Fem argument för humaniora 3

Humaniora behövs! Hittar en artikel i SvD som listar fem anledningar att bevara humaniora, som här får bilda utgångspunkt för fem bloggposter. Detta är den tredje posten. Artikelförfattaren är: Thomas Karlsohn (docent och universitetslektor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet), och utgångspunkten är boken The Value of the Humanities av Helen Small.

Ett tredje argument för humaniora är att området ökar den kollektiva eller individuella lyckan. Den som fördjupar sig i humanistiska ämnen får helt enkelt bättre förutsättningar att leva ett rikt liv. Han eller hon utvecklar sitt intellekt och sina känslor på ett sätt som ger mening och tillfredsställelse, och därigenom tillförs även helheten positiva impulser. Resonemang av det slaget har varit vanligare historiskt än vad de är i vår samtid. Numera finns det ofta en stark motvilja mot att anföra sådant som kan uppfattas som ytligt hedonistiska argument för humaniora.

Utan mening finns inget liv. Människan är en meningssökande varelse. Tyvärr förväxlas ofta mening med information och tydliga svar på konkreta frågor. Som jag ser det är det inte där värdet med humaniora finns, utan i komplexiteten och mångfalden. Studier i humaniora, nästan vad man än läser, leder till kompetens att hantera världens myllrande, oöverblickbara mångfald. Det kan illustreras med några exempel som tangerats här på bloggen tidigare. Tänker på boken 2666, av Roberto Bolano, som gick bort alldeles för tidigt 2003. Bolano är en fascinerande och djupt intelligent författare, en humanist och en (livs)filosof. Det som fascinerar med Bolano är hans sätt att skriva, så att säga indirekt. Det han ingående beskriver och redogör för är inte det viktiga. Känslan, och det är detta som gör böckerna så oerhört utmanande, är att det centrala, det boken handlar om, egentligen, bara skymtar fram. Men just därför blir upplevelsen så stark. Bara för att man inte får alla detaljer och precis därför att man själv tvingas, av hans sätt att skriva, aktivera sin fantasi. Just därför bjuder hans böcker på den största läsupplevelsen jag fått på mången god dag. Att han dessutom har ett bländande språk och en helt lysande förmåga att beskriva karaktärer, miljöer och handling gör inte läsupplevelsen mindre. Samma sak gäller studier i humaniora, där det finns plats för skrivande, språkutveckling och där de viktigaste kunskaperna inte skrivs fram och dissekeras. Humaniora utvecklar fantasin och förmågan att skapa mening, och det är dessa egenskaper som gör livet rikt och som ökar chansen att man blir lycklig. Ett exempel på motsatsen är Jimmie Åkessons tragiska, xenofobiska och ogina debattartikel på Brännpunkt idag.

Det andra exemplet är hämtat från en tidigare bloggpost, den om resan till Marthas Wineyard och symposiet som resulterade i en pedagogisk modell som strävar efter att hålla kärnan i konstruktionen utanför fokus. På symposiet kom tanken upp mest som en kul grej, men jag har använt den många gånger efter det. Den komiska poängen i framförandet var jämföra en rigid modell (Fångad i akronymen: Goals, Needs, Objectives, Methods, Evaluation) för utarbetande av strategier för lärande, med en mer öppen modell som jag alltså beskrev genom att återkoppla till den gamla folktron att troll som utsätts för solljus förvandlas till sten.

Vad vi ville uppnå med tankemodellen, vilket trolliknelsen förtydligar, är att det är problematiskt att sträva efter en enda modell, den bästa. Att lägga energi på att utforma en Bästa praktik för att lösa ett problem, det är att lägga alla ägg i en och samma korg. Ändå är det vad man gör, gång på gång, inom vetenskapen. Och det är själva kärnan inom Royal science, att det skulle finnas något sådant som en enda bästa praktik. Tvärt om, hävdar jag på goda grunder, är det mycket mer långsiktigt hållbart att släppa tanken fritt och spåna kring olika möjliga lösningar på problemen, och sedan samla dessa i ett format som ytterligare främjar kreativiteten. Det var vad vi gjorde. Det är vad jag vill göra här. Det är vad Flyktlinjer handlar om. Vad är bäst? Det är en fråga som leder tanken fel. Ett mycket mer långsiktigt hållbart sätt att arbeta är att utgå från frågan: Vad fungerar, just i detta fall? Och på den frågan finns många olika svar. Därför behövs en väl utvecklad kreativitet och ju fler som kan tänka kreativt desto fler lösningar på problem kan man hitta, och desto lyckligare blir både individerna och samhället. Humaniora har få svar, men desto fler frågor och verktyg för att lösa problem.

Utgår man från och letar efter det som fungerar tar man hänsyn till slumpens roll. En sådan strategi skärper uppmärksamheten, står bättre rustat för förändring, och inte minst förflyttar det fokus från upphovsmannen till problemet och dess lösning. Metoden och tänkandet är som synes applicerbart på och genererar spännande tankar och texter inom såväl litteraturen och vetenskapen som inom filosofin. Där finns värdet med humaniora, i mångfalden och myllret av tankar och i den kritiska, analytiska förmågan som krävs för att hantera komplexiteten som uppstår i alla kulturella sammanhang.

Det är så här som Deleuze skriver filosofi. Som ett slags aforismer som bara delvis är formulerade och som därför behöver en läsares kritiskt självständigt reception för att bli meningsfulla, det vill säga användbar. Den som kritiserar Deleuze för att vara svår, eller kanske obegriplig, han eller hon har helt missat poängen. Deleuze skriver som han gör av ett mycket speciellt skäl, vilket han är öppen och tydlig med. Han har insett problemet med att sträva efter kristallklara och logiskt konsistenta definitioner eller exakta avbildningar av världen. Deleuze presenterar verktyg för tänkandet, inte sanningar. Texter är som kartor att orientera sig i terrängen med, och ju fler kartor man har desto större blir chansen att man hittar rätt.

Fiktion kan ibland vara mer sann än verkligheten, det vet vi alla. Och slagordet för utövare av och drivkraften inom minor science är därför: Fungerar det? Vill vi ha ett samhälle uppbyggt av vördnadsfullt okritiska och slaviskt regelföljande medborgare som lägger sig platt för ett fåtal auktoriteter som ger dem de bästa svaren? Eller vill vi ha ett samhälle där så många som möjligt tar ansvar för och kritiskt granskar beslut, regler, makthavare och inte minst konsekvenserna av den kunskap som hålls för sann? Ett samhälle där man skapar något tillsammans? 

Kulturvetenskap, eller i alla fall den kulturvetenskap jag sysslar med, strävar efter att vara minor, och hämtar inspiration från alla håll. Allt som fungerar bör användas för att öka förståelsen för kulturella skeenden, skeenden som jag som forskare dessutom är djupt involverad i. Jag kan inte, får inte och ska inte vara den som talar om för andra hur de ska göra. Det är inte målet med min forskning. Makten och ansvaret måste fördelas för att samhället skall bli långsiktigt hållbart och det blir svårt om vi fixerar oss vid Nobelpris och excellens. Det är ur bredden, som ett resultat av slumpen, som de bästa idéerna genereras.

Troll, liksom kunskap och romanhandlingar, mår helt enkelt bäst av och ökar i värde om de tillåts stanna kvar i mörkret och om det dunkla inte betraktas som problematiskt. Då tvingas man skärpa sina sinnen och det främjar utvecklingen av människans kreativa förmåga, vilket ökar möjligheten att finna mening. Och detta i sin tur leder till att fler blir lyckligare och mer tillfreds med sina liv.