar mest tillförlitligt? Det beror på vilken logik och perspektiv man utgår från, i en marknadslogik är betygen självklart sanningen, men om kunskapen står i centrum är det Pisa som visar hur det verkligen står till. Titta på hur man resonerade på VW. Vad prioriterade cheferna i företaget, kunskap och korrekt information, eller önskat resultat? Enligt marknadslogiken spelar det ingen roll hur det är egentligen, det är kundens upplevelse som räknas. Idag på den svenska skolmarknaden ska alla inblandade vara nöjda och därför är det logiskt att skylla på Pisa.

Pseudovetenskaplig pedagogik och mordet på enhetsskolan, vår skola före reformerna, är två fenomen som förstärkt varandra och de främsta orsakerna till nedgången i våra kunskapsresultat. Ni är säkert trötta på att höra om Anders Hultins dyra vin, en flaska Tignanello årgång 1999 som han fotograferade, lade upp på Facebook och skrev ”Because I’m worth it” samtidigt som den friskolekoncern han var vd för gick i konkurs. Men det sker nu inte så ofta att en Facebookuppdatering perfekt skildrar ett svenskt skolhaveri. Finansminister Anders Borgs dåvarande fru skrev ”Självklart” i kommentarsfältet och förra kulturministern Cecilia Stegö Chilò instämde med ett ”Ja!”. Men nej, han var inte värd det. Hultin får dricka hur mycket dyrt vin han vill, men i det här fallet var självförhärligandet opassande.

Det är så här vardagen i kunskapsnationen Sverige ser ut. När verkligheten inte stämmer överens med kartan anser makthavarna på fullt allvar att det är verkligheten det är fel på, inte kartan.

Anders Hultin var 1991–1994 politiskt sakkunnig för Moderaterna på utbildningsdepartementet och drivande i det fria skolvalet, skolpengssystemet och att aktiebolag skulle få äga skolor, vilket Hultin själv sedan gjorde; ägde aktiebolag som drev skolor. Han blev rik på den politik han varit med om att införa. Olämpligt, men än mer olämpligt är att det skedde på så lösa boliner. Hultin påstod att enhetsskolan var dålig, konformistisk, ineffektiv och dyr. På ett seminarium 1992 sa han att den ”har varit direkt skadlig och inverkat menligt på utbildningsstandarden i Sverige”. Ett osant uttalande, baserat på känslor, ideologi och möjligen egenintresse.

Eftersom politik idag allt mer bygger på känslor är det en logisk följd och inget som borde förvåna någon. I ett samhälle där akademiker betraktas som tyckare bland andra och där kunskap är en belastning är skolan lika lite som något annat helig. I jakten på besparingar, effektivitet och vinst säljer man ut allt och slår sig sedan för bröstet och får medhåll från sina kamrater. För att förvilla bort korten talar man om kvalitet och skyller man på lärarna. Tyvärr har det inte blivit bättre med den nya regeringen, delvis beror det på att skolan under Alliansens åtta år vid makten förändrats radikalt, men det beror även på att samhället som helhet har vant sig vid sakernas tillstånd.

När Hultin på seminariet 1992 nämnde Storbritannien som ett gott exempel påpekade Karl-Georg Ahlström, professor i pedagogik, att deras resultat ju var ”oerhört deprimerande”. Vid den här tiden var brittisk skola med alla mått mätt sämre än vår. Ja, svarar Hultin, men han menade inte att Storbritanniens utbildning var bra – utan kostnadseffektiv. (Notera att vi i dag är ett av de länder inom OECD som lägger mest pengar på skolan.)

Trots att samhället jagar vinster och effektivitet lyckas vi inte ens i det hänseendet särskilt väl. Vinstdrivande företag har så klart inget intresse av att Sveriges utgifter för skolan sänks, vilket vore den logiska följden av en poltik som strävar efter kostnadseffektivitet. Det enda företagen, med politikernas goda minne, är intresserade av är att tjäna pengar. För att komma till rätta med problemet måste tankesättet och inställningen till skolan ändras. Kunskapen måste placeras i centrum och lärarna måste få mer makt över vardagen i skolan.

Anders Hultin gör sig oåtkomlig, han behöver inte försvara det som sker, det spelar ingen roll att skolprofessionerna och akademin opponerar sig. Processen är bortom demokratisk kontroll och Kornhall skriver: ”Jag tror inte att ett sönderbrytande av enhetsskolan hade stöd varken politiskt eller juridiskt.”

Likt cheferna på VW kan Hultin och andra som tjänat pengar på reformerna skratta hela vägen till banken. I ett samhälle som värderar pengar mer än kunskap är det helt följdriktigt och inte att förvånas över. Liksom ifråga om skolans kunskapsras går det inte att skylla på budbärarna. Felet är vårt, det är vi som bär ansvar för att det blivit som det blivit och ser ut som det gör. En kunskapsnation kan bara växa fram underifrån och mellan befolkningen som helhet, utifrån allmänhetens intresse för lärande och genom att kunskapen står i centrum. Först kommer kulturen och sen kan man se över strategierna, det är grundläggande företagsekonomisk kunskap. Det finns inga genvägar till en kunskapsskola i världsklass.

Humanioras uppdrag, särart och vetenskaplighet

Inte bara humaniora är ifrågasatt. All vetenskap som inte kan visa på direkt och självklar ekonomisk nytta tvingas i dagens prestationsinriktade samhälle motivera sin existens. Det känns ibland som om det inte var samhället som satsar på utbildning, utan studenter och forskare som uppbär bidrag för att slå dank. Motivera er existens eller skaffa ett riktigt jobb, så lyder budskapet från samhället till akademin. Docent blir man dock inte i en handvändning, det tar tid, kräver intresse, uthållighet och utan uppoffringar av annat går det inte. Jag har inte krävt att staten ska bekosta min utbildning. Jag började läsa för att möjligheten fanns och för att jag ville vara med och bidra till samhällsbyggandet. Varje dag och i allt jag gör finns tanken om nytta med även om det är svårt att sätta ord på dessa saker. Jag är enormt tacksam och gör vad jag kan för att statens investering i mig utifrån ett livsperspektiv ska visa sig vara lönsam. Fast om jag hela tiden har någon som hänger över axeln på mig och undrar vad nyttan med det eller detta är? Om jag inte känner mig litad på, eller om uppgifterna jag utför inte kräver den kompetens jag genom studier, forskning och erfarenhet skaffat mig, blir det svårt att göra ett bra jobb. Hur hamnade vi här, hur kommer det sig att det är forskarna och högskolorna som ska motivera sin egen existens, när det är staten som satsar pengar i verksamheten och som gett oss uppdraget? Jag är trött på att känna mig som en parasit. Jag vill forska och bidra med allt jag kan, vilket är omöjligt om jag inte får använda tiden och kunskaperna på bästa sätt.

Vad innebär det att forska? Vad är akademins uppdrag? Är det inte att producera kunskap och sprida insikterna i samhället? Var det inte därför universiteten skapades, för att tillgodose samhällets kunskapsbehov? Idag låter det som forskningen är del av tjänstesektorn. Den synen på forskare och forskning reducerar forskaren till en tyckare bland andra i en kultur där det är viktigare att leverera tydliga svar och mätbara resultat än kunskap som kan användas för att bygga ett hållbart samhälle. Fördumningen sprider sig och när akademin inte längre förmår stå emot trycket är risken stor att fördämningen brister och problemen accelererar. Därför oroas jag av inlägget på Kulturdebatt i SvD, av Fanny Forsberg Lundell (Docent i franska) och Anna Victoria Hallberg (Fil. dr. i litteraturvetenskap). Deras text är en reaktion på tidigare inlägg i frågan om humaniora. De skriver:

Vi menar att humanvetenskaperna noggrant behöver väga de fördelar som kan finnas med att skriva på svenska och bejaka banden mellan humaniora och kulturtidskrifter mot de fördelar som finns i att betona att humaniora är ett akademiskt fält bland andra.

Jag ser ingen motsättning mellan vetenskapligheten och språket samt spridningskanalerna man väljer. Antingen är det vetenskap man sysslar med, eller också inte. Och den frågan är lätt att avgöra med ledning av innehållet, utformningen och intentionerna i arbetet. Vad menar skribenterna, att vetenskapligheten i texterna avgörs av var man publicerar sig och vilket språk man skriver på, inte av innehållet? Det är en minst sagt okritisk och ovetenskaplig definition av vetenskap. Humaniora är ett akademiskt fält bland andra och verksamheten är lika vetenskaplig. Vilket språk man skriver på eller var man publicerar sig har inte med saken att göra.

Vad skiljer en forskare i humaniora från en journalist eller kulturskribent? För en intresserad allmänhet är det inte alltid glasklart. Vi ser detta genom att medier allt som oftast väljer att anlita journalister som experter istället för forskare, där till exempel nya upplagan av tv-programmet ”Fråga Lund” inte innehåller en enda disputerad humanist. Utifrån sådana observationer blir frågan om humanioras status i vetenskapssamhället särskilt viktig. Vad särskiljer humanvetenskaplig kunskapsproduktion från populärvetenskaplig dito? Om forskning inom humaniora ska kunna existera på liknande villkor som andra vetenskapsområden är det här en frågeställning vi behöver en diskussion kring. Vi uppfattar att det, lite i motsats till Östlings och Steiners artiklar, är upp till bevis för oss humanister att påpeka att det vi bidrar med är något annat än kulturkritik eller essäer.

Jag håller med om att detta är saker som behöver diskuteras. Däremot håller jag inte riktigt med om att det är ett problem för humaniora. Problemet finns inte så mycket eller i alla fall inte enbart i akademin som i samhället. Ett samhälle som inte förstår eller förmår uppskatta kunskap som handlar om kulturen och det mänskliga är snart inget samhälle. Det är inte humanioras fel att man på redaktionen för Fråga Lund väljer att utesluta humanioraforskare. Det är inte kulturvetarens fel att hen anklagas för olika saker. Problemet är ett allvarligt samhällsproblem. Att kunskapen inom humaniora liknar populärvetenskap är ett pedagogiskt problem, inte ett vetenskapligt problem. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt? Forskar man man människors vardag, om det som alla är upptagna med och känner utan och innan (fast på ett oreflekterat, vardagligt sätt), kommer texterna ibland att likna populärvetenskap. Det är dock en formfråga, inte en innehållsfråga. Vad menar skribenterna egentligen, att vetenskapliga texter är och ska vara obegripliga för att passera som vetenskap?

För förutom en rad inomdisciplinära traditioner kring teori och metod, är den kollegiala granskningen, det så kallade peer-review-förfarandet, avgörande för att kunna säkerställa kvaliteten på akademisk kunskapsproduktion. För att en forskare ska ha någon kvalitativ kunskap att förmedla ut till allmänheten, måste forskningen först ha genomgått den granskning som ger den legitimitet bland ”peers”. Sverige är dock ett för litet forskningsland för att detta förfarande ska kunna genomföras utan risk för jäv. Utgångspunkten bör vara att internationalisering är kvalitetshöjande – forskningen riskerar annars att bli provinsiell.

Kollegial granskning är en av vetenskapens grundpelare, men granskningen kan se olika ut och fyller olika syften i olika vetenskapliga discipliner. Granskningen kan inte standardiseras, den måste anpassas till kunskapsmålet, liksom för övrigt metod och valet av forum för publicering. Utan inomvetenskapligt utbyte och ständiga samtal om ämnets innehåll, karaktär och frågeställningar kan ingen vetenskaplig disciplin överleva. Att forska är att ständigt utmana sig själv och rådande kunskapsläge. Utbyte över landsgränserna är nödvändigt för att utvecklas. All kunskap och kunskap om allt är dock inte den samma. Alla forskningsområden har sina unika förutsättningar, egenskaper och det ställer olika krav på olika forskare. För att kunna utbyta erfarenheter med forskare i andra länder måste man så klart använda ett språk som alla kan tala, men det är inte det samma som att alla vetenskapliga texter måste skrivas på engelska. Det inomvetenskapliga samtalet bör inte förväxlas med forskarnas interaktion med det omgivande samhället.

Forskningens internationalisering är dock särskilt utmanande för svensk humaniora eftersom vissa delar av denna förknippas med kulturarv och det traderande som ofta skrivs med stilistiska ambitioner på det egna språket. Om tilldelningen av resurser till humanvetenskaperna ska kunna öka så behöver dock vi humanister spela på samma, internationella planhalva som andra aktörer i vetenskapssamhället.

Vi ser det inte alls som ett hot, utan som en möjlighet.

Ska tilldelningen av resurser till humanvetenskaplig forskning öka krävs beslut från politiker. Att skriva fler artiklar på engelska och publicera sig i internationella tidskrifter är en annan fråga. Sveriges forskningspolitik kan inte bygga på bibliometriska data och jämförelser mellan ämnen, hur skulle det se ut? Det skulle innebära att man jämställer forskning med idrott, där det absolut finns en poäng att fördela pengarna efter framgång och uppmärksamhet. Forskning handlar dock om kunskap, om samhällets behov av kunskap. Humaniora forskar om det som gör människan till människa. Ett samhälle som inte ser behovet av sådan kunskap och som förväxlar pengar, citeringar och antalet publikationer i speciella tidskrifter med nytta är snart inget samhälle längre. Humanioras kris är samhällets kris!

Vi ser inte heller någon som helst motsättning mellan att forska om samhällsrelevanta frågor och att publicera sig i gängse vetenskapliga tidskrifter – i dessa garanteras den kvalitativa kunskap som vi sedan kan föra ut. Hur ska humaniora kunna motivera önskemål om höjda anslag och verka för ett större inflytande om man samtidigt alltid betonar sitt ”annorlundaskap” i relation till annan forskning? Vår uppmaning lyder: odla inte den humanistiska särarten för mycket!

Vad menar man med "gängse vetenskapliga tidskrifter"? Är det bara via peer-review (det vill säga en, två eller tre anonyma granskare som kritiserar och säger bu eller bä) som vetenskapliga resultat blir vetenskapliga? Finns det bara en enda metod, ett enda sätt att sprida vetenskapliga resultat på? Den typen av utlåtanden rörande kunskap är ovetenskapliga. Formen måste självklart anpassas till innehållet, och det kan aldrig vara upp till den enskilde forskaren att motivera sin existens. Forskning som håller hög klass kan bara uppstå om samhället skaffar sig visioner som är större än kortsiktig ekonomisk nytta. Högkvalitativ forskning handlar om INNEHÅLLET och KUNSKAPEN, inte om formen eller olika nyckeltal. Ny och banbrytande, samhällsförändrade kunskap kräver nytänkande och tillit till forskarna. Att odla humanioras särart är inget självändamål, det håller jag med om, men jag är starkt kritisk till alla tankar på att humaniora måste anpassa sig efter en naturvetenskaplig norm för publicering av vetenskapliga resultat. Humaniora är något annat, och om det betraktas som ett problem kommer forskningen inom humaniora aldrig att överleva, hur många engelska artiklar man än skriver och alldeles oavsett antalet citeringar.

Jag tycker svaret på denna debattartikel är bra och håller med Ann Steiner (Docent i förlags- och bokmarknadskunskap) och Johan Östling (Docent i historia), som skriver:

Vetenskapen måste vara en kosmopolitisk angelägenhet. För det krävs det internationella fora och kanaler. Om forskare stänger in sig i sin egen värld kommer inskränktheten att triumfera och kvaliteten blir svårt lidande.  

Att bara skriva smala artiklar på engelska skulle leda till att humanioraforskningen blir introvert och till att forskarna reduceras till experter som kan kallas in när beslut ska tas och det anses finnas behov. Det vore förödande, både för kunskapsutvecklingen och samhället. En viktig, eller jag skulle säga nödvändig, aspekt av humanioras uppdrag i samhället är att sprida kunskap om kultur och människan i samhället. Det är genom ständigt pågående samtal som humanioras nytta visar sig, i samhällets ökade självkännedom. För att humanioras kunskaper ska bli nyttiga krävs en bildad befolkning som förstår och är intresserad av vad forskarna har att säga och som lyssnar mer på vad som sägs än på vem som talar. Humanioras nytta hänger intimt samman med befolkningens samlade förmåga att tänka kritiskt. Humaniora skiljer sig på det sättet från många andra vetenskaper. Särarten har inget självändamål, den bottnar i kunskapen och resultatet ev forskningen. Det är i möten som humanvetenskapens kunskap utvecklas, både mellanmänskliga möten i vardagen och i utbyte med forskare från olika håll, både här hemma och internationellt. Även om humanioraforskare skriver på svenska betyder inte att man inte utbyter erfarenheter med forskare i andra länder. Utbytet är en förutsättning för all forskning, men det är inte samma sak som att all forskning måste skrivas på engelska och publiceras i en speciell typ av tidskrifter. Den enda vägen leder alltid fel.

Med det sagt menar vi att det är en villfarelse att tro att all vetenskap – från assyriologi till överljudsaerodynamik – kan stöpas i samma form. Precis som det är självklart att det finns en uppsjö av metoder och teorier bör det finnas en öppenhet för en mångfald av publikationsformer.

Det borde i alla fall vara självklart, inte bara bland forskare utan även bland politiker och företagsledare. Om inte ens forskare förstår att kunskapsmålet är det enda som kan styra vetenskapen mot bättre insikter och mer användbar kunskap är det illa ställt i samhället. 

I somliga fall är det lämpligt med smala engelskspråkiga artiklar, i andra med breda svenskspråkiga framställningar. Det är den genre som bäst gynnar kunskapsutvecklingen som bör ha företräde. Det är vår övertygelse att humanvetenskaperna – och här inkluderar vi centrala samhällsvetenskaper – har ett särskilt uppdrag att verka i offentligheten. Visst kan man tänka sig att alla forskare skriver anglosaxiska artiklar utformade efter naturvetenskapernas logik. Men det kommer att ha ett pris, både för vetenskapen och samhället.

Priset för enhetlighet i akademin är utarmad kunskap och ett försämrat skydd mot det oväntat oväntade som alltid utgör ett hot. Varje år sedan jag blev doktorand har jag åkt på konferenser här hemma och utomlands för att träffa kollegor och för att utbyta erfarenheter och få respons på det jag gör. Jag står i ständig kontakt med vad som händer internationellt och letar med ljus och lykta efter inspiration som gör mig till en bättre forskare. Jag sökte mig till akademin för att lära och blev lärare för att sprida kunskap. Forskar gör jag för kunskapens skull, och jag skriver texter för att nå ut och för att det jag vet ska kunna komma andra till godo. Kunskap om kultur, har jag med stöd i både egen och andras forskning och av erfarenhet kommit fram till, får bäst verkan och blir mest nyttig om den sprids brett i samhället. Bloggen är mitt verktyg och den kanal jag valt, av en hel massa olika skäl.

Framtiden, experterna och kunskapen

Börserna radar, politikerna river sitt hår och medierna rapporterar om osäkerhet. Inget vet var som ska hända och paniken lurar under ytan. Osäkerheten om framtiden är dock ingen nyhet för framtiden har altid varit en öppen fråga. Människan vill veta, men framtiden går inte att veta något om. Kunde vi veta vore det inte framtiden vi talar om. Även experterna säger det. Fast bara nu, i det akuta osäkerhetsläget efter Brexit. Experterna lever på vår vilja att veta även det som inte går att veta något om. Experterna kommer därför inom kort att omgruppera och snart är ordningen återställd. Kanske får vi redan under Almedalsveckan svar på våra frågor, om framtiden, om vad vi ska göra för att optimera vår ekonomi, våra liv och vardagen. Överallt där det finns ett behov att veta finns det en uppsjö experter som som svarar. Så självklart har det kommit att bli att den som tvekar eller säger sig inte vet betraktas som oseriös eller som en knäppgök.

Kanske är det där vi ska börja arbetet med att återupprätta kunskapsnationen? Synen på experter behöver ses över. Fast det är inte experterna som är problemet utan den osunda inställningen till den som säger sig veta. Bristen på kritisk analys leder till att den starkes rätt råder i det intellektuella livet där  istället argument, belägg och forskning borde vara grunden. Ett samhälle som lägger lägger sitt öde i experters händer är snart inget samhälle längre, för experterna vet lika lite som alla andra om framtiden.

Jag återkommer ofta till detta ämne, denna fråga. Idag känns det extra viktigt att påminna om att framtiden är en öppen fråga. Experterna i England hade än en gång fel, de fick alla att tro att folket skulle rösta för staus quo. Nu blev det inte så och världens börser rasar. Om tilliten till experter var mindre, om klokhet var idealet (istället för evidens) och om det kritiska samtalet var levande och den självklara arenan för utbyte av tankar om framtiden hade paniken aldrig blivit så stor. Oron handlar om missriktad besvikelse. Fler borde förebrå sig själva. Istället skyller man på experterna.

Hur gör vi nu, och vart är vi på väg? För att stoppa fördumningen borde vi dra lärdom av det som hände, vi borde lära oss ta större ansvar för oss själva och våra liv, idag och inför framtiden. Vad som helst kan inte hända. Det behövs experter även i ett klokare samhälle, men i ett samhälle som verkligen sätter kunskapen i centrum och där bildningen blomstrar lyssnas det kritiskt och reflekteras det mycket mer än i vårt samhälle där det är viktigare att ta snabba beslut underbyggda med "fakta" (jag skriver fakta inom citationstecken eftersom det inte finns några fakta om framtiden, bara mer eller mindre underbyggda påståenden), än att stanna upp, tänka efter och tillsammans reflektera över vad som är klokt att göra givet det vi vet idag.

Vi borde lita mer på oss själva och lyssna kritiskt på experter, och vi borde lyssna mer på varandra. Ett kunskapssamhälle är ett samhälle där man samtalar mer och debatterar mindre. En intellektuellt högtstående kultur låter viktiga beslut ta tid och väger risker mot förtjänster, balanserar hot mot möjligheter, och står sedan kollektivt bakom beslutet även om det uppstår problem. I ett hållbart samhälle tar alla ansvar genom att engagera sig, inte genom att låta några få (extremt välbetalda) individer i ledande position avgå. Kraven på evidens fördummar, för den som inte har en länk att stödja sig mot kan inte räkna att bli lyssnad på, och har man bara en länk anses allt man säger vara sant. Verkligheten är inte svart eller vit. Samhället består inte av onda och goda och skillnaden mellan vi och dom har inget med kultur, etnicitet eller hudfärg, sexualitet eller något sådant att göra. Vi är alla människor och det är kunskapen och kompetenserna det kommer an på, vad man vill och vart man är på väg. Jag håller på att tappa tålamodet med korkade uttalanden om svenskhet och de andra. Fördumningen av Sverige är den största utmaningen av alla och jag står redo. Med stöd i utbildningen jag fått och kunskaperna jag skaffat mig på olika sätt samt inte minst genom allt jag lärt mig bara genom att leva, känner jag mig redo att anta utmaningen.

Sista dagarna fram till semestern här ska jag ägna åt skrivande och korrekturläsning. Jag ska ta mig tid att tänka och reflektera. Framtiden är öppen och jag måste välja väg. Vill inte fastna. Behöver vara ledig och känna mig fri. Kunskapen kommer jag även fortsättningsvis kämpa för. Kampen mot dumheten ger mitt liv mening. Efter sommaren tar jag beslut om vart jag ska ta vägen eller i alla fall vilken väg jag ska slå in på. Underlaget för beslutet får växa fram i sin egen takt och vad som händer med allt i samhället och omvärlden måste beaktas. Det vet jag dock, att mitt fokus även framöver kommer att vara på bildning, hållbarhet och kunskapsutveckling.

En skola värd namnet 3

Under rubriken Pisarapportens efterspel, i SvD, skriver Jenny Maria Nilsson en lång och mycket intressant artikel om den svenska skolan. Artikeln analyserar olika texter som skrivits om skolan i efterspelet av Pisarapporterna. Jag använder den här som utgångspunkt för egna reflektioner på temat: En skola värd namnet, det vill säga en skola som sätter kunskapen och kompetensen att lära och utvärdera vetande i främsta rummet. Kunskap håller annars på att förväxlas med information och lärande med förmågan att navigera på nätet. Verkligheten är emellertid enormt mycket mer komplex än så. Folkomröstningen i Storbritannien i fredags visade kanske det, och förhoppningsvis kommer man att kunna dra lärdom av det som hände. Jag tror på människan och kunskapen, även om dagsläget är allt annat än hoppfullt. Det finns dock inget alternativ. 

Viljan att veta leder till behov att mäta. Och folkomröstningen i fredags hade föregåtts av mätningar, vilka än en gång visade sig vara missvisande. Att mäta och förutsäga mänskliga handlingar är omöjligt. Vore det möjligt att mäta hade världen och samhället sett helt annorlunda ut. Att samhället ser ut som det gör beror på att det inte går att förutsäga, att prognoserna gång på gång slår fel. Vad som behövs för att bygga ett mer hållbart samhälle och en skola värd namnet är inte sikt om det och fokus på sätt att hantera osäkerheten. Att försöka kontrollera den för att styra framtiden är inte en framkomlig väg. Ju snabbare vi inser det desto bättre.

I P1:s ”Pisadoktrinen” uttalar sig också Margareta Serder, författare till avhandlingen ”Möten med Pisa – Kunskapsmätning som samspel mellan elever och provuppgift i och om naturvetenskap” om provets opålitlighet. Serders forskning bygger på ordet egentligen; svenska 15-åringar kan egentligen naturvetenskap och matte om de bara hade förstått frågorna bättre. Finns då ett problem med läsförståelse? Nej, den är egentligen bra, om provets frågor bara inte varit så krångligt formulerade. 

Serder vill till varje pris lotsa idén om att Pisa är vilseledande i hamn. Till exempel anför hon att vårt språk är särskilt svårt för oss. Ord som ”referens” och ”substans” är svårare för svenska elever än ”reference” och ”substance” för engelsktalande. Kanske är det den destruktiva varianten av individualiserad undervisning som spökar här? Tanken om att varje elev måste mötas på sin nivå, tolkas av vissa pedagoger som att varje elev har rätt att få undervisning och prov anpassade till den nivå de önskar. (Dålig pedagogik och ”utbildning som vara” tycks ofta förstärka varandra.)

Det finns inga genvägar. Problemet med skolan är att allt annat än kunskapen är i centrum. Vägen till vetande är i sig en omväg, den är aldrig rak. Ändå söks med ljus och lyckta efter sätt att effektivisera och sänka kostnaderna. Aktörerna på marknaden som erbjuder snabbare och billigare utbildning blir fler och fler och med ekonomin som vapen konkurrerar de med lärare och skolor som försöker bedriva en utbildning värd namnet. Kunskap är ingen vara och pengar kan inte vara målet. Pengar är ett verktyg, en möjliggörare. Att lära sig är mödosamt och ju jobbigare det är desto bättre blir resultatet. Egentligen är det inte alls svårt, men det handlar inte om att kratta manegen utan om att inse faktum: Det finns inga genvägar. Utbildning tar den tid den tar, processen kan inte skyndas på. Om ansvariga politiker talar om att tiden som svenska ungdomar befinner sig i utbildning måste kortas, säger man att lärande och kunskap är underordnat arbete och pengar.

En skola värd namnet måste sätta kunskapen, kvaliteten och kompetensen att lära i fokus. Räcker pengarna inte till alla måste man prioritera efter intresse och förmåga, att sänka kraven (vilket är fallet idag) är som att hälla vatten i champagnen för att den ska räcka till fler, men då är det inte längre champagne man dricker. Om nuvarande utveckling får fortsätta blir det svårare och svårare, för fler och fler, att känna igen kunskapen. Vi ser redan oroväckande tecken på att kunskap förvandlas till åsikt och forskare betraktas som tyckare bland andra. Att skylla på Pisa är att anklaga verkligheten för att den inte stämmer överens med kartan. Det låter sig göras, för så fungerar kultur, men inte utan konsekvenser. Kunskapsras, växande egoism, faktaresistens och främlingsfientlighet har med samhällets kunskapssyn att göra och problemet är inte ett skolproblem, det är ett samhällsproblem. Detta måste vi inse och lära oss hantera om en skola värd namnet ska kunna återskapas.

Några av frågorna i Pisa är släppta för allmänheten. En typisk mattefråga är att eleven ges måttenheter för att göra 100 ml salladsdressing, frågan är då hur mycket som behövs för att göra 150 ml. Frågorna har olika svårighetsgrad, de svåraste kommer bara de mest avancerade att kunna svara på, men har du förstått grundläggande matematik och har hyfsad läsförståelse så är de fullt görliga. 

Prestationerna i vår Pisa-historia ser ut så här: I första Pisa-mätningen 2003 syns ännu inte effekterna av de reformer som verkställdes under 1990-talet (det är ett helt nytt skolsystem som ska komma på plats) och vi ligger bra till. År 2006 ser det sämre men ännu hyfsat ut. Efter det faller vi handlöst för att 2012 vara det land som generellt försämrat vår undervisning, när det gäller att förmedla kunskaper, mest. Låt oss för all del minnas att vi föll från hög höjd.

Jan Björklund väntade under hela sin tid som ansvarig politiker på att Atlantångaren skolan skulle vända. Som det verkar svarade kolossen relativt snabbt på åtgärderna, och Björklunds politik hade effekt, bara inte den effekt han önskade sig. Det går att stå i Aktuelltstudion och flina åt debattmotståndare och säga att man inte delar hens bild, och det går att avfärda verkligheten och skylla på mätmetoderna för att fakta inte stämmer överens med önsketänkandet man lanserar som sanningen. Det går att tro och förneka, människan har den förmågan och kultur fungerar så, men verkligheten är som den är inte som människor tror eller vill att den ska vara. Postmodern forskning beskylls ofta för att vara relativistisk, men de verkliga relativisterna är de som försöker påverka verklighetsuppfattningen genom att bedriva en politik som talar till känslorna istället till förnuftet. Verkligheten talar sitt tydliga språk, om man bara lär sig se och förstå, vilket är skolans uppgift och lärarnas ansvar. Visst är det viktigt att hålla budgeten, men ekonomin kan och får ALDRIG överordnas kunskapen, i alla fall inte i ett land som vill vara en kunskapsnation.

Beskrivningen ovan har samstämmighet med andra källor. Samma mönster syns i fler tester, till exempel ”Trends in international mathematics and science study” (TIMSS) och ”Progress in international reading literacy study” (PIRLS). I en rapport som inte fick den uppmärksamhet den förtjänar, ”Lära för livet? Om skolans och arbetslivets avtryck i vuxnas färdigheter”, testas samma kunskaper som Pisa mäter efter det att generationerna lämnat skolan. Också här finns koherens med Pisa-försämringen. Sverige hade ett kunskapsförsprång som försvann: ”I denna studie visar forskarna att kunskapsförsprånget gäller de generationer som gick ut grundskolan före början av 2000-talet. I de yngre åldersgrupperna, där Pisa visat på ett kraftigt försämrat kunskapsläge, har Sverige tappat sitt försprång.”

Fakta går att förneka, men det går inte att bygga ett hållbart samhälle på ignorans. Detta har britterna bittert erfarit, och vi ser tecknen även här. Populismen vinner allt fler anhängare i takt med att kunskaperna tunnas ut. På samma sätt som intolerans förr eller senare kommer att vinna över tolerans kommer ignoransen att vinna över kunskapen eftersom den som inte tar hänsyn till fakta är säkrare och tar beslut snabbare än den som bygger sina beslut på kunskap, kritisk analys och förståelse för verklighetens komplexitet. Att rita kartor med utgångspunkt i önsketänkande är enkelt, liksom att debattara i TV. Det är en helt annan sak att hantera ett samhälle på ett hållbart sätt. Donald Trump kan mycket väl vinna valet i USA, men han kommer ALDRIG att kunna genomföra en politik som strider mot verkligheten. Det går att ljuga och lova, men det går aldrig att skapa något hållbart utan stöd i kunskap. Därför är Pisaraset inte tillnärmelsevis så allvarligt som förnekelsen av resultatet, för ignoransen ger upphov till effekter som riskerar att förvärra raset som på sikt hotar allt det vi lärt oss ta för givet. Det är på allvar nu!

DN-journalisten Kristoffer Örstadius slutsatser bygger liksom Serders på egentligen, och på att svenska elever är särskilt inkompatibla med Pisa. Studenterna kan egentligen, vore de inte omotiverade på grund av provtrötthet, och Örstadius skriver: ”DN har varit i kontakt med ett 80-tal rektorer. Majoriteten beskriver sina elever som ’provtrötta’ och att det var svårt att motivera dem att skriva Pisa.” Om provtrötthet ska fungera som förklaringsmodell måste den vara specifik för gruppen ”högpresterande svenska niondeklassare”. Det kan alltså inte finnas någon normalfördelning av brist på motivation och provtrötthet, inte inom OECD, inte inom Sverige, inte inom olika socioekonomiska grupper och inte över tid. Inga trovärdiga fakta presenteras för den slutsatsen och Örstadius syr ihop argumentet om att sämre elever presterar på sin nivå medan duktiga presterar långt under med att smarta elever inser hur meningslöst Pisa är. 

Bättre än Örstadius och Serders teorier är att skära med Ockhams rakkniv; den rimligaste förklaringen till sämre prestationer i Pisa beror på sämre kunskaper. Och det är vad Skolverket nyss kom fram till i en undersökning med namnet ”Att svara eller inte svara”. I pressmeddelandet står: ”Vi kan inte se någon annan förklaring än att den kraftiga nedgången beror på sämre kunskaper och det måste vi ta på allvar.”

Det enklaste svaret är oftast det rätta, det säger erfarenheten. Man kan undra varför det läggs mer energi på att försöka hitta förklaringar till att resultaten inte stämmer, än på att försöka förbättra skolan. Vilka intressen spelas i händerna genom att inte ta provresultaten på allvar? Vad är det man vill försvara? Är det möjligen så att valfriheten och möjligheten för privata företag att göra vinst som hotas om man erkänner fakta? En skola värd namnet kan aldrig någonsin bygga på förnekelse eller förutfattade meningar. En kunskapsskola kan bara byggas på kunskap, och kunskap handlar om att lyssna och lära, inte på makt och inflytande. En skola värd namnet är en realitet som uppstår i verkligheten, inte något man debatterar eller röstar om. Kunskap växer fram mellan människor som har tid, energi och intresse, i en miljö där det for ta tid, där man inspirerar varandra och där man uppmuntrar viljan att försöka och drar lärdom av misslyckande. En skola värd namnet kommer aldrig att växa fram utan tillit och den kan inte bygga på något annat än individens ansvar. Kontroller och styrning är kanske nödvändigt för att nå mål och resultat, men om mät- och målfokus tar över är det förödande för kunskapsutvecklingen.

För att ta det på allvar behöver vi göra upp med de felaktiga föreställningar som påverkar attityder hos lärare, elever och andra och som blir självuppfyllande och defaitistiska. Den självinsikt som krävs för utveckling undergrävs på flera sätt. Vilseledning kommer från ett negativt håll – ”svenska ungdomar är för dåliga för att prestera på Pisa på grund av samhället, tiden, deras inneboende kvaliteter” och så vidare – men också från ett positivt håll – ”svenska ungdomar är för bra för att prestera på Pisa för att de ser igenom provet, låter sig inte förtryckas av borgerlig gammal kunskap, eller för att provet inte mäter framtidskvaliteter som bara svenska barn har” och så vidare. 

Det går alltid att hitta på förklaringar som låter plausibla, men vill vi verkligen förstå, dels vad som är problemet, dels vad som behöver göras, håller det inte att nöja sig med att övertyga. Det räcker inte att få rätt, ska vi få en skola värd namnet måste man ha rätt, annars riktas fokus mot fel saker. Och rått kan man aldrig få så länge skolan är föremål för debatt. Kunskapen är allt för ömtålig och viktig för att malas i en så pass hänsynslös och prestationsinriktad och målfokuserad kvarn. Kunskap kräver en annan hållning, inställning och metod. Lärandet måste vara målet och det kan bara nås om det finns förståelse för betydelsen av tveksamhet, osäkerhet och om det finns tid att lyssna och tänka efter. Ses det som ett tecken på svaghet att man byter åsikt ifall man överbevisas om att man har fel är inte kunskapen i centrum, utan makten. Så kan en kunskapsskola aldrig växa fram och Sverige som kunskapsnation blir ett minne blott, förr eller senare.

De generationer som föds nu har samma möjligheter att bli bildade och bra på att läsa, skriva och räkna som tidigare generationer och ungdomar i mer framgångsrika utbildningssystem. Att driva skola är svårt men kvaliteten går att påverka. Elevens eget arbete är viktigt, men ett skolsystem som ger förutsättningar för och stöttar det arbetet är ännu viktigare; de 10 procent av 15-åringarna som utgör den svagaste socioekonomiska gruppen i Shanghai är bättre på matematik än de 10 procent mest privilegierade studenterna i flera europeiska länder.

Genetiskt är förutsättningarna de samma då som nu och över hela jorden. Skillnaden mellan olika länder, skolor, familjer och individer är kulturell och handlar om inställning och uthållighet. Det finns inga genvägar och så länge man väljer att bortförklara och skylla på budbäraren, istället för att rikta uppmärksamheten mot kunskapen och lärandet, inte bara i skolan utan i samhället, kommer kunskapen att utarmas. Vi måste se och förstå detta, och agera i enlighet med insikten, annars får vi aldrig en skola värd namnet.

Efter sanningen ... Vad då?

Tar tag i skrivandet igen här efter midsommarfirandet. Finns massor att reflektera över. En sak överskuggar dock allt annat och det är oron över sanningens och kunskapens status i samhället. Läser i DN om ett samhälle efter sanningen, om vårt samhälle och vad som håller på att hända med det. Vad ska man med utbildning till om det enda som räknas ändå bara är hur högt man skriker och vilka känslor man spelar på? Ett samhälle som betraktar utbildning som en kostnad, en belastning som ska effektiviseras (bort). En kultur som gör skillnad på tanke och handling och som sorterar människor i kategorierna närande och tärande. Det är ett ohållbart samhälle och en förödande kultur. Allt och alla hänger ihop. Åsikter är inte kunskap. Tyckande är inte sanning. Valfrihet är enkelt att lova, men för att ro valfriheten i land och för att kunna hantera ett komplext samhälle krävs kunskap. Allt som händer sker på insidan och förr eller senare kommer verkligheten i kapp fantasin. Kanske kan vi trots allt lära oss något av Brexit. Inget är skrivet i sten, framtiden är lika öppen nu som den var i torsdags. Artikeln i DN är skriven av den holländsk-brittiska författaren Joris Luyendijk, och den är översatt av Malin Ullgren. Kastar mig mitt i i den och läser ...

Detta är kärnan i post-sannings-politiken: friheten att uttrycka sina åsikter har blivit friheten att välja sina egna fakta.

"Jag delar inte din bild", har blivit ett vanligt uttalande i samhällsdebatten. Möten mellan oliktänkande uteblir när ingen bemöter någon som inte håller med, och gränsen mellan vi och dom accentueras. Att tycka är att veta, och det finns alltid en studie att luta sig mot. Kan man bara finna vetenskapligt stöd för det man anser, räcker det som argument, trots att studierna som talar mot är i förkrossande majoritet. Debatter ska vinnas, och i krig och kärlek är allt tillåtet. Och när den ena sidan använder ojusta medel utan att kritiseras för det tvingas den andra sidan hålla god min i fult spel, annars vinner den andra sidan. Opinionsläget analyseras minut för minut och effekten av varje utspel analyseras. Allt som fungerar anses bra, för det handlar om att vinna eller försvinna. Även om ingen säger att man lämnat sanningen bakom sig eller erkänner att kunskap inte betyder något är det uppenbart att det är så det ser ut. Med facit i hand visar det sig att det är så det är. 

Det här är det riktigt skrämmande budskapet från Brexitvalet. Förtroendet för etablerad expertis befinner sig på rekordlåg nivå, vilket skadar demokratin mer än de allt vildare populistiska påståendena och det katastrofala valresultatet. Problemet är inte att Storbritannien röstade för att lämna EU. Det finns argument för det, och hade de argumenten fått genomslag, skulle demokratin ha stärkts. Problemet är att de ärliga och rationella argumenten aldrig lyftes fram när stanna-sidan körde med överdrifter och lämna-sidan frossade i en förbluffande mängd halvsanningar, medvetna missförstånd och rena lögner.

Med andra ord röstade 52 procent av britterna mot en illvillig karikatyr av EU av rädsla för hot som inte är tillnärmelsevis så akuta och farliga som faran av att bortse från allt mer desperata varningar från experter.

Basen i ett kunskapssamhälle är och måste vara kunskap. Sanning är ett komplicerat begrepp, och vad som är sant är sällan givet, men i samma stund som det vetenskapliga projektet överges befinner man sig i fritt fall. I fantasin är allt möjligt, men trots att drömmar är med om att forma tillvaron och även om samhället behöver visioner så kan det aldrig vara basen i tillvaron. Kunskap är svårt, men nödvändigt. Lyssnar man inte på ARGUMENTEN och om min sanning anses lika god som din kommer allt att handla om makt, om vem som mobiliserar flest anhängare för sin sak. Att vinna och få rätt blir viktigare än faktiskt ha rätt. Men sen då? Vad gör man med makten?

Lämna-kampanjen dekorerade till exempel en buss med påståendet att Storbritannien skickar 350 miljoner pund i veckan till ”Bryssel”. När det påpekades att summan var fel, sade en kampanjarbetare helt enkelt till reportrarna att det inte spelade någon roll. Så länge de fick väljarna att prata om den här summan på 350 miljoner pund, hade de redan lyckats skada stanna-sidan. Lämna-sidan gick sedan ännu längre och hävdade att pengarna som sparades genom att lämna EU skulle gå till sjukvården. Varje expert på området invände att Brexit skulle skada ekonomin så svårt att sjukvården skulle få skära ned. I en sund demokrati med fungerande medier skulle det här ha tvingat lämna-sidan på defensiven. I stället hävde de bara ur sig fler lögner, till exempel att Turkiet snart skulle bli EU-medlem. På det följde mycket riktigt rubriker som att ”70 miljoner turkar kommer hit”.

Och det fungerade.

Hur går hem, brukar man säga. Donald Trump firar triumfer på samma sätt, och här hemma sitter Jimmie Åkesson i TV-soffan och bemöter kritiken mot hans uttalanden med att det inte spelar någon roll att fakta inte stämmer, det viktiga är hur det känns. Visst är människan en varelse med känslor, men det som gör människan till människa är balansen mellan känsla och förnuft. Det går inte att bygga ett samhälle enbart på känslor för det blir ett pöbelvälde. Det går att vinna val och debatter med känsloargument, smutskastning och lögner, men ett hållbart samhälle kan aldrig växa fram på en sådan grund. Hållbarhet kan bara byggas med hjälp av vetenskap, och vetenskap kan bara växa ur kunskap, som i sin tur måste värnas av medborgarna. Kampanjen i England och debaclet kring Trump i USA, Avpixlat här hemma, och andra som upphöjer känslor till sanning är tecken i tiden att ta på största allvar. Det enda som kan hindra dem är att alla vi som förstår vad hållbarhet är och vad som främjar hållbarhet värnar kunskapen, på riktigt. Bildningen behöver plockas fram och tas till heder, och vi måste samtala mer. Murarna som byggts av känslor och på grund av rädsla måste rivas. Vi måste se varandra och den andre i ögonen, lyssna och lära oss förstå. Sanningen är ingenting i sig, den kräver omsorg och engagemang för att fungera som grund för ett hållbart samhälle.   

Ytterligare två viktiga faktorer fanns med i spelet. För det första den tidiga insikten hos kampanjfolket att den här folkomröstningen i slutändan skulle handla om valdeltagande. Målet var inte att övertyga andra människor om den egna inställningen till EU. Det viktigaste var i stället att få de som redan hade samma inställning att komma till vallokalen.

Om du vill övertyga folk underlättar det att vara nyanserad och saklig, det underlättar att föra fram argument och att bete sig respektfullt mot de politiska åsiktsmotståndare vars väljare du vill ta över. Skälet till att detta inte alls gällde den här gången är att det redan från början enbart handlade om valdeltagande. För att uppnå ett högt valdeltagande hjälper det att demonisera motståndaren, att övertyga dina anhängare om att om de inte går och röstar kommer den värld vi känner att gå under och ondskan kommer att ta över. Därav premiärminister Camerons löjliga påstående att det skulle utbryta krig i  Europa om Storbritannien röstade bort sig från EU.

Lägg till detta att Storbritannien, i likhet med USA, i praktiken har ett tvåpartisystem med enmansvalkretsar. I motsats till länderna på den europeiska kontinenten, där varje politiker vet att man efter ett val måste sitta ned med motståndarna och skapa koalitioner, innebär det anglosaxiska systemet att the winner takes it all.

Antingen eller, rätt eller fel, bra/dåligt. Verkligheten är aldrig så enkel, det är bara våra drömmar om den som fungerar så. Verkligheten är komplex, det är den insikten som måste accepteras och sjuka in, annars fortsätter vi vandra ut på det där sluttande planet. Hur långt ska det behöva gå innan insikten om sakernas verkliga natur står klar för oss? Förhoppningsvis blir Brexit en väckarklocka, men det finns inga garantier för det. Risken finns att populismen anar morgonluft och vinner mark, att fler tar chansen att driva igenom en politik byggd på känslor. Debatten diskuteras inte som form, bara innehållet som debatteras. Samtalet behöver uppvärderas, för problemen vi står inför är allt för komplexa för att debatteras. Väljer vi att hålla fast vid formen påverkar det innehållet.

För att göra det hela värre finns det några riktigt mäktiga Brexitanhängare: en handfull hedgefondchefer och mäklare som finansierade kampanjen. Och den handfull miljardärer som kontrollerar kvällstidningarna The Sun och The Daily Mail och morgontidningarna The Daily Express och The Times of London hjälpte lämna-sidan genom att driva kampanjen åt dem.

Dessa ”dagstidningar” har tillbringat de senaste årtiondena med att sprida halvsanningar och rena lögner om EU och Europa, med rubriker som ”EU-våldtäktsmännen”, ”Ny EU-komplott för att stjäla din pension”eller ”Ett trasigt och döende Europa”.

Obevekligt angrep de experter som varnade för Brexit, genom att antyda att neutrala experter inte existerar och att ingen enda expert någonsin uttalat en åsikt med integritet.

Det är inte åsikterna som är problemet, utan att så få bryr sig om att reflektera över vad åsikten bottnar i eller vilka argument den bygger på. Välgrundade åsikter som kan överges när de möter ett bättre argument är oproblematiska. Tvärsäkert tyckande är dock förödande för det lärda samtalet. Idag betraktas det som ett svaghetstecken att avvika från argumenten man inledde debatten med, för så är debatten riggad. I ett samtal däremot, ett bildat samtal, menar jag, är samtliga förlorare om inte alla lärt sig något nytt. Överens behöver man absolut inte vara, men man måste vara öppen för att ändra åsikt, och det får inte betraktas som ett tecken på svaghet. Formen kan och får aldrig bli viktigare än innehållet. Jag vill se på kunskap som verktyg. Kunskap är inget man har, i alla fall inget man bör identifiera sig med. Om människor lever i föreställningen att kunskap är något man har är steget inte långt till att gränsen mellan människan (i betydelsen biologisk varelse) och kunskapen (i betydelsen verktyg) upplöses. Härigenom skapas ett slags maskin som förfogar över ansenlig makt. Vetenskap + människa + kunskap = makt! Genom att människor gör sig till och ser sig som företrädare för kunskap, eller ännu värre, för åsikter, kommer all den makt som individen förfogar över mobiliseras för att försvara kunskapen/åsikten. Den som erkänns som kunnig, den som har uppnått anseende, kommer att få lättare att genomdriva sin vilja än den som inte åtnjuter samma respekt. Och det alldeles oavsett av kvaliteten i kunskapen. Det är samhället efter sanningen. Är det ens ett samhälle?

De som argumenterade för ett europeiskt samarbete eller för stanna utsattes för karaktärsmord och för anklagelser om mutor från ”Bryssel”. Det skrämde många kända EU-förespråkare till tystnad, särskilt företagsledare.

Denna Brexithistoria är ett djupt deprimerande kapitel, i alla fall för demokratins anhängare. Samtidigt har brittiska opinionsinstitut lyckats ha fel om det brittiska valet, om valet till ny Labourledare och nu om folkomröstningen. Det betyder tre enorma missar på 18 månader. Nästan så att man skulle vilja säga ”lita inte på en opinionsexpert”.

Rykten sprids idag snabbare och snabbare och allt mer av samhällsdebatten handlar om fördömanden och förnekanden. Forskare och andra högt utbildade lyssnas bara på om det som sägs stämmer med det allmänheten redan vet, för ingen hinner, orkar eller förstår varför man ska lyssna på den som är utbildad och har på fötterna. Det finns ju så många förståsigpåare som hävdar att de vet hur det är så det är enklare att välja någon och när man ändå ska välja är det lockande att välja den man håller med. Ekvationen går dock inte ihop, men så länge debatten anses bättre och viktigare än det lärda samtalet kan idiotin fortsätta. För att bryta mönstret behövs samtal, samtal där det finns tid för eftertanke och där alla argument granskas och det finns en ömsesidig vilja att verkligen förstå och komma fram till beslut som fungerar och hållbara lösningar som inte drar undan mattan för kommande generationers behov av kunskap, trygghet och tillit. Brexit är en seger för dumheten, relativismen och ohållbarheten. Kunskapen i centrum och samtal är ingen lösning, men det är nödvändiga verktyg för att bygga ett bättre och mer hållbart samhälle.

What's in it for me?

Vaknar till beskedet att Storbritannien röstat för att lämna den europeiska gemenskapen. Ensam är dock inte stark. Alla tror sig om att vara bättre än de flesta. Bara tillsammans överlever människan. Visst finns det problem med EU, men att gå sin egen väg leder förr eller senare till att man går vilse. Och det är ju för att kunna stänga gränserna mer, inte för att öppna upp, som britterna väljer att lämna. Jag tror det kommer visa sig vara en dålig väg. Ingen kan veta, men jag tror det, och anledningen till det är att bara tillsammans kan en bättre och mer hållbar värld byggas. Om tanken: What's in it for me slår rot faller alla gemenskaper sönder och det gynnar bara de verkligt privilegierade. Alla andra förlorar.

Mycket kan sägas om EU, och jag är kritisk till hur projektet kommit att utvecklas. Men jag röstade för och jag tror fortfarande på kraften i gemenskapen. EU behöver reformeras, men så blir det inte om fler väljer att lämna. Ingen relation är enkel. För att kraften i gemenskapen ska kunna utvecklas krävs ömsesidig tillit och mellanmänsklig solidaritet. Det finns inga enkla lösningar, varken i en parrelation eller en union av stater. What's in it for me är enkelt att säga, och politiker som väljer den retoriken kar räkna med röster. Att sänka skatter och flytta makt från det allmänna till individen är lätt. Alla är sig själva närmast. Ensam är dock inte stark. Ensam är utlämnad till sig själv. Ensam kan jag äta oxfilé och bada i champagne. Fast det är också det enda jag kan göra på egen hand. I ensamheten är jag emellertid utlämnad och får själv hantera alla problem.

Den som hyllar individen och föraktar kollektivet, den som gör What's in it for me, till sin livsfilosofi jublar kanske idag. Men hur blir det imorgon och längre fram. Ingen lever för evigt. Man kan bli sjuk, förlora jobbet. Även om man inte tänker på det är det så livet fungerar. Det kan ingen folkomröstning i världen ändra på. We're in this together och memento mori, borde vara mantrat som upprepas. Alla tror att de är bättre än genomsnittet, men vi människor är alltid mer lika än vi tror. Britterna har en stolt historia, men det är framtiden som räknas, och framtiden vet ingen någonting om.

Tillsammans hjälper man varandra, man både ger och får. Behovet av hjälp och förmågan att hjälpa ser olika ut över tid. Ensam må vara stark i medgång, men i motgång står sig alla som går sin egen väg slätt. Blir man sjuk, behöver man fly, förlorar man sitt jobb, är man inte så stursk. Fast då går det inte och komma och be om hjälp. Tillsammans är en livshållning, inte ett smörgåsbord. Väljer man sin egen väg måste man klara sig själv, på egen hand. Livet är långt och framtiden är öppen.

Tänker på Billy Bragg, på hans sång There is power in i union. Vet inte var han står i EU-frågan, men det han sjunger om handlar om kraften i tillsammans, i gemenskapen och solidariteten. Ensam är inte stark av det enkla skälet att inget vet vad framtiden bär i sitt sköte. Det går att slå sig för bröstet idag och skrika ut sin frustration. Men vad händer imorgon?

There is power in a factory, power in the land
Power in the hands of a worker
But it all amounts to nothing if together we don't stand
There is power in a union

Tillsammans kan vi möta en osäker framtid. Tillsammans får alla del av den gemensamma kraften som finns mellan människor. Bygger man murar och gör skillnad på folk och folk, skiljer man på vi och dem, blir man ensam. Och när man värnar det man har kommer hoten att växa, både verkliga hot och inbillade. Den som är ensam måste försvara sig och sitt.

Now the lessons of the past were all learned with workers blood
The mistakes of the bosses we must pay for
From the cities and the farmlands to trenches full of mud
War has always been the bosses way, sir

Jämlikhet och minskade klyftor för människor samman och främjar gemenskap och solidaritet. Visst har EU varit toppstyrt och det byggs också murar för att skydda Europa mot hoten utifrån. Men det går att ändra, tillsammans. Makt kan fördelas och ansvar kan spridas, om det är vad vi vill. Tittar man på siffrorna från omröstningen är det de unga som vill stanna och de äldre, gynnade som vill lämna. Den som lyckats tror att framgången är given och att det handlar om personliga egenskaper, men den som har problem inser att bara tillsammans kan man åstadkomma något varaktigt.

The union forever defending our rights
Down with the blackleg, all workers unite
With our brothers and our sisters from many far off lands
There is power in a union

Vanliga människor som agerar tillsammans kan förändra världen. Donald Trump lovar att han ska göra America great igen, men det enda han är ute efter är egoboosten som presidentposten innebär, för honom. Tillsammans är den enda vägen fram.

Now I long for the morning that they realize
Brutality and unjust laws can not defeat us
But who'll defend the workers, who cannot organize
When the bosses send their lackies out to cheat us?

Money speaks for money, the devil for his own
Who comes to speak for the skin and the bone
What a comfort to the widow, a light to the child
There is power in a union

Pengarna förblindar oss alla och förvandlar oss alla till Kung Midas som till slut bara hade sitt guld att "glädjas" åt. Bara tillsammans och i ett samhälle som värderar kunskapen för kunskapens skull kan man hoppas på framtiden. Kunskap är det enda vapnet mot dumhet, korruption och ekonomisering. Kunskap, det vill säga BILDNING, är det enda som fungerar att bygga något hållbart på. Det som byggs på ekonomisk grund byggs på lösan sand, för så fort en möjlighet att tjäna mer och bättre någon annanstans öppnar sig lämnar kapitalet skutan. Ekonomi är motsatsen till känslor, för pengar är sig själva nog. För det snabbrörliga kapitalet är kriser och katastrofer rena festen, för det är på snabba förändringar och växande klyftor som rikedom skapas. Men titta på Donald Trump, är han rik? Han må ha pengar, men utifrån ett bildningshänseende är han en gyllene, men tom och skramlande tunna.

The union forever defending our rights

Down with the blackleg, all workers unite
With our brothers and our sisters, together we will stand

There is power in a union

Bara tillsammans finns en framtid. That's whats in it for me!

Tankens och skrivandets (allt mer kringskurna) frihet

Kreativitet är en ömtålig egenskap. Det krävs tid, förståelse och ork för att det ska bli ett resultat och resultatet är aldrig givet på förhand. Därför är skrivande en artegen verksamhet. Författarens arbete är inte ett arbete som andra. Saknar förståelse för det i dagens samhälle och akademin. Kravet på prestation: PUBLICERA DIG, är tvingande och hämmar allt vad kreativitet och nytänkande heter. Den som knäckt koden till ansöknings och artikelvärlden och som får ur sig text har ett försprång och premieras av systemet. Textproduktionen har jag inga problem med, detta att prestera är i sig är inte hämmande för mig. Det är reglerna jag inte fixar, avsaknaden av frihet. Innan jag blev forskare trodde jag att man efter disputationen förväntades skriva om och med utgångspunkt i det man lärt sig och med stöd i allmänna vetenskapliga principer, i akt och mening att skapa ny kunskap. Kanske var det så en gång, men idag finns varken tid eller förståelse för något sådant. Idag förväntas forskare följa regler som ledning och politiker skapat, med utgångspunkt i administrativa behov och regler. Det stör mig och går ut över lusten i arbetet, som blir allt mindre utmanande för varje år. Dels beror det så klart på att jag lär mig mer, dels beror det på att inslaget av regleringar och kontroller ökar. Kontentan är dock att arbetet som lektor allt mer liknar arbetet som bagare, vilket jag lämnade för att jag inte lärde mig nya saker i den omfattning jag önskade. Den önskan finns kvar inom mig, den har inte blivit mindre med åren. I takt med att jag blir äldre, lär mig mer och förstår allt bättre ökar viljan att veta. Det är frustrerande att kunna men inte få. Känner mig instängd. Känslan kommer och går och så här i slutet av arbetsåret, just innan semestern, är det värre än vanligt. Därför är jag inte riktigt här idag. Jag har ett bokmanus att gå igenom. Tror jag hinner bli klar, men det kommer att krävas fokus och tid. Som tur är har jag inget annat som pockar på uppmärksamhet. En hel dag ligger framför mig. Fast just därför vill jag komma igång. Därför delar jag med mig av en passage från inledningen av boken, som handlar om just dessa saker, och kastar mig in redigeringsarbetet.

Formen är en sak, en viktig sak, men utan innehåll blir formen en tom och meningslös behållare. Den här boken handlar om kunskap och kunskapssökande, relaterat till kultur. Så vad är kunskap, och hur når man bättre vetande om förutsättningar för förändring? Runt dessa frågor cirkulerar innehållet i alla tre böckerna i serien, men här står de i fokus. Det finns olika sätt att se på kunskap och just den frågan är ett slags vetenskaplig vattendelare. Antingen tänker man sig att det finns ett rätt svar, ett enda, bästa svar, eller vad det nu är man söker. Poängen är att det bara finns en eller ett. Eller så är man relativist och tänker sig att alla svar är lika bra, eller att det i alla fall alltid finns andra sätt att se på saken, också. Det är de två ytterlighetspositionerna i kunskapens kontinuum, men få är så dogmatiska i sitt tänkande att de ansluter sig till antingen den ena eller den andra positionen. Ett tredje alternativ finns också, någonstans mellan de båda ytterligheterna. Det är dit jag söker mig, mot ett balanserat tillstånd mellan positivism och hermeneutik. Kunskapssökande handlar om både och, inte om antingen eller, och det är kunskapsmålet som avgör vad som är bäst, just där, just då, till just det ändamålet. Vad jag far efter är ett dialektiskt balanserat, föränderligt förhållningssätt till kunskap. Vill man studera förändring, i rörelse, är det vad man måste sträva efter. Både och, inte antingen eller. Några andra sätt att se på och förhålla sig till kunskap finns mig veterligen inte, för hur skulle det se ut? Antingen finns svaret på en och en enda, bestämd plats, eller så finns det olika, mer eller mindre likvärdiga svar. Eller så håller man båda möjligheterna öppna och finner en strategi för att balansera mellan. Jag har valt det senare som både utgångspunkt, metod och framställningssätt.

De båda första alternativen är enkla, för det räcker att bestämma sig och sedan hålla fast vid sitt beslut. Det finns fundamentalister i båda dessa läger. Religiöst övertygade fundamentalister tror på den enda guden, och övertygade ateister tror inte. Båda är lika övertygade och stängda för att det skulle kunna vara på något annat sätt. Inom vetenskapen finns det liknande övertygelser. Inom fysiken, till exempel letar man efter Sanningen, Svaret, teorin som ska förklara allt. Och inom (delar av) postmodernismen – alltså inte den postmodernism som här undersöks möjligheterna med – är man lika övertygad om att det inte finns någon sanning, överhuvudtaget. Båda lägren är stängda för vidare diskussion, för de vet hur det är och försvarar sin ståndpunkt med alla till buds stående medel. Därför utgör samtal tema för en av böckerna. Det samtalas på tok för lite i samhället och akademin idag. Samtalet håller tragiskt nog på att bli en bortglömd kost eller en lyx som allt fler kommer i kontakt med allt mer sällan. Till samtalets konst hör lyssnandet och den kritiska reflektionen som det idag finns förfärande lite tid eller intresse för. Det är också ett slags konst. Idag ska allt gå snabbt och effektivt, och då framstår debatten som allt mer önskvärd. Och när det varken finns tid eller förståelse för samtalet blir det svårt att samtala, svårt att utbyta erfarenhet och uppnå förståelse för olikheterna och likheterna mellan olika grupper av människor.

Det finns som sagt andra sätt att tänka och agera. Dialektiskt, agnostiskt, föränderligt och rörligt, eller nomadologiskt, vilket är det sätt eller den metod som här begagnas och undersöks möjligheterna med. Nomadologi är en annan vetenskap, en ständigt utvärderande vetenskap som är öppen för problem och felaktigheter även i det egna arbetet och resultatet, trots att forskningen vid varje givet tillfälle bedrivs i övertygelsen om att svaret man har till sitt förfogande är det rätta. Det är svårt att tänka och agera dialektiskt, men ska vi kunna skapa ett hållbart samhälle är det just det vi måste lära oss. Alla måste bli bättre på det, forskare, politiker, företagsledare och allmänheten. Förmågan förlorar sitt värde om den samlas hos ett fåtal aldrig så kloka och inflytelserika individer. Tvärsäkerhet och relativism är lika problematiska ståndpunkter, om än på olika sätt. Båda är lika säkra och därmed stängda för argument. Utgångspunkten här är dock att ingenting kan sägas med absolut säkerhet, i alla fall ingenting som har med kultur att göra. För att knyta an till hållbarhet skulle man kunna peka på att klimatförändringarna inte är otvetydiga på detaljnivå, och därför blir det problematiskt om den enda acceptabla vägen fram är att enas antingen om Svaret, eller att det inte finns ett svar. Det finns alltid någon som av olika anledningar bjuder motstånd eller förfäktar sin sanning. Och den som inte accepterar sanningen, relativisten som är övertygad om att ingen kan veta, hamnar lätt i ett uppgivet låt-gå-tillstånd där allt är egalt. Det blir som det blir och finns inget att göra. Ska samhället bli hållbart krävs både säker kunskap och en utvecklad förmåga till flexibilitet, samt en väl utvecklad förmåga att inse vad som behövs just där, just då, till just det. Utan känslighet för förändringar och ödmjukhet inför världens oöverblickbarhet går det inte att nå hållbarhet, som inte är ett mål utan att tillstånd att sträva efter.

Varma människor och kall rationalitet

Uppslag till tankar om kultur finns verkligen överallt. Vissa ställen återvänder jag dock oftare till andra för att få inspiration. Under Strecket är en sådan plats, eller att kalla det plats låter ärevördigt. Under Strecket är en Svensk kulturinstitution, en bildningsbastion, en kunskapens fyr att navigera efter i det brusande myller av röster som pockar på uppmärksamhet idag och som inte alltid rymmer så mycket substans som man kanske skulle kunna önska. Alla texter är intressanta på sitt sätt, men vissa sticker ut och sätter igång tankar och fungerar som uppslag att tänka vidare om annat med hjälp av. Merete Mazzarellas text om Mary Shellys bok Frankensteins monster är en sådan text. Och denna bloggpost är alltså ännu en text om en text om en text. Meningen (om det nu finns någon) uppstår mellan, i de där mellanrummen som den som utgår från ett kallt rationellt tänkande bortser från i sin jakt på effektivitet.

[…] Frankensteins monster hade blivit till och Mary började skriva. Monster, förresten? Ja, så har eftervärlden brukat uppfatta varelsen och i romanen ”Frankenstein” är hans utseende förvisso så avvikande att alla som ser honom flyr i panik eller anfaller honom med hugg och slag. Men själv gör han i det längsta allt han förmår för att få umgås med människor och vinna deras kärlek, han är ömsint och hjälpsam, han inte bara lär sig tala och läsa utan visar sig ­också både vältalig och litteraturälskande. Destruktiv blir han först när han blivit bortstött på nytt och på nytt.

I ett förord sammanfattade Percy Shelley romanens budskap: ”Behandla en person illa och hon blir ond.” Varelsen – ”monstret” – är den Andre, det främmande, det som kan inge skräck men som framför allt förtjänar medkänsla. Troligen var det i första hand slavarna på de västindiska plantagerna som Mary hade i tankarna men idag kan man tänka på flyktingarna. 

Jag kan inte låta bli att tänka på den lag som riksdagen beslutade om igår, som gör skillnad på vi och dem, som bygger murar och utgår från tanken om att var och en får se om sitt hus. Eller på Israels agerande gentemot Palestina. Jag tänker på den gynnade som väljer att blunda för den svage och utblottades behov. Vem är monstret egentligen? Det är en ständigt aktuell fråga, och därför är Mary Shellys bok en odödlig klassiker som talar till oss. Hur behandlar vi varandra egentligen? Vilka krav ställer vi på den andre, i vardagen, samhället och politiken? Bara för att man kan, blir det automatiskt rätt? Det är frågor som måste ställas om och om igen. Det är frågor utan givna svar, frågor som kräver analytisk kompetens och förståelse för komplexitet. Hållbarhet handlar det om, och om vilket samhälle vi vill leva i.

Romanen, som kom ut 1818, är konstfärdigt uppbyggd med flera berättare och många ironier, men budskapet om medkänsla har mestadels klingat för döva öron. Från första början var det nämligen bearbetade versioner med helt andra betoningar som blivit populära. I början av 1820-talet gjordes en dramatisering som sedan gick säsong efter säsong, inte bara i England utan också i New York och Paris. Utan att någon bett Mary om lov – än mindre ­erbjudit henne någon ersättning – hade romanen omarbetats till en blandning av fars och revy. I London tog publiktillströmningen fart när moralens väktare begav sig ut på gator och torg med varnande plakat: ”Gå inte på Lyceum Theatre för att se det monstruösa drama som bygger på det oanständiga verket ’Frankenstein’ – ta inte dit era fruar och ­familjer. Det här ämnet är dräktigt med fördärv.” 

Mary såg själv en av de tidiga föreställningarna och var både förundrad och road. I hennes beskrivning känner man igen återkommande motiv från många Frankenstein-filmer: ”I slutet av första akten föreställer scenen ett rum med en trappa som leder upp till F:s verkstad – han går dit och man ser hans ljus lysa i ett litet fönster genom vilket en skrämd betjänt kikar in, bara för att sedan rusa bort när F utbrister: ’Den lever!’” 

I filmerna beskrivs varelsen mestadels entydigt som ett monster, ordlöst grymtande, ont eller åtminstone grovt, klumpigt och livsfarligt för sin omgivning. Den klassiska filmen är James Whales från 1931 med Boris Karloff i en monstermask som blivit en populärkulturell kliché. 

De andra, de som lever på andra sidan barriären som försvårar mellanmänsklig kontakt, är lätt att demonisera. Den man inte vet så mycket om, eller som man väljer att hålla sig oinformerad om, "slipper" man förstå på samma sätt som man förstår sina nära och kära, dem man bryr sig om. Den man inte känner behöver man inte förlåta. Alla folkmord har föregåtts av strategier av åtskillnad, demonisering och oresonlighet. Först behandlas den andre illa, sedan beskylls hen för felen som begås i desperation. En klassisk härskarteknik. Det är invandrarnas fel, säger SD. En utländsk våldsverkare görs till representant för sitt folk, medan en Bering Breivik betraktas som en ensam galning. De andra är ett hotfullt kollektiv, medan vi är som folk är mest. Det handlar om djupt mänskliga känslor, om elementära psykologiska processer. Inte svårt att förstå. Men det blir inte rätt för att det går att förstå. Det är ingen ursäkt. Medmänsklighet och solidaritet är svårt, men vill vi bygga ett hållbart samhälle och ska vi som lever här idag kunna se våra barnbarn i ögonen, måste vi anta utmaningen och lära oss hantera problemen. Sopar vi dem under mattan kommer de likt ett Frankensteins monster att hemsöka oss, på ett eller annat sätt. Muren mot omvärlden eller runt vårt hjärta fungerar bara som skydd så länge den andre är svag och utblottad. Betänk att det som inget har att förlora blir desperat, och desperata människor begår desperata handlingar. Trygghet är aldrig något som går att garantera. Livet följer sin egen logik och det blir inte som vi vill, det blir som det blir.

Frankensteins projekt – att skapa en friskare, mer långlivad och därmed lyckligare människosort – är naturligtvis högaktuellt idag. Mary Shelleys kritik mot honom liknar den tidskritik som filosofen Georg Henrik von Wright framförde i sin mycket uppmärksammade essäsamling ”Vetenskapen och förnuftet” (1986). Liksom von Wright ifrågasätter Mary kraftfullt den blinda tron på det instrumentella förnuftet, på teknisk utveckling och männi­skans rätt att manipulera naturen. Frågan är om det inte är Frankenstein snarare än hans skapelse som är romanens monster. Under alla omständigheter är han föregångaren till litteraturens och populärkulturens många besatta vetenskapsmän. 

Drömmen om perfektion är lika gammal som mänskligheten, liksom strävan efter klarhet och viljan att veta, säkert. Effekterna av människans önskan att kontrollera och effektivisera syns snart sagt överallt: I skolan, vården, samhället, och nu senast igår i riksdagen. Människan har i alla tider försökt förädla och förbättra. Det är en rörelse utan slut och förr eller senare knackar den på vår egen dörr. Redan det faktum att vi talar om den mänskliga faktorn i negativa ordalag manar till eftertanke, och att vi självmant väljer att underordna oss vår egen definition av det perfekta, att vi anpassar oss efter maskinernas och ekonomins krav, skrämmer i alla fall mig. Det är inte monstret jag är rädd för, utan den där Frankenstein. Han må vara en fiktiv gestalt, men han förkroppsligar något djupt mänskligt som vi som ser och förstår måste beakta och lära oss hantera, om vi inte vill bli slavar under en främmande, omänsklig regim som förr eller senare kommer att vända sig mot oss. Klimatförändringarna och flyktingströmmarna är resultatet av att en ekonomisk logik har överordnats medmänsklighet och solidaritet. Den som vill kan alltid hitta argument för sitt agerande, men en förklaring är inte samma sak som en ursäkt. Till syvende og sidst kokar allt ner till vilken människosyn man har och vem man väljer att agera som.

Men det är ingalunda bara det klåfingriga kunskapsbegäret som ifrågasätts. Mary är också obarmhärtig mot Frankensteins tillkortakommanden som medmänniska. För honom är varelsen bara ett misslyckat experiment som han genast vänder ryggen och som inger honom äckel genom att försöka gripa tag i honom när han bara vill bort, för Mary däremot är han ett kärlekstörstande barn vars far inte ens bryr sig om att ge det ett namn och som känner sig ohyggligt övergivet. Följden blir att Frankenstein vållar sina närmastes död, för varelsens hämnd drabbar inte honom utan hans lillebror, hans bästa vän och till slut hans brud, alla människor som visat honom all tänkbar omsorg men som han själv länge försummat. 

Mary Shelly ser individen bakom och försöker förstå. Hon tar ställning och bygger sin moral på medmänsklighet, medan Frankenstein avfärdar alla känslor som tecken på svaghet. Sensmoralen i romanen är dock den att människan förr eller senare dukar under för sin egen logik, om den inte harmonierar med det mänskliga. Människan är inte logisk, därför kommer ett samhälle byggt på logik aldrig att bli hållbart. Förr eller senare tvingas människan börja sig för sin egen skapelses styrka och stringens. För den som behandlas illa betyder det ingenting att det finns en logisk förklaring, hen ser bara att vi väljer att se om vårt eget hus och agerar på den känslan. Tyvärr brukar man säga att det enda människan lär av historien är att människan aldrig lär av historien, och det visar Shellys bok. Om man väljer att läsa den på det sättet. 

Mary Shelleys egen livshistoria berikar i hög grad förståelsen av romanen. Hon var dotter till två filosofer, båda barn av upplysningen; modern, Mary Wollstonecraft, är ett av den tidiga feminismens stora namn; fadern, William Godwin, var anarkist och ateist. Till skillnad från de flesta samtida kvinnliga författare odlade Mary Shelley ingen falsk blygsamhet: ”Det låg ingenting egendomligt i att jag, dotter till två uppburna litterära berömdheter, mycket tidigt i livet kom på tanken att skriva”, förklarade hon. Men modern hade dött när hon föddes och hon och hennes halvsyster Fanny – ett barn från ett av moderns tidigare förhållanden – fick en styvmor som hon avskydde. 

Percy Shelley – som dök upp i hemmet som lärjunge till Godwin – blev hennes möjlighet att komma bort. Shelley hade stora drömmar och planer, han ville arbeta för revolutionen och ateismens utbredning och han ville också att han, Mary, Claire, hans hustru Harriet och varför inte också Marys halvsyster Fanny alla skulle leva tillsammans som ett kollektiv, och han försökte också förmå Mary att ha sex med hans vänner. Men samma år som Mary började skriva ”Frankenstein” föredrog Harriet att dränka sig medan Fanny tog gift. Följande år födde Claire sin dotter som Byron insisterade på att ta ifrån henne. Tre år gammal sattes den lilla flickan i kloster och dog där två år senare. Paret Shelleys ­första barn dog bara någon vecka gammalt, inom några år hade de mist två barn till. För Shelleys åsikters skull fick de leva i exil i Italien under knappa omständigheter, och där omkom Shelley 1822 i en seglingsolycka. Då var Mary inte mer än 25 år. Hon flyttade hem till England, hon ägnade sig åt att uppfostra sitt enda överlevande barn, en son, hon fortsatte att skriva men i viktorianernas ögon framstod hon ohjälpligt som skandalös. Hon dog 1851, vid 53. 

Det är uppenbart att ”Frankenstein” är inspirerad av Marys personliga ­erfarenheter av begåvade, storslaget visionära mäns extrema självupp­tagenhet och förmåga att göra sina medmänniskor olyckliga. Likheterna mellan Frankenstein och Shelley är påtagliga: också Shelley hyste ett starkt intresse för alkemi och dissektionsövningar och som pojke hade han utfört elektriska experiment på sina småsystrar. ”Frankenstein” kan med fördel läsas som en feministisk roman, en kritik av en enögd manlig rationalitet och ett försvar för en kvinnlig omsorgsetik. 

Begåvade, storslagna, visionära män finns det gott om. Experter som hänvisar till logiska argument och evidens. Deras verktyg är siffror och diagram. Forskning som bygger på strikt logik resulterar i fakta som går att distansera sig från. Experterna talar om handfasta saker, om hur det är. Och inget fel i det, absolut inte. Alla kunskaper och kompetenser behövs om vi ska klara hållbarhetsutmaningen vi står inför i begreppets alla aspekter (socialt, ekonomiskt, biologiskt). Problemet bottnar i hur just den kunskapen landar hos publiken och ute bland allmänheten, i vardagen. Det finns förväntningar på forskare som måste uppfyllas för att kunskapen ska beröra, nå fram och fastna. Och förväntningarna på kulturvetare, som i detta exempel liknar Mary Shelly är ofta att det ska vara lite mer lättsamt, att man ska tala om så kallade mjuka värden. Lite bildande intellektuell underhållning, anekdoter och gärna hur man tänkte och gjorde förr i tiden. Dessa förväntningar möter jag ofta. Och när jag riktar mig mot åhörarna, talar till dem som medmänniskor och pekar på att hållbarhetsmålen bara kan nås genom att agera annorlunda i vardagen ser jag inte sällan förfäran i ansiktet. Flackande blickar. En oro sprider sig lätt. Och jag förstår Shelly och hennes monster.

När jag pekar på att en viktig orsak till att det finns problem i samhället och världen handlar om att människor drömmer omöjliga drömmar och att man tänker sig att experter ska lösa problemen åt oss, eller att det finns de som menar att det är invandrarnas (eller i alla fall någon annans) fel, är det som man värjer sig. Försvarsmekanismer kickar in och man reagerar med känslorna även om man inte erkänner det, utan väljer att hänvisa till logik för att försvara sitt agerande. Inte sällan slår man ifrån sig och skyller på budbäraren. "Så du menar alltså att jag inte får åka till Thailand?", är en inte ovanlig reaktion när frågan om hållbarhet belyses från ett kulturvetenskapligt perspektiv. Som om jag var en taskig figur som ville sprida dålig stämning. Som om frågan om hållbarhet inte handlade om vad vi gör, hur vi gör det och hur ofta. Allt handlar om det. När drömmen om en billig smart phone hakat fast och sprider sig i kulturen, eller när efterfrågan på billiga kläder eller mat ökar, får det effekter, långt bortom individens privatekonomi. Det finns alltid ett pris att betala, och om inte jag gör det är det någon annan, idag eller i framtiden, som får göra det. Termodynamikens lag gäller alltid, överallt, oavsett vad människor tycker och tänker om den. Tyvärr är det lättare att fånga en publik genom att tala om just termodynamik, eller om ny teknik och olika typer av märkning och så vidare. Allt som förlägger ansvaret någon annanstans, allt som inte handlar om mig, är lätt att ta till sig. Frankensteins makt är därför stor, för den kommer inifrån oss själva.

Budskapet formuleras i slutet av romanen och har intressant nog lagts i en (skenbart) botfärdig Frankensteins mun. Han minns hur han förut tyckte att hans far var orättvis med sina förebråelser för att sonen lät sig uppslukas av sitt arbete och inte hörde av sig, nu konstaterar han däremot att han kommit till att fadern hade rätt: ”Om det ämne man studerar har en tendens att undergräva ömmare känslor och förstöra all smak för vardagens behag då är det ­ämnet förvisso orätt, det vill säga, det anstår inte människans själ.” Till slut utvecklar han faktiskt ­resonemanget ytterligare ett steg och visar hur de stora sammanhangen – ja, själva världshistorien – är beroende av vardagen, de nära relationerna: ”Om denna regel alltid följdes, om ingen människa tilläts syssla med något som rubbade jämvikten i hennes familjekrets, så skulle Grekland inte ha förslavats, Caesar skulle ha skonat sitt land, Amerika skulle ha upptäckts steg för steg, och kejsardömena i Mexiko och Peru skulle inte ha störtats.” 

Domen över Byrons och Shelleys privatliv formulerades av Claire som överlevde alla de andra och blev mycket gammal. Stämpeln som Byrons älskarinna slapp hon aldrig. I ett självbiografiskt fragment som hittades så sent som 1998 heter det: ”Den själviskhet, de svek, den elakhet och grymhet som utövas av äktenskapets motståndare och det elände som dessa motståndare kommer åstad är långt större än vad äktenskapet någonsin kan åstadkomma.” Inte alldeles få av dem som var unga på 1970-­talet och många av deras barn skulle kunna säga det samma.

Avslutar denna bloggpost med lite fria associationer. Tänker på Nietzsche och hans syn på kunskap, som inte är väsensskild från Mary Shellys. Han ser vetande som moral och därför handlar hans sökande efter vetenskapliga svar på livets frågor om att reflektera över den moral som vetandet hämtar stöd från och är med om att skapa, så att säga interaktivt. Vetenskap är en mänsklig verksamhet och att försöka ge skev v något annat är ovetenskapligt. Det är ABSOLUT inte samma sak som att hävda att vetenskaplig kunskap är osann eller problematisk på något sätt, per definition. Den som hävdar det har gett upp allt, det är ett slags dödslängtan och förakt för livet och mänskligheten. Nietzsche är nihilist och det missförstås ofta som att han skulle vara just livs- och kunskapsförnekande. Inget kan vara mer fel. När jag arbetar mig genom hans samlade verk ser jag inga tecken på något sådant, tvärt om ser jag den största respekt för livet och vetandet. Varför annars ägna så många ord, så mycken möda åt något som man tycker är meningslöst? Det faller på sin egen orimlighet och kan lika gärna tolkas som ett sätt att slippa ta itu med frågan som hela tiden gäckar oss människor: Hur vet vi det vi vet?

Kulturen är fylld av blinda fläckar. Därför är den så viktig att studera och ständigt försöka förstå. Kunskap om kultur är en grundförutsättning för många andra ämnen och kunskaper. Betänk att en kulturförnekande kultur också är en kultur. Den är bara omedveten om sin egen existens. Och jag skulle vilja se hur argumenten för en sådan kultur ser ut. Det finns som jag ser det inga hållbara argument för okunskap eller ignorans. Därför behövs humaniora lika mycket som alla annan kunskap. Framförallt behövs kompetens att mötas i kunskap och insikt om betydelsen av att sätta kunskapen i centrum. Idag cirkulerar allt kring ekonomin som likt ett religiöst tabu inte får ifrågasättas och som människorna därför likt hypnotiserade, dödsföraktande insekter flyger närmare och närmare. Humaniora behövs som buffert och skydd mot människan själv. Frankenstein är en människa som förlorat kontakten med sin mänsklighet. Låt oss inte göra samma misstag!

Kunskapsskolan kräver kunskapsfokus

Om kunskapen inte är i centrum, om vetandet och inlärningen inte är överordnat i utbildningssystemet är det inte mycket till SKOLA. Om skolan är tänkt att ta hand om allehanda andra önskemål eller används av politiker för andra syften än att värna kunskapen i samhället och befolkningens bildningsstatus kan det bara gå på ett sätt, kunskapen utarmas. En kunskapsskola får vi bara genom att fokusera på kunskapen i skolan. Och eftersom kunskap växer ur erfarenhet och intresse måste lärarna dels ha makt och inflytande över verksamheten, dels få tid och möjlighet att kontinuerligt fortbilda sig inom ramen för sin tjänst. Det måste även finnas marginaler i systemet i form av tid för eftertanke och reflektion, för både lärare och elever. Får lärarna inte schemalagd tid för fri inläsning, det vill säga, litar man inte på att lärarna ägnar sin tid åt lärande, kommer kunskapen att förloras ur sikte och skolan förvandlas till en organisation bland andra, med allt vad det innebär. Sverige är med stormkliv på väg i den riktningen. Det är oroväckande.

I ett kunskapssamhälle som verkligen värnar kunskapen är skolan själva centrum i samhället, dit de bästa och allra mest dedicerade söker sig, inte för att tjäna pengar eller för att lata sig, utan för att få möjlighet att tillsammans med andra kloka och lika hängivna kollegor arbeta med det finaste man kan arbeta med: kunskapsutveckling och lärande. Där är vi inte riktigt, om man säger. Under en lång rad år har skolan istället kontinuerligt förvandlats, från en bildningsbastion till en ekonomisk produktionsenhet, och lärare har förvandlats från ett fritt och ansvarsfullt, kvalificerat arbete till ett detaljreglerat och hårt kontrollerat lönarbete. Vetandet har i sann tayloristisk och av ekonomiska skäl standardiserats och flyttats från lärarna till systemet, vilket gör att regleringarna och kontrollerna av lärarna ökar och verksamheten (av ekonomiska skäl) effektiviseras. Fokus har flyttats från kunskapskvalitet till mätbarhet och resultat. Kunskap har förvandlats till något man lär sig till något man presterar, och skolan värnar inte längre bildning, den genererar ett ekonomiskt resultat. Följaktligen blir betygen och mätbarheten viktigare än kunskapen som inte går att mäta, och denna olyckliga utveckling skyndas på genom att skolor konkurrerar med varandra istället för att samarbeta för att med gemensamma ansträngningar och tillsammans med andra samhällsinstitutioner bygga kunskapsnationen Sverige.

Hur kunde det gå på detta sätt? Inger Enkvist förklarar i en Ledare i GP. Det är ingen uppmuntrande läsning, men den är viktig och kunskapen är nödvändig att ta in, ifall vi menar allvar med att Sverige ska vara en kunskapsnation. Den som anser att Sverige ska konkurrera med låga löner, otrygga anställningsvillkor och som bryr sig mer om skattesatser och möjligheten att maximera ekonomisk vinst kan sluta läsa. Skillnaden mellan en kunskapsnation och ett land som drivs som ett företag är att i en kunskapsnation betraktas skolan som en nödvändig investering för framtiden, istället för en kostnad och en marknad för företag att profitera på. En kunskapsskola kräver kunskapsfokus. Så ser det som sagt inte ut i Sverige, och Enkvist förklarar varför.

Från 1960-talet och framåt har svenska myndigheter i reform efter reform bortsett från utbildningskvalitet och hävdat att jämlikhet är viktigare än kvalitet. För att stärka Sveriges position inför framtiden behöver vi genast göra upp med en ideologi som har skadat landet, utkräva ansvar och snabbt få igång grundskolor och lärarutbildning som fokuserar inlärning.

Kunskapen måste värnas för att växa. Betraktas kunskapen som en formalitet kommer den att utarmas. Och så går det så klart när annat anses viktigare, när kunskapen inte har ett egenvärde. När pengar för pengarnas skull är målet blir skolan en kostnad istället för en investering, en tjänsteorganisation (som kan åläggas att uppfostra barn, främja jämställdhet och annat) som så effektivt som möjligt utför uppdraget enligt plan och till lägsta möjliga pris.

Jag har under några år studerat svenska skolreformer och läroplaner från 1960-, 70- och 80-talen. Ordet ”läroplaner” för tanken till planeringsdokument men det rör sig om lagar. Bevisen för att reformerna ledde till sjunkande kunskaper fanns tidigt. 

Under 1950-talet fanns ett behov av att bygga ut utbildningen, eftersom barnkullarna var stora och man ville modernisera skolan. Reformatorerna "passade på” att samtidigt ta bort alternativ som realskola, flickskola och yrkesskola för yngre elever för att införa ”enhetsskola” senare kallad grundskola. Samstämmiga rapporter talade redan från början om disciplinproblem och låg kunskapsnivå.

Alla reformer var naturligtvis inte dåliga, men ignoransen i förhållande till kunskapen är stötande att se för alla som värnar kunskapen. Tron på att kunskap är en formalitet och bristen på insikt om komplexiteten i verksamheten är påtaglig, och kunskapsignoransen är stötande. Kunskap tar tid att skaffa sig och den utarmas inte i en handvändning. Pedagogik och lärande är kvaliteter som tar tid att bygga upp och som stannar kvar, men underhålls inte kunskapen vittrar den och löses upp, fast det ser bara den som bryr sig om kunskapen. Läraryrkets status har i takt med att förståelsen för kunskapens roll tappat i betydelse försvagats och lärarnas rop på hjälp betraktas allt mer som ovidkommande gnäll och ett särintresse som man inte bör ta hänsyn till.

Inför beslutet om införande av grundskola vädjade 11 000 lärare från realskola och gymnasium till politikerna att inte införa den nya skolformen, men de ignorerades. "Läroplan för grundskolan 1962" slog fast att den nioåriga skolan inte hade något specifikt slutmål och att elever skulle flyttas till högre årskurs oavsett hur de hade klarat studierna. Elevernas skiftande nivå skulle läraren hantera genom att ”individualisera inom klasens ram”. Lärarna påpekade att detta var omöjligt, eftersom det kunde skilja fem eller sex år i kunskap och mognad mellan eleverna.

I en kunskapsnation lyssnar man på lärarna och sätter kunskapen i främsta rummet. Och gör man inte det kommer kunskapen oundvikligen att tvingas styrka på foten. Det har ansvariga politiker ignorerat och utarmningen har fått pågå ända sedan 1960-talet. Segheten i strukturen och kunskapens motståndskraft visar sig i att fortfarande när jag gick i skolan under 1970-talet, och ända in på 1990-talet, värnades kunskapen och lärandet. Sverige sågs som ett föregångsland. Sedan gick det inte längre, sedan kollapsade systemet och kunskapsnationen Sverige förvandlades till något annat. Skolan blev en verksamhet som företagare tjänar pengar på, istället för en plats där framtidens kunskapsbehov värnas. Kunskapen tappades ur fokus när allt fler andra uppgifter lades på lärarnas axlar.

Läroplanen tog bort alla valmöjligheter utom den att välja ett språk och mellan svårare eller lättare kurs i främmande språk och matematik. Det var lärarens skyldighet att motivera eleven med grupparbete och verklighetsanknytning, och eleverna skulle inte behöva studera samma sak utan bara samma ”huvudmoment”. Betyg i ordning och uppförande togs bort. Detta var Olof Palmes reform som utbildningsminister. 

På 1970-talet visade många rapporter att både svaga och studiemotiverade elevers kunskaper sjönk. Specialundervisningen ”exploderade” och hade blivit dyr. Reformatorerna införde 1976 SIA-reformen, utläst ”skolans inre arbete”, som slog fast att eventuell stödundervisning skulle ges ”inom klassens ram”. Elever med studieproblem skulle arbeta i samma klassrum som andra elever. Klassrummen blev oroligare, och det var svårare att koncentrera sig på inlärning. Detta var Lena Hjelm-Walléns första reform som minister. 

Nästa steg var "Läroplan för grundskolan 1980". Myndigheterna var medvetna om problemen och beslutade decentralisera resursanvändningen för att se om problemen kunde lösas lokalt. Temaarbete anbefalldes för att individualisera, men detta fick inte leda till olika meritering för eleverna. Hela grundskolan var nu i praktiken ”fritt valt arbete”. Reformen förbereddes av den socialdemokratiska regeringen men infördes under den moderata skolministern, Britt Mogård. 

Grundskolereformerna avslutas med lärarutbildningsreformen LUT, som beslutades 1985. Lärarna skulle studera mer pedagogik och psykologi för att stödja eleverna socialt och emotionellt och lägga mindre vikt vid inlärning. Högstadielärarna skulle läsa fler ämnen men mer ytligt. Trots protester genomfördes reformen. Lärare med ett djupt ämnesintresse började undvika grundskolan. Detta var Lena Hjelm-Walléns andra skolreform.

Kunskapen är med andra ord inte längre fokus. Och nu har utvecklingen som förändrat grundskolan och gymnasiet till oigenkännlighet nått högskolan och slår igenom med full kraft. På kort tid har ämnesstudier i princip försvunnit till förmån för program. Inte av kunskapsskäl, utan av ekonomiska skäl, för att det gynnar genomströmningen som högskolan lever på. Anställningen som docent ger mig 2000 kronor mer i lön, men ifråga om inflytande över kvaliteten i undervisningen och arbetet med kurserna finns ingen som helst skillnad mellan mig och en adjunkt. Att jag som lektor har fem års heltidsstudier på doktorandnivå i ryggen spelar ingen som helst roll, för kunskapen och kvaliteten garanteras inte av lärarna, utan av det kvalitetssäkrade systemet.

Slutsats? Svenska myndigheter har avsiktligt använt skolan som verktyg för social förändring snarare än för inlärning, och den ideologin lever kvar trots de björklundska förändringarna. Vi vet sedan mer än ett halvt sekel att den ger dåliga resultat trots stora investeringar. För att vända utvecklingen till 2050 måste ämneskunskap prioriteras i lärarutbildning och på elevnivå. Vi måste bryta med idén att det är viktigare att det inte får finnas någon skillnad mellan elever än att eleverna går framåt i kunskaper. Vi måste våga säga att ingen elev har rätt att frånta andra elever deras rätt till utbildning. Det krävs mod att ompröva ideologier som slagit fel. Personer som påstår att det bara behövs mer pengar är okunniga om svensk skolhistoria.

Kunskap kan bara byggas av kunskap och ett land med ambitioner att bli (det var länge sedan Sverige var) en kunskapsnation måste placera KUNSKAPEN i centrum. Det finns inga genvägar. Vi får inte den skola vi vill ha och de resultat vi önskar, vi får den kunskapskvalitet vi förtjänar. En kunskapsskola utan kunskapsfokus är varken en skola eller en utbildningsorganisation, utan något annat, oklart vad.