Om den avgörande skillnaden mellan kunskap och åsikt

SvDs serie, Kunskapens nya rörelser, förtjänar att uppmärksammas. Andra artikeln i är skriven av Jesper Strömbäck (professor i journalistik och politisk kommunikation vid JMG, Göteborgs universitet), som reflekterar över vad som händer när all världens information finns tillgänglig för alla på ett ögonblick via nätet, samt om den avgörande skillnaden mellan kunskap och åsikt. Jag välkomnar denna typ av diskussion, denna vinkling på frågan om samhällets digitalisering som annars nästan bara omtalas som något uteslutande positivt. Eftersom ingenting är UTESLUTANDE positivt har vi alla ett ansvar att granska, framförallt det som ser ut och låter som den enda vägen fram. Även digitaliseringen har både positiva konsekvenser och negativa.

Den pågående omvandlingen av medielandskapen beskrivs ibland som revolutionerande. Om det är rätt beteckning kan diskuteras, men det råder inget tvivel om att förändringarna påverkar förutsättningarna för kunskapsförmedlingen i samhället och, ytterst, demokratin.

I grunden handlar det om att en förutsättning för en väl fungerande demokrati är att människor har någorlunda goda kunskaper om politik och samhälle. Paradoxen är att omvandlingen av medielandskapet har gjort det enklare för människor att skaffa sig god information, samtidigt som den har ökat risken att människor inte tar del av relevant information eller att de blir desinformerade.

Att det går att nå information och kunskap om snart sagt allt via nätet betyder inte automatiskt att det är detta som nätet används till. Medierna förändras och det snabbt. Vem tar över de traditionella mediernas roll i det nya landskapet? Tar vi för givet att det finns någon som tar på sig det ansvaret, räknar vi med att allt kommer att vara som det alltid varit, med den skillnaden att det går snabbare idag? Det är oroväckande hur naivt talet om och genomdrivandet av digitaliseringen är. Kritisk forskning någon? Utvärderingar, som alla andra verksamheter utsätts för, ofta så till den milda grad att det går ut över den ordinarie verksamheten, borde vara en självklarhet. Snabba och omvälvande omvandlingar brukar alltid medföra problem. Och indikationerna på vilka effekter digialiseringen kan medföra borde räcka för att dra i nödbromsen, stanna upp och tänka efter. Är vi verkligen på rätt väg?

Nyckeln till att förstå denna paradox handlar om hur förändringar av möjligheter påverkar betydelsen av människors preferenser. När det gäller informationsinhämtning kan mekanismen beskrivas på följande sätt: ju större informationsutbudet är, desto mer selektiva måste människor vara, och ju mer selektiva människor måste vara, desto större betydelse får deras preferenser.

När de stora morgontidningarna och nyhetsprogrammen hade "monopol" på nyhetsförmedling och tjänade pengar på att göra just det och inget annat kunde man anställa många journalister som bevakade olika vinklar av det som hände här hemma och ute i världen. Den som läste tidningen på morgonen och tittade på Rapport och Aktuellt (som då hade var sin redaktion) fick ta del av tre olika grupper av journalisters urval av dagens (enligt deras sätt att se på saken) viktigaste händelser. Det fanns få möjligheter att välja, men fick helt enkelt ta det som bjöds. Fast fler fick då ta del av en mer heltäckande bevakning av samhället och världen än vad som är fallet idag när allt fler kanaler rapporterar allt mer om allt fler händelser, och när det dessutom finns ett enormt mycket rikare utbud av rena nöjen och förströelser. För att få information tvinga jag välja, och ju fler valmöjligheter det finns desto svårare blir det att tillfredsställa behovet av allsidig information om olika saker, även av saker som jag inte hade en aning om att jag behövde veta. Innan internet fick jag allsidigheten på köpet bara genom att bläddra i tidningen och genom att titta på TV-nyheterna. Idag är tidningen bantad till oigenkännlighet och Rapport påminner allt mer om Aktuellt när allt färre nyheter upprepas allt oftare. Lämnar jag dessa förvalda alternativ hamnar jag i ett myller av olika intryck där det är oerhört svårt att orientera sig och skaffa sig överblick. Jag utelämnas där till mina intressen, dels eftersom det finns mer att läsa om dessa idag, dels eftersom jag måste veta vad jag ska leta efter för att överhuvudtaget hitta något relevant. Risken över tid är att intressesfären krymper för tillfällena när jag snubblar över något nytt eller oväntat blir färre och färre. Det är en glidande utveckling som bara märks när man sätter sig ner och tar sig tid att tänka efter och jämföra hur det är med hur det en gång var.

Samtidigt präglas människan av att vara något av en kognitiv latmask. Ofta är vi mer intresserade av känslan av att vara informerade än av att vi de facto är informerade. Kombinationen riskerar att leda till vad Cass Sunstein kallar en balkanisering av offentligheten, en process där olika grupper selektivt söker sig till information som bekräftar de egna åsikterna och verklighetsuppfattningarna. I nästa steg kan det leda till att den ensidiga informationsdieten förstärker de idéer som människor redan har. Denna process riskerar att förstärkas ytterligare av att algoritmer allt mer styr vilken information vi exponeras för digitalt, utifrån de digitala fotspår vi har lämnat tidigare.

Valfrihet säljer. Alla vill kunna välja och få det precis som de önskar. Därför blir det så här, det är en konsekvens av att man kan. Blir det bra? Det förrädiska är att alla tycker att det är bra och att ingen vill att någon annan ska välja åt en, men bara för att man får det man vill betyder inte självklart att det är bra för en. Samhället delas upp i fraktioner och det skapas virtuella murar. När jag arbetade som bagare på 1990-talet kunde man fortfarande slänga ut frågan: Såg ni på TV igår, och man kunde räkna med att de flesta hade sett samma program, samtidigt. Även om jag inte hade mycket gemensamt med kollegorna skapades gemenskap på det sättet, genom att alla, trots individuella olikheter, delade erfarenhet och minne. Idag när det dessutom finns mindre tid för social samvaro på arbetsplatserna och fler oftare arbetar hemma skapas splittring istället. På tåg och spårvagnar sitter alla böjda över sina smarta telefoner och låter sig förströs av individuellt utformad underhållning av olika slag. Alla är nöjda och glada, men frågan är om det är bra och vad det gör med samhällets långsiktiga hållbarhet.

Det bedrägliga är att utvecklingen inte drivs av de stora mediebolagen utan av oss som konsumenter. Det är vi som genom våra val på egen hand tillsammans förändrar medielandskapet. Bolagen skapar bara plattformen och följer med, men det är vi själva som styr. Därför fungerar det inte att granska bolagen eller skylla på dem. Vill man förstå utvecklingen är det studier av kultur som krävs. Kulturstudier som allt färre förstår och därför väljer bort och som näringslivet och politiker, som är fixerade vid ett snävt och strikt ekonomiskt nyttoperspektiv, motarbetar. Allt och alla hänger ihop. Vi får inte det samhälle vi vill ha, vi får det samhälle vi förtjänar.

Kombinationen kan dessutom leda till att människor fäster större tilltro till information som bekräftar de egna åsikterna och verklighetsuppfattningarna än till information som vilar på en vetenskapligt och faktamässigt solid grund.

För att använda den amerikanske komikern Stephen Colberts uttryck: truthiness, information som känns sann oavsett vad forskning eller fakta visar, riskerar att bli viktigare än truth, information som utifrån forskning och fakta korresponderar med verkligheten.

Lyssna på valfri SD politiker i debatten. Jimmie Åkesson bryr sig inte ens om att försöka dölja det faktum att han inte bryr sig ett dyft om sanningen. Känns det som att Sverige håller på att kollapsa, som om vi har en massinvandring eller som att utlänningar begår fler och grovare brott så blir det sant. Därför växer det fram myter om att de traditionella medierna är politiskt färgade och det skapas behov av "objektiva" nyhetsplattformar som Avpixlat och andra liknande siter. Där görs det en dygd av att man endast läser nyheter som förmedlas där, av skribenter som delar rasisternas bild och som säger det som känns rätt och där alla är överens om att allt är invandrarnas fel. Verkliga fakta och forskningsresultat som visar motsatsen bekräftar snarast bilden av att det är kartan som gäller och verkligheten som ska anpassa sig. Bara det att vi har ett ord för fenomenet, faktaresistens, visar att det är etablerat. Det verkligt oroande är att det inte bara är SD som agerar på det sättet, det gör övriga politiker också. "Jag delar inte din bild", är ett skrämmande tecken på rådande läge i kunskapsnationen Sverige.

Hur stor betydelse fenomen som politiskt motiverad selektiv exponering och politiskt filtrerad tilltro till forskning kommer att få är en öppen fråga. Kanske förblir det randfenomen. Samtidigt finns det varningstecken. Ett exempel handlar om forskningen kring mediernas partiskhet. Trots att den visar att mediernas bevakning inte präglas av någon partipolitisk partiskhet fortsätter många att hävda att medierna är vänster- och ibland högervridna. Ett andra exempel handlar om forskning som visar att invandring i olika avseenden bidrar till att stärka Sverige. Den attackeras regelmässigt. Ett tredje exempel handlar om dem som, trots att det saknar stöd i tillgänglig empiri, hävdar att Sverige står inför någon form av systemkollaps.

Det är en skrämmande utveckling, även om det idag (låt oss hoppas) är ett randfenomen. Bara insikten om att det finns en risk att utvecklingen går i den riktningen manar till eftertanke. Problemet förvärras av att valfriheten spridit sig även till skolans värld. Utbildning handlar om att sätta först upp långsiktiga mål, och sedan om att underkasta sig mödan och anta utmaningarna som vägen mot målet innebär. Inte om att välja skola eller kurser. Ekonomiseringen av den högre utbildningen och kundstyrningen riskerar att leda till att utvecklingen som började på nätet riskerar att sprida sig i samhället och undergräva hållbarheten. En verklig kunskapsnation kan aldrig byggas genom att rekrytera färdigutbildade och meriterade experter utifrån. Kunskapen måste komma från bredden och djupet av befolkningen, underifrån och mellan. När det gäller vapenindustrin anses det vara en självklarhet att Sverige ska vara självförsörjande och exportera, men när det gäller kunskap tänker vi tvärtom. En skrämmande och djupt olycklig konsekvens av rådande ekonomiska logik. Det anses försvarbart att lägga enorma summor på utvecklingen av vapen (som dessutom visat sig svåra att sälja), medan investeringar i utbildning betraktas som en onödig kostnad (trots att det är förutsättningen för att kunna förvalta arvet från tidigare generationers intellektuella arbete).

För samhällsvetare och humanister innebär utvecklingen flera utmaningar. Den kanske främsta handlar om svårigheterna att nå fram till dem som känner att de redan vet allt som är värt att veta. Inte nog med att deras öppenhet för information som strider mot de egna åsikterna är begränsad. De tenderar även att misstro forskning och forskare vars resultat inte ger stöd för de egna åsikterna. Förklaringen till varför forskning visar vad den gör söks därför inte i forskningen eller dess underlag. Den söks hos forskarna, som misstänkliggörs och tillskrivs olika agendor.

Kontrollen över flödet av nyheter som nätet ger sken av att man har och möjligheten att själv välja vad man tar del av skapar en falsk uppfattning om att man vet allt man vill och behöver. Och komma som humanist då och försöka får gehör för alternativa perspektiv är oerhört svårt. Nätet i sig ger också kraft åt kritiken och misstänksamheten mot det som redan för den intresserade är svårt att ta till sig. Makt- och genusanalyser, postkolonial teoribildning och överhuvudtaget allt som har med tolkningar att göra avfärdas enkelt med en dräpande kommentar som snabbt gillas och delas, eller genom att klicka sig vidare till något som fångar ens intresse. Som kulturvetare leder min forskning konsekvent till resultat som går på tvärs mot allmänna uppfattningar, för det är själva poängen med kulturforskning, att ge perspektiv på det som annars tas för givet och anses självklart. Kulturstudier handlar om att öka självkännedomen i samhället och bidra med verktyg för att förstå det okända. Det blir ett kamikaziuppdrag i ett samhälle där valfrihet närmast anses heligt och där effektivitet och lönsamhet är ledorden.

Som forskare löper man därför risken att se sig reducerad till en tyckare bland andra, utan att ens kritiker eller de som följer debatten bryr sig om eller tar sig tiden att sätta sig in i forskningen. Ens forskning reduceras till en slutsats, en slutsats som tillskrivs någon agenda och attackeras utan att man effektivt kan försvara sig. Utrymmet att förklara vilket underlag forskningen bygger på finns sällan, nyanserna går snabbt förlorade och argumentet att man inte har någon agenda övertygar sällan dem som känner att de redan vet allt som är värt att veta. Kriteriet för vad som betraktas som god forskning förskjuts från att handla om forskningens kvalitet till att handla om vem som har utfört den och vad den visar. Ju mer polariserad en fråga är, desto större är dessa risker.

Det blir snabbt smärtsamt tydligt om man dristar sig till att försöka diskutera saker man forskat om i sociala medier, särskilt om det handlar om genus, mångfald, makt eller kultur. I kommentatorsfälten där vanliga sociala uppföranderegler helt satts ur spel blir forskaren som försöker hålla sig till saken, som bara säger saker det finns stöd för och som riktar kritik mot människor missuppfattningar ett tacksamt offer för mobben att kasta sig över och slita i stycken. Och ju fler man är som håller med, desto sannare känns det och den egna uppfattningen stärks, vilket gör det ännu svårare att tränga igenom faktaresistensen. Nätet riskerar att bli ett tillhåll för foliehattar som fastnar i sin trygga bubbla där deras känsla av sanning bekräftas. Eftersom trygghet är ett basalt mänskligt behov och eftersom valfriheten inte får ifrågasättas behövs ingen forskning för att inse hur det blivit som det är. När murarna blir högre och mötena över gränser och mellan olika människor, tankar och erfarenheter blir skarpare, ökar polariseringen och forskningen reduceras till ett särintresse som får kämpa för uppmärksamheten med andra särintressen. En skrämmande utveckling som det inte verkar finnas någon som helst handlingsplan för att möta, eller ens intresse för att försöka förstå. 

I en sådan situation kan det som forskare kännas frestande att dra sig tillbaka från den offentliga kunskapsförmedlingen. Att rikta sig inåt, till kollegor nationellt och internationellt, belönas dessutom mer i de inomvetenskapliga normsystemen.

Inte bara inom akademin belönas rörelsen mot akademisk inavel och världsfrånvändhet, politikerna eldar på den utvecklingen genom att göra bibliometri till ett kvalitetsmått. Det leder till att forskarna tvingas skriva allt fler artiklar om allt fler och allt mer smala frågor och områden som differentierar både kunskapen och akademin och skapar stuprör söm försvårar möten över ämnesgränser. Inom akademins allt smalare fält ägnar sig forskarna åt att konkurrera sinsemellan om medel för att fortsätta verksamheten. Antalet artiklar växer lavinartat när allt fler tidskrifter uppstår eftersom det är en lönsam bransch. Jag får dagligen erbjudanden om att publicera mig i olika tidskrifter. Konsekvensen blir att allt fler kan skaffa sig störd från forskningen i allt fler frågor, samtidigt som det blir allt svårare att värdera och granska kvaliteten i resultaten. Är det bara publicerat i en peer-review-tidskrift anses det sant, och stämmer resultaten dessutom överens med hur det känns är det närmast omöjligt att ifrågasätta saken eller ens samtala om rimligheten. Beslut ska tas snabbt idag, snabbt, effektivt och till lägsta möjliga kostnad, vilket förstärker de negativa konsekvenserna och ökar risken att faktaresistensen sprids i samhället, vilket riskerar att skolans redan idag absurda fokus på BETYG (istället för kunskap och lärande) förstärks. Helt i linje med rådande rationalitet.

Men vad som är rationellt på individnivå är inte alltid rationellt ur ett samhällsperspektiv. Att bidra till den offentliga kunskapsförmedlingen är och förblir en viktig del av humanvetenskapernas raison d’être. Det skulle därför behövas fler forskare i den offentliga kunskapsförmedlingen. Inte färre. Om det offentliga samtalsklimatet fortsätter att polariseras är jag dock rädd att färre samhällsvetare och humanister kommer att känna sig kallade.

Jag kommer att fortsätta blogga för att på det sättet försöka sprida kunskaper, locka till samtal och för att jag anser att det är bästa sättet att kommunicera kulturforskning och dess resultat. Jag gör det trots att det inte är meriterande och trots att det finns en risk att jag drar på mig kritik i det allt mer polariserade, allt snabbare och allt hårdare klimat som råder på nätet och som sprider sig oroväckande snabbt i samhället. Kunskapen är på inget sätt fast eller evig, särskilt inte kunskapen om kultur. Därför är SvDs artikelserie oerhört viktig, och så fort det kommer en ny artikel återkommer jag med fler reflektioner.