Efter sanningen ... Vad då?

Tar tag i skrivandet igen här efter midsommarfirandet. Finns massor att reflektera över. En sak överskuggar dock allt annat och det är oron över sanningens och kunskapens status i samhället. Läser i DN om ett samhälle efter sanningen, om vårt samhälle och vad som håller på att hända med det. Vad ska man med utbildning till om det enda som räknas ändå bara är hur högt man skriker och vilka känslor man spelar på? Ett samhälle som betraktar utbildning som en kostnad, en belastning som ska effektiviseras (bort). En kultur som gör skillnad på tanke och handling och som sorterar människor i kategorierna närande och tärande. Det är ett ohållbart samhälle och en förödande kultur. Allt och alla hänger ihop. Åsikter är inte kunskap. Tyckande är inte sanning. Valfrihet är enkelt att lova, men för att ro valfriheten i land och för att kunna hantera ett komplext samhälle krävs kunskap. Allt som händer sker på insidan och förr eller senare kommer verkligheten i kapp fantasin. Kanske kan vi trots allt lära oss något av Brexit. Inget är skrivet i sten, framtiden är lika öppen nu som den var i torsdags. Artikeln i DN är skriven av den holländsk-brittiska författaren Joris Luyendijk, och den är översatt av Malin Ullgren. Kastar mig mitt i i den och läser ...

Detta är kärnan i post-sannings-politiken: friheten att uttrycka sina åsikter har blivit friheten att välja sina egna fakta.

"Jag delar inte din bild", har blivit ett vanligt uttalande i samhällsdebatten. Möten mellan oliktänkande uteblir när ingen bemöter någon som inte håller med, och gränsen mellan vi och dom accentueras. Att tycka är att veta, och det finns alltid en studie att luta sig mot. Kan man bara finna vetenskapligt stöd för det man anser, räcker det som argument, trots att studierna som talar mot är i förkrossande majoritet. Debatter ska vinnas, och i krig och kärlek är allt tillåtet. Och när den ena sidan använder ojusta medel utan att kritiseras för det tvingas den andra sidan hålla god min i fult spel, annars vinner den andra sidan. Opinionsläget analyseras minut för minut och effekten av varje utspel analyseras. Allt som fungerar anses bra, för det handlar om att vinna eller försvinna. Även om ingen säger att man lämnat sanningen bakom sig eller erkänner att kunskap inte betyder något är det uppenbart att det är så det ser ut. Med facit i hand visar det sig att det är så det är. 

Det här är det riktigt skrämmande budskapet från Brexitvalet. Förtroendet för etablerad expertis befinner sig på rekordlåg nivå, vilket skadar demokratin mer än de allt vildare populistiska påståendena och det katastrofala valresultatet. Problemet är inte att Storbritannien röstade för att lämna EU. Det finns argument för det, och hade de argumenten fått genomslag, skulle demokratin ha stärkts. Problemet är att de ärliga och rationella argumenten aldrig lyftes fram när stanna-sidan körde med överdrifter och lämna-sidan frossade i en förbluffande mängd halvsanningar, medvetna missförstånd och rena lögner.

Med andra ord röstade 52 procent av britterna mot en illvillig karikatyr av EU av rädsla för hot som inte är tillnärmelsevis så akuta och farliga som faran av att bortse från allt mer desperata varningar från experter.

Basen i ett kunskapssamhälle är och måste vara kunskap. Sanning är ett komplicerat begrepp, och vad som är sant är sällan givet, men i samma stund som det vetenskapliga projektet överges befinner man sig i fritt fall. I fantasin är allt möjligt, men trots att drömmar är med om att forma tillvaron och även om samhället behöver visioner så kan det aldrig vara basen i tillvaron. Kunskap är svårt, men nödvändigt. Lyssnar man inte på ARGUMENTEN och om min sanning anses lika god som din kommer allt att handla om makt, om vem som mobiliserar flest anhängare för sin sak. Att vinna och få rätt blir viktigare än faktiskt ha rätt. Men sen då? Vad gör man med makten?

Lämna-kampanjen dekorerade till exempel en buss med påståendet att Storbritannien skickar 350 miljoner pund i veckan till ”Bryssel”. När det påpekades att summan var fel, sade en kampanjarbetare helt enkelt till reportrarna att det inte spelade någon roll. Så länge de fick väljarna att prata om den här summan på 350 miljoner pund, hade de redan lyckats skada stanna-sidan. Lämna-sidan gick sedan ännu längre och hävdade att pengarna som sparades genom att lämna EU skulle gå till sjukvården. Varje expert på området invände att Brexit skulle skada ekonomin så svårt att sjukvården skulle få skära ned. I en sund demokrati med fungerande medier skulle det här ha tvingat lämna-sidan på defensiven. I stället hävde de bara ur sig fler lögner, till exempel att Turkiet snart skulle bli EU-medlem. På det följde mycket riktigt rubriker som att ”70 miljoner turkar kommer hit”.

Och det fungerade.

Hur går hem, brukar man säga. Donald Trump firar triumfer på samma sätt, och här hemma sitter Jimmie Åkesson i TV-soffan och bemöter kritiken mot hans uttalanden med att det inte spelar någon roll att fakta inte stämmer, det viktiga är hur det känns. Visst är människan en varelse med känslor, men det som gör människan till människa är balansen mellan känsla och förnuft. Det går inte att bygga ett samhälle enbart på känslor för det blir ett pöbelvälde. Det går att vinna val och debatter med känsloargument, smutskastning och lögner, men ett hållbart samhälle kan aldrig växa fram på en sådan grund. Hållbarhet kan bara byggas med hjälp av vetenskap, och vetenskap kan bara växa ur kunskap, som i sin tur måste värnas av medborgarna. Kampanjen i England och debaclet kring Trump i USA, Avpixlat här hemma, och andra som upphöjer känslor till sanning är tecken i tiden att ta på största allvar. Det enda som kan hindra dem är att alla vi som förstår vad hållbarhet är och vad som främjar hållbarhet värnar kunskapen, på riktigt. Bildningen behöver plockas fram och tas till heder, och vi måste samtala mer. Murarna som byggts av känslor och på grund av rädsla måste rivas. Vi måste se varandra och den andre i ögonen, lyssna och lära oss förstå. Sanningen är ingenting i sig, den kräver omsorg och engagemang för att fungera som grund för ett hållbart samhälle.   

Ytterligare två viktiga faktorer fanns med i spelet. För det första den tidiga insikten hos kampanjfolket att den här folkomröstningen i slutändan skulle handla om valdeltagande. Målet var inte att övertyga andra människor om den egna inställningen till EU. Det viktigaste var i stället att få de som redan hade samma inställning att komma till vallokalen.

Om du vill övertyga folk underlättar det att vara nyanserad och saklig, det underlättar att föra fram argument och att bete sig respektfullt mot de politiska åsiktsmotståndare vars väljare du vill ta över. Skälet till att detta inte alls gällde den här gången är att det redan från början enbart handlade om valdeltagande. För att uppnå ett högt valdeltagande hjälper det att demonisera motståndaren, att övertyga dina anhängare om att om de inte går och röstar kommer den värld vi känner att gå under och ondskan kommer att ta över. Därav premiärminister Camerons löjliga påstående att det skulle utbryta krig i  Europa om Storbritannien röstade bort sig från EU.

Lägg till detta att Storbritannien, i likhet med USA, i praktiken har ett tvåpartisystem med enmansvalkretsar. I motsats till länderna på den europeiska kontinenten, där varje politiker vet att man efter ett val måste sitta ned med motståndarna och skapa koalitioner, innebär det anglosaxiska systemet att the winner takes it all.

Antingen eller, rätt eller fel, bra/dåligt. Verkligheten är aldrig så enkel, det är bara våra drömmar om den som fungerar så. Verkligheten är komplex, det är den insikten som måste accepteras och sjuka in, annars fortsätter vi vandra ut på det där sluttande planet. Hur långt ska det behöva gå innan insikten om sakernas verkliga natur står klar för oss? Förhoppningsvis blir Brexit en väckarklocka, men det finns inga garantier för det. Risken finns att populismen anar morgonluft och vinner mark, att fler tar chansen att driva igenom en politik byggd på känslor. Debatten diskuteras inte som form, bara innehållet som debatteras. Samtalet behöver uppvärderas, för problemen vi står inför är allt för komplexa för att debatteras. Väljer vi att hålla fast vid formen påverkar det innehållet.

För att göra det hela värre finns det några riktigt mäktiga Brexitanhängare: en handfull hedgefondchefer och mäklare som finansierade kampanjen. Och den handfull miljardärer som kontrollerar kvällstidningarna The Sun och The Daily Mail och morgontidningarna The Daily Express och The Times of London hjälpte lämna-sidan genom att driva kampanjen åt dem.

Dessa ”dagstidningar” har tillbringat de senaste årtiondena med att sprida halvsanningar och rena lögner om EU och Europa, med rubriker som ”EU-våldtäktsmännen”, ”Ny EU-komplott för att stjäla din pension”eller ”Ett trasigt och döende Europa”.

Obevekligt angrep de experter som varnade för Brexit, genom att antyda att neutrala experter inte existerar och att ingen enda expert någonsin uttalat en åsikt med integritet.

Det är inte åsikterna som är problemet, utan att så få bryr sig om att reflektera över vad åsikten bottnar i eller vilka argument den bygger på. Välgrundade åsikter som kan överges när de möter ett bättre argument är oproblematiska. Tvärsäkert tyckande är dock förödande för det lärda samtalet. Idag betraktas det som ett svaghetstecken att avvika från argumenten man inledde debatten med, för så är debatten riggad. I ett samtal däremot, ett bildat samtal, menar jag, är samtliga förlorare om inte alla lärt sig något nytt. Överens behöver man absolut inte vara, men man måste vara öppen för att ändra åsikt, och det får inte betraktas som ett tecken på svaghet. Formen kan och får aldrig bli viktigare än innehållet. Jag vill se på kunskap som verktyg. Kunskap är inget man har, i alla fall inget man bör identifiera sig med. Om människor lever i föreställningen att kunskap är något man har är steget inte långt till att gränsen mellan människan (i betydelsen biologisk varelse) och kunskapen (i betydelsen verktyg) upplöses. Härigenom skapas ett slags maskin som förfogar över ansenlig makt. Vetenskap + människa + kunskap = makt! Genom att människor gör sig till och ser sig som företrädare för kunskap, eller ännu värre, för åsikter, kommer all den makt som individen förfogar över mobiliseras för att försvara kunskapen/åsikten. Den som erkänns som kunnig, den som har uppnått anseende, kommer att få lättare att genomdriva sin vilja än den som inte åtnjuter samma respekt. Och det alldeles oavsett av kvaliteten i kunskapen. Det är samhället efter sanningen. Är det ens ett samhälle?

De som argumenterade för ett europeiskt samarbete eller för stanna utsattes för karaktärsmord och för anklagelser om mutor från ”Bryssel”. Det skrämde många kända EU-förespråkare till tystnad, särskilt företagsledare.

Denna Brexithistoria är ett djupt deprimerande kapitel, i alla fall för demokratins anhängare. Samtidigt har brittiska opinionsinstitut lyckats ha fel om det brittiska valet, om valet till ny Labourledare och nu om folkomröstningen. Det betyder tre enorma missar på 18 månader. Nästan så att man skulle vilja säga ”lita inte på en opinionsexpert”.

Rykten sprids idag snabbare och snabbare och allt mer av samhällsdebatten handlar om fördömanden och förnekanden. Forskare och andra högt utbildade lyssnas bara på om det som sägs stämmer med det allmänheten redan vet, för ingen hinner, orkar eller förstår varför man ska lyssna på den som är utbildad och har på fötterna. Det finns ju så många förståsigpåare som hävdar att de vet hur det är så det är enklare att välja någon och när man ändå ska välja är det lockande att välja den man håller med. Ekvationen går dock inte ihop, men så länge debatten anses bättre och viktigare än det lärda samtalet kan idiotin fortsätta. För att bryta mönstret behövs samtal, samtal där det finns tid för eftertanke och där alla argument granskas och det finns en ömsesidig vilja att verkligen förstå och komma fram till beslut som fungerar och hållbara lösningar som inte drar undan mattan för kommande generationers behov av kunskap, trygghet och tillit. Brexit är en seger för dumheten, relativismen och ohållbarheten. Kunskapen i centrum och samtal är ingen lösning, men det är nödvändiga verktyg för att bygga ett bättre och mer hållbart samhälle.