måndag 13 juni 2016

Ännu ett terrordåd. Vad kan och bör vi lära oss?

Det har hänt igen. Ännu en gång nås vi av nyheten att oskyldiga människor dödats. Dådet i Orlando är lika fruktansvärt och ofattbart som alla andra dåd, men eftersom det sker i USA där det skjuts och dödas oftare och av fler anledningar än på många andra ställen tar det lite längre tid innan nyheten sjunker in och det ofattbara fastnar, innan man inser att detta är ett dåd som kan komma att få långtgående konsekvenser.Tragiken känner inga gränser. Att det var ett hatbrott mot homosexuella är väl uppenbart, men det verkar även om det fanns kopplingar till IS. Om några månader är det val i USA och en av kandidaterna anser sig ha verktygen och handlingskraften att återupprätta Amerikas förlorade storhet. Just idag och just nu orkar jag inte tänka på detta. Jag har varken tid eller tillräckligt med kunskap. På väg till årets sista möte där ansvaret vilar på mig. Känner mig lite stressad. Tänker tillbaka på ett annat terrorbrott, det i Norge för snart sex år sedan, på det jag skrev då och på hur aktuellt det är även en dag som denna.
Norge är ett land i sorg, och den sprider sig även hit, till Sverige och vidare ut i världen. Det ofattbara hände i fredags, en bomb i centrala Oslo och en massaker på politiskt aktiva ungdomar. Det var minst sagt oväntat. Jag vill hävda att det som hände var ett exempel på något oväntat, oväntat. Händelsen var helt enkelt otänkbar. Så pass otänkbar att den, när den inträffade var närmast omöjlig att förstå.

Omgående kallades ett gäng experter in. I första vändan var det experter på terrorism, företrädesvis islamistisk sådan. I nästa, när det stod klart att det var en norrman, kallade man in experter på högerextremism och psykologer. De flesta av dem vill inte spekulera, men bara det faktum att de sitter där i TV-soffan talar så klart sitt tydliga språk. Här har de sin chans att få synas och sprida sina kunskaper. Som kulturvetare finner jag det intressant att studera den logik som medierna lever efter och skapar i realtid.

Alla vill förstå, alla vill veta. Hur var det möjligt? Kan det hända i Sverige? Hur ska vi förhindra att det händer igen? Vem kan göra så här?

Svaren på frågorna är att detta är priset man får betala för att man lever i ett modernt samhälle. Det är per definition oerhört sårbart, och några garantier går aldrig att utfästa. Plötsligt händer det, och det går inte att skydda sig. Om någon, i grupp eller enskilt vill skada samhället, då finns det inga sätt att skydda sig mot detta. Den som säger något annat far med osanning, är naiv eller vill bara ha uppmärksamhet. Först när vi inser det har vi tagit första steget mot en bättre värld.
Tyvärr talar mycket för att händelser som dessa inte alls leder till mer eftertänksamhet, utan tvärtom till ökad efterfrågan på experter och enkla lösningar. När verkligheten vägrar anpassa sig efter kartan är det skrämmande många som vägrar acceptera faktum och istället klamrar sig ännu fastare kvar vid sin övertygelse. Enkla lösningar finns det gott om, och experterna står i rad för att erbjuda sina förklaringar. Och "ledare" som Donald Trump anar morgonluft. När mänskligheten behöver tid för eftertanke som mest är kraven på handlingskraft och åtgärder OMGÅENDE som störst. Sanningen är dock fortfarande att det enda vi vet är att det aldrig går att skydda sig mot det oväntat oväntade!
Det går inte att delegera skyddet mot det oväntat oväntade. Enda sättet att skydda sig är att sprida kontrollen ner på individnivå. Bara om och när vi alla tar ansvar för varandra, när vi ser och bryr oss om våra medmänniskor, på individnivå. Bara så kan vi skydda oss. Extremism och hat lever och frodas i klyftorna mellan människor, och bakom murar. Jämställdhet och jämlikhet, öppenhet och förståelse för varandra, det är det enda fungerande botemedlet. Ingen föds till terrorist, alla har varit barn. Det är i vuxenblivandet, någonstans på vägen som detta personlighetsdrag gradvis växer fram. Och det går så klart att upptäcka och göra något åt. Av intresserade medmänniskor, enbart. Aldrig av experter! Ansvaret för varandra går ALDRIG att delegera!

Det är det första jag tänker på, och det har jag tänkt på länge. Ett långsiktigt hållbart samhälle är bara möjligt att skapa där det råder små klyftor mellan människor, ifråga om ekonomiska förutsättningar och framtidsutsikter.

Det andra jag tänker på är heller ingen nyhet. Det handlar om experterna, som gör mer skada än nytta. Inte för att de har fel, eller för att det de säger skulle vara problematiskt i sig. Utan för att de tillskrivs auktoritet och tolkningsföreträde. Det är problemet. Att medierna bestämmer vem vi ska lyssna på, och att experterna ställer upp på att bli intervjuade i TV.

Genom att sitta där och svara på frågorna från journalisterna skapas en bild av att det som förmedlas är sant och riktigt. I själva verket är det sanning som skapas av medierna, och den har mycket lite med verkligheten där ute att skaffa. Men den får konsekvenser, där ute. Detta fenomen är otroligt svårt att värja sig mot, och det krävs en utvecklad förmåga till kritiskt tänkande för att att upptäcka det.

Experterna invaggar övriga (men även sig själva) i en falsk trygghet. De ger oss svar, skapar struktur och gör det ofattbara fattbart. Men världen, det som händer på ett kulturellt plan följer ingen logik. Förändringen är icke-linjär. Och den går aldrig att förutse. Därför är det bättre att se och analysera i realtid, än att blicka framåt. Fokus måste riktas mer mot här och nu, än mot sedan. I alla fall när det oväntat oväntade händer. Mitt i händelsernas centrum borde experterna hållas utanför avspärrningarna, och analyserna borde få anstå till sedan, när bilden har klarnat.

Det oväntat oväntade kommer att hända igen. Det är det enda som går att veta säkert. Och det går aldrig att förstå eller förklara. Det bara sker. Men i väntan på det kan vi alla ta på oss ett lite större ansvar, för varandra och för dem vi har i vår närhet. Lite mer solidaritet, här och nu. Lite mindre egoism. Det är vägen fram. Kulturella skeenden går aldrig att förklara, men de går att studera och det går att skaffa sig en fördjupad förståelse för logikerna som ligger bakom det som sker, i efterhand. Kultur är resultatet av handlingar, och alla handlingar är öppna i viss mån. Därför finns hela tiden ett moment av osäkerhet. Och därför är jag kritisk mot alla experter.

Lyssna på varandra istället. Närma er och ta till er nyheterna med skepsis. Och så fort ni ser en expert, fundera på vad de är experter på och vilka frågor de får. Det är mitt förslag till strategi, mitt svar på frågan om vad vi bör göra för att skydda oss mot liknande händelser i framtiden. Det jag säger säger jag med stod i många års forskning om kultur. Men jag är ingen expert.

Alla är experter på något! Och det går inte att förutse eller skydda sig mot det oväntat oväntade. Det är vad jag funderar på i dessa dagar, i väntan på att bilden ska klarna.
Hur det blir står skrivet i stjärnorna, det enda som går att veta är att det som blir blir till genom människors interaktion och är ett resultat av kultur. Humaniora har inget att erbjuda på kort sikt, inga enkla lösningar eller lätta förklaringar, inga svar. Humaniora har bara frågor och verktyg, resten är upp till oss. Antingen litar vi på experter eller lägger våra liv och vår framtid i händer på politiker som Donald Trump eller Jimmie Åkesson, eller också tar vi vårt förnuft till fånga, stannar upp och tänker efter innan vi agerar. Det är den enda jag som humanioraforskare har att erbjuda, det enda jag vet. Och det handlar inte om okunskap eller lathet. Det är så verkligheten ser ut och fungerar.

Att undersöka kultur. Att arbeta med att förstå varför det blir som det blir, när och där det egentligen skulle kunna bli helt annorlunda är vad humanioraforskare sysslar med. Och svaren finns överallt. Det gäller bara att lära sig se. Paradoxen är att inget är dolt, kulturen finns mitt framför ögonen på oss alla. Det är bara det att vi inte förstår det, för vi vill ha svar på våra frågor NU. Därför lyssnar vi heller på experter som säger sig veta, hur, vad, vem och varför. Därför ger vi makt åt politiker som säger sig ha lösningen på alla problem. Och just därför är det så himla frustrerande att vara humanioraforskare. Humanister ger människor, inte vad de vill ha (raka svar på enkla frågor), utan vad de behöver (fördjupad förståelse för komplexa problem och processer). Att se kulturens kraft och verkan, dess fundamentala betydelse för livet så som vi känner det, är omtumlande. Kunskap om kultur är jobbig att tillägna sig. Just för att det handlar om vardagen, det invanda och för att svaret ligger mitt framför ögonen på den som försöker se och förstå, är det frustrerande. Därför tror många att de vet, och anser därför att humaniora är överflödigt och kan bortrationaliseras. Inget kunde vara mer felaktigt och farligt att få för sig. Låt oss därför ta tillfället i akt och stanna upp och reflektera över det som hänt och vad som verkligen behöver göras samt av vem. Vi har framtiden i vår hand, för det är vi som bestämmer (till stor del), över vad vi tänker, hur vi väljer och vad vi gör.

Inga kommentarer: