Fem argument för humaniora 2

Humaniora behövs! Hittar en artikel i SvD som listar fem anledningar att bevara humaniora, som här får bilda utgångspunkt för fem bloggposter. Thomas Karlsohn, som skrivit artikeln är docent och universitetslektor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet, och detta blir den andra posten i serien om fem. Här handlar det om nyttobegreppet.

Vad är nyttigt, är en viktig fråga, men inte bara sådär, i kraft av sig själv. Eller jo, som utgångspunkt för kontemplation fungerar frågan om nytta liksom frågan om livets mening bra. Men utan att veta för vem det (vad det nu är man har i åtanke) ska vara nyttigt, eller var, när och hur det ska vara nyttigt, är frågan meningslös. Inget är nyttigt i sig själv. Nytta är inte ett objektivt begrepp.

Den andra grupp som Small urskiljer rymmer argument som säger att humaniora är av godo för samhället eftersom fältet bidrar med en utvidgad förståelse av vad nytta är. Tillskottet till helheten skulle alltså bestå i att erbjuda alternativ till snävt instrumentella föreställningar. Att medverka till förbättrad ekonomi och ökad materiell välfärd är endast två begränsade uppgifter bland många andra för den högre utbildningen.

Vad är nytta, och vad är nyttan med nyttan? Och vilken nytta har nuvarande ekonomiska nyttobegrepp? Det är så klart inte alldeles givet att ekonomisk nytta nödvändigtvis är långsiktigt hållbart. Mer pengar, snabbare, till fler, oftare, det leder varken studier i humaniora, eller humanistisk forskning till. Det är fullkomligt klart, ingen tvekan om det. Men är mer pengar, och pengar för pengarnas skull nyttigt, egentligen? Den frågan borde diskuteras mycket mer i samhället. Varför görs inte det, kan man undra. Är det verkligen så att den ekonomiska nyttan är nyttig i sig? Är det självklart att ett ständigt ökande BNP är nyttigt? På vilket sätt i så fall? Det skulle jag vilja se paneldebatter om, men den frågan debatteras aldrig. Bara (den eventuella) nyttan med humaniora. Idag är det företrädarna för humaniora som ställs mot väggen, som måste försvara sin verksamhet. Nytta är ett alldeles för komplext begrepp för att reduceras till pengar, och insikt om detta finns inom humaniora. Därför är det en aspekt av och ett argument för humanioras nytta.

Varför, kan man undra, avkrävs inte företagen samma argument. Vilken nytta gör dessa i samhället? Vattenfall som bryter brunkol i Tyskland, vilken nytta bidrar man med? Eller Volkswagen(s ledning) som fifflade med utsläppen?  Eller produktionsbolagen bakom triviala lekprogram på TV. Vilken nytta tillför dessa företag samhället? Pengar, självklart, men vad, om något, utöver det? Är det nyttigt att underlåta att vara kritisk till verksamheter som går med vinst? Leder det till ett hållbart samhälle, att bara gynna och hylla företag som går med vinst, oavsett vad man producerar? Humaniora borde inte ensam tvingas motivera sin roll och samhällsnytta, det är ett rimligt krav att ställa till alla företag och organisationer. Bara så kan nyttodebatten fördjupas och leda till något viktigt.

Som det är nu äger Svenskt Näringsliv frågan. Det är Svenskt Näringsliv som har tolkningsföreträde i samhället. Därför uppmärksammas Stefan Fölsters forskningsrapporter i Aktuellt, men inte till exempel Sverker Sörlin m.fl, Humanisterna och framtidssamhället. Hur kom det att bli så, att en partisk intresseorganisations rapport får mer genomslag än en vetenskaplig undersökning utförd av internationellt kända och framstående forskare? Varför diskuteras inte den typen av frågor mer, oftare och i det offentliga? Varför är det humaniora ensamt som trycks upp mot väggen? Vem tjänar på att det är så det offentliga samtalet ser ut?

Svenskt Näringslivs linje i frågan om högre utbildning och dess nytta är att man värnar studenterna. Deras behov att information om vad det är för utbildning man söker och vilka möjligheter det finns att få jobb efteråt. Studenternas intressen alltså, och i all välmening förutsätter man alltså att studier i humaniora inte ger arbete, eller att det i alla fall leder till en längre livsinkomst. Sverker Sörlin menar tvärt om att studenter som läst humaniora visst får jobb och ofta hög lön, vilket stöds av mina erfarenheter från 10 år som lärare på ett utbildningsprogram där humaniora varit huvudämne. Ingen har titeln Humanist på sitt visitkort, och ingen eftersöker heller humanister när man ska tillsätta en tjänst. Men mina studenter har visat att när man väl fått en anställning efterfrågas kunskaperna och kompetenserna som en humanvetenskaplig utbildning ger.