Bloggpost 2500

Detta blir min 2500de bloggpost sedan starten. Räknar lite och kommer fram till att det blir cirka 1,3 poster per dag i genomsnitt. Under det första året blev det 636 poster och under andra året 512. Under tredje året hade jag en svacka, då blev det 398 och under de två senaste åren har det blivit 457 och 485 poster. 2500 är halvvägs till 5000. Framtiden får utvisa om jag når dit. Om lusen, orken och inspirationen håller i sig. Det går i vågor. Ibland flyter det lätt som vatten, ibland trögt som cement. Under kortare perioder har inspirationen flödat och då har det kunnat bli tre poster om dagen. Andra gånger har jag bara inte orkat alls, under semestern eller jul. En text om dagen är målet, men det får aldrig bli ett tvång. Och friheten att skriva om precis det jag vill är avgörande. Bloggande är en del av mitt liv, en av de saker som definierar mig som människa och gör mig till den jag är. Att skriva är att tänka, är att skriva är att tänka. Det ena förutsätter det andra, och att bli läst är inspirerande och utvecklande, ansvarsfullt och viktigt.

Under hösten 2015 fastnade jag lite i svartsyn och missmod. Alla tecken pekade i fel riktning. Känslan av att samhället gått i baklås ansatte mig och fick mig att gå i cirklar. Under julledigheten fick jag en välbehövlig paus och efter nyår är det som det vänt. Jag är hoppfull inför framtiden och det nya året. Jag har bestämt för att se ljust på framtiden, har beslutat mig för att leta efter tecken på det goda och hoppfulla istället för det onda och destruktiva. Börskrisen i Kina ser allvarlig ut, men det är ju i själva verket ett sundhetstecken, för evig ekonomisk uppgång är omöjlig. Det är bra att börsen inte bara går i en riktning, för det påminner oss om livets och världens bräcklighet. Hållbarhet är inget problem, det är en utmaning som ständigt måste hanteras. Positivitet är ingen självklarhet. Det är viktigt, samtidigt finns det vissa saker som inte går att stoppa och dem är det viktigt att påminna sig om. Lena Andersson visar på just det i en mycket positiv krönika i DN idag. Hon hjälper mig i min ambition för året och det fortsatta bloggandet, hon gjuter mod och inger hopp.

Under julveckorna har Sveriges television sänt två dramaserier som behandlar avgörande historiska förändringar. I Pernilla Oljelunds och Harald Hamrells ”Fröken Frimans krig” om kampen för kvinnlig rösträtt låter man som dramaturgiskt grepp en enda rollfigur förkroppsliga hela motståndet mot rösträtten, den grötmyndige men ändå eftertänksamme Frithiof Johannesson (Allan Svensson), stöttad av sin lojala hustru Rut (Ulla Skoog).

Det är effektivt gjort, och framhäver något intressant: Hur omöjlig kampen mot kvinnlig rösträtt i själva verket var, att det faktiskt inte kunde ha gått hur som helst.

Vissa saker vet man och känner man i hela kroppen, trots att det i stunden ser mörkt ut. Dumheten kommer till exempel aldrig att segra, för det bär på sin egen undergång. Förnuftet kan motarbetas och dess företrädare kan skrämmas till tystnad, men kunskap och insikt är alltid starkare och vinner i längden, även om det kan ta tid och trots många bakslag. Förr eller senare faller dumheten på eget grepp. Jag behöver inte blogga för att visa på SDs huvudlösa och cyniska politik, ju mer makt och inflytande partiet får desto tydligare blir det hur substanslöst, ynkligt och vilset partiets företrädare är. Det fungerar helt enkelt inte och kommer liksom alla deras föregångare att, förr eller senare, falla på eget grepp. Deras människosyn förgiftar dem och gör dem själva mer ont än flyktingarna de projicerar sina vanföreställningar mot. Frithiof Johannesson är inte helt olik Jimmie Åkesson. Tänker man så blir det lite lättare att andas.

Den andra dramaserien som behandlar samma tema är den tyska ”Weissensee”, om DDR-statens dödsryckningar och hädangång. Precis som i ”Fröken Frimans krig” är det förgörande uppenbart vart allt är på väg och att det är oåterkalleligt. Det beror inte främst på att det är gestaltat så. Filmmakarna arbetar med facit i hand men facit är inbyggt i den samtid som skildras.

Vad som åskådliggörs är oåterkalleligheten i verklighetens skeenden, inte i en narrativ konstruktion. Om Berlinmuren öppnas så faller DDR, på något annat sätt kan det inte vara, ty DDR:s existens förutsätter muren och repressionen.

Självklart är det så. DDR byggde muren av rädsla för sitt eget systems överlevnadskraft. DDR liksom kommunisten i Ryssland var dömda på förhand. Behöver man bygga murar för att skydda sin ideologi är det ett tecken på att den inte har framtiden för sig och då spelar det ingen roll hur hög muren är för den kommer ändå aldrig att skydda regimen mot det verkliga hotet som kommer inifrån.

”Weissensee” visar med obeveklig klarsyn varför DDR-ledningen och Stasi inget kan göra; deras försök är lika futila som rösträttsmotståndarnas i Sverige sjuttiofem år tidigare. Och bägge har de lika dåliga prognoser som apartheidregimen i Sydafrika mot slutet av 1980-talet, även den dömd att falla på grund av sin inneboende orättfärdighet, som gjorde att den kunde upprätthållas endast med våld, tvång och mördande.

Motsatsen till orättfärdighet är och förblir jämlik frihet, det vill säga respekt för människans myndighet, hennes egen växt och utveckling, hennes frivillighet och förmåga att fatta sina egna beslut. I den stund tillräckligt många blir varse att andras frihet kunde och borde vara deras är det över. Tingen har sin utvecklingsgång och medvetandet kan inte låtsas vara där det inte är. Det är en helt avgörande skillnad att befinna sig vid samma punkt i en framåtrörelse eller en bakåtrörelse. Har människan väl känt på hur det är att styra sig själv avstår hon sedan inte frivilligt.

Kunskap borgar för överlevnad och hållbarhet. Frihet är en förutsättning för samhällets vitalitet och möjlighet och likhet och mångfald är nödvändiga inslag i alla samhällen på sikt. Olikhet kan te sig skrämmande, men är i själva verket en förutsättning för liv och överlevnad. Låter vi rädslan ta över är vi dömda till undergång. Därför är skolan och bildning så himla viktigt, för kunskap och analytisk förmåga hjälper oss att se och förstå och fungerar som vaccin mot inskränkthet och fallenhet för enkla lösningar. Tack Lena Andersson för att du hjälper mig att återknyta kontakten med det jag redan visste. Tack för påminnelsen, som jag så väl behövde!

Därför kommer också Raif Badawis frihetskamp att segra i Saudiarabien. Med den allsmäktige guden på sin sida är det visserligen lättare för regimerna att bevara förtrycket men regimer som den saudiska och den iranska klarar sig inte länge i en värld där var och en kan ha sin egen tv- och radiokanal (Youtube, poddar, sociala medier), där vem som vill kan publicera texter av valfri längd till hela mänskligheten eller till den som delar samma intressen, kan söka kunskap, förströelse, kontakter och allt som tänkas kan bara genom en dator i sitt eget hem.

Friheten och gränslösheten på nätet, ja nätets själva outsinlighet, påverkar på gott och på ont våra föreställningar om oss själva och om gränslöshet som fenomen. Den rörelsen kan inte rullas tillbaka. Risken finns att även föreställningar om fredliga och jämlikt frihetsskapande gränser (integritet och upphovsrätt är två exempel) upphävs i processen, men inte om det hela kombineras med idémässiga insikter om att rättighetstanken är beroende av ömsesidighet.

När den kombinationen inträder börjar demokratin förverkligas på allvar, om man med demokrati menar individuellt självstyre under respekt för andras självstyre.

Grunden för alla hållbara samhällen är detta, individens frihet och respekten för andras frihet. Partier som antingen bara talar om individens frihet (skattesänkningar, den onda staten och så vidare), eller som förvägrar dom andra rättigheterna och frihet som är självklar för de så kallade etniska svenskarna, vilar på en instabil grund av dumhet, egoism och ovilja att se längre än näsan räcker. Att värna friheten för alla och garantera inte bara sin egen utan även andras självständighet är på inget sätt enkelt. Livet är emellertid inte heller enkelt, men det hindrar ingen från att leva. Livet är komplext och många gånger motsägelsefullt, så varför skulle samhället vara eller fungera annorlunda? Det tror bara den som saknar kunskap och som inte vill förstå. Den som bygger murar eller tror att ensam är stark och var och en sin egen lyckas smed. Det är ignoransen och dumheten som talar, och även om den är en evig följeslagare till mänskligheten har den aldrig framtiden för sig. Dumheten kommer alltid att finnas, men som samhällsideologi är den alltid dömd att misslyckas.

IS utnyttjar nätets frihet för motsatta syften eftersom de saknar begrepp om såväl individer som rättigheter och ömsesidighet samt hur dessa hänger samman. Allt går att uppnå med våld och dekret, men inte i längden. IS kommer att bli varse till sist att de förenar oförenligheter. Varje ordning som förutsätter våldet och underkastelsen är en desperat och dödsdömd kamp.

IS, SD och andra som bygger sin ideologi på ovetenskap, ignorans och fruktan kommer aldrig i längden att kunna motstå sin egen inneboende motsättning. Förr eller senare faller man på eget grepp. Ett långsiktigt hållbart samhälle kan aldrig byggas eller överleva i längden utan insikt i dessa saker och förståelse för kunskapens, öppenhetens och frihetens roll. Därför spelar det ingen roll att det ser mörkt ut för stunden, för på sikt kommer det goda, friska och kloka att segra.

Troligen hör även hårt bevakade nationsgränser den gamla världen till, också om det dröjer innan de ter sig orimliga för tillräckligt många. Bilderna av hur det där stängslet i veckan monterades på Köpenhamns huvudbangård påminner om Frithiof Johannesson; man kommer att generas av dem en dag.

Ju förr vi inser detta desto bättre. Tack Lena Andersson, för att du ser, förstår och sprider insikt om detta. Blir vi många som inser det orimliga i det som händer just nu i Sverige och världen, och om vi agerar i vardagen, finns ingen som kan stoppa rörelsen. Ett annat samhälle är möjligt, det enda som krävs är att vi vill och gör något. En blogg som Flyktlinjer kanske inte förändrar världen, men ordets makt är starkare än alla vapen i världen och många röster som går samman bildar en kör som överröstar rädslans rop och hatets självförbrännande skrik. Därför fortsätter jag. Hur länge, det får framtiden utvisa. Men så länge det finns saker att skriva om och orättvisor och problem att oroas över, kunskaper att värna finns inget som talar mot en fortsättning.