Tankens och skrivandets (allt mer kringskurna) frihet

Kreativitet är en ömtålig egenskap. Det krävs tid, förståelse och ork för att det ska bli ett resultat och resultatet är aldrig givet på förhand. Därför är skrivande en artegen verksamhet. Författarens arbete är inte ett arbete som andra. Saknar förståelse för det i dagens samhälle och akademin. Kravet på prestation: PUBLICERA DIG, är tvingande och hämmar allt vad kreativitet och nytänkande heter. Den som knäckt koden till ansöknings och artikelvärlden och som får ur sig text har ett försprång och premieras av systemet. Textproduktionen har jag inga problem med, detta att prestera är i sig är inte hämmande för mig. Det är reglerna jag inte fixar, avsaknaden av frihet. Innan jag blev forskare trodde jag att man efter disputationen förväntades skriva om och med utgångspunkt i det man lärt sig och med stöd i allmänna vetenskapliga principer, i akt och mening att skapa ny kunskap. Kanske var det så en gång, men idag finns varken tid eller förståelse för något sådant. Idag förväntas forskare följa regler som ledning och politiker skapat, med utgångspunkt i administrativa behov och regler. Det stör mig och går ut över lusten i arbetet, som blir allt mindre utmanande för varje år. Dels beror det så klart på att jag lär mig mer, dels beror det på att inslaget av regleringar och kontroller ökar. Kontentan är dock att arbetet som lektor allt mer liknar arbetet som bagare, vilket jag lämnade för att jag inte lärde mig nya saker i den omfattning jag önskade. Den önskan finns kvar inom mig, den har inte blivit mindre med åren. I takt med att jag blir äldre, lär mig mer och förstår allt bättre ökar viljan att veta. Det är frustrerande att kunna men inte få. Känner mig instängd. Känslan kommer och går och så här i slutet av arbetsåret, just innan semestern, är det värre än vanligt. Därför är jag inte riktigt här idag. Jag har ett bokmanus att gå igenom. Tror jag hinner bli klar, men det kommer att krävas fokus och tid. Som tur är har jag inget annat som pockar på uppmärksamhet. En hel dag ligger framför mig. Fast just därför vill jag komma igång. Därför delar jag med mig av en passage från inledningen av boken, som handlar om just dessa saker, och kastar mig in redigeringsarbetet.

Formen är en sak, en viktig sak, men utan innehåll blir formen en tom och meningslös behållare. Den här boken handlar om kunskap och kunskapssökande, relaterat till kultur. Så vad är kunskap, och hur når man bättre vetande om förutsättningar för förändring? Runt dessa frågor cirkulerar innehållet i alla tre böckerna i serien, men här står de i fokus. Det finns olika sätt att se på kunskap och just den frågan är ett slags vetenskaplig vattendelare. Antingen tänker man sig att det finns ett rätt svar, ett enda, bästa svar, eller vad det nu är man söker. Poängen är att det bara finns en eller ett. Eller så är man relativist och tänker sig att alla svar är lika bra, eller att det i alla fall alltid finns andra sätt att se på saken, också. Det är de två ytterlighetspositionerna i kunskapens kontinuum, men få är så dogmatiska i sitt tänkande att de ansluter sig till antingen den ena eller den andra positionen. Ett tredje alternativ finns också, någonstans mellan de båda ytterligheterna. Det är dit jag söker mig, mot ett balanserat tillstånd mellan positivism och hermeneutik. Kunskapssökande handlar om både och, inte om antingen eller, och det är kunskapsmålet som avgör vad som är bäst, just där, just då, till just det ändamålet. Vad jag far efter är ett dialektiskt balanserat, föränderligt förhållningssätt till kunskap. Vill man studera förändring, i rörelse, är det vad man måste sträva efter. Både och, inte antingen eller. Några andra sätt att se på och förhålla sig till kunskap finns mig veterligen inte, för hur skulle det se ut? Antingen finns svaret på en och en enda, bestämd plats, eller så finns det olika, mer eller mindre likvärdiga svar. Eller så håller man båda möjligheterna öppna och finner en strategi för att balansera mellan. Jag har valt det senare som både utgångspunkt, metod och framställningssätt.

De båda första alternativen är enkla, för det räcker att bestämma sig och sedan hålla fast vid sitt beslut. Det finns fundamentalister i båda dessa läger. Religiöst övertygade fundamentalister tror på den enda guden, och övertygade ateister tror inte. Båda är lika övertygade och stängda för att det skulle kunna vara på något annat sätt. Inom vetenskapen finns det liknande övertygelser. Inom fysiken, till exempel letar man efter Sanningen, Svaret, teorin som ska förklara allt. Och inom (delar av) postmodernismen – alltså inte den postmodernism som här undersöks möjligheterna med – är man lika övertygad om att det inte finns någon sanning, överhuvudtaget. Båda lägren är stängda för vidare diskussion, för de vet hur det är och försvarar sin ståndpunkt med alla till buds stående medel. Därför utgör samtal tema för en av böckerna. Det samtalas på tok för lite i samhället och akademin idag. Samtalet håller tragiskt nog på att bli en bortglömd kost eller en lyx som allt fler kommer i kontakt med allt mer sällan. Till samtalets konst hör lyssnandet och den kritiska reflektionen som det idag finns förfärande lite tid eller intresse för. Det är också ett slags konst. Idag ska allt gå snabbt och effektivt, och då framstår debatten som allt mer önskvärd. Och när det varken finns tid eller förståelse för samtalet blir det svårt att samtala, svårt att utbyta erfarenhet och uppnå förståelse för olikheterna och likheterna mellan olika grupper av människor.

Det finns som sagt andra sätt att tänka och agera. Dialektiskt, agnostiskt, föränderligt och rörligt, eller nomadologiskt, vilket är det sätt eller den metod som här begagnas och undersöks möjligheterna med. Nomadologi är en annan vetenskap, en ständigt utvärderande vetenskap som är öppen för problem och felaktigheter även i det egna arbetet och resultatet, trots att forskningen vid varje givet tillfälle bedrivs i övertygelsen om att svaret man har till sitt förfogande är det rätta. Det är svårt att tänka och agera dialektiskt, men ska vi kunna skapa ett hållbart samhälle är det just det vi måste lära oss. Alla måste bli bättre på det, forskare, politiker, företagsledare och allmänheten. Förmågan förlorar sitt värde om den samlas hos ett fåtal aldrig så kloka och inflytelserika individer. Tvärsäkerhet och relativism är lika problematiska ståndpunkter, om än på olika sätt. Båda är lika säkra och därmed stängda för argument. Utgångspunkten här är dock att ingenting kan sägas med absolut säkerhet, i alla fall ingenting som har med kultur att göra. För att knyta an till hållbarhet skulle man kunna peka på att klimatförändringarna inte är otvetydiga på detaljnivå, och därför blir det problematiskt om den enda acceptabla vägen fram är att enas antingen om Svaret, eller att det inte finns ett svar. Det finns alltid någon som av olika anledningar bjuder motstånd eller förfäktar sin sanning. Och den som inte accepterar sanningen, relativisten som är övertygad om att ingen kan veta, hamnar lätt i ett uppgivet låt-gå-tillstånd där allt är egalt. Det blir som det blir och finns inget att göra. Ska samhället bli hållbart krävs både säker kunskap och en utvecklad förmåga till flexibilitet, samt en väl utvecklad förmåga att inse vad som behövs just där, just då, till just det. Utan känslighet för förändringar och ödmjukhet inför världens oöverblickbarhet går det inte att nå hållbarhet, som inte är ett mål utan att tillstånd att sträva efter.