Varma människor och kall rationalitet

Uppslag till tankar om kultur finns verkligen överallt. Vissa ställen återvänder jag dock oftare till andra för att få inspiration. Under Strecket är en sådan plats, eller att kalla det plats låter ärevördigt. Under Strecket är en Svensk kulturinstitution, en bildningsbastion, en kunskapens fyr att navigera efter i det brusande myller av röster som pockar på uppmärksamhet idag och som inte alltid rymmer så mycket substans som man kanske skulle kunna önska. Alla texter är intressanta på sitt sätt, men vissa sticker ut och sätter igång tankar och fungerar som uppslag att tänka vidare om annat med hjälp av. Merete Mazzarellas text om Mary Shellys bok Frankensteins monster är en sådan text. Och denna bloggpost är alltså ännu en text om en text om en text. Meningen (om det nu finns någon) uppstår mellan, i de där mellanrummen som den som utgår från ett kallt rationellt tänkande bortser från i sin jakt på effektivitet.

[…] Frankensteins monster hade blivit till och Mary började skriva. Monster, förresten? Ja, så har eftervärlden brukat uppfatta varelsen och i romanen ”Frankenstein” är hans utseende förvisso så avvikande att alla som ser honom flyr i panik eller anfaller honom med hugg och slag. Men själv gör han i det längsta allt han förmår för att få umgås med människor och vinna deras kärlek, han är ömsint och hjälpsam, han inte bara lär sig tala och läsa utan visar sig ­också både vältalig och litteraturälskande. Destruktiv blir han först när han blivit bortstött på nytt och på nytt.

I ett förord sammanfattade Percy Shelley romanens budskap: ”Behandla en person illa och hon blir ond.” Varelsen – ”monstret” – är den Andre, det främmande, det som kan inge skräck men som framför allt förtjänar medkänsla. Troligen var det i första hand slavarna på de västindiska plantagerna som Mary hade i tankarna men idag kan man tänka på flyktingarna. 

Jag kan inte låta bli att tänka på den lag som riksdagen beslutade om igår, som gör skillnad på vi och dem, som bygger murar och utgår från tanken om att var och en får se om sitt hus. Eller på Israels agerande gentemot Palestina. Jag tänker på den gynnade som väljer att blunda för den svage och utblottades behov. Vem är monstret egentligen? Det är en ständigt aktuell fråga, och därför är Mary Shellys bok en odödlig klassiker som talar till oss. Hur behandlar vi varandra egentligen? Vilka krav ställer vi på den andre, i vardagen, samhället och politiken? Bara för att man kan, blir det automatiskt rätt? Det är frågor som måste ställas om och om igen. Det är frågor utan givna svar, frågor som kräver analytisk kompetens och förståelse för komplexitet. Hållbarhet handlar det om, och om vilket samhälle vi vill leva i.

Romanen, som kom ut 1818, är konstfärdigt uppbyggd med flera berättare och många ironier, men budskapet om medkänsla har mestadels klingat för döva öron. Från första början var det nämligen bearbetade versioner med helt andra betoningar som blivit populära. I början av 1820-talet gjordes en dramatisering som sedan gick säsong efter säsong, inte bara i England utan också i New York och Paris. Utan att någon bett Mary om lov – än mindre ­erbjudit henne någon ersättning – hade romanen omarbetats till en blandning av fars och revy. I London tog publiktillströmningen fart när moralens väktare begav sig ut på gator och torg med varnande plakat: ”Gå inte på Lyceum Theatre för att se det monstruösa drama som bygger på det oanständiga verket ’Frankenstein’ – ta inte dit era fruar och ­familjer. Det här ämnet är dräktigt med fördärv.” 

Mary såg själv en av de tidiga föreställningarna och var både förundrad och road. I hennes beskrivning känner man igen återkommande motiv från många Frankenstein-filmer: ”I slutet av första akten föreställer scenen ett rum med en trappa som leder upp till F:s verkstad – han går dit och man ser hans ljus lysa i ett litet fönster genom vilket en skrämd betjänt kikar in, bara för att sedan rusa bort när F utbrister: ’Den lever!’” 

I filmerna beskrivs varelsen mestadels entydigt som ett monster, ordlöst grymtande, ont eller åtminstone grovt, klumpigt och livsfarligt för sin omgivning. Den klassiska filmen är James Whales från 1931 med Boris Karloff i en monstermask som blivit en populärkulturell kliché. 

De andra, de som lever på andra sidan barriären som försvårar mellanmänsklig kontakt, är lätt att demonisera. Den man inte vet så mycket om, eller som man väljer att hålla sig oinformerad om, "slipper" man förstå på samma sätt som man förstår sina nära och kära, dem man bryr sig om. Den man inte känner behöver man inte förlåta. Alla folkmord har föregåtts av strategier av åtskillnad, demonisering och oresonlighet. Först behandlas den andre illa, sedan beskylls hen för felen som begås i desperation. En klassisk härskarteknik. Det är invandrarnas fel, säger SD. En utländsk våldsverkare görs till representant för sitt folk, medan en Bering Breivik betraktas som en ensam galning. De andra är ett hotfullt kollektiv, medan vi är som folk är mest. Det handlar om djupt mänskliga känslor, om elementära psykologiska processer. Inte svårt att förstå. Men det blir inte rätt för att det går att förstå. Det är ingen ursäkt. Medmänsklighet och solidaritet är svårt, men vill vi bygga ett hållbart samhälle och ska vi som lever här idag kunna se våra barnbarn i ögonen, måste vi anta utmaningen och lära oss hantera problemen. Sopar vi dem under mattan kommer de likt ett Frankensteins monster att hemsöka oss, på ett eller annat sätt. Muren mot omvärlden eller runt vårt hjärta fungerar bara som skydd så länge den andre är svag och utblottad. Betänk att det som inget har att förlora blir desperat, och desperata människor begår desperata handlingar. Trygghet är aldrig något som går att garantera. Livet följer sin egen logik och det blir inte som vi vill, det blir som det blir.

Frankensteins projekt – att skapa en friskare, mer långlivad och därmed lyckligare människosort – är naturligtvis högaktuellt idag. Mary Shelleys kritik mot honom liknar den tidskritik som filosofen Georg Henrik von Wright framförde i sin mycket uppmärksammade essäsamling ”Vetenskapen och förnuftet” (1986). Liksom von Wright ifrågasätter Mary kraftfullt den blinda tron på det instrumentella förnuftet, på teknisk utveckling och männi­skans rätt att manipulera naturen. Frågan är om det inte är Frankenstein snarare än hans skapelse som är romanens monster. Under alla omständigheter är han föregångaren till litteraturens och populärkulturens många besatta vetenskapsmän. 

Drömmen om perfektion är lika gammal som mänskligheten, liksom strävan efter klarhet och viljan att veta, säkert. Effekterna av människans önskan att kontrollera och effektivisera syns snart sagt överallt: I skolan, vården, samhället, och nu senast igår i riksdagen. Människan har i alla tider försökt förädla och förbättra. Det är en rörelse utan slut och förr eller senare knackar den på vår egen dörr. Redan det faktum att vi talar om den mänskliga faktorn i negativa ordalag manar till eftertanke, och att vi självmant väljer att underordna oss vår egen definition av det perfekta, att vi anpassar oss efter maskinernas och ekonomins krav, skrämmer i alla fall mig. Det är inte monstret jag är rädd för, utan den där Frankenstein. Han må vara en fiktiv gestalt, men han förkroppsligar något djupt mänskligt som vi som ser och förstår måste beakta och lära oss hantera, om vi inte vill bli slavar under en främmande, omänsklig regim som förr eller senare kommer att vända sig mot oss. Klimatförändringarna och flyktingströmmarna är resultatet av att en ekonomisk logik har överordnats medmänsklighet och solidaritet. Den som vill kan alltid hitta argument för sitt agerande, men en förklaring är inte samma sak som en ursäkt. Till syvende og sidst kokar allt ner till vilken människosyn man har och vem man väljer att agera som.

Men det är ingalunda bara det klåfingriga kunskapsbegäret som ifrågasätts. Mary är också obarmhärtig mot Frankensteins tillkortakommanden som medmänniska. För honom är varelsen bara ett misslyckat experiment som han genast vänder ryggen och som inger honom äckel genom att försöka gripa tag i honom när han bara vill bort, för Mary däremot är han ett kärlekstörstande barn vars far inte ens bryr sig om att ge det ett namn och som känner sig ohyggligt övergivet. Följden blir att Frankenstein vållar sina närmastes död, för varelsens hämnd drabbar inte honom utan hans lillebror, hans bästa vän och till slut hans brud, alla människor som visat honom all tänkbar omsorg men som han själv länge försummat. 

Mary Shelly ser individen bakom och försöker förstå. Hon tar ställning och bygger sin moral på medmänsklighet, medan Frankenstein avfärdar alla känslor som tecken på svaghet. Sensmoralen i romanen är dock den att människan förr eller senare dukar under för sin egen logik, om den inte harmonierar med det mänskliga. Människan är inte logisk, därför kommer ett samhälle byggt på logik aldrig att bli hållbart. Förr eller senare tvingas människan börja sig för sin egen skapelses styrka och stringens. För den som behandlas illa betyder det ingenting att det finns en logisk förklaring, hen ser bara att vi väljer att se om vårt eget hus och agerar på den känslan. Tyvärr brukar man säga att det enda människan lär av historien är att människan aldrig lär av historien, och det visar Shellys bok. Om man väljer att läsa den på det sättet. 

Mary Shelleys egen livshistoria berikar i hög grad förståelsen av romanen. Hon var dotter till två filosofer, båda barn av upplysningen; modern, Mary Wollstonecraft, är ett av den tidiga feminismens stora namn; fadern, William Godwin, var anarkist och ateist. Till skillnad från de flesta samtida kvinnliga författare odlade Mary Shelley ingen falsk blygsamhet: ”Det låg ingenting egendomligt i att jag, dotter till två uppburna litterära berömdheter, mycket tidigt i livet kom på tanken att skriva”, förklarade hon. Men modern hade dött när hon föddes och hon och hennes halvsyster Fanny – ett barn från ett av moderns tidigare förhållanden – fick en styvmor som hon avskydde. 

Percy Shelley – som dök upp i hemmet som lärjunge till Godwin – blev hennes möjlighet att komma bort. Shelley hade stora drömmar och planer, han ville arbeta för revolutionen och ateismens utbredning och han ville också att han, Mary, Claire, hans hustru Harriet och varför inte också Marys halvsyster Fanny alla skulle leva tillsammans som ett kollektiv, och han försökte också förmå Mary att ha sex med hans vänner. Men samma år som Mary började skriva ”Frankenstein” föredrog Harriet att dränka sig medan Fanny tog gift. Följande år födde Claire sin dotter som Byron insisterade på att ta ifrån henne. Tre år gammal sattes den lilla flickan i kloster och dog där två år senare. Paret Shelleys ­första barn dog bara någon vecka gammalt, inom några år hade de mist två barn till. För Shelleys åsikters skull fick de leva i exil i Italien under knappa omständigheter, och där omkom Shelley 1822 i en seglingsolycka. Då var Mary inte mer än 25 år. Hon flyttade hem till England, hon ägnade sig åt att uppfostra sitt enda överlevande barn, en son, hon fortsatte att skriva men i viktorianernas ögon framstod hon ohjälpligt som skandalös. Hon dog 1851, vid 53. 

Det är uppenbart att ”Frankenstein” är inspirerad av Marys personliga ­erfarenheter av begåvade, storslaget visionära mäns extrema självupp­tagenhet och förmåga att göra sina medmänniskor olyckliga. Likheterna mellan Frankenstein och Shelley är påtagliga: också Shelley hyste ett starkt intresse för alkemi och dissektionsövningar och som pojke hade han utfört elektriska experiment på sina småsystrar. ”Frankenstein” kan med fördel läsas som en feministisk roman, en kritik av en enögd manlig rationalitet och ett försvar för en kvinnlig omsorgsetik. 

Begåvade, storslagna, visionära män finns det gott om. Experter som hänvisar till logiska argument och evidens. Deras verktyg är siffror och diagram. Forskning som bygger på strikt logik resulterar i fakta som går att distansera sig från. Experterna talar om handfasta saker, om hur det är. Och inget fel i det, absolut inte. Alla kunskaper och kompetenser behövs om vi ska klara hållbarhetsutmaningen vi står inför i begreppets alla aspekter (socialt, ekonomiskt, biologiskt). Problemet bottnar i hur just den kunskapen landar hos publiken och ute bland allmänheten, i vardagen. Det finns förväntningar på forskare som måste uppfyllas för att kunskapen ska beröra, nå fram och fastna. Och förväntningarna på kulturvetare, som i detta exempel liknar Mary Shelly är ofta att det ska vara lite mer lättsamt, att man ska tala om så kallade mjuka värden. Lite bildande intellektuell underhållning, anekdoter och gärna hur man tänkte och gjorde förr i tiden. Dessa förväntningar möter jag ofta. Och när jag riktar mig mot åhörarna, talar till dem som medmänniskor och pekar på att hållbarhetsmålen bara kan nås genom att agera annorlunda i vardagen ser jag inte sällan förfäran i ansiktet. Flackande blickar. En oro sprider sig lätt. Och jag förstår Shelly och hennes monster.

När jag pekar på att en viktig orsak till att det finns problem i samhället och världen handlar om att människor drömmer omöjliga drömmar och att man tänker sig att experter ska lösa problemen åt oss, eller att det finns de som menar att det är invandrarnas (eller i alla fall någon annans) fel, är det som man värjer sig. Försvarsmekanismer kickar in och man reagerar med känslorna även om man inte erkänner det, utan väljer att hänvisa till logik för att försvara sitt agerande. Inte sällan slår man ifrån sig och skyller på budbäraren. "Så du menar alltså att jag inte får åka till Thailand?", är en inte ovanlig reaktion när frågan om hållbarhet belyses från ett kulturvetenskapligt perspektiv. Som om jag var en taskig figur som ville sprida dålig stämning. Som om frågan om hållbarhet inte handlade om vad vi gör, hur vi gör det och hur ofta. Allt handlar om det. När drömmen om en billig smart phone hakat fast och sprider sig i kulturen, eller när efterfrågan på billiga kläder eller mat ökar, får det effekter, långt bortom individens privatekonomi. Det finns alltid ett pris att betala, och om inte jag gör det är det någon annan, idag eller i framtiden, som får göra det. Termodynamikens lag gäller alltid, överallt, oavsett vad människor tycker och tänker om den. Tyvärr är det lättare att fånga en publik genom att tala om just termodynamik, eller om ny teknik och olika typer av märkning och så vidare. Allt som förlägger ansvaret någon annanstans, allt som inte handlar om mig, är lätt att ta till sig. Frankensteins makt är därför stor, för den kommer inifrån oss själva.

Budskapet formuleras i slutet av romanen och har intressant nog lagts i en (skenbart) botfärdig Frankensteins mun. Han minns hur han förut tyckte att hans far var orättvis med sina förebråelser för att sonen lät sig uppslukas av sitt arbete och inte hörde av sig, nu konstaterar han däremot att han kommit till att fadern hade rätt: ”Om det ämne man studerar har en tendens att undergräva ömmare känslor och förstöra all smak för vardagens behag då är det ­ämnet förvisso orätt, det vill säga, det anstår inte människans själ.” Till slut utvecklar han faktiskt ­resonemanget ytterligare ett steg och visar hur de stora sammanhangen – ja, själva världshistorien – är beroende av vardagen, de nära relationerna: ”Om denna regel alltid följdes, om ingen människa tilläts syssla med något som rubbade jämvikten i hennes familjekrets, så skulle Grekland inte ha förslavats, Caesar skulle ha skonat sitt land, Amerika skulle ha upptäckts steg för steg, och kejsardömena i Mexiko och Peru skulle inte ha störtats.” 

Domen över Byrons och Shelleys privatliv formulerades av Claire som överlevde alla de andra och blev mycket gammal. Stämpeln som Byrons älskarinna slapp hon aldrig. I ett självbiografiskt fragment som hittades så sent som 1998 heter det: ”Den själviskhet, de svek, den elakhet och grymhet som utövas av äktenskapets motståndare och det elände som dessa motståndare kommer åstad är långt större än vad äktenskapet någonsin kan åstadkomma.” Inte alldeles få av dem som var unga på 1970-­talet och många av deras barn skulle kunna säga det samma.

Avslutar denna bloggpost med lite fria associationer. Tänker på Nietzsche och hans syn på kunskap, som inte är väsensskild från Mary Shellys. Han ser vetande som moral och därför handlar hans sökande efter vetenskapliga svar på livets frågor om att reflektera över den moral som vetandet hämtar stöd från och är med om att skapa, så att säga interaktivt. Vetenskap är en mänsklig verksamhet och att försöka ge skev v något annat är ovetenskapligt. Det är ABSOLUT inte samma sak som att hävda att vetenskaplig kunskap är osann eller problematisk på något sätt, per definition. Den som hävdar det har gett upp allt, det är ett slags dödslängtan och förakt för livet och mänskligheten. Nietzsche är nihilist och det missförstås ofta som att han skulle vara just livs- och kunskapsförnekande. Inget kan vara mer fel. När jag arbetar mig genom hans samlade verk ser jag inga tecken på något sådant, tvärt om ser jag den största respekt för livet och vetandet. Varför annars ägna så många ord, så mycken möda åt något som man tycker är meningslöst? Det faller på sin egen orimlighet och kan lika gärna tolkas som ett sätt att slippa ta itu med frågan som hela tiden gäckar oss människor: Hur vet vi det vi vet?

Kulturen är fylld av blinda fläckar. Därför är den så viktig att studera och ständigt försöka förstå. Kunskap om kultur är en grundförutsättning för många andra ämnen och kunskaper. Betänk att en kulturförnekande kultur också är en kultur. Den är bara omedveten om sin egen existens. Och jag skulle vilja se hur argumenten för en sådan kultur ser ut. Det finns som jag ser det inga hållbara argument för okunskap eller ignorans. Därför behövs humaniora lika mycket som alla annan kunskap. Framförallt behövs kompetens att mötas i kunskap och insikt om betydelsen av att sätta kunskapen i centrum. Idag cirkulerar allt kring ekonomin som likt ett religiöst tabu inte får ifrågasättas och som människorna därför likt hypnotiserade, dödsföraktande insekter flyger närmare och närmare. Humaniora behövs som buffert och skydd mot människan själv. Frankenstein är en människa som förlorat kontakten med sin mänsklighet. Låt oss inte göra samma misstag!