Bildning är en bro över mörka vatten 2

SvD publicerar ännu en artikel om bildning. Ännu ett rop på hjälp. Många borde lyssna, men tyvärr får jag känslan att vi som bryr oss ropar i ensamma i en öken. Jag ger dock inte upp. Bildning och humaniora är två saker som jag inte bara brinner för, utan även ser som en nödvändighet för ett långsiktigt hållbart samhälle. Med utgångspunkt i artikeln skriven av Johan Östling (docent i historia och Pro Futura-forskare vid Lunds universitet och Swedish Collegium for Advanced Study) skriver jag två bloggposter, och återkommer inom kort med fler tankar i en serie om fem poster med utgångspunkt i fem argument för humaniora.

Östling ser bildning som en nödvändig bro mellan akademin och det omgivande samhället, och jag håller med och ser med med oro på hur den där bron håller på att vittra sönder på grund av bristande och ibland obefintligt underhåll. Bildning betraktas allt tydligare som en (onödig) kostnad och allt oftare och i allt fler sammanhang som något problematiskt, som en förlegad rest av något som idag blivit obsolet. Inte sällan gör kritikerna som en del ateister, man bygger sin kritik på en beskrivning av det fenomen man fördömer. Och den bilden instämmer alla i, trots att den kanske inte alls existerar. Är bildning det där, ja där är det onödigt och dumt. Fast nu är bildning inte något givet eller statiskt. Bildning kan vara olika saker, vilket jag ofta återkommer till här. Bildning är inte en kanon att lära sig utantill, utan mycket mer en inställning till kunskap och lärande. Bildning handlar för mig lika mycket om kunskap som kompetens, båda i förändring. Ett bildningsbegrepp som inte är i takt med tiden handlar inte om bildning i den mening jag lägger i begreppet.

Omgestaltningen av offentligheten är ett av det nya århundradets mest radikala förlopp. Humanister och samhällsvetare påverkas emellertid också av en annan stor rörelse, förändringen av den akademiska publiceringskulturen. Detta kan tyckas vara ett ämne av teknisk art, men det är intimt förbundet med frågor om vetenskapens demokratiska, kritiska och folkbildande ansvar.

All förändring är inte positiv. Utifrån en syn på kunskap som lägger stor vikt vid nytta, mätbarhet och uppföljning och kontroll, är bibliometriska värden oslagbara. Den som bara bryr sig om hur mycket och som vill jämföra sig med andra och konkurrera för att komma bra ut i olika mätningar och rankingar är den akademiska publiceringskultur som idag förfärande snabbt vinner insteg oproblematisk. Och i takt med att linjeorganisationens makt ökat och verksamheten allt mer kommit att ekonomistyras har på kort tid i princip alla andra publiceringsformer än artklar i internationella prestigetidskrifter slagits ut eller marginaliserats. Det innebär ett mycket hårt slag mot graden av och i förlängningen även synen på och uppskattningen av bildning i samhället som helhet.

Under 2000-talet har en allt större grupp svenska forskare strävat efter att författa sina vägande bidrag i form av engelskspråkiga artiklar och publicera dem i anglosaxiska facktidskrifter. Denna generella tendens är mest markant inom samhällsvetenskaperna, men liknande förskjutningar finns även inom humaniora.

Om villkoren är sådana att man måste välja att följa reglerna (som man inte har något inflytande över) eller eller ge upp alla ambitioner på att få forska, är valet enkelt. Det betyder nu inte att det är bra. Utifrån ett bildningsperspektiv är utvecklingen förödande. Kunskap är aldrig enkel eller entydig och den ser väldigt olika ut inom olika ämnen och områden. Att göra naturvetenskapen till norm i akademin är ett utslag av en djupt olycklig scientism, en storlek passar inte alla, inte alls. Allt vad bildning heter offras lättvindigt på ekonomins altare och ses som ett visserligen trist men nödvändigt pris som vi måste betala. Säger vem? Ekonomiansvariga på ett fåtal stora företag, Svenskt Näringsliv och Stefan Fölster. Som bara bryr sig om företagens kortsiktiga och strikt ekonomiska intressen. Bildning passar inte in i deras världsbild och företagsekonomiska perspektiv. Frågan vi måste ställa oss, för företagen, eller företagens kraftigt överbetalda chefer, bryr sig inte, är om deras syn på kunskap och bildning är långsiktigt hållbar, för samhället och medborgarna som lever i det. Det är långt ifrån självklart. Varifrån kommer tanken på att akademin ska följa och serva företagens intressen? Varför kan man inte lika gärna tänka sig att akademin styr utvecklingen genom att gå före?

Bakom dessa nya publiceringsmönster finns flera sammanvävda processer. En faktor av fundamental betydelse är de ökade kraven på mätbara resultat. En annan viktig kraft är viljan till större internationalisering, en i grunden vällovlig önskan att bryta den nationella isoleringen. Ytterligare en betydelsefull omständighet är den fortskridande specialiseringen av vetenskapen. I det belöningssystem som har vuxit fram, modellerat på naturvetenskapernas logik, är det nödvändigt att publicera mycket och sätta bibliometriska avtryck, allra helst i form av frekventa citeringar.

Ambitionerna är det inget fel på. Skattemedel ska användas klokt, och internationalisering är viktigt. Ingen som helst tvekan om den saken. Bildning är dock minst lika viktigt och båda värdena behöver värnas, det är ohållbart att lättvindigt offra det ena bara för att det råkar finnas modeller som gör det lätt att både mäta och nå en internationell publik. Antalet artiklar och citeringar går att mäta, men bildning är en alldeles komplex kvalitet för att reduceras på det sättet. Bildning liknar livet på många sätt, eller människovärdet. Ingen skulle drömma om att sätta ett pris på en enskild människas liv. Bildning däremot, som är lika viktigt för samhällets långsiktiga hållbarhet som en human människosyn, offras lättvindigt. Och med bildningen borta eller utarmad och betraktad som en obegriplig rest av en gammal och förlegad tid ligger fältet fritt för krav på låglönejobb, byggande av murar som stänger människor på flykt ute, beslut om massavskedanden, höjda bonusar till chefer (i med och motgång) eller annat som endast kan motiveras med ekonomiska argument. Samhällets ekonomisering leder till att människor vänds mot människor och till att jaglojaliteten ökar. Bildning humaniserar och håller samman, vilket är kvaliteter som aldrig går att beskriva med en ekonomisk vokabulär. Därför ser det rationellt ut att offra ovärderliga värden för kortstiga vinster som på sikt riskerar att förvandlas till kostnader.

Än så länge finns det en betydande spännvidd mellan ämnen, lärosäten och länder ifråga om hur utslagsgivande de bibliometriska metoderna är för fördelning av forskningsmedel och tillsättning av tjänster. Men kritiska observatörer framhäver att denna typ av mekanismer driver beteenden i en viss riktning oavsett deras faktiska betydelse.

Här finns det alla skäl att resa ett varningens finger: om samhälls- och kulturforskare lägger om sin orientering och går in för att blott skriva för en snäv läsekrets av akademiska ämneskollegor riskerar förbindelsen med allmänheten att strypas. Essäer, biografier och bredare framställningar om historia, politik och konst har av hävd varit centrala publiceringsformer för åtskilliga humanister och inte så få samhällsvetare. Utgivningen av denna typ av kvalificerad sakprosa på svenska hotar att bli ett randfenomen.
Detta skulle leda till problem för både samhället och humanvetenskaperna. För samhället handlar det ytterst om att angelägen kunskap inte kommer medborgarna till del. Följden blir att individer och kollektiv får en sämre kunskapsbas.

Logiken ser ut som följer. Först ändrar man systemet för meritering och vad som räknas i kvalitetsutvärderingar för att tillgodose kravet på effektivt resursutnyttjande, och sedan lägger man ner humaniora på grund av att humaniora inte passar in i mallen, trots att det är uppenbart för alla med ögon att se med och förmåga att tänka att det innebär en förlust för samhället, och ett hot mot hållbarheten. Jag accepterar spelreglerna och vet vad jag gör och vilket pris jag får betala i form av att det blir svårare att forska och meritera mig, men det är det värt. Jag tycker om att undervisa. Att göra något jag inte tror på skulle vara förödande för hälsan. Det fixar jag inte. Jag bloggar istället och skriver böcker på min kompetensutvecklingstid. Jag värnar bildningen och lägger min tid och energi på saker jag kan motivera utifrån ett långsiktigt nyttoperspektiv. Priset jag får betala är ringa i förhållande till vad det skulle kosta mig att göra som man "ska." Som forskare anser jag att det är mitt uppdrag att göra det jag tror på och kan motivera, snarare än att blint följa reglerna. Varför skulle jag annars utbilda mig?

För humanister och samhällsvetare är problemet att de separeras från den stora värld som de måste vara en del av. Å ena sidan riskerar humanvetenskapernas legitimitet härigenom att undermineras. Om alltför få kommer i kontakt med deras budskap och företrädare kan verksamheten framstå som esoterisk, betydelselös och onödigt kostsam. Vi ser redan tydliga tecken i den pågående debatten om humanioras värde. Å andra sidan riskerar forskningen att bli inåtblickande om den inte står i en ständig dialog med samhället. Humanvetenskaperna kan förvandlas till ett glaspärlespel utan förankring i den verklighet som den är satt att analysera.

Jag bloggar för att nå ut och för att det är det bästa verktyget för att främja bildning. Och jag engagerar mig i frågan om humanioras värde för att jag på goda grunder och med stöd i solida argument kan argumentera för nyttan. Det är en annan nytta än den strikt ekonomiska, men det är en nytta vars värde vida överskrider nyttan med det mätbara. Jag bloggar för att försöka undvika att humaniora marginaliseras och felaktigt betraktas som onödig och betydelselös. Enligt logiken, ingen rök utan eld, debatteras nu humanioras existens och nyttan med bildning. Varför? För att ekonomiseringen av samhället tvingar fram detta synsätt. Frågan är riggad och genom att acceptera debatten är slaget förlorat, för det bygger på en logik som är en annan än bildningen. Så kan man offra ett ovärderligt värde och få det att se ut som en samhällsvinst. Korkat och cyniskt är det, men framställs tragiskt nog som oundvikligt och nödvändigt. Bildning är en bro över mörka vatten, skrämmande mörka vatten!