måndag 6 juni 2016

Lätt fånget, lätt förgånget

Första gången jag föreläste var på en sommarkurs, på Göteborgs universitet. Det var 1994 eller -95. Jag talade utifrån min C-uppsats, och var FRUKTANSVÄRT nervös. Efteråt gick jag på moln. Det var stort och är ett fint minne. Då var sommarkurser något man läste i fortbildande syfte eller för att samla på sig poäng. Idag läser jag att man menar att sommarkurser borde användas för att skynda på utbildningen och för att få studenter att snabbare klara av sina utbildningar. Det är bra skriver Philip Botström, (förbundsordförande i SSU) och Kristin Öster, (ordförande Saco Studentråd) i en debattartikel i Aftonbladet. Jag håller inte med.
– Vi ser att det finns en enorm vilja från studenter men också ett behov från samhället att fler studenter får möjlighet att göra klart sina studier snabbare, säger Philip Botström.
Detta att vilja bli klar med sin utbildning så snabbt som möjligt har jag svårt att se något positivt med. Utbildning är inget man bör hasta igenom, och det är problematiskt om fler anser att tiden på högskolan är en transportsträcka på vägen mot det verkliga livet. Om utbildning och lärande betraktas som ett nödvändigt ont, istället för en värdefull tid i livet då man utvecklas och kan reflektera över tillvaron och framtiden, både för egen del och för samhället, förvandlas kunskap till en vara bland andra.
Genom att skapa fler relevanta sommarkurser blir också tusentals jobb lediga, något som minskar arbetslösheten, menar han.

I dag konkurrerar många studenter ut andra grupper som har svårare att ta sig in på arbetsmarknaden.
Utbildning bör inte vara en arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Till högskolan kommer man för kunskapens skull, i alla fall om man lever i en kunskapsnation. Allt annat är rent slöseri med pengar. Om akademin reduceras till en samhällelig serviceinrättning bland andra gör det något med kvaliteten i verksamheten och med synen på kunskap. Ingen köper en exklusiv flaska champagne för att sedan stjälpa i sig innehållet i några hastiga klunkar. Kailixlörom äter man inte med slev, och så vidare. Lätt fånget, lätt förgånget. Det spelar ingen roll hur många kvalitetssäkringssystem som införs, eller hur många nya administrativa rutiner som åläggs lärarna. Kunskapen blir lidande om den inte placeras i centrum. Det finns inga genvägar. Tror vi det är det ett allvarligt problem för kunskapsnationen Sverige. 
I Sverige är snittet på examensåldern 29 år och det är ovanligt högt i jämförelse med andra OECD-länder. Det vill regeringen ändra på. Precis som SSU vill regeringen att fler ska bli klara med sina utbildningar snabbare.
Jag hade aldrig lyckats i dagens utbildningssystem. Det är alldeles för uppstyrt och strukturerat. Högskoleutbildning idag handlar om genomströmning och kvalitetssäkring, om betyg, poäng och examen. Fler yngre studenter ska snabbare passera genom högskolan, så ser regeringen och näringslivet på saken. Och linjeorganisationen på högskolan driver igenom besluten. Forskarna och lärarna har inget att säga till om. Ordern ska utföras. Varningsropen om att utbildningspolitiken påverkar kvaliteten menligt viftas undan. Som om landets högst utbildade inte visste vad de talade om, som om professorer och lektorer vore tjänstefolk vars enda uppgift är att lyda. Så bygger man inte en KUNSKAPSnation. Bara genom att placera kunskapen i centrum och lämna ålder och genomströmningshastighet därhän kan den verkliga kvaliteten i verksamheten värnas.
Sedan 2010 har antalet sökbara sommarkurser på svenska lärosäten halverats och nu kräver SSU och Saco Studentråd att regeringen ska göra något för att vända trenden. Regeringens ansvariga minister Helene Hellmark Knutsson håller med, och säger att de är redo att satsa på sommarkurserna.

– Nu behöver vi göra insatser så att de inte minskar ytterligare, utan snarare ökar. Och det är det vi har aviserat i vårpropositioner inför budgeten, säger hon.
Sommarkurser är bra, så det får gärna bli fler sådana. Samtidigt är det viktigt att utbildning innehållet pauser och tid för återhämtning och eftertanke. Det är avgörande för all verklig kunskapsutveckling. Poäng kan man ta och kurser kan man klara av, om det nu är det man vill, på kortare tid. Hastigheten kan skyndas på, men det man vinner i väg förlorar man i kunskapskvalitet. Lärande tar den tid det tar och det är individuellt och kontextuellt. Läshastigheten kan övas upp på marginalen men är i princip konstant. Landets högre utbildning behöver inte fler åtgärder. Akademin behöver lugn och ro. Kraven på genomströmning och fokus på kvalitet(ssäkring) och en ständigt ökande administrativ börda stressar och skapar en olycklig press på lärarna, som i kombination med studenternas önskan om att så snabbt som möjligt bli klara, går ut över kunskapen som reduceras till information. Sättet det talas om utbildning och forskning idag är allt mindre akademiskt och handlar allt mer om annat än om kunskap. Ekonomi, kvalitet, arbetsmarknad och så vidare, talas det om, och personalen på högskolan, som är statsfinansernas största budgetpost, förväntas bara fixa problemen.

Men alla tycker inte att det här är en bra idé. Sveriges Förenade Studentkårer är kritiska till att studenter ska stressas genom sina utbildningar.

– Att bli färdig tidigare är inget man ska satsas på specifikt, utan man ska satsa på hela högskolan för att främja lärande och att studenten blir färdig under den tiden som är utsatt – att kandidaten är treårig och mastern är tvåårig, säger ordföranden Caroline Sundberg.
Att bli färdig kan aldrig vara ett självändamål. Tacksam för att studentkåren inser det och driver den linjen, att de förstått att utbildning handlar om kunskap och att verklig kunskap inte kan stressas fram. Lätt fånget, lätt förgånget, är ett klokt uttryck som bygger på en urgammal mänsklig insikt. Det som är lätt att få tappar snart sitt värde. Och ska den högre utbildningen gå snabbt kommer det oundvikligen att gå ut över kvaliteten. Det finns inga genvägar till en högskoleexamen värd namnet. Vill vi att det ska gå snabbt eller bli billigare går det ut över kunskapen.

Drömmen om att samhället är en ekvation som går ihop och som kan kontrolleras är en farlig dröm. För den påverkar oss på det viset att vi går med öppna ögon in i något som riskerar att bli ohållbart. Vi offrar allt mer av det som är värdefullt för att det finns annat som fångar vår uppmärksamhet. Och ju snabbare allt går och desto mer som lockar och pockar desto lättare är det att släppa taget kring det som är verkligt viktigt. Det som är värdefullt är alltid det som är sällsynt eller det som kräver något av oss. Så ser den riktiga ekvationen för kulturell förändring ut. Idag lånar vi pengar, för att köpa saker som blivit utslitna eller obsoleta innan lånen betalats av. Då tar vi nya lån. Förr sparade vi, för att äntligen få råd att köpa något som höll sig. Inget är värt att vänta på idag. Samhället byggs därför allt mer på löften om en ljusnande framtid som förläggs allt längre in i framtiden. Paradoxen växer och blir allt mer hotfull att tänka på. Och kraven på alla som har ett jobb växer. Alla dignar under effektiviseringens ok, samtidigt som skulderna ökar och kunskapen urholkas när det går inflation i poäng, betyg och examina. Alla vet att det är ohållbart. Ändå fortsätter vi. Ändå drar ingen i nödbromsen. Det är allvar och läget är allvarligt.

Det var inte bättre förr, men det skulle kunna bli bra framöver. Eller i alla fall bättre än det är idag. Med små medel och bara marginella förändringar kan mycket bli så mycket bättre, för väldigt många fler. Om vi bara inser att samhället aldrig kan kontrolleras. Om vi bara stannar upp lite. Tar oss tid att tänka efter. Om vi reflekterar över konsekvenserna av våra kollektiva handlingar. Om vi samtalar om vilket samhälle vi skulle vilja ha och vilka problemen är med det samhälle vi har. Det krävs så lite, men det krävs att många tar sig den tiden och den mödan.

7 kommentarer:

Camilla sa...

Är det någon skillnad i att "samla poäng" och att "bli klar fortare"?

Den huvudsakliga anledningen till att plugga på högskola är ju att få ett kvalificerat och stimulerande jobb. De flesta måste ta studielån, eller jobba, under tiden. Det är klart att man inte vill dra ut på det mer än man måste, om man ska dras med studielån hela livet. Det oavsett vad näringslivet vill.

Sen utesluter det ju inte att man gillar att lära sig spännande saker, det ligger ju i den inriktning man väljer, intresset. Om man har hågen mot matematik väljer man antagligen inte att läsa historia t ex.

Den riktiga finessen med högskolan är ju att man alltid kan komma tillbaka och läsa mer, helt av intresse, när man har ett jobb som kan försörja en.

Sen kan jag förstås inte låta bli att undra lite över tempot, ändå. Jag har läst 82,5 hp detta läsår, distanskurser i humaniora, medan jag jobbat heltid och levt vanligt liv. Och det har inte precis varit betungande (men ohyggligt intressant!), jag har ofta haft mycket tid att reflektera och läsa mer efter eget intresse. Men, det är svårt att veta vad "rätt" tempo är. Friheten att välja själv är bra.

Men visst måste man förstå att människor vill bli färdiga med en utbildning och slippa leva på studielån.

Eddy sa...

Det finns inga givna svar angående frågor som rör kunskap och kvalitet, men den politik som nu förs blandar samman kunskap med information, och då är det lätt att få för sig att om man snabbar på processen så får samma resultat till en lägre kostnad.

Jag har inga problem att förstå att man inte vill dra på sig skulder, men är det kunskap man söker får man vad man betalar för. Det finns inga genvägar, det är sökandet efter sådana jag vänder mig mot. Tron på att man kan ha kvar kakan samtidigt som man äter upp den.

Om vi anpassar högskolan efter vad människor och politiker anser sig ha råd med kan vi aldrig bygga den kunskapsnation många säger att de önskar sig och tror är den enda vägen fram för Sverige.

Jag värnar kunskapen, innehållet och oroas över att se hur den utarmas i takt med att kraven på genomströmning ökar.

Anonym sa...

Camilla, du skrev:

"Den huvudsakliga anledningen till att plugga på högskola är ju att få ett kvalificerat och stimulerande jobb." De flesta måste ta studielån, eller jobba, under tiden. Det är klart att man inte vill dra ut på det mer än man måste, om man ska dras med studielån hela livet."

Jaha, men att få ett stimulerande och kvalificerat jobb behöver inte vara huvudorsaken till studier. Det är inte ens säkert att utbildning garanterar det. Har aldrig pluggat för ett yttre mål förutom femte året för att få en examen efter påtryckningar från föräldrar om att jag borde knyta ihop säcken och bli vuxen och skaffa mig ett riktigt jobb vid 25 års ålder, skaffa familj osv. (Detta trots att jag hade eget boende och försörjde mig själv efter jag gått ut gymnasiet och aldrig haft planer på att sprida min energi på något så ointressant som en familj.)

Visste att jag kunde få jobb med det jag ville göra även utan examen då jag erbjöds flera tjänster under studietiden när jag jobbade vid sidan av. Det visste även flera av mina kursare. Vi pluggade för att det var kul och uppskattade det fria studentlivet. Själv tog jag bara lån en enda termin. Och jag ville egentligen inte sluta utan verkligen dra ut på det. Än idag finns det inget ställe jag helst skulle vilja tillbringa resten av mina dagar på än på universitetet. Problemet är bara att jag inte är tillräckligt smart. Eller också inte hittat min grej som skulle kunna ge en anledning att bli kvar där för evigt. Det är nästan så att jag skulle vilja erbjuda mig att koka kaffe där åt alla lärare och forskare inom humaniora hela dagarna (och hinna läsa i någon bok medan diskmaskinen var igång med sitt surrande ljud, hör bara på mina storslagna drömmar), bara jag fick vara kvar i en intellektuell miljö som värnar om mänsklig utveckling. Jag tror det är en liknande känsla som vissa (oftast kvinnor) kan ha när de utan betalning städar i kyrkan så flitigt. Det är en ära helt enkelt att få tjäna i ett sammanhang man givit sitt hjärta.

Eva

Eddy sa...

Håller med dig Eva! När jag läste såg studiemedlen annorlunda ut. De var utformade som ett slags akademikerskatt, som jag troligen kommer att få betala på tills jag går i pension. För mig och för samhället har det varit värt varenda krona jag får betala tillbaka, för det gav mig möjligheten att arbeta med det jag är intresserad av och är bra på, och studierna har med säkerhet hjälp mig att bevara hälsan och tron på livet.

Camilla sa...

Det verkar finnas minst två sätt att se saken. Antingen från studentens inre driv, eller utifrån pålagda krav. Jag håller med om att tryck utifrån om genomströmning inte är världens bästa tanke. Jag håller med om att värna kunskapen och kunskapssökandet. Men jag håller inte med om att kvickhet med studier, till en examen, är motsats till kunskap. Det bör vara ganska personberoende. Flexibilitet är bra, det värsta som kan hända är om högskolan styrs upp ännu mer och man inte kan bestämma takten själv.

Jag antar att man har olika bakgrund som gör att "tvånget" att skaffa sig utbildning/jobb är olika prioriterat ... För mig var det absolut nödvändigt att ha ett jobb, och att inte dra på mig för mycket skulder. Och att ha ett jobb som var stimulerande och roligt. Och eftersom jag kunde skaffa mig det, gjorde jag det. Mina studielån är fö från före 1989, vilket betyder att jag betalar av det sista i år *yippi*. Jag valde på ämnesintresse, matematik och fysik. Men för all del är civilingenjör ett hyggligt välbetalt jobb, det är inte alls fel.

Jag ville absolut inte stanna kvar på högskolan efter examen, den var för försagda "institutions-hjon" (sorry, det var upplevelsen då). Jag upplevde miljön som ganska inskränkt. Industrin såg jag som mer dynamisk, kunskapskrävande både på bredd och djup. Jag lic:ade som industridoktorand, jobbade 50% under tiden, men jag har aldrig velat vara kvar på högskolan. Jag har mycket kontakter med högskolan, i referensgrupper etc, men jag tycker fortfarande idag att industrins utmaningar och frågeställningar är mycket mer intressanta, mycket mer komplexa, än det de ägnar sig åt på högskolan (på mitt ämnesområde är väl bäst att tillägga).

Jag jobbar också med det jag är intresserad av, och kan, och om jag inte lärde mig nya saker varje dag skulle jag aldrig vara kvar.

Nej, det är sant att utbildning inte garanterar intressant jobb, det är som vanligt mycket upp till en själv.

Men jag har en oändlig drift att vilja lära mig mer, det är därför jag läser humaniora nu, som jag iofs ägnat mig åt i över tjugo år i alla fall, utanför strukturerade studier (filosofi främst). Jag är oändligt glad att den möjligheten finns, att läsa högskolekurser trots att jag aldrig kan räknas som "genomströmningsstudent" ;-).

Nu undrar jag vart jag ville komma ... antagligen till att jag har stor förståelse för de människor, de studenter, som vill ha en utbildning, en examen, ett jobb. Som tycker det är viktigt. Och inte alls tycker att det står i motsats till kunskap. (Jag begriper inte hur man skulle kunna läsa något man inte är intresserad av, för övrigt, vilken plåga).

Eddy sa...

Problemet med dagens fokus på betyg är att man ger sken av att det går att kvalitetssäkra en sådan sak som kunskap, vilket är ett svek mot alla inblandade. Det är inte hastigheten som är problemet, utan detta att man tror att det går att säkra kvalitet med system. Jag läste mer än heltid i snitt under mina sex år på heltid som student. Jag vill se utbildning som en tidsenhet, som var och en fyller med mesta möjliga kunskap.

Dagens fokus på betyg är ett svek, för ute i arbetslivet är det kunskapen och kompetensen man har, inte betygen som räknas.

Camilla sa...

Det stämmer. Betygen i sig är sekundära. Faktiskt är nog den sammanlagda tiden man spenderat per poäng mer intressant. Det är en indikator på fokuseringsförmåga och förmåga att bli klar. Rätt viktigt. Men inget är viktigare än kompetensen. Där brukar ett vanligt samtal säga extremt mycket.