Börserna radar, politikerna river sitt hår och medierna rapporterar om osäkerhet. Inget vet var som ska hända och paniken lurar under ytan. Osäkerheten om framtiden är dock ingen nyhet för framtiden har altid varit en öppen fråga. Människan vill veta, men framtiden går inte att veta något om. Kunde vi veta vore det inte framtiden vi talar om. Även experterna säger det. Fast bara nu, i det akuta osäkerhetsläget efter Brexit. Experterna lever på vår vilja att veta även det som inte går att veta något om. Experterna kommer därför inom kort att omgruppera och snart är ordningen återställd. Kanske får vi redan under Almedalsveckan svar på våra frågor, om framtiden, om vad vi ska göra för att optimera vår ekonomi, våra liv och vardagen. Överallt där det finns ett behov att veta finns det en uppsjö experter som som svarar. Så självklart har det kommit att bli att den som tvekar eller säger sig inte vet betraktas som oseriös eller som en knäppgök.
Kanske är det där vi ska börja arbetet med att återupprätta kunskapsnationen? Synen på experter behöver ses över. Fast det är inte experterna som är problemet utan den osunda inställningen till den som säger sig veta. Bristen på kritisk analys leder till att den starkes rätt råder i det intellektuella livet där istället argument, belägg och forskning borde vara grunden. Ett samhälle som lägger lägger sitt öde i experters händer är snart inget samhälle längre, för experterna vet lika lite som alla andra om framtiden.
Jag återkommer ofta till detta ämne, denna fråga. Idag känns det extra viktigt att påminna om att framtiden är en öppen fråga. Experterna i England hade än en gång fel, de fick alla att tro att folket skulle rösta för staus quo. Nu blev det inte så och världens börser rasar. Om tilliten till experter var mindre, om klokhet var idealet (istället för evidens) och om det kritiska samtalet var levande och den självklara arenan för utbyte av tankar om framtiden hade paniken aldrig blivit så stor. Oron handlar om missriktad besvikelse. Fler borde förebrå sig själva. Istället skyller man på experterna.
Hur gör vi nu, och vart är vi på väg? För att stoppa fördumningen borde vi dra lärdom av det som hände, vi borde lära oss ta större ansvar för oss själva och våra liv, idag och inför framtiden. Vad som helst kan inte hända. Det behövs experter även i ett klokare samhälle, men i ett samhälle som verkligen sätter kunskapen i centrum och där bildningen blomstrar lyssnas det kritiskt och reflekteras det mycket mer än i vårt samhälle där det är viktigare att ta snabba beslut underbyggda med "fakta" (jag skriver fakta inom citationstecken eftersom det inte finns några fakta om framtiden, bara mer eller mindre underbyggda påståenden), än att stanna upp, tänka efter och tillsammans reflektera över vad som är klokt att göra givet det vi vet idag.
Vi borde lita mer på oss själva och lyssna kritiskt på experter, och vi borde lyssna mer på varandra. Ett kunskapssamhälle är ett samhälle där man samtalar mer och debatterar mindre. En intellektuellt högtstående kultur låter viktiga beslut ta tid och väger risker mot förtjänster, balanserar hot mot möjligheter, och står sedan kollektivt bakom beslutet även om det uppstår problem. I ett hållbart samhälle tar alla ansvar genom att engagera sig, inte genom att låta några få (extremt välbetalda) individer i ledande position avgå. Kraven på evidens fördummar, för den som inte har en länk att stödja sig mot kan inte räkna att bli lyssnad på, och har man bara en länk anses allt man säger vara sant. Verkligheten är inte svart eller vit. Samhället består inte av onda och goda och skillnaden mellan vi och dom har inget med kultur, etnicitet eller hudfärg, sexualitet eller något sådant att göra. Vi är alla människor och det är kunskapen och kompetenserna det kommer an på, vad man vill och vart man är på väg. Jag håller på att tappa tålamodet med korkade uttalanden om svenskhet och de andra. Fördumningen av Sverige är den största utmaningen av alla och jag står redo. Med stöd i utbildningen jag fått och kunskaperna jag skaffat mig på olika sätt samt inte minst genom allt jag lärt mig bara genom att leva, känner jag mig redo att anta utmaningen.
Sista dagarna fram till semestern här ska jag ägna åt skrivande och korrekturläsning. Jag ska ta mig tid att tänka och reflektera. Framtiden är öppen och jag måste välja väg. Vill inte fastna. Behöver vara ledig och känna mig fri. Kunskapen kommer jag även fortsättningsvis kämpa för. Kampen mot dumheten ger mitt liv mening. Efter sommaren tar jag beslut om vart jag ska ta vägen eller i alla fall vilken väg jag ska slå in på. Underlaget för beslutet får växa fram i sin egen takt och vad som händer med allt i samhället och omvärlden måste beaktas. Det vet jag dock, att mitt fokus även framöver kommer att vara på bildning, hållbarhet och kunskapsutveckling.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar