Försök till svar på frågan om hur kunskapen placeras i centrum

Som svar på förra bloggposten fick jag en fråga som jag vill försöka besvara i en ny bloggpost istället för i kommentatorsfältet, för frågan är angelägen och saknar ett enkelt och entydigt svar. Det handlar om kunskapen, om hur skolans fokus kan riktas dithän, om vad som främjar kunskapsutveckling. Det handlar med andra ord om hur vi kan återupprätta skolans rykte och skapa en skola värd namnet.

Som jag tänker (och som jag förstår du också tänker) så är det väldigt svårt att odla ett konstruktivt meningsutbyte kring t ex skolan om man inte först synkar förståelsen av bärande/kritiska begrepp. 

Och i skoldiskursen så är faktiskt ofta begreppet" kunskap" ett o-problematiserat koncept (eller i varje fall taget allt för mycket för självklart). En del definierar (eller underkategoriserar) exempelvis förmågan att läsa, skriva och räkna som "kunskap".
Men dessa är ju mer av "förmågor/kompetenser", i att använda redskap för att införskaffa och utveckla all möjlig kunskap, en slags tankeredskap. 

 Ibland häpnar jag över hur slarvigt vissa begrepp används och hur inkonsekvent man kan vara utan att dra på sig kritik. Kunskap är ett sådant begrepp, som paradoxalt nog nästan aldrig nämns i debatten. Istället talar man om annat, som antas vara synonymt med kunskap; betyg, resultat, söktryck, genomströmning och så vidare. Diskussionen om skolan liksom drivs dithän, kanske för att det är saker och aspekter som går att debattera, hantera och visa siffror på, som i sin tur kan ifrågasättas och debatteras vidare. Det är tyvärr så som debatten om skolan förs idag. Över huvudet på lärare och forskare som är insatta i frågan och som har egen erfarenhet av vardagen ute på skolorna. Debatten om skolan förs idag av företrädare för olika intressen, vilka paradoxalt nog inte betraktas som särintresse på det sätt som lärarna gör.

Och visst blandas kunskap allt som oftast samman med annat, såsom olika slag av färdigheter. Det är olyckligt på väldigt många olika sätt, för det leder till att den allmänna förståelsen för kunskapsbegreppets innehåll och komplexitet utarmas, vilket gör att försvaret för kunskapen försvagas. Allt hänger ihop och det finns inga enkla samband. Därför finns heller inga enkla lösningar och följaktligen blir kraven på evidens och handlingskraft orimliga. Skolans problem kan bara lösas genom mångas arbete i vardagen, i skolan, politiken, arbetslivet och samhället, i vardagen. Hur mycket man än vill kalla in en expert och vad man än är beredd att betala för uppdraget (och hur många som än känner sig kallade att ta på sig ansvaret) är det omöjligt. Kunskap kan bara byggas underifrån och av dem som verkligen bryr sig om innehållet i vardagen i skolan.

Om du ändå skulle försöka dig på att formulera begreppet "kunskap" i skolans kontext och sedan sätta det i relation till kunskap i vardag och för samhällets utveckling (i en mix av både offentliga institutioner, näringsliv och civilsamhället), hur skulle du då formulera dig? 

Undrar Thomas

Det var en fråga att ställa det Thomas! Ska försöka svara, men det finns så klart inget enkelt svar. Det är ju det som är problemet och en viktig orsak till att skolan inte riktigt lever upp till förväntningarna. Som jag ser det är kunskap ett begrepp utan eget innehåll, ett slags tomrum i mitten. Vi letar efter svaret och sanningen i bestämd form singular och erkänner därför endast svar som lever upp till den definitionen av kunskap. Man brukar säga att den som söker finner, eller att man ska vara försiktig med vad man önskar sig eftersom risken är stor att ens önskningar slår in. Eftersom det är så här vi tänker kring kunskap får vi en skola som uppfyller alla kriterier, en in i minsta detalj reglerad och klanderfri organisation som är mål- och kvalitetssäkrad, men vars resultat har ganska lite med kunskap att göra.

Kunskap ser jag som en öppen fråga, en icke-linjär, ömsesidig process av tillblivelse, som utspelar sig mellan människor och mellan människorna och världen. Kunskap är det som fungerar, men det går inte alltid att veta vad som fungerar på förhand. Kunskapen är inte en och den samma över hela linjen, kunskapen är en glidande skala som löper från det som går att nå visshet och och göra förutsägelser utifrån, över det som är föränderligt och därför osäkert, vagt eller som bara går att ana sig till och som är beroende av vilket perspektiv man utgår från, till det som inte går att veta något om. Problemet med skolan (och forskningen) är att bara det positivistiskt bevisbara erkänns som kunskap, medan livet och samhället består av så mycket mer.

Det kunskapsbegrepp som jag vill se är ett mer öppet, nyfiket och sökande begrepp. Jag vill se samtal, som det som du och jag för här Thomas, om frågan, istället för debatter om svaret. Kunskap är inget, den blir till i omsorgen om begreppet och i samtalen om dess innehåll. Utan engagemang och omsorg, om kunskapen, skolan och människorna som ska lära sig använda kunskapen, kommer ingen kunskapsskola och inget kunskapssamhälle att kunna byggas. Vi kan lura oss själva ett tag, men förr eller senare kommer verkligheten i kapp oss.

Problemet är att vi idag debatterar olika svar, eftersom vi tror att det bara finns ett enda. Och sedan när vi kommit överens implementeras den definitionen och de metoderna över hela linjen. Sedan, när problemen visar sig (och det gör de, förr eller senare) börjar vi om, i ett evigt kretslopp som sakta för oss längre och längre bort från en skola värd namnet. Lite är det som det svenska fotbollslaget, som experterna först debatterar och gör sig (orimliga) föreställningar om. Sverige kan vinna EM, sa Zlatan innan allt började. Och före matchen mot Italien var alla rörande överens om att Sverige skulle vinna, om man bara gjorde si eller så. Sedan, när det visar sig att förhoppningarna inte infriades, skyller experterna på Hamrén. Zlatan, domaren och så vidare. Allt annat än den egna synen (och den oundvikliga bristen på kunskap) ifrågasätts, för att hålla myten om sin egen status som expert levande. Tänk om man istället la ner lika mycket energi på att stötta laget och främja lagandan. Tänk om det svenska folket stod bakom spelarna i med och motgång och om alla ödmjukt accepterade rådande förutsättningar och gjorde sitt bästa för att landslaget skulle vinna. Istället bygger vi upp fullkomligt orimliga förväntningar, skapar oss föreställningar om lagets förmåga, och skyller sedan på spelarna eller tränaren när det inte blir som vi trodde. Samma sätt att tänka och agera finns i och i relation till skolan.

Om kunskapen var i centrum, kunskapen som den är, inte som vi vill eller tror, i all sin komplexitet. Om det var detta vi samtalade om, dels det vi vet, dels det vi inte vet. Om alla tog sitt ansvar för svårigheten och inte så komplexiteten som ett problem som läggs i lärarnas händer, lärarna som sedan får skulden för att de orimliga resultaten uteblir. Nyckeln till framgång handlar om att kollektivt inse att det inte finns en enda nyckel, om att många måste förstå att det inte ens finns ett enda problem eller lås som behöver öppnas. Vi har alla ett ansvar för både skolan och kunskapen. Förstår vi det kan mycket förändras snabbt och vi kan få både en skola och ett kunskapssamhälle. Allt handlar om vilka förväntningar vi har och hur vi agerar, ensamma och tillsammans.