Vad är en relation?

För många år sedan nu hade jag anledning att reflektera över vad en relation är, en kärleksrelation i första hand men även andra typer av relationer. Jag skrev ner dessa tankar och när jag skulle rensa lite bland gamla filer hittade jag det jag skrev, i en annan tid och ett annat liv. Tycker nog jag kan stå för det mesta och därför delar jag med mig. Vad innebär det att vara i en kärleksrelation?


Först några klargöranden:

1. Normer måste man borste från. De skall krossas, eftersom de är förödande för kreativiteten och det fria tänkandet!

2. Jag tror inte att man har en identitet eller att man är på ett eller annat sätt. Man blir ständigt till i en process och genom möten och intryck, samt genom de relationer och konstellationer man igår i.

3. En kärleksrelation kan och får inte ”användas” för att täcka alla behov man kan ha som människa. Det skulle innebära att man stänger in och begränsar den andre och är en djupt egoistisk tanke.

Viktigt att ha med sig detta, att inte låta normer styra. En relation kan aldrig vara normal, för om den fungerar för de som har en relation är det bra oavsett vad andra tycker. Relationer kan bara vara mer eller mindre vanliga. Sedan är man inte någon, man blir till i mötet och förändras tillsammans. Sin personlighet har man, grundläggande egenskaper som brukar sammanfattas i begreppet Big five. Det är egenskaper som inte är kulturbundna och som inte förändras genom livet. Identiteten förändras dock, över tid och i relation till omgivningen och tidsandan. Slutligen. Den kanske viktigaste lärdomen jag gjort i livet handlar om detta med ömsesidighet, att man måste ge för att få och att man aldrig kan tvinga den man vill vara i en relation med till något. Och man kommer heller aldrig att hitta någon som kan ge en allt eller som fyller alla ens behov. Vill man bli lycklig med någon ökar chanserna dramatiskt om man inser detta.

Vad är en kärleksrelation (i brist på bättre definition)? Ett slags idealbeskrivning.

För det första konstaterar jag att även om normer är problematiska (minst sagt) så behöver man inte kasta ut barnet med badvattnet. För om man reagerar på normerna genom att automatiskt göra tvärt om är man lika styrd av dem som någonsin moralpoliserna. Med detta sagt menar jag att …

1. En kärleksrelation är ett ömsesidigt projekt eller process. Det är så jag tänker, och ömsesidigheten är central här.

2. En kärleksrelation är ett slags hamn att vila i och hämta styrka från.

3. Det är ett ömsesidigt sätt att växa som människa, tillsammans.

4. En kärleksrelation bygger på att man lägger sitt liv i någon annans händer. Det handlar om solidaritet, i ordets äkta mening, det vill säga ett ömsesidigt (frivilligt) beroendeförhållande. Det handlar mer om att ge än om att få.

5. What’s in it for me? Uppnår man ovanstående ger konstellationen mer än vad den kostar.

Rent praktiskt, och just eftersom normer är problematiskt, kan detta projekt läggas upp och organiseras i princip hur som helst, så länge parterna är överrens. Det krävs ett minimum av regler för att det skall fungera. Betänk att regler är lätta att formulera, det svåra är att följa dem. Därför bör man rent allmänt sträva efter så få regler som möjligt. Vilket för övrigt gäller även i och för kunskapsrelationer och i utbildningar på alla nivåer.

Hoten mot den typen av relation som jag här försöker definiera uppstår egentligen bara om parterna brister ifråga om respekt, tillit, öppenhet och ärlighet, vilket är en förutsättning för att lyckas. Enkelt är det på inget sätt, men priset man betalar är mödan värd.

Mina tankar om polyamorös, eller detta med att ha relationer med flera.

Jag har läst en del på nätet, och med ledning av det har jag kommit fram till följande. Tankarna skall ses i relation till ovanstående. Först vill jag säga att jag inte tycker att detta är provocerande, för jag har lika stora problem med normer som dem som skriver positivt om polyamorösa relationer. Förstår inte riktigt fixeringen vid dessa normer, att allt måste vara normalt. Fast å andra sidan tror jag heller inte att normer idag är särskilt tvingande. Normerna finns framförallt i huvudet på den som kritiserar normerna. Visst stöter man på människor som inte förstår och som inte vill förstå, men hur farligt och hotande är det att bryta mot normer idag, egentligen?

Jag tycker dock hela tanken med det polyamorösa sättet att leva (på det sätt som jag förstått det med ledning av de texter jag har läst) faller på följande …

1. Det handlar som jag förstår saken inte om ömsesidighet, det handlar mycket mer om: Hur kan jag få ut så mycket njutning ur livet som möjligt, med ett minimum av problem? Det är så jag läser inläggen och tankarna; ”Har du problem med vad din partner gör, då är det ditt problem, inte hans eller hennes.” Detta stöter jag på hela tiden i texterna.

2. Polyamoriska relationer kräver ett helt batteri med regler och förordningar för att det skall fungera i praktiken. Och nya regler måste ständigt formuleras.

3. Det handlar mer om att skaffa sig personliga upplevelser än om att växa tillsammans med någon. Utgångspunkten i alla resonemang som jag har stött på är: Jag, aldrig vi!

4. Det tar tid, det är många inne på. Någon nämnde detta med tidsåtgången som det enda problemet, att man bara hinner med att upprätthålla ett begränsat antal relationer för att inte drunkna. Det stärker mitt intryck om att detta handlar om ett jag som vill få utlopp för sina önskningar och inte om ett vi.

5. Tankemodellen, så som jag uppfattar den, är som klippt och skuren ur en KBT-manual, eller en Självhjälpsbok. Detta blir särskilt tydligt när det handlar om eventuella problem som uppstår i praktiken.

6. Det kan uppfattas som ett slags relationsetik för ett egocentrerat, upplevelse-/ konsumtionssamhälle.

Det ENDA sättet jag kan se att en polyamorös relation skulle kunna fungera, för det tror jag faktiskt går, är att tre (eller flera) individer ömsesidigt sluter sig samman enligt tankarna ovan om vad en kärleksrelation är. Jag menar alltså att, för att kunna tala om det i termer av en relation krävas det att tre (eller fler för den delen), ömsesidigt går in i projektet med varandra. Jag förstår inte hur man annars kan tala om detta som en relation. Alla som ingår i relationen måste alltså ge av sig själva till de övriga. Då skulle detta kunna fungera, men några sådana exempel har jag inte läst om. Det handlar ofta om individer som talar om hur härligt det är leva på detta sätt och om hur spännande liv de lever, och om hur missförstådda de är av omgivningen.

Sex och förälskelse, hot och möjligheter

Jag ser egentligen sex och förälskelse som separata frågor. Även om jag själv har svårt för det kan jag nog faktiskt se att åtminstone vissa former av sexuella praktiker går att förena med ovanstående, men det förutsätter att dessa praktiker uteslutande handlar om sex, alltså att man inte blandar in förälskelse i det hela. Handlar det bara om sex behöver det inte nödvändigtvis inkräkta på kärleksrelationen. Om, säger om, alla inblandade är överrens om detta och öppna med det.

Samma gäller för förälskelse, för den styr man inte över, den drabbas man av (om man inte aktivt söker upp den givetvis, genom att flörta eller på andra sätt). Om förälskelsen hanteras på ett balanserat och varsamt sätt så att man inte skadar den andra i den relationen, för det är ju också en relation (om förälskelsen är besvarad), så kan det vara en underbar källa att hämta kraft ur. Och den behöver inte inkräkta på kärleksrelationen.

Det betyder att man inom ramen för en kärleksrelation kan ha nära relationer, som tidvis kan ha inslag av förälskelse riktad mot någon eller några andra, utan att det är problematiskt, och ha sex med andra, även om jag tror det är lite mer problematiskt. I vissa fall och stunder kan jag till och med se att inslag av sex och förälskelse utanför den primära kärleksrelationen faktiskt kan vara en förutsättning för dennas långsiktiga överlevnad. Men det förutsätter att det inte är något man söker eller planerar eller försöker bygga in i definitionen av relationen.

Det är alltså kombinationen av förälskelse och sexualitet som är farlig (för den primära kärleksrelationen). Och skälet till det är naturligtvis att man inte tänker klart när man är förälskad, det vet alla som någon gång har varit förälskade. Handlar man utifrån hur man tänker när man är förälskad är risken överhängande att det uppstår problem. Och blandar man in sex är det min erfarenhet att förälskelsen växer sig starkare, och då ökar följaktligen både riskerna och problemen … Givet att det handlar om sex och förälskelse i kombination och utanför den primära relation, så klart. För det är absolut underbart att vara kär och galen och det blir ännu härligare i kombination med sex, men det tar ju fullkomligt musten ur en. Och det är också detta som är skälet till att det är så svårt att kombinera det med en primär kärleksrelation (oavsett om denna är av tvåsam eller flersam karaktär).

Sammanfattningsvis och efter moget funderande har jag kommit fram till att …

… det är hypotetiska möjligt att leva i en polyrelation, men den måste i så fall bygga på ömsesidighet mellan alla inblandade. Annars förstår jag inte hur man kan tala om det som en relation.

… så fort man blandar in olika kombinationer av sex och förälskelse ökar riskerna för problem, exponentiellt. Och det gäller överallt och i alla relationer (så länge det inte sker inom ramen för relationen så klart).

… en kärleksrelation (enligt definitionen ovan) är en unik relation mellan två (eller flera) individer. Det är den typen av relation som jag söker och vill ingå i eftersom jag tror att den är den enda långsiktigt hållbara typen av relation, med minst risk för att någon av parterna blir sårad.

Detta med relationer är på inget sätt enkelt, men idag lever jag i harmoni och är lycklig. Oerhört tacksam för det! Livet har lärt mig massor, och jag tycker det är viktigt att inte glömma och gå vidare. Jag vill minnas och reflektera över det som har hänt, det som händer och det som kan hända. Och jag tror på detta att bjuda in och dela med sig, av tankar, upplevelser oro och glädjeämnen.