Kunskapsskolan kräver kunskapsfokus

Om kunskapen inte är i centrum, om vetandet och inlärningen inte är överordnat i utbildningssystemet är det inte mycket till SKOLA. Om skolan är tänkt att ta hand om allehanda andra önskemål eller används av politiker för andra syften än att värna kunskapen i samhället och befolkningens bildningsstatus kan det bara gå på ett sätt, kunskapen utarmas. En kunskapsskola får vi bara genom att fokusera på kunskapen i skolan. Och eftersom kunskap växer ur erfarenhet och intresse måste lärarna dels ha makt och inflytande över verksamheten, dels få tid och möjlighet att kontinuerligt fortbilda sig inom ramen för sin tjänst. Det måste även finnas marginaler i systemet i form av tid för eftertanke och reflektion, för både lärare och elever. Får lärarna inte schemalagd tid för fri inläsning, det vill säga, litar man inte på att lärarna ägnar sin tid åt lärande, kommer kunskapen att förloras ur sikte och skolan förvandlas till en organisation bland andra, med allt vad det innebär. Sverige är med stormkliv på väg i den riktningen. Det är oroväckande.

I ett kunskapssamhälle som verkligen värnar kunskapen är skolan själva centrum i samhället, dit de bästa och allra mest dedicerade söker sig, inte för att tjäna pengar eller för att lata sig, utan för att få möjlighet att tillsammans med andra kloka och lika hängivna kollegor arbeta med det finaste man kan arbeta med: kunskapsutveckling och lärande. Där är vi inte riktigt, om man säger. Under en lång rad år har skolan istället kontinuerligt förvandlats, från en bildningsbastion till en ekonomisk produktionsenhet, och lärare har förvandlats från ett fritt och ansvarsfullt, kvalificerat arbete till ett detaljreglerat och hårt kontrollerat lönarbete. Vetandet har i sann tayloristisk och av ekonomiska skäl standardiserats och flyttats från lärarna till systemet, vilket gör att regleringarna och kontrollerna av lärarna ökar och verksamheten (av ekonomiska skäl) effektiviseras. Fokus har flyttats från kunskapskvalitet till mätbarhet och resultat. Kunskap har förvandlats till något man lär sig till något man presterar, och skolan värnar inte längre bildning, den genererar ett ekonomiskt resultat. Följaktligen blir betygen och mätbarheten viktigare än kunskapen som inte går att mäta, och denna olyckliga utveckling skyndas på genom att skolor konkurrerar med varandra istället för att samarbeta för att med gemensamma ansträngningar och tillsammans med andra samhällsinstitutioner bygga kunskapsnationen Sverige.

Hur kunde det gå på detta sätt? Inger Enkvist förklarar i en Ledare i GP. Det är ingen uppmuntrande läsning, men den är viktig och kunskapen är nödvändig att ta in, ifall vi menar allvar med att Sverige ska vara en kunskapsnation. Den som anser att Sverige ska konkurrera med låga löner, otrygga anställningsvillkor och som bryr sig mer om skattesatser och möjligheten att maximera ekonomisk vinst kan sluta läsa. Skillnaden mellan en kunskapsnation och ett land som drivs som ett företag är att i en kunskapsnation betraktas skolan som en nödvändig investering för framtiden, istället för en kostnad och en marknad för företag att profitera på. En kunskapsskola kräver kunskapsfokus. Så ser det som sagt inte ut i Sverige, och Enkvist förklarar varför.

Från 1960-talet och framåt har svenska myndigheter i reform efter reform bortsett från utbildningskvalitet och hävdat att jämlikhet är viktigare än kvalitet. För att stärka Sveriges position inför framtiden behöver vi genast göra upp med en ideologi som har skadat landet, utkräva ansvar och snabbt få igång grundskolor och lärarutbildning som fokuserar inlärning.

Kunskapen måste värnas för att växa. Betraktas kunskapen som en formalitet kommer den att utarmas. Och så går det så klart när annat anses viktigare, när kunskapen inte har ett egenvärde. När pengar för pengarnas skull är målet blir skolan en kostnad istället för en investering, en tjänsteorganisation (som kan åläggas att uppfostra barn, främja jämställdhet och annat) som så effektivt som möjligt utför uppdraget enligt plan och till lägsta möjliga pris.

Jag har under några år studerat svenska skolreformer och läroplaner från 1960-, 70- och 80-talen. Ordet ”läroplaner” för tanken till planeringsdokument men det rör sig om lagar. Bevisen för att reformerna ledde till sjunkande kunskaper fanns tidigt. 

Under 1950-talet fanns ett behov av att bygga ut utbildningen, eftersom barnkullarna var stora och man ville modernisera skolan. Reformatorerna "passade på” att samtidigt ta bort alternativ som realskola, flickskola och yrkesskola för yngre elever för att införa ”enhetsskola” senare kallad grundskola. Samstämmiga rapporter talade redan från början om disciplinproblem och låg kunskapsnivå.

Alla reformer var naturligtvis inte dåliga, men ignoransen i förhållande till kunskapen är stötande att se för alla som värnar kunskapen. Tron på att kunskap är en formalitet och bristen på insikt om komplexiteten i verksamheten är påtaglig, och kunskapsignoransen är stötande. Kunskap tar tid att skaffa sig och den utarmas inte i en handvändning. Pedagogik och lärande är kvaliteter som tar tid att bygga upp och som stannar kvar, men underhålls inte kunskapen vittrar den och löses upp, fast det ser bara den som bryr sig om kunskapen. Läraryrkets status har i takt med att förståelsen för kunskapens roll tappat i betydelse försvagats och lärarnas rop på hjälp betraktas allt mer som ovidkommande gnäll och ett särintresse som man inte bör ta hänsyn till.

Inför beslutet om införande av grundskola vädjade 11 000 lärare från realskola och gymnasium till politikerna att inte införa den nya skolformen, men de ignorerades. "Läroplan för grundskolan 1962" slog fast att den nioåriga skolan inte hade något specifikt slutmål och att elever skulle flyttas till högre årskurs oavsett hur de hade klarat studierna. Elevernas skiftande nivå skulle läraren hantera genom att ”individualisera inom klasens ram”. Lärarna påpekade att detta var omöjligt, eftersom det kunde skilja fem eller sex år i kunskap och mognad mellan eleverna.

I en kunskapsnation lyssnar man på lärarna och sätter kunskapen i främsta rummet. Och gör man inte det kommer kunskapen oundvikligen att tvingas styrka på foten. Det har ansvariga politiker ignorerat och utarmningen har fått pågå ända sedan 1960-talet. Segheten i strukturen och kunskapens motståndskraft visar sig i att fortfarande när jag gick i skolan under 1970-talet, och ända in på 1990-talet, värnades kunskapen och lärandet. Sverige sågs som ett föregångsland. Sedan gick det inte längre, sedan kollapsade systemet och kunskapsnationen Sverige förvandlades till något annat. Skolan blev en verksamhet som företagare tjänar pengar på, istället för en plats där framtidens kunskapsbehov värnas. Kunskapen tappades ur fokus när allt fler andra uppgifter lades på lärarnas axlar.

Läroplanen tog bort alla valmöjligheter utom den att välja ett språk och mellan svårare eller lättare kurs i främmande språk och matematik. Det var lärarens skyldighet att motivera eleven med grupparbete och verklighetsanknytning, och eleverna skulle inte behöva studera samma sak utan bara samma ”huvudmoment”. Betyg i ordning och uppförande togs bort. Detta var Olof Palmes reform som utbildningsminister. 

På 1970-talet visade många rapporter att både svaga och studiemotiverade elevers kunskaper sjönk. Specialundervisningen ”exploderade” och hade blivit dyr. Reformatorerna införde 1976 SIA-reformen, utläst ”skolans inre arbete”, som slog fast att eventuell stödundervisning skulle ges ”inom klassens ram”. Elever med studieproblem skulle arbeta i samma klassrum som andra elever. Klassrummen blev oroligare, och det var svårare att koncentrera sig på inlärning. Detta var Lena Hjelm-Walléns första reform som minister. 

Nästa steg var "Läroplan för grundskolan 1980". Myndigheterna var medvetna om problemen och beslutade decentralisera resursanvändningen för att se om problemen kunde lösas lokalt. Temaarbete anbefalldes för att individualisera, men detta fick inte leda till olika meritering för eleverna. Hela grundskolan var nu i praktiken ”fritt valt arbete”. Reformen förbereddes av den socialdemokratiska regeringen men infördes under den moderata skolministern, Britt Mogård. 

Grundskolereformerna avslutas med lärarutbildningsreformen LUT, som beslutades 1985. Lärarna skulle studera mer pedagogik och psykologi för att stödja eleverna socialt och emotionellt och lägga mindre vikt vid inlärning. Högstadielärarna skulle läsa fler ämnen men mer ytligt. Trots protester genomfördes reformen. Lärare med ett djupt ämnesintresse började undvika grundskolan. Detta var Lena Hjelm-Walléns andra skolreform.

Kunskapen är med andra ord inte längre fokus. Och nu har utvecklingen som förändrat grundskolan och gymnasiet till oigenkännlighet nått högskolan och slår igenom med full kraft. På kort tid har ämnesstudier i princip försvunnit till förmån för program. Inte av kunskapsskäl, utan av ekonomiska skäl, för att det gynnar genomströmningen som högskolan lever på. Anställningen som docent ger mig 2000 kronor mer i lön, men ifråga om inflytande över kvaliteten i undervisningen och arbetet med kurserna finns ingen som helst skillnad mellan mig och en adjunkt. Att jag som lektor har fem års heltidsstudier på doktorandnivå i ryggen spelar ingen som helst roll, för kunskapen och kvaliteten garanteras inte av lärarna, utan av det kvalitetssäkrade systemet.

Slutsats? Svenska myndigheter har avsiktligt använt skolan som verktyg för social förändring snarare än för inlärning, och den ideologin lever kvar trots de björklundska förändringarna. Vi vet sedan mer än ett halvt sekel att den ger dåliga resultat trots stora investeringar. För att vända utvecklingen till 2050 måste ämneskunskap prioriteras i lärarutbildning och på elevnivå. Vi måste bryta med idén att det är viktigare att det inte får finnas någon skillnad mellan elever än att eleverna går framåt i kunskaper. Vi måste våga säga att ingen elev har rätt att frånta andra elever deras rätt till utbildning. Det krävs mod att ompröva ideologier som slagit fel. Personer som påstår att det bara behövs mer pengar är okunniga om svensk skolhistoria.

Kunskap kan bara byggas av kunskap och ett land med ambitioner att bli (det var länge sedan Sverige var) en kunskapsnation måste placera KUNSKAPEN i centrum. Det finns inga genvägar. Vi får inte den skola vi vill ha och de resultat vi önskar, vi får den kunskapskvalitet vi förtjänar. En kunskapsskola utan kunskapsfokus är varken en skola eller en utbildningsorganisation, utan något annat, oklart vad.