Entreprenöriellt lärande, en motsättning?

Entreprenör och intellektuell är två sätt att vara och leva. Två personligheter och sätt att vara som i bästa fall kan komplettera varandra. Därför är jag inte, i alla fall inte ensidigt, kritik till skolans vurm för entreprenöriellt tänkande. Det går att kombinera kunskap med entreprenörskap, men aldrig självklart och bara om kunskapen placeras i centrum. Förlorar vi kunskapen ur sikte är entreprenören och entreprenöriellt tänkande förödande för kunskapsutvecklingen. Det är Jenny Maria Nilsson, som skrev en intressant artikel igår, som fick mig att tänka i dessa banor.

Vad kan förbättra svensk skola, vilka länder ska vi ta efter: Hong Kong, Finland eller Kanada – vilka lyckas bäst? Bättre än omständligt och desperat sökande vore att gräva där vi står och jämföra svensk skola med svensk skola förr – svensk skola relativt nyss.

Sökandet efter den eller det bästa, tanken om en enkel lösning, en beprövad och evidensbaserad best practice, är enormt lockande, men också förödande för allt vad reflektion heter. Problemet med och i skolan är inte metoderna, utan bristen på marginaler och förståelse för eftertänksamhetens betydelse. Och att det visat sig fungera där betyder inte att det fungerar här. Pisaundersökningen ger vid handen att Sverige halkar efter, vilket skapar panik och det i sin tur ger upphov till en känsla av att läget är akut och att det krävs radikala åtgärder. Desperation kan vara en entreprenöriell drivkraft som skapar fokus och ger energi att försöka ännu mer, men är det kunskap och intellektuell utveckling man vill ha är desperation ens värsta fiende. Entreprenören kan fokusera på uppgiften och kanalisera energi. Stress ger ett flow som inspirerar. För den som försöker lösa ett svårt intellektuellt problem är stress och desperation ett hinder. Verklig kunskap och lärande som går på djupet kan inte stressas eller pressas fram. Så länge vi inte accepterar dessa förutsättningar för tänkande och intellektuell utveckling kommer ingen kunskapsskola att kunna byggas.

Majoriteten av vuxna i Sverige gick i vad som kan ha varit världens mest kunskapseffektiva och klassutjämnande skola. Nej, det var aldrig perfekt (somligt har förbättrats) men det skolsystem vi hade lyckades lära ut mycket till många. Bäst tycks det ha varit mot slutet av 1980-talet, men hela 1990-talet fungerade hyfsat. Inte förrän vid 2000-talets början förlorar svensk skola sin själ, som Andreas Schleicher, OECD:s chef för utbildningsfrågor, uttryckte det. De som genomgått skolan efter själa-tappet har helt nyligen kommit ut i vuxenlivet.

Är det en tillfällighet eller en konsekvens att skolans intellektuella tillbakagång sammanfaller med vurmen för det entreprenöriella? Jag har ingen aning, men det är en möjlighet, och om den möjligheten inte kan eller får utredas, är det ett tecken på att skolan och samhället inte sätter KUNSKAPEN i första rummet. Och då blir det som det blir. En bild som fastnat på näthinnan är debatten i Aktuellt i tisdags, där två ekonomer debatterade skolan, med fokus på vinst eller ej. En skola som betraktar ägarna och ägandet som viktigare än lärarna och kunskapen, är och kommer aldrig att kunna bli en kunskapsskola. Det är i det ljuset jag betraktar det entreprenöriella tänkandet. Kontexten spelar roll. Det entreprenöriella är liksom allt annat varken ont eller gott i sig, allt handlar om var, när, hur, vem och varför. Vill vi ha en skola som fostrar entreprenörer, eller en skola som sätter kunskapen i centrum och som använder entreprenöriellt tänkande som metod för att utveckla kunskap? Skillnaden är enorm! Tyvärr uppfattas den tanken och det sättet att tänka som akademiskt finlir, som tar tid, kostar pengar och som inte leder någon vart. Entreprenören fokuserar på svaret och vägen fram. Den intellektuelle vänder och vrider på frågan. Båda behövs, som sagt, men om inte kunskapen placeras i centrum kommer kunskapens företrädare att köras över, kunskapen utarmas och skolan betraktas som en vinstmaskin som jämförs med andra vinstmaskiner. Och då anses ekonomer vara bättre skickade att debattera skolan än lärare och forskare, och den entreprenöriella tänkandet ersätter kunskapen som skolans mål.

Därför är det irriterande att höra argument om att det faktum att Sverige är ett innovativt och bra land tillbakavisar aktuella, dåliga skolresultat. Vi är bra: i Global Innovation Index hamnar Sverige på tredje plats, för andra året i rad, och i Good Country Index (som mäter ett lands bidrag till världen inom områden som kultur, teknik och hälsa) tar vi en hedrande förstaplacering. Dessa mätningar görs på vuxensamhället, i vilket det tar flera generationer innan skolkvalitet slår genom. Sveriges höga status i sådana rankningar säger inget om skolan nu, utan styrker intrycket att vår tidigare kunskapsförmedlande skola bidrog till goda värderingar och uppfinningsförmåga.

Om studenternas förkunskaper sakta sjunker kommer högskolan sakta att tvingas anpassa sig efter förutsättningarna. Enda sättet att möta sjunkande kunskaper är att bjuda intellektuellt motstånd, men om förståelsen för det eller det intellektuella saknas tar det entreprenöriella över och då hänvisas till mätningar, enkäter och statistik, som gynnar den sanning som förfäktas. Det Nilsson pekar på är allvarligt. Tyvärr krävs det tid att tänka efter och förståelse för komplexa samband för att verkligen förstå vad som håller på att hända. Intellektuella förändringar tar tid, lång tid. Den som inte bryr sig om kunskap, den som fokuserar på ekonomin och det entreprenöriella, behöver inte ta hänsyn till det som händer bortom nästa kvartalsrapport eller mandatperiod. Entreprenöriell kompetens handlar om att fokusera på det som är här och nu och på resultatet på kort sikt. Kunskap kräver ett helt annat tidsperspektiv. Därför kan de båda kompetenserna samverka, men det krävs som sagt att kunskapen placeras i centrum.    

Nu är det Björn Wiman, kulturchef på Dagens Nyheter, som i en elegant söndagskrönika för fram idén om att läsa, skriva och räkna är mindre viktigt, för lyckliga individer och ett blomstrande samhälle, än kreativitet och god självkänsla. Wiman skriver: ”Tillspetsat kan man säga att den svenska skolan är bättre på att lära ut självkänsla än matematik” och han fortsätter: ”Kanske är det till och med denna starka självkänsla som gör att så många unga svenskar vågar utmana normer, ta risker och investera i nya projekt, stå på sig mot kritik och nedhållande tankesätt.” 

Låt mig få det sagt: Jag struntar i vilka som ”vinner” på Pisaproven! Det som intresserar mig är vad resultaten visar: vad elever får med sig från sin skoltid. Vidare anser jag att somliga skolpolitikers strävan efter att odla entreprenörer, eller vurm för inspiratörer och diverse konsulter, är ytlig och destruktiv. Skolan bör koncentrera sig mindre på Spotify-odling och mer på att utbilda uppväxande släkten i att läsa skriva och räkna, ge vissa praktiska förmågor, undervisa elever om deras omvärld och hjälpa dem att tolka den. Målet är att varje individ ska ges en chans att bli det bästa hen kan bli: en autonom människa, tillräckligt välutbildad för att få förutsättningar för ett bra liv och en förmåga att bidra till demokrati och välfärd.

Jag håller med Nilsson. Skolans uppgift kan aldrig vara att fostra något annat än autonoma, kompetenta människor som ser och förstår kunskapens och människans värde. Entreprenörer behövs också men om vi ersätter kunskap med entreprenörskap gräver vi vår egen grav. Inte på kort sikt, men på lång. Vägen till helvetet är som bekant kantad av goda intentioner. En kunskapsskola kan bara byggas på en stabil grund av vetande och med förståelse för kunskapens värde och vad som främjar intellektuell utveckling. Entreprenöriellt lärande kan vara en väg fram, men om det är den enda vägen och om målet med skolan anses vara är att tjäna så mycket pengar som möjligt så fort det går, kommer grunden för skolans existens att vittra sönder. Sedan tar det tid och kostar det pengar att bygga upp skolan igen. Entreprenörerna kan dra vidare till nästa område, de klarar sig alltid. Vi som värnar kunskapen, intellektuella, är lätta att avfärda och köra över, så länge cashen rullar in. När bubblan spricker är det dock just kunskap som behövs. Entreprenörer utan kunskap är som tomma skramlande tunnor på väg utför en allt brantare backe. Pengar är bra, men kunskapens värde varar för evigt.