Utan samtal och eftertanke finns ingen kunskap

Samtal återkommer jag ofta till i mitt sökande efter vägar som leder till kunskap. Debatten tar död på all nyfikenhet och syftar mer till att få rätt än till att lyssna, lära och förbättra kunskap. Samtal handlar om att mötas för att lyssna och utmanas i sitt tänkande, inte om att sprida information eller lägga ut texten inför beundrade åhörare. Del fyra i SvDs artikelserie Kunskapens nya rörelser, handlar om samtal. Jenny Björkman (historiker och kommunikationsansvarig på Riksbankens jubileumsfond) skriver om The Conversation som en plattform för möten mellan akademin och det omgivande samhället och hon kallar den för: "En genialisk lösning på kunskapens kris." Och jag är benägen att hålla med.

Vi blir ledda in i en bakre hiss och får åka allra högst upp. Efter en promenad över taket öppnas en oansenlig dörr in till ett lika oansenligt kontor. Här, i tre ganska trånga rum, finns möjligen lösningen på kunskapens kris. I det största rummet trängs ett tiotal personer, skärmarna är uppallrade på pappershögar och aktiviteten är intensiv – vi kommer mitt i redaktionens morgonmöte.

Här, i Finsbury i centrala London, gör man The Conversation, en webbsida som varje dag levererar artiklar skrivna av forskare och avsedda för allmänheten. Bredden är imponerande. Artiklarna handlar om alltifrån dieter, jiddisch, Panama-läckan, USA:s presidentval och flyktingkrisen.

De anställda redaktörerna har ansvar för var sitt ämnesområde, och flera av dem har tidigare arbetat på välkända tidningar som The Guardian. De sitter på stor kunskap och har finmaskiga nätverk. Men det som gör The Conversation unikt, är just det faktum att det är forskare som själva skriver.

En plattform där tankar kan publiceras och möten kan uppstå alltså. Texter som skrivs av forskare men som redigeras av redaktörer, för läsbarhetens skull. Som jag förstår det handlar det inte om att presentera evidens för olika saker, utan om att sprida kunskap. Det handlar inte om information utan om underlag för intellektuella möten och tankebränsle som aktiverar mottagaren istället för att passivisera. Jag hade ingen aning om The Conversation men det låter onekligen hoppfullt.  

Artiklarna får ta plats och forskarna har möjlighet att bre ut sig. Det är ovanligt, men, har det visat sig, mycket attraktivt. The Conversation levererar därmed en tjänst som det finns ett akut behov av: gediget, trovärdigt innehåll. Sajten har hittat ett sätt att sprida kunskap utan att den snuttifieras, och den har tagit hjälp av modern teknik å ena sidan och de pågående strukturella förändringarna inom universiteten och i offentligheten å den andra (se tidigare artiklar i denna serie).

The Conversation bekostas av forskningsfinansiärer och av en medlemsavgift som de flesta av Storbritanniens lärosäten betalar. De universitet och högskolor som är med får dagligen ett mejl om vilka ämnen man behöver hjälp med. Lite mer sällan, någon gång per vecka eller månad, skickar man ut förfrågningar om framtida teman. Forskare skriver artiklarna i ett särskilt program som underlättar redigering, men i många fall krävs ändå en bearbetning av texterna.

En infrastruktur för utbyte av tankar, för möten mellan forskare och allmänhet. Kunskapen i centrum, fokus på innehållet och med en tydlig bildningsambition. Detta är något som vi borde skapa i Sverige. Här finns något att bygga vidare på, för att främja den intellektuella utvecklingen och framväxten av en kunskapsskola. Det behövs inte fler experter som med stöd i forskningen talar om hur det är. En kunskapsnation kan bara byggas underifrån och med utgångspunkt i många människors ömsesidiga intresse för kunskap och vilja att lära, lära om och lära ut. Att man valt att döpa plattformen till The Conversation gör mig glad, för det slår an en ton och pekar ut en riktning. Dagens samhälle håller på att förpestas av debattens antiintellektuella och förråande ton. Nyheterna på TV handlar idag alt mer om debatter och analyser av debatter, om ord som kastas fram och tillbaka för att skapa uppmärksamhet och driva opinion. Debatten handlar om att utse en vinnare, som efter vinsten anses ha rätt. Motståndaren och alla vi andra förväntas vika oss och beundra vinnaren och hens klokskap. Så byggs inte en kunskapsnation. Forskare ska inte beundras och resultat av forskning ska aldrig tas emot eller spridas okritiskt. En kunskapsnation kan bara byggas genom samtal, utbyte och kritisk granskning av forskare och forskningens resultat.

Och det funkar. Alla tycks nöjda. Publiken vet att The Conversation är att lita på, forskarna vet att deras texter blir lästa – omkring 20–30 miljoner läsare globalt på en månad enligt sajten, som också finns i Australien, USA, Frankrike samt i Afrika. Brittiska forskare som jag har pratat med vittnar om att de aldrig fått så mycket respons som när de publicerat sig här. Universiteten är också nöjda eftersom deras varumärken stärks. Andra medier, som gratis får återpublicera materialet, är också nöjda. I dag är ett nätverk på över 30 000 forskare knutet till sajten.

Det är svårt att inte bli imponerad av The Conversation – idén är genial. Men detta är inte den enda lösningen på vår tids problem med att sprida kunskap. Det finns fler sätt att sprida kunskap i stället för att låsa in eller gömma den i obskyra tidskrifter. I Sverige har vi exempelvis akademiska bloggkollektiv som Politologerna och Ekonomistas, där forskare själva får komma till tals.

Det finns hopp! Jag har som bekant lätt att förtrösta, i alla fall i text. Men den dagen hoppet verkligen överger mig slutar jag skriva. Även om jag är kritisk och ibland sätter ord på känslan av uppgivenhet skriver jag för att jag tror på framtiden och på det jag gör. Och den känslan förstärks av Björkmans artikel. Det finns en Podcast också: The Anthill heter den. Har laddat ner den och ska lyssna senare idag när jag går ut och promenerar. Tröttheten efter ett års intensivt arbete känns plötsligt inte lika tung. Insikten om att det jag efterlyst finns i sinnevärlden inspirerar och ger kraft och energi. The Conversation är inte lösningen, men den är början på något som skulle kunna sprida sig. Ett uppslag att utveckla och jobba vidare på i en konverserande anda.

Men vi behöver trots detta göra det enklare för forskare att sprida sin kunskap och för publiken att hitta den. I grund och botten handlar det om att hitta smarta, enkla sätt att nå ut, att skapa tillförlitliga fora där forskare och medborgare kan mötas och konversera. Om inte så sker riskerar vi att allmänheten tappar förtroendet för forskare och forskningen. Ett nytt forum ska vara enkelt att använda av forskare och enkelt att hitta för allmänheten. Som The Conversation.

Håller med Björkman om att det behövs platser att mötas för att utbyta kunskap. För att nå dit tror jag det behövs samtal även om kunskapen som sådan, samtal om vad det innebär att veta och hur man kan och bör använda forskningsresultaten. Det handlar min bok om, den där boken som jag tjatat om och jobbat på under ganska många år nu. Jag har tyvärr inte lyckats hitta något förlag åt den. Det kan så klart bero på att innehållet inte är tillräckligt bra, men det kan också bero på att det inte är tillräckligt säljande. Jag vet inte, men räds inte att bli granskad. Jag tror inte att jag sitter inne med sanningen. Boken handlar om samtal, men den är också utformad som ett samtal. Jag vill se den lite som ett slags plattform, ett rum för möten där utbyte av tankar är det viktiga. Till hösten kommer jag att publicera boken, den första av tre böcker om kultur (och hållbarhet), på nätet, fritt för alla att ladda ner, lära och kritiskt granska. Det är så jag ser på kunskap, och därför gillar jag The Conversation. Avslutar med ett stycke hämtat från bokens inledning.

Ingen kunskap är helt igenom någons. All kunskap är delad och mer eller mindre influerad av andras tänkande. Ingen människa är någonsin ett blankt blad. Ingen börjar helt och hållet från början. Alla är del av olika flöden. Kunskap är vetande som traderats över tid, inom kulturella gemenskaper. Och kunskap är ett dynamiskt fenomen, en komplex helhet som rymmer mer än bara tankar och ord. Mina kunskaper är med andra ord inte helt och hållet mina. Det handlar om något annat om gemensamma resurser. Man kan säga att vi lånar kunskaperna en tid. Vi använder dem, och genom att använda dem förändras kunskaperna tillsammans med användarna, ömsesidigt. Kunskap är verktyg avsedda för just vår värld och verklighet här och nu, innehållet är inte konsistent över tid. Kunskapen både förändras och förändrar, liksom skaparna och användarna av kunskapen. Förändringen sker emellertid inte inom respektive enhet, utan mellan dem. Alla helheter består även av mellanrum och det är där förändringen uppstår, genom att relationerna mellan delarna som bygger helheten ändras. Därför blir både det man vet och det som ännu inte betraktas som kunskap, samt det som inte går att veta, lika viktigt för kunskapsproduktionen. Insikt om vad som är vad och om förhållandena mellan är en viktig pusselbit för arbetet med att skapa ett långsiktigt hållbart samhälle. Genom historien har det gång på gång visat sig att vetenskapen lika ofta varit en del av lösningen som den varit orsak till problemen. Rörelse och förändring, val av perspektiv och utgångspunkt, relationer och mellanrum. Ser och förstår vi betydelsen av detta kan arbetet med att bygga ett mer hållbart samhälle börja. Inser vi att lösningen aldrig är enkel, aldrig är en, att verkligheten är komplex och delad har vi kommit en lång väg och chansen att lyckas ökar dramatiskt.