En skola värd namnet 4

Under rubriken Pisarapportens efterspel, i SvD, skriver Jenny Maria Nilsson en lång och mycket intressant artikel om den svenska skolan. Artikeln analyserar olika texter som skrivits i efterspelet av Pisarapporterna. Jag använder den artikelns innehåll som utgångspunkt för egna reflektioner på temat: En skola värd namnet, det vill säga en skola som sätter kunskapen i främsta rummet. Visst är det sommarlov nu och snart går även jag på semester, men kunskapen och lärandet tar inte ledigt, inte i ett kunskapssamhälle. Sommaren må vara fri från undervisning, men det är då man har tid att tänka efter och reflektion är lika viktigt för kunskapsutveckling som inläsning, analys och bearbetning av information.

Skolforskarna Pasi Sahlberg och Andy Hargreaves riktar sig bland annat mot Sverige när de i artikeln ”The tower of Pisa is badly leaning. An argument for why it should be saved” (24/3 2015) försvarar Pisa med att utan provet hade vi inte kunnat identifiera de länder ”som felaktigt trodde att deras utbildningssystem är det bästa i världen och bör ange riktning för andra nationer”. Vi var (och är kanske) en sådan nation som hånade bakåtsträvare och förutspådde att alla skulle se upp till vår skola; världens bästa och mest moderna. Så blev det inte och i stället för felsökning slog storsvensk arrogans till och man förnekade det som Sahlberg och Hargreaves beskriver så här: ”Till exempel har Sveriges katastrofala nedgång i utbildningsresultat i Pisa sedan introduktionen av vinstdrivande friskolor styrt landet bort från den höga prestationsförmåga som övriga nordiska länderna uppvisar och närmat sig England och USA, med sjunkande jämlikhet och stagnerade studentresultat.”

I andra sammanhang litas det på utländska experter, men utifrån kommande kritik mot skolan (för att inte tala om intern kritik) är som ett rött skynke för försvararna av vinster i välfärden. Deras bild är att skolans kvalitet inte påverkas negativt, och det är som bekant ofta så att den som har makt väljer att utgå från kartan, inte verkligheten. Därför går det inte att diskutera skolan förutsättningslöst, det finns elefanter i rummet som aldrig får ifrågasättas. Vinsten är en sådan sak. Att erkänna att det var ett problematiskt beslut verkar vara omöjligt. I en partiledadebatt här under våren menade Annie Lööf och Ebba Busch Thor, som svar på Stefan Löfvens kritik mot börsnoteringen av skolföretaget Academedia, att det är socialism att inte tillåta vinst i företag som bedriver utbildning. Inget annat land i världen har gått så långt i ekonomiseringen av skolan som Sverige, och i jämförelserna med andra länders elever sticker Sverige också ut, men i negativ bemärkelse. Om det anses förkastligt att ens ta upp detta möjliga samband till diskussion visar det vad och vems intressen som prioriteras, och det är inte elevernas framtid, lärandet eller kunskapen. Det är tragiskt på så väldigt många olika sätt.

Bara för att våra försämrade resultat var oväntade för somliga är de ingen slump utan en följd av hur vi utformat skolan. Icke evidensbaserade pedagogiska metoder fick utrymme samtidigt som grundskolan gjordes till marknad, och inte endast i betydelsen att skolor kunde drivas som bolag; skolväsendet öppnade för en inre marknadisering där inspirationscoacher, mer eller mindre seriösa fortbildningskurser, frivilligorganisationer och näringsliv släpptes in. Ibland har dessa aktörer varit direkt skadliga, i andra fall indirekt då pengar och kraft har förskingrats.

Jag blir ledsen när jag läser detta. Även om jag vet och dagligen möter problemen som reformerna orsakat är det svårt att ta in vidden av förändringen. På kort tid har vi rört oss snabbt i riktning bort från allt vad kunskap heter. Skolan som förr styrdes av en vetandets logik tvingas idag anpassa sig efter marknadskrafterna och lönsamhetens logik. Eleverna är kunder och lärarna tjänstehjon, betyg är en vara och lärare som är "generösa" i sina bedömningar och värnar skolföretagets varumärke belönas med högre lön än de bakåtsträvande lärare som sätter kunskapen i främsta rummet. Lärarintegritet, som är själva ryggraden i en kunskapsskola, betraktas som ett tecken på illojalitet i den marknadsanpassade skolan. Kunskapslogiken, liksom alla andra hinder mot lönsamheten, bekämpas med alla till buds stående medel. Mot dumdrygheten står sig kunskapen slätt. Hur kunde vi hamna här? Och hur länge kan Sverige med hedern i behåll dela ut Nobelpris för framstående vetenskapliga insatser. Efter Macciariniaffären har vi en uppförsbacke och om vi dessutom envisas med att hålla fast vid ett utbildningssystem som inte fungerar kommer det så klart att påverka Sveriges anseende i världen. Kanske är det först när förfallet får ekonomiska konsekvenser som det går att göra något, men då kan det mycket väl vara försent.

Per Kornhall beskriver i sin bok ”Barnexperimentet” hur man i läroplanerna för 1994 styrde bort från ämnesinnehåll. Skolverket menade att ”kunskap inte går att förmedla eller överföra från en individ till en annan, från den som undervisar till den som lär”. Detta blir till sanning och de pedagogiska experimentens tid är inledd. ”Läraren förvandlas till en som på avstånd skulle se till att det skedde ett möte mellan stoff och elev”, skriver Kornhall. Här kan den som söker förklaringar till lärarnas sjunkande status börja leta.
”What makes great teaching?” heter en rapport från The Sutton Trust, en tankesmedja inriktad på att förbättra social rörlighet genom utbildning, som sammanställt 200 projekt i grundforskning om undervisning. På första plats – det mest avgörande för undervisningens kvalitet – är goda ämneskunskaper hos läraren, det som vårt skolverk i början av 90-talet knappt trodde fanns och i alla fall inte kunde överföras.

Visst är det så att kunskap inte kan överföras från en individ till en annan, men att av det dra slutsatsen att lärare inte behöver ämneskunskaper är huvudlöst. Lärarens uppgift är både att främja kunskapsutveckling och att garantera att eleverna som lämnar skolan har kunskaper som håller god klass. Att bara förlita sig på pedagogiska metoder och överlåta ansvaret helt på eleven, dessutom i ett system som betraktar eleverna som kunder som ska hållas nöjda, kan aldrig leda till verklig kunskapsutveckling. Läraren måste vara en förebild, en som läst, lärt och som kan. Kunskapen måste vara i centrum, först. Sedan kan man prova olika pedagogiska modeller. Det räcker inte att peka på kunskapen, man måste jobba med den för att lärande ska uppstå och kunskapen utvecklas. Förhandlingar om betyg är vardag på högskolan idag och det är ett beteende och en inställning till kunskap och lärande som kommer från grundskolan. Och jag som lektor betraktas som en tyckare bland andra. Det jag säger betyder inget. Tycker studenterna att de förtjänar ett högre betyg ska de ha det, för ord står mot ord, och kunden har alltid rätt. Detta gör att den knappa och dyrbara tiden som finns att spela på ägnas åt anat än lärande, och den lärare som inte är underhållande nog och som sätter kunskapskvaliteten i centrum får finna sig i att få kritik i utvärderingarna. Ansvaret för lärandet och kvaliteten på resultatet anses vara lärarens, inte studentens.

Pedagogiska missuppfattningar blir självgående och svåra att rätta till, de är lockande och lättsmälta, trots tillgång till god forskning. Från pedagogiska mässor twittras det ofta under hashtags, uppmärkning i sociala medier, och flera föreläsare haussar obrytt pseudopedagogik. Häromveckan twittrades från en sådan mässa: ”Numer lär pedagogerna tillsammans med barnen. De lär inte längre ut. Synen på kunskap och lärande har förändrats.” Vad demokratiskt och respektfullt det låter. Och därför särskilt försåtligt.

Jag gillar tanken på att lära tillsammans. Jag blev student för kunskapens skull och lärare för att jag ville lära. Ibland känns det dock som jag är den ende i föreläsningssalen som är där för kunskapen. Synen på kunskap och utbildning har sannerligen förändrats. Det är dock olyckligt att lägga hela ansvaret på lärarna. Politikerna som talar om att tiden i utbildning måste kortas tvingar fram den typ av åtgärder. Om kunskapen inte är i centrum, och om vetande förvandlas till en vara som upphandlas i konkurrens till lägsta möjliga pris, kommer pedagogikens roll att stärkas och kunskapen försvagas. Lärarna har inte makt och inflytande nog att stå emot marknadskrafterna och när politiker på allvar kan hävda att det är socialism att kritisera vinster i skolan kommer kunskapen aldrig att kunna hävda sig. Lärande och kunskapsutveckling är komplexa processer, som tar den tid de tar. Pedagogik är viktigt, men den kan aldrig någonsin ersätta eller täcka upp för bristande kunskaper, särskilt inte som den bristen är utspridd i hela samhället. Skyller man allt på lärarna leder det bara till att anseendet för yrket minskar ännu mer.

The Sutton Trust visar att den lärare som intar en tydlig lärarroll, har goda ämneskunskaper, sätter ribban högt och strukturerar undervisningen för sina elever når bäst kunskapsresultat.

För att kunna göra det måste man ha samhället bakom sig. Det har lärarna inte idag. Visst talas det om att läraryrket måste uppvärderas, och visst görs det försök som pekar i den riktningen, men det är på ytan. Och så länge skolan drivs som ett företag med vinst som mål kommer lärare aldrig att kunna hävda kunskapens rätt, hur mycket kunskaper de än har. Ett samhälle som betraktar lärare med misstänksamhet och som litar mer på den som säger sig kunna driva en skola till lägsta möjliga kostnad är och kommer aldrig att kunna bli ett kunskapssamhälle.

Det som låter demokratiskt i stunden är det långsiktigt inte alls. Och inte särskilt jämlikt. Jonas Frykman, professor i etnologi vid Lunds universitet, skrev i slutet av 90-talet i boken ”Ljusnande framtid” att skiftningen från plugg till självständigt lärande var en ”gigantisk medelklassanpassning”. Kornhall skriver att medelklasseleverna kan ”glida igenom dåligt underbyggda presentationer med imponerande (men inadekvata) referenser, och med avancerat språk”. Godtycklighet gagnar befintliga statushierarkier och kanske är det vad som sker i Örstadius artikel? Vi tror att elever från välutbildade hem är mer kompetenta än andra även när så inte är fallet.

Resultatet i Pisa stör den grandiosa självbilden och det är enklare att skylla på budbäraren än att acceptera att man inte är så bra som man tycker själv. Och i Sverige idag, på en rad andra områden i samhället, är det ju okej att säga: "Jag delar inte din bild". Betyg antas vara ett objektivt mått på kunskap, men det är skillnad på betyg och betyg. Pisa är ett prov som alla elever gör och det bedöms som jag förstår det centralt. Nationella prov och vanliga prov bedöms av undervisande lärare. Vad verkar mest tillförlitligt? Det beror på vilken logik och perspektiv man utgår från, i en marknadslogik är betygen självklart sanningen, men om kunskapen står i centrum är det Pisa som visar hur det verkligen står till. Titta på hur man resonerade på VW. Vad prioriterade cheferna i företaget, kunskap och korrekt information, eller önskat resultat? Enligt marknadslogiken spelar det ingen roll hur det är egentligen, det är kundens upplevelse som räknas. Idag på den svenska skolmarknaden ska alla inblandade vara nöjda och därför är det logiskt att skylla på Pisa.

Pseudovetenskaplig pedagogik och mordet på enhetsskolan, vår skola före reformerna, är två fenomen som förstärkt varandra och de främsta orsakerna till nedgången i våra kunskapsresultat. Ni är säkert trötta på att höra om Anders Hultins dyra vin, en flaska Tignanello årgång 1999 som han fotograferade, lade upp på Facebook och skrev ”Because I’m worth it” samtidigt som den friskolekoncern han var vd för gick i konkurs. Men det sker nu inte så ofta att en Facebookuppdatering perfekt skildrar ett svenskt skolhaveri. Finansminister Anders Borgs dåvarande fru skrev ”Självklart” i kommentarsfältet och förra kulturministern Cecilia Stegö Chilò instämde med ett ”Ja!”. Men nej, han var inte värd det. Hultin får dricka hur mycket dyrt vin han vill, men i det här fallet var självförhärligandet opassande.

Det är så här vardagen i kunskapsnationen Sverige ser ut. När verkligheten inte stämmer överens med kartan anser makthavarna på fullt allvar att det är verkligheten det är fel på, inte kartan.

Anders Hultin var 1991–1994 politiskt sakkunnig för Moderaterna på utbildningsdepartementet och drivande i det fria skolvalet, skolpengssystemet och att aktiebolag skulle få äga skolor, vilket Hultin själv sedan gjorde; ägde aktiebolag som drev skolor. Han blev rik på den politik han varit med om att införa. Olämpligt, men än mer olämpligt är att det skedde på så lösa boliner. Hultin påstod att enhetsskolan var dålig, konformistisk, ineffektiv och dyr. På ett seminarium 1992 sa han att den ”har varit direkt skadlig och inverkat menligt på utbildningsstandarden i Sverige”. Ett osant uttalande, baserat på känslor, ideologi och möjligen egenintresse.

Eftersom politik idag allt mer bygger på känslor är det en logisk följd och inget som borde förvåna någon. I ett samhälle där akademiker betraktas som tyckare bland andra och där kunskap är en belastning är skolan lika lite som något annat helig. I jakten på besparingar, effektivitet och vinst säljer man ut allt och slår sig sedan för bröstet och får medhåll från sina kamrater. För att förvilla bort korten talar man om kvalitet och skyller man på lärarna. Tyvärr har det inte blivit bättre med den nya regeringen, delvis beror det på att skolan under Alliansens åtta år vid makten förändrats radikalt, men det beror även på att samhället som helhet har vant sig vid sakernas tillstånd.

När Hultin på seminariet 1992 nämnde Storbritannien som ett gott exempel påpekade Karl-Georg Ahlström, professor i pedagogik, att deras resultat ju var ”oerhört deprimerande”. Vid den här tiden var brittisk skola med alla mått mätt sämre än vår. Ja, svarar Hultin, men han menade inte att Storbritanniens utbildning var bra – utan kostnadseffektiv. (Notera att vi i dag är ett av de länder inom OECD som lägger mest pengar på skolan.)

Trots att samhället jagar vinster och effektivitet lyckas vi inte ens i det hänseendet särskilt väl. Vinstdrivande företag har så klart inget intresse av att Sveriges utgifter för skolan sänks, vilket vore den logiska följden av en poltik som strävar efter kostnadseffektivitet. Det enda företagen, med politikernas goda minne, är intresserade av är att tjäna pengar. För att komma till rätta med problemet måste tankesättet och inställningen till skolan ändras. Kunskapen måste placeras i centrum och lärarna måste få mer makt över vardagen i skolan.

Anders Hultin gör sig oåtkomlig, han behöver inte försvara det som sker, det spelar ingen roll att skolprofessionerna och akademin opponerar sig. Processen är bortom demokratisk kontroll och Kornhall skriver: ”Jag tror inte att ett sönderbrytande av enhetsskolan hade stöd varken politiskt eller juridiskt.”

Likt cheferna på VW kan Hultin och andra som tjänat pengar på reformerna skratta hela vägen till banken. I ett samhälle som värderar pengar mer än kunskap är det helt följdriktigt och inte att förvånas över. Liksom ifråga om skolans kunskapsras går det inte att skylla på budbärarna. Felet är vårt, det är vi som bär ansvar för att det blivit som det blivit och ser ut som det gör. En kunskapsnation kan bara växa fram underifrån och mellan befolkningen som helhet, utifrån allmänhetens intresse för lärande och genom att kunskapen står i centrum. Först kommer kulturen och sen kan man se över strategierna, det är grundläggande företagsekonomisk kunskap. Det finns inga genvägar till en kunskapsskola i världsklass.