Bildning är motsatsen till stolthet

Jag återkommer ibland till tanken om att jante inte är så dumt trots allt och uppmärksammar ofta problemen med den okritiska tron på den egna förmågan och detta att alla ska uppmuntra och peppa varandra i tid och otid. Jag tror inte det är hållbart i längden, varken för individen eller samhället. Det ger sken av att det skulle vara problematiskt att misslyckas, och det är lite så det ser ut i dagens samhälle. Är man inte lyckad och framgångsrik, har man inte ambitionen att bli världsledande eller excellent betraktas man som suspekt. Alla kan inte vara världsledande, så varför har man det ens som mål? Självbedrägeri och verklighetsflykt handlar det om. Ännu en variant på tanken att verkligheten ska rätta sig efter kartan. Ett utslag av fördumning som jante håller i schack. Jante sorterar och förädlar, ser till att inte alla som själva anser sig kallade får plats, utan bara de verkligt lämpade. Alla tjänar på jante, i längden. Det inser man om man bara kan komma över sin egen besvikelse över den uteblivna framgången.

Igår på Ullevi fick jag vara med om något stort. En uppvisning i storslagenhet och ödmjukhet, briljans, spelglädje och gemenskap. Tillsammans är det ord som bäst sammanfattar Håkan Hellströms första konsert på Ullevi sedan spelningen där 2014, som jag tyvärr missade. Känslan jag får är att den spelningen var annorlunda än gårdagens spelning. Artisten Hellström har växt och bryter ny mark. Lite av intimiteten, exklusiviteten och finstämdheten går förlorad på en jättearena med rekordpublik. Jag vet ännu inte vad jag tycker. Jag lutar åt att Håkan var bättre förr och tror att spelningen på Way Out West 2013 är den absolut bästa spelningen och att han för mig då peakade. Fast det spelar nu ingen som helst roll. Jag är inte besviken. Respekten för artisten Håkan Hellström växte igår, för han lyckas med konsttycket att utvecklas och förändras utan att förlora sin själ eller tappa kontakten med sig själv, publiken eller verkligheten. Vi fick inte de bästa platserna och ljudet var bitvis dåligt. Det förtog känslan och i kombination med mina högt uppskruvade förväntningar vaknar jag med ett sting av besvikelse. Inget av detta har dock med Håkan att göra, för gårdagens spelning vad genomgående en uppvisning i ödmjukhet, tacksamhet och gemenskap. Vi skapade något tillsammans, och utan jante hade det inte varit möjligt. Den som tar framgången för given kan aldrig skapa magi, och magi kan bara skapas när insikten om att den där parkbänken aldrig är långt borta hålls levande. Utan jante finns bara steril perfektion, i bästa fall. Och en massa medelmåttor som överskattar sin egen förmåga. På Ullevi igår skapades magi och jag är tacksam för att jag fick vara med och uppleva den tillsammans med Håkan och alla andra som bidrog till känslan. Det skiljer en magisk spelning från en perfekt spelning är artistens förhållningssätt till sig själv. Håkan visar fortfarande, trots att han spelar för rekordpublik, två kvällar i rad, i sin egen stad och på en arena där många världsartister spelat före honom, att han inte är stolt, utan tacksam. Länge efter att spelningen är slut och bandet lämnat scenen dröjer han sig kvar och visar uppskattning och ödmjuk tacksamhet.

I samma stund som en artist eller någon annan blir stolt (och inte kan hejda sig), händer något. Det leder inte till något gott. Därför behöver vi jante. Blir glad när jag ser att SvD-krönikören Hålan Lindgren är inne på samma tankespår och att han kopplar ihop detta med kunskap. Han skriver att Bildning tar dig ur stolthetens fälla. Bildning som akademins och den högre utbildningens motsvarighet till jante. Gillar den tanken, för den är kvalitetsdrivande på riktigt. Bildning är en intellektuell kvalitet som liknar magin som uppstår i mötet mellan en tacksam och ödmjuk artist och en omfamnande publik. Det är inget man kan beställa fram eller upphandla i konkurrens. Ska vi kunna bygga en kunskapsnation är detta saker vi behöver reflektera över.

Under vårens bildningsdebatt (oroa er inte, den är inte över än) var det ett argument jag aldrig hörde. Ett ganska bra argument. Bildning förstör stolthet.

På samma sätt som kultur äter strategi är verklig bildning ett slags motgift mot perfektion. Livet och verkligheten blir aldrig som vi vill och planerar för. Framtiden är öppen och tillvaron skapas genom komplexa, oöverblickbara samband. Först i efterhand vet man vad som fungerar, men det betyder inte att det fungerar nästa gång. Därför är ödmjukhet så viktigt och därför behövs bildning.

Bildningen får dig att se efter djupare, undersöka dig själv, intressera dig för hur saker är i stället för hur du vill att de ska vara – den får dig till och med att tycka att det är ett nöje att lyssna på andra i stället för att dominera samtalet själv. Den är ett hot mot den inskränkthet som säljs som ”stolthet” i dag – om ordet inte alltid har missbrukats på det sättet.

Make America great again, är orden som Donald Trump surfar på. Här hemma har vi Sverigedemokraterna som jagar väljare på samma dröm om (nationell) stothet. Det är obehagligt att se vilka känslor som sätts i rörelse och konsekvenser det sättet att se på tillvaron med ger upphov till. Muhamad Ali dog här i veckan. Han kunde skrika I am the greatest, utan problem. Ali slog ur underläge och kämpade för sitt liv i ett land och en tid där och när sådana som han föraktades. Hans I am the greatest handlade inte om stolthet. Det var ett långfinger mot etablisemanget, underifrån som ingjöt mod i de kuvade och marginaliserade. Alis I am the greatest är motsatsen till Doland Trumps Make Akmerica great again. Stoltheten skiljer dem åt. Ali hade något att vara stolt över och han använde det för att göra Amerika till en bättre plats genom att kämpa för medborgerliga rättigheter. Donald Trump är stolt utan att det finns något fog för det, och han är också själva antitesen till begreppet bildning. Liksom SDs anhängare på Avpixlat gör han okunskapen till en dygd.

Vad är stolthet? Stolthet är mänsklighetens äldsta lögn. Stoltheten lurar dig att tro att du förlorar om du erkänner att du har fel, om du lär dig något du inte redan vet, om du förändras och utvecklas över huvud taget. Allt detta sammantaget betyder att stoltheten låtsas vara din bästa vän i en orättvis värld, samtidigt som den i praktiken samarbetar med allt som håller dig nere. Därför är stolthet en fälla. Stolthet är en djupt konservativ kraft, rent av människans favoritmetod för att konservera missförhållanden och sociala orättvisor.

Den som är stolt har nått sitt mål, är hemma och behöver inte anstränga sig. Stolhet hindrar utveckling eftersom all förändring utgör ett hot mot känslan. Stolhet som norm konserverar och bygger murar, vänder människor mot varandra och sprider känslan av liknöjdhet i samhället. Studenter som kommer nöjda och stolta till högskolan ser det som en självklarhet, en ren formalitet, att studierna ska resultera i högsta betyg. Allt annat är en besvikelse och når man inte målet är det lärarens fel. Jag är ju stolt, jag förtjänar inget annat än det jag vet att jag är värd. I en kultur där jante råder kan ingen slå sig till ro och stolt är något man blir över andra, inte över sig själv. Den som är stolt kan inte äntra scenen på ett fullsatt Ullevi och skapa magi, det kan bara den som inte glömt varifrån hen kommer göra, den som är tacksam och som ända in i märgen känner att parkbänken inte är långt borta. Endast tillsammans kan verklig storhet skapas, det gäller i musiken såväl som den högre utbildningen och forskningen. Därför är stolthet dåligt och jante bra.

Ju orättvisare samhälle, desto högre pratar folk om sin stolthet och desto viktigare blir det att uppfostra oss att vara ”stolta”. Vet ni förresten vad som brukade vara stolthetens största fiende? Religionen. De troende brukade predika ödmjukhet och fördöma stolthet: Var inte så stolt, lilla människa, tänk på att du snart ska dö! Den delen av sin historia verkar fundamentalisterna inte ha så bråttom att återuppliva.

Tro på dig själv är mottot idag, inte ödmjukhet. Därför blir alla misslyckanden katastrofala och måste undvikas till varje pris. Det satsas mer energi och läggs mer möda på att boosta det egna självförtroendet för att lyckas och nå framgång, än kämpas för att ständigt bli bättre. Tro OCH tvivel sjunger Håkan om. Fortsätt, Din tid kommer. Det bästa har inte hänt än, sjunger han också. Och han sjunger tillsammans och stannar kvar för att tacka publiken och visa tacksamhet för den gemensamma upplevelsen. Håkan är inte stolt och däri ligger hans storhet. Han är inte färdig. Han förändras, utvecklas och vågar sätta allt på på spel. Därför är han den största, inte trots utan tack vare jante. Bara så kan den svenska skolan och den högre utbildning bli en kunskapsskola och Sverige en kunskapsnation.

Stoltheten kommer aldrig att hjälpa oss göra något åt klimatet eller några av de andra akuta problem vi står inför. Den har en mycket mer kortsiktig prioritering: att behålla sin makt över människan till varje pris, om så världen går under.

SD här hemma och Donald Trump och andra ute i världen blickar framåt genom att hänvisa till det som varit. Populismen vinner anhängare genom att peka på historien och genom att hänvisa till myter som den egna förträffligheten. I deras värld blir ny kunskap och bildning ett hot, för det finns alltid en risk att  utvecklingen leder till att det kommer någon annan som är bättre och berövar dem sin makt. Stolheten leder förr eller senare till att järnrören plockas fram, till att vi vänds mot alla hotfulla dom. Hållbarhet är inget man är stolt över, det är något man skapar tillsammans och känner tacksamhet inför.

När människor möter konflikter, orättvisor och problem är deras instinktiva reaktion inte att lösa dem, utan att bevara dem. Om man förstår det har man förstått mycket. Löser man dem försvinner de ju! Det fruktar människorna lika mycket som de fruktar att bli övergivna.

Problem ska inte lösas, de ska upplösas. Grunden för problemen ska undanröjas. Det går nu bara genom att förändra förutsättningarna som stoltheten är en förutsättning för. Därför är stolthet problematiskt, för att det cementerar och hindrar utveckling. Stolthet leder till intellektuell inavel och skapar känslan av att det är viktigare att bevara och beundra, än utmana och förändra. Det finns ingen väg tillbaka, bara olika vägar fram. Din tid kommer endast om du vågar språnget ut i det okända, enbart om du utsätter dig för risken att misslyckas. Känn ingen sorg för det som varit. Ljug för dig själv om du måste, men undvik känslan av stolhet så mycket det bara går. Inget gott kan komma ur stolheten. Därför måste den motarbetas, hur skön känslan än är. Konflikter, kriser och orättvisor är symptom på samhällets underliggande problem, inte problem som kan lösas. Ett hållbart samhälle måste per definition vara ett annat samhälle än det vin har. Det går inte att ha kakan och äta den.

Varför? För att en orättvisa ger oss tillfälle att spela underbart tydliga roller. Vissa fastnar i rollen som rebell, en roll som är beroende av en orubblig auktoritet att ta spjärn mot – i brist på bättre en imaginär auktoritet. Andra identifierar sig med den bestående ordningen och vill försvara den mot alla ändringar. Ingen tänker ett steg längre: att målet skulle kunna vara ett tillstånd av frihet och värdighet som gör båda rollerna överflödiga.

Håkan Hellström har inte fastnat. Han fortsätter utvecklas och vågar utsätta sig för risken att misslyckas. Däri ligger hans storhet. Jag vill inte ta ifrån studenterna som tog sin examen i fredags känslan av stolthet, den är dem väl unnt. Men stolthet kan och få aldrig vara målet och normen. Bildning handlar om det, som samhällsideal betraktat håller bildningen hungern efter kunskap levande. Bildning är en kompetens och en rörelse, förändring och anpassning, gemenskap och ödmjukhet iför livets och tillvarons oöverblickbarhet och komplexitet. Bildning manar oss framåt och tvingar oss fram till gränsen för misslyckande. Bara där kan verkliga storverk skapas och verklig storhet är inget man är stolt över, den känner man tacksamhet inför och tar aldrig någonsin för given.

Var inte stolt och nöjd. Fortsätt, sträva mot bildning som är ett gäckande mål som ingen kan nå, och finn lycka i tacksamheten över att vara på väg mot något bättre. Bäst är inget mått på kvalitet. Allt och alla kan alltid bli bättre. Fortsätt. Fortsätt. Den största dagen är en dag av törst. Jante är allas vän för ingen kan eller får slå sig till ro. Alla tvingas framåt, uppåt, utåt och tillsammans. Jante främjar en kollektiv strävan efter att ständigt bli bättre.

Den blomstertid nu kommer är en tid att glädjas åt och känna tacksamhet över. Skolan är slut, men bildning är inget man blir färdig med. Den som är bäst, är stolt över det och slår sig till ro kommer förr eller senare att tvingas se sig omsprungen. Bildning håller intellektet vid och lusten att lära liv och utgör en påminnelse om risken att misslyckas som främjar tacksamhet och ödmjukhet. Bara så kan samhället bli hållbart.