En skola värd namnet 3

Under rubriken Pisarapportens efterspel, i SvD, skriver Jenny Maria Nilsson en lång och mycket intressant artikel om den svenska skolan. Artikeln analyserar olika texter som skrivits om skolan i efterspelet av Pisarapporterna. Jag använder den här som utgångspunkt för egna reflektioner på temat: En skola värd namnet, det vill säga en skola som sätter kunskapen och kompetensen att lära och utvärdera vetande i främsta rummet. Kunskap håller annars på att förväxlas med information och lärande med förmågan att navigera på nätet. Verkligheten är emellertid enormt mycket mer komplex än så. Folkomröstningen i Storbritannien i fredags visade kanske det, och förhoppningsvis kommer man att kunna dra lärdom av det som hände. Jag tror på människan och kunskapen, även om dagsläget är allt annat än hoppfullt. Det finns dock inget alternativ. 

Viljan att veta leder till behov att mäta. Och folkomröstningen i fredags hade föregåtts av mätningar, vilka än en gång visade sig vara missvisande. Att mäta och förutsäga mänskliga handlingar är omöjligt. Vore det möjligt att mäta hade världen och samhället sett helt annorlunda ut. Att samhället ser ut som det gör beror på att det inte går att förutsäga, att prognoserna gång på gång slår fel. Vad som behövs för att bygga ett mer hållbart samhälle och en skola värd namnet är inte sikt om det och fokus på sätt att hantera osäkerheten. Att försöka kontrollera den för att styra framtiden är inte en framkomlig väg. Ju snabbare vi inser det desto bättre.

I P1:s ”Pisadoktrinen” uttalar sig också Margareta Serder, författare till avhandlingen ”Möten med Pisa – Kunskapsmätning som samspel mellan elever och provuppgift i och om naturvetenskap” om provets opålitlighet. Serders forskning bygger på ordet egentligen; svenska 15-åringar kan egentligen naturvetenskap och matte om de bara hade förstått frågorna bättre. Finns då ett problem med läsförståelse? Nej, den är egentligen bra, om provets frågor bara inte varit så krångligt formulerade. 

Serder vill till varje pris lotsa idén om att Pisa är vilseledande i hamn. Till exempel anför hon att vårt språk är särskilt svårt för oss. Ord som ”referens” och ”substans” är svårare för svenska elever än ”reference” och ”substance” för engelsktalande. Kanske är det den destruktiva varianten av individualiserad undervisning som spökar här? Tanken om att varje elev måste mötas på sin nivå, tolkas av vissa pedagoger som att varje elev har rätt att få undervisning och prov anpassade till den nivå de önskar. (Dålig pedagogik och ”utbildning som vara” tycks ofta förstärka varandra.)

Det finns inga genvägar. Problemet med skolan är att allt annat än kunskapen är i centrum. Vägen till vetande är i sig en omväg, den är aldrig rak. Ändå söks med ljus och lyckta efter sätt att effektivisera och sänka kostnaderna. Aktörerna på marknaden som erbjuder snabbare och billigare utbildning blir fler och fler och med ekonomin som vapen konkurrerar de med lärare och skolor som försöker bedriva en utbildning värd namnet. Kunskap är ingen vara och pengar kan inte vara målet. Pengar är ett verktyg, en möjliggörare. Att lära sig är mödosamt och ju jobbigare det är desto bättre blir resultatet. Egentligen är det inte alls svårt, men det handlar inte om att kratta manegen utan om att inse faktum: Det finns inga genvägar. Utbildning tar den tid den tar, processen kan inte skyndas på. Om ansvariga politiker talar om att tiden som svenska ungdomar befinner sig i utbildning måste kortas, säger man att lärande och kunskap är underordnat arbete och pengar.

En skola värd namnet måste sätta kunskapen, kvaliteten och kompetensen att lära i fokus. Räcker pengarna inte till alla måste man prioritera efter intresse och förmåga, att sänka kraven (vilket är fallet idag) är som att hälla vatten i champagnen för att den ska räcka till fler, men då är det inte längre champagne man dricker. Om nuvarande utveckling får fortsätta blir det svårare och svårare, för fler och fler, att känna igen kunskapen. Vi ser redan oroväckande tecken på att kunskap förvandlas till åsikt och forskare betraktas som tyckare bland andra. Att skylla på Pisa är att anklaga verkligheten för att den inte stämmer överens med kartan. Det låter sig göras, för så fungerar kultur, men inte utan konsekvenser. Kunskapsras, växande egoism, faktaresistens och främlingsfientlighet har med samhällets kunskapssyn att göra och problemet är inte ett skolproblem, det är ett samhällsproblem. Detta måste vi inse och lära oss hantera om en skola värd namnet ska kunna återskapas.

Några av frågorna i Pisa är släppta för allmänheten. En typisk mattefråga är att eleven ges måttenheter för att göra 100 ml salladsdressing, frågan är då hur mycket som behövs för att göra 150 ml. Frågorna har olika svårighetsgrad, de svåraste kommer bara de mest avancerade att kunna svara på, men har du förstått grundläggande matematik och har hyfsad läsförståelse så är de fullt görliga. 

Prestationerna i vår Pisa-historia ser ut så här: I första Pisa-mätningen 2003 syns ännu inte effekterna av de reformer som verkställdes under 1990-talet (det är ett helt nytt skolsystem som ska komma på plats) och vi ligger bra till. År 2006 ser det sämre men ännu hyfsat ut. Efter det faller vi handlöst för att 2012 vara det land som generellt försämrat vår undervisning, när det gäller att förmedla kunskaper, mest. Låt oss för all del minnas att vi föll från hög höjd.

Jan Björklund väntade under hela sin tid som ansvarig politiker på att Atlantångaren skolan skulle vända. Som det verkar svarade kolossen relativt snabbt på åtgärderna, och Björklunds politik hade effekt, bara inte den effekt han önskade sig. Det går att stå i Aktuelltstudion och flina åt debattmotståndare och säga att man inte delar hens bild, och det går att avfärda verkligheten och skylla på mätmetoderna för att fakta inte stämmer överens med önsketänkandet man lanserar som sanningen. Det går att tro och förneka, människan har den förmågan och kultur fungerar så, men verkligheten är som den är inte som människor tror eller vill att den ska vara. Postmodern forskning beskylls ofta för att vara relativistisk, men de verkliga relativisterna är de som försöker påverka verklighetsuppfattningen genom att bedriva en politik som talar till känslorna istället till förnuftet. Verkligheten talar sitt tydliga språk, om man bara lär sig se och förstå, vilket är skolans uppgift och lärarnas ansvar. Visst är det viktigt att hålla budgeten, men ekonomin kan och får ALDRIG överordnas kunskapen, i alla fall inte i ett land som vill vara en kunskapsnation.

Beskrivningen ovan har samstämmighet med andra källor. Samma mönster syns i fler tester, till exempel ”Trends in international mathematics and science study” (TIMSS) och ”Progress in international reading literacy study” (PIRLS). I en rapport som inte fick den uppmärksamhet den förtjänar, ”Lära för livet? Om skolans och arbetslivets avtryck i vuxnas färdigheter”, testas samma kunskaper som Pisa mäter efter det att generationerna lämnat skolan. Också här finns koherens med Pisa-försämringen. Sverige hade ett kunskapsförsprång som försvann: ”I denna studie visar forskarna att kunskapsförsprånget gäller de generationer som gick ut grundskolan före början av 2000-talet. I de yngre åldersgrupperna, där Pisa visat på ett kraftigt försämrat kunskapsläge, har Sverige tappat sitt försprång.”

Fakta går att förneka, men det går inte att bygga ett hållbart samhälle på ignorans. Detta har britterna bittert erfarit, och vi ser tecknen även här. Populismen vinner allt fler anhängare i takt med att kunskaperna tunnas ut. På samma sätt som intolerans förr eller senare kommer att vinna över tolerans kommer ignoransen att vinna över kunskapen eftersom den som inte tar hänsyn till fakta är säkrare och tar beslut snabbare än den som bygger sina beslut på kunskap, kritisk analys och förståelse för verklighetens komplexitet. Att rita kartor med utgångspunkt i önsketänkande är enkelt, liksom att debattara i TV. Det är en helt annan sak att hantera ett samhälle på ett hållbart sätt. Donald Trump kan mycket väl vinna valet i USA, men han kommer ALDRIG att kunna genomföra en politik som strider mot verkligheten. Det går att ljuga och lova, men det går aldrig att skapa något hållbart utan stöd i kunskap. Därför är Pisaraset inte tillnärmelsevis så allvarligt som förnekelsen av resultatet, för ignoransen ger upphov till effekter som riskerar att förvärra raset som på sikt hotar allt det vi lärt oss ta för givet. Det är på allvar nu!

DN-journalisten Kristoffer Örstadius slutsatser bygger liksom Serders på egentligen, och på att svenska elever är särskilt inkompatibla med Pisa. Studenterna kan egentligen, vore de inte omotiverade på grund av provtrötthet, och Örstadius skriver: ”DN har varit i kontakt med ett 80-tal rektorer. Majoriteten beskriver sina elever som ’provtrötta’ och att det var svårt att motivera dem att skriva Pisa.” Om provtrötthet ska fungera som förklaringsmodell måste den vara specifik för gruppen ”högpresterande svenska niondeklassare”. Det kan alltså inte finnas någon normalfördelning av brist på motivation och provtrötthet, inte inom OECD, inte inom Sverige, inte inom olika socioekonomiska grupper och inte över tid. Inga trovärdiga fakta presenteras för den slutsatsen och Örstadius syr ihop argumentet om att sämre elever presterar på sin nivå medan duktiga presterar långt under med att smarta elever inser hur meningslöst Pisa är. 

Bättre än Örstadius och Serders teorier är att skära med Ockhams rakkniv; den rimligaste förklaringen till sämre prestationer i Pisa beror på sämre kunskaper. Och det är vad Skolverket nyss kom fram till i en undersökning med namnet ”Att svara eller inte svara”. I pressmeddelandet står: ”Vi kan inte se någon annan förklaring än att den kraftiga nedgången beror på sämre kunskaper och det måste vi ta på allvar.”

Det enklaste svaret är oftast det rätta, det säger erfarenheten. Man kan undra varför det läggs mer energi på att försöka hitta förklaringar till att resultaten inte stämmer, än på att försöka förbättra skolan. Vilka intressen spelas i händerna genom att inte ta provresultaten på allvar? Vad är det man vill försvara? Är det möjligen så att valfriheten och möjligheten för privata företag att göra vinst som hotas om man erkänner fakta? En skola värd namnet kan aldrig någonsin bygga på förnekelse eller förutfattade meningar. En kunskapsskola kan bara byggas på kunskap, och kunskap handlar om att lyssna och lära, inte på makt och inflytande. En skola värd namnet är en realitet som uppstår i verkligheten, inte något man debatterar eller röstar om. Kunskap växer fram mellan människor som har tid, energi och intresse, i en miljö där det for ta tid, där man inspirerar varandra och där man uppmuntrar viljan att försöka och drar lärdom av misslyckande. En skola värd namnet kommer aldrig att växa fram utan tillit och den kan inte bygga på något annat än individens ansvar. Kontroller och styrning är kanske nödvändigt för att nå mål och resultat, men om mät- och målfokus tar över är det förödande för kunskapsutvecklingen.

För att ta det på allvar behöver vi göra upp med de felaktiga föreställningar som påverkar attityder hos lärare, elever och andra och som blir självuppfyllande och defaitistiska. Den självinsikt som krävs för utveckling undergrävs på flera sätt. Vilseledning kommer från ett negativt håll – ”svenska ungdomar är för dåliga för att prestera på Pisa på grund av samhället, tiden, deras inneboende kvaliteter” och så vidare – men också från ett positivt håll – ”svenska ungdomar är för bra för att prestera på Pisa för att de ser igenom provet, låter sig inte förtryckas av borgerlig gammal kunskap, eller för att provet inte mäter framtidskvaliteter som bara svenska barn har” och så vidare. 

Det går alltid att hitta på förklaringar som låter plausibla, men vill vi verkligen förstå, dels vad som är problemet, dels vad som behöver göras, håller det inte att nöja sig med att övertyga. Det räcker inte att få rätt, ska vi få en skola värd namnet måste man ha rätt, annars riktas fokus mot fel saker. Och rått kan man aldrig få så länge skolan är föremål för debatt. Kunskapen är allt för ömtålig och viktig för att malas i en så pass hänsynslös och prestationsinriktad och målfokuserad kvarn. Kunskap kräver en annan hållning, inställning och metod. Lärandet måste vara målet och det kan bara nås om det finns förståelse för betydelsen av tveksamhet, osäkerhet och om det finns tid att lyssna och tänka efter. Ses det som ett tecken på svaghet att man byter åsikt ifall man överbevisas om att man har fel är inte kunskapen i centrum, utan makten. Så kan en kunskapsskola aldrig växa fram och Sverige som kunskapsnation blir ett minne blott, förr eller senare.

De generationer som föds nu har samma möjligheter att bli bildade och bra på att läsa, skriva och räkna som tidigare generationer och ungdomar i mer framgångsrika utbildningssystem. Att driva skola är svårt men kvaliteten går att påverka. Elevens eget arbete är viktigt, men ett skolsystem som ger förutsättningar för och stöttar det arbetet är ännu viktigare; de 10 procent av 15-åringarna som utgör den svagaste socioekonomiska gruppen i Shanghai är bättre på matematik än de 10 procent mest privilegierade studenterna i flera europeiska länder.

Genetiskt är förutsättningarna de samma då som nu och över hela jorden. Skillnaden mellan olika länder, skolor, familjer och individer är kulturell och handlar om inställning och uthållighet. Det finns inga genvägar och så länge man väljer att bortförklara och skylla på budbäraren, istället för att rikta uppmärksamheten mot kunskapen och lärandet, inte bara i skolan utan i samhället, kommer kunskapen att utarmas. Vi måste se och förstå detta, och agera i enlighet med insikten, annars får vi aldrig en skola värd namnet.