Kan inte riktigt ta in att detta är bloggpost nummer 2700 sedan starten, men så är det. Mitt i slutspurten av ännu ett läsår inser jag att 3000 poster är inom räckhåll, fast det är varken det viktiga eller något jag tänker på. Antalet bloggposter är och har aldrig varit det viktiga. Skrivandet är det centrala. Möjligheten att ha en plats att tänka högt på, ynnesten att nå ut och möjligheten att få ge perspektiv och väcka tankar om det som är mitt forskningsområde: Kultur, i ordets vidaste bemärkelse. Det finns så många olika ingångar till kulturen, vilket antalet teman att skriva om och mängden bloggposter vittnar om. Trots det, eller kanske just därför, förnekas kulturen, av allt fler, allt mer ihärdigt. Det både inspirerar och skrämmer, för ett samhälle byggt på förnekelse kan aldrig bli hållbart. Kulturen ser osynlig ut i vardagen, när alla är fullt upptagna av livet och samhällsplaneringen. Fast ju mer osynlig kulturen framstår, desto större är dess verkan, för det man inte tror finns anser man sig inte behöva ta hänsyn till. Paradoxalt nog är det därför så att ju mindre uppskattning samhället visar kulturforskningen desto viktigare är den.
Jag följer debatten om humaniora i medierna och där finns massor av uppslag till bloggposter. Samhällets syn på humaniora säger massor om synen på kulturen och graden av självförnekelse. Reaktionerna kan se lite olika ut. Mest irriterande är alla lätt överseende klapparna på huvudet, från människor som tycker det är lite kul med sagor och sägner. Humaniora som underhållning är vanlig uppfattning. Humaniora som religion och vidskepelse är en annan, och företrädarna för den synen är inte sällan oresonliga i sin kritik. Humaniora ska stoppas, till varje pris, paradoxalt nog även om kritiken är ovetenskaplig. Naturvetenskapen anses vara den enda vetenskapen, vilket naturligtvis också är en kulturellt skapad och upprätthållen ståndpunkt. Andra ser humaniora som ett slags grädde på moset, som något man kan satsa på när man får pengar över, när samhällets "verkliga" behov tillgodosetts. Förnekelsen av kopplingen mellan ekonomi och kultur är den kanske mest skrämmande, för den tenderar att ge bränsle och argument till föreställningen att investeringar i humaniora är slöseri med pengar.
Ett samhälle byggt enbart på teknik och ekonomi är inget samhälle, för utan kunskap om och förståelse för kultur kommer dynamiken och paradoxerna som uppstår i alla mänskliga sammanhang framstå som problem som kan bemästras med bättre teknik och mer ekonomistyrning, eller som obegripliga inslag som alla står handfallna inför, vilket är en villfarelse byggd på ignorans och okunskap. Genom att hålla sig informerat ointresserad av kulturen får teknikerna och ekonomerna något att skylla på när lösningarna visar sig inte hålla sträck. På det sättet växer den kulturförnekande kulturen fram, underifrån och mellan människor som vägrar se det uppenbara. Den mänskliga faktorn blir ett godtagbart argument för effektiviseringar, nedskärningar och rationaliseringar som steg för steg leder till att människan avskaffar sig själv. Vägen till helvetet är kantad av goda intentioner brukar man säga, och drömmen att bli rik, strävan efter effektivisering, sparsamhet och bekvämlighet är alla legitima skäl för att införa reformer, men när steget väl tagits går det inte att gå tillbaka. Skatter, till exempel, kan sänkas, men inte höjas. Och priser, löner och annat kan höjas, men inte sänkas. Så gräver vi vår egen grav och tvingas oss själva att bli slavar under tekniken och ekonomin som skulle tjäna oss. Människorna som satsat på en karriär som ekonom eller tekniker kommer att försvara ekonomin och tekniken till sista blodsdroppen. Kulturen fungerar på det sättet, så för kulturvetaren kommer konsekvenserna inte som någon överraskning. Det gör inte heller beskyllningarna som riktas mot kulturvetenskapen som kommer med budskapet och presenterar de trista förslagen på lösningar.
Samtal är mitt mål, både med bloggandet och med forskningen. Samtal där parterna lyssnar mer än de talar själva ser jag som ett slags innovation. Jag har skrivit en bok om kultur som samtal och samtal som kultur, och dess undertitel (som boken delar med ytterligare två böcker i en serie om tre) är: Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle. Där finns värdet med kulturvetenskap och humaniora, vars forskning ger oss kunskap om människans och det mänskligas karaktär. Kulturvetenskap är inte något alternativ till annan vetenskap. Ett hållbart samhälle kräver mångfald, på en lång rad olika områden. Inte minst ifråga om vetenskap. Ingen enda disciplin kan lösa problemen vi alla står inför, och inget ämne är viktigare än något annat. Alla behövs och ingen kunskap kan sägas vara nyttigare än någon annan, för det vet man inte förrän i efterhand. Därför tror jag även på samtal mellan vetenskapliga discipliner. Och ett lysande exempel på vad som kan komma ut av sådana möten över discipliner finner jag i dagens DN, där en ny avhandling presenteras.
För ett par månader sedan lade Mikael Larsson fram avhandlingen ”Agrarian plant economy at Uppåkra and the surrounding area”. I underrubriken markerar han att det är en arkeobotanisk studie. Det betyder att han analyser växtrester från utgrävningarna med botanikerns kunskaper om växtsätt och användning genom tiderna.Det är i mötet mellan som ny och fruktbar kunskap uppstår. Därför bloggar jag, för att utbyta tankar och locka till samtal. Samtal är dock inte debatter, och den som bara vill kritisera eller uttrycka sina egna åsikter, den som inte lyssnar, samtalar inte, hen debatterar. Och debatter må se ut som ett effektivt sätt att avgöra en fråga, men det är ett kunskapsvidrigt sätt att mötas som endast handlar om makt. Tyvärr lever vi i ett debattsamhälle där allt handlar om att vinna eller försvinna och där även politiken slutat handla om att förvalta samhället och dess olika typer av resurser. Dagens politiker är bara intresserade av makt, vilket Lars Adaktusson visade med all önskvärd tydlighet i sin debattartikel i veckan. Samhället behöver inte mer maktkamp, utan fler samtal, mer lyssnade, och inte minst tid för eftertanke. Tyvärr har ekonomerna fått oss tro att vi inte har råd att tänka (efter), och ingenjörerna och andra har skapat verktyg som kan användas för att slippa tänka (efter). Tekniken och ekonomin spelar människans bekvämlighet i händerna, och i kombination med den hybris som visar sig i föreställningen om att majoriteten tror sig vara bättre än de flesta får vi en livsfarlig mix, som med stöd i kulturförnekelsen hotar att leda till människans undergång.
I inledningen till avhandlingen hänvisar han till C P Snows föredrag ”The two cultures” 1959. Snow menade att världens problem skulle bli svårare att lösa, om humaniora och naturvetenskap inte längre kunde tala med varandra.
Snow borde glädja sig åt arkeologin i sin himmel. Kanske är det den vetenskap som hunnit dra störst nytta av mötet mellan disciplinerna – inte bara av naturvetenskapen, utan också av modern samhällsanalys. Arkeologerna har tagit sig från fixeringen vid föremål och jordlager till studiet av tandemalj och DNA-strängar för att bidra till kunskapen om ursprung, språkutveckling och makt.
Arkeobotaniken i Mikael Larssons tappning är ett slående exempel på vad samspelet kan ge. Han har undersökt kulturlager både från Uppåkra och från omlandet. Han jämför material från centralplatsen med jordprover dels från sex mindre byar som legat i dagens Hjärup och Uppåkra, dels från Lindängelund utanför Malmö. Han pekar på det som skiljer centralorten från de omgivande byarna, men också på samspelet mellan stormännens kultplats och det omland som den dominerade.
[...]
Uppåkra spänner över den tid då människans ingrepp i sin omgivning började skapa om naturen. Det finns ett mönster i införandet av de nya arterna, valet av sädesslag för att hantera klimatets påfrestningar och användningen av gödsel för att möta den intensiva odlingens utarmning av jordarna. Redan järnåldern pekar fram mot det som nobelpristagaren Paul Crutzen vill kalla antropocen, den epok när mänsklighetens göranden och låtanden blir den avgörande faktorn i hela ekosystemets utveckling.
Därför fortsätter jag blogga, för jag tror på människan. Jag tror på kunskapen om människan och på tanken om att så länge det finns liv finns det hopp. Så länge jag hoppas och så länge kulturens olika möjligheter inte uttömts kommer jag att fortsätta blogga.
11 kommentarer:
Aha, kulturvetenskapen har lösningar ändå! Inte bara frågor ...
Jag är inte så säker på att ekonomer och tekniker inte förstår vad kultur är, eller hur människor och samhällen fungerar. Det kan mycket väl vara så att de har andra värderingar än humanisten. De vill t ex antagligen både handla och samtala. Det är ju inte så att ett nytt energisystem tas fram utan att någon tänker på vad det innebär.
Det skulle vara intressant att se ett konkret exempel där kulturvetenskapen gjort en insats som haft betydelse för utgången av ett ekonomiskt, eller tekniskt system som annars hade blivit katastrof?För om det inte är grädde på moset, så måste det ju ha en effekt som är synbar utanför påståendet om det?
Och som en parentes, jag menar aldrig att humaniora är onödigt, men jag menar att humaniora har gigantiska problem att visa sig viktigt, och jag försöker begripa hur och varför, och var nyckeln sitter.
Kan vi inte förstå eller hantera frågorna, och ser vi inte behovet av den kunskapen/kompetensen, kan inga lösningar i världen hjälpa oss. Men det i sig är naturligtvis ingen LÖSNING. Sådana kan bara skapas i samverkan mellan.
Kraven som riktas mot humaniora och som går ut på att man ska BEVISA sin nytta och existensberättigande är just ett sådant exempel på krav som bottnar i kulturförnekandet som leder till att humaniora anses överflödigt. Kultur är som syre, det syns inte, men ta bort det och allt och alla dör. Ingen avkräver ekonomer och ingenjörer något sådant, för det anses självklart, vilket är ett resultat av kultur.
Vill man verkligen förstå krävs det, liksom i arbetet med att förstå naturvetenskap, insikt om vissa grundpremisser. Humaniora är inget smörgåsbord där man kan välja och vraka som det passar en. Svårt i en kulturförnekande kultur, men nödvändigt!
Njae, visa skrev jag, inte bevisa, det är skillnad. Man kan påvisa syrets existens och dess nödvändighet, t ex. Jag ska fundera på saken, men om man påstår något så behöver man väl kunna visa att påståendet gäller, för att det ska kunna tas på allvar. Man kan påstå vad som helst, men allt som påstås är ju inte relevant, eller vettigt, eller "sant", eller "riktigt".
Jag gick en (påtvingad) kurs på jobbet, en vecka i månaden i fyra månader. Det var en "flumkurs", som handlade om "lean" och sådant (Six Sigma, som var inne ett tag). Jag frågade kursledaren om man hade undersökt resultatet av kursen, om den verkligen gav det man trodde den skulle ge (dvs effektivare ingenjörer som gör färre fel). Det hade man inte, men den bara måste vara nyttig och ge effekt trodde man. Jag var inte helt nöjd med det svaret, kan jag säga.
Men, jag trillade över en intressant artikel just idag:
https://thepointmag.com/2016/examined-life/can-liberal-education-save-the-sciences
Jag tycker den är intressant, eftersom jag håller med om slutsatsen ;-), dvs att humaniora är något som var och en måste ta till sig. Det är inte skalbart och gör bara nytta som kunskap hos var och en, inte separat.
Ingen kräver av ekonomer, till exempel, att de ska visa nyttan med ekonomin. Så fungerar normer, och det är normerna som får det att framstå som att det som går utanför normen är onyttig. Jag vänder mig mot den typen av oreflekterade förgivettaganden. Eftersom människan är en kulturvarelse behövs kunskap om och förståelse för kultur. Det är varken nyttigt eller onyttigt, det är nödvändigt.
Är det nyttigt att byta brunkol? Flyga och bidra till klimatförändringar? Är det nyttigt att utsätta djur för vidriga förhållanden på grund av att människor inte vill betala vad det kostar att producera mat på ett hållbart sätt. Innan vi kan tala om nytta måste vi veta vad vi menar, och kompetens att hantera komplexitet och begrepp finns inom humaniora. För att kunna tala om nytta behövs humaniora.
Visst är det nyttigt att bryta brunkol, det kan användas till energi som ökar människors levnadsstandard. Med flyget kan vi förflytta oss snabbt, det är bra för företag och människor. Vi kanske ska acceptera att/om vi bidrar till förändringar i klimatet, vinsterna för mänskligheten är kanske större. För vår överlevnad kanske vi får acceptera dålig djurhållning.
Att ekonomi är "nyttigt" ser vi av optimeringen mot ekonomi, att maximera vinster.
Jag tror inte alls på att ekonomer eller ingenjörer inte ser komplexa samband i kultur och samhälle. Ingenjörer är ofta extremt vana vid komplexa system. Däremot tror jag att förhållningssättet och värderingar kan skilja sig åt mellan olika människor. Det du verkar prata om är att humaniora ska definiera vad som är nyttigt och viktigt och rätt, en tolkningsrätt. Och det är ganska svårt att gå med på. Men jag håller med om att vi ska tala om vad vi egentligen menar med nytta.
(Jag får påpeka att mina personliga åsikter inte nödvändigtvis är representerade av det jag skriver ovan, jag agerar mer som djävulens advokat här. För tydlighets skull.)
Varför vill du ens agera som djävulens advokat, Camilla? Om folk av olika slag ser komplexa samband i kulturen eller inte spelar väl ingen roll så länge samma personer har pengavinsten som sitt första och högsta mål. Det är ofta du uttrycker dig på ett sätt som får mig att faktiskt må illa.(Men det är ju inte ditt "fel" vad jag känner förstås.) Du menar ibland att det inte nödvändigtvis är dina åsikter du framför men det är inte så självklart att det är så man uppfattar det ändå. Vems ärenden går du? Vad är det du vill uppnå? Vill helst tro att andra har goda avsikter men du kan vara oerhört provocerande bara så du vet.
Eva
Vilken konstig fråga, Eva, om vems ärende jag går. Går man ärenden åt någon? Jag gör inte det, jag svarar bara för mig själv. Det är väl fullständigt självklart att man undersöker alla argument, enligt min uppfattning, oavsett om man understödjer dem personligen eller ej.
Nej, det är inte mina åsikter jag framför alla gånger, varför skulle det nödvändigtvis vara det? Jag vet att människor alltid tror det, så fort man skriver något, det är därför jag påpekar det. Det är en fullständig självklarhet att undersöka hela parameterrummet, att undersöka alla vinklingar och alla vrår. Det jag finner ytterst provocerande är när det är det smala rummet av personliga åsikter som framförs utan en vilja eller tanke på att undersöka vilka ytterligare argument som kan finnas och vilka som kan verka vettiga, undersöks. Frånvaron av att undersöka det man personligen inte understödjer finner jag helt enkelt varken intressant eller vettig.
Jag vill spänna upp hela rummet, se allt helt enkelt. Jag tycker ofta argumenten här fastnar i fåran av medeltyckande, jag vill ge vinklar som får seendet att trilla över kanten på fåran av påståenden, det underförstådda (i detta fall att man självklart måste tycka flyg är dåligt, liksom brunkol. Min personliga åsikt är att brunkol är dåligt, skitigt. Men flygets fördelar överstiger dess nackdelar. T ex. Jag är beredd att ta det negativa med det. Det finns inte en självklar "nytta" som humanister t ex har företrädesrätt att definiera, det är vad jag vill påminna om just i den frågan.)
Jag tycker inte heller, personligen, att pengavinster alltid är det optimala målet, men jag motsätter mig starkt att ta det för självklart att alla ska tycka så. T ex.
Jag skriver om humaniora för att jag ser värdet och jag gör det med stöd i vetenskapliga argument. Inte som en kul grej, för att hålla debatten igång.
Humaniora är slagpåsen i den akademiska världen, den svagare parten, som ständigt får finna sig i att förlöjligas av alla som anser sig stå på den rätta sidan. Det är tragiskt att det blivit så!
Jag tycker också att humaniora har ett värde, lika väl som naturvetenskap och ingenjörsvetenskap. Men det jag ser är att det värdet är svårt att formulera, nå ut med och förankra. Det är ytterligt frustrerande. Jag vill hitta själva kärnan i svårigheten och komma över den.
Men jag vet inte, som mina vänner skulle frågat, varför jag öht engagerar mig i frågan. Jag är ingenjör, ganska privilegierad på många sätt i yrkeslivet, varför inte fokusera bara på det, liksom.
Men jag kan inte hjälpa det, jag vill (försöka) förstå allt.
Vissa saker kan man bara förstå genom att ta ett steg tillbaka, tänka efter och låta insikten växa fram. Kultur är en sådan sak.
Skicka en kommentar