Språk, kunskap och komplexitet

Uppslag att blogga om och tänka med finns i överflöd, det handlar bara om att öppna sinnet och göra kopplingar, använda det man vet och tänka vidare, bortom det givna. Kunskap kan inte paketeras och bearbetas för någon annan, vetande kan inte sammanfattas eller förenklas. Utbildning går inte att delegera och ansvaret för lärande är alltid individens. Därför reagerar jag så starkt på allt tal om effektivisering av den svenska skolan, för det är ett ekonomiskt krav, helt befriat från alla kopplingar till vetenskap och beprövad erfarenhet. En omöjlig dröm. Det finns inga genvägar till kunskap. Hittar en artikel som handlar om det, i DNs pappersupplaga, som också finns att läsa på nätet. Det är en språkkrönika skriven av Anders Svensson, som är redaktör för Språktidningen, som inleder med följande ord.

Kan det vardagliga språk som präglar dagens läroböcker ligga bakom kunskapsraset i den svenska skolan? Texterna som eleverna läser idag är nämligen betydligt lättare än på 1970-talet.

Jag ser samma tendens på högskolan, där allt fler tillrättalagda läroböcker används och allt mer av tiden går åt till att plugga in färdigförpackade resultat och pedagogiskt presenterade, översikter av vetenskapliga arbeten. I takt med att det blir allt viktigare att kunskapen har kontrollerats och resultatet godkänts kommer allt mer fokus att riktas mot det som står i böckerna, och när allt mer av verksamheten handlar om betyg och examina, för både studenter och lärare, tvingas övningar som främjar kritiskt, självständigt (och därför svårkontrollerat) tänkande, allt längre och längre ut i periferin. När kvaliteten mäts i termer av genomströmning lockas alla, i hela utbildningssystemet att förenkla innehållet och underlätta vägen fram mot examen. Och så länge den ideologin är rådande kommer förenklingar att framstå som positiva och önskvärda.

Klart det går ut över förmågan att tänka, som liksom fysik träning kräver motstånd för att utvecklas. Ju mer man vill lära, desto mer friktion måste man lära sig utså. För att kunna hantera den komplexitet som ett modernt samhälle präglas av krävs en utvecklad förmåga att tänka kritiskt och självständigt samt att inte bara kunna ta egna beslut, utan även kunna motivera och stå för dem. Där brister det också på högskolan och det tar sig olika uttryck. Tydligaste kanske att allt mer av handledningen handlar om vad som står i manualerna och hur det ska tolkas, egentligen. Samt det faktum att det allt oftare står i utvärderingarna att vi lärare säger olika saker. Klart vi säger olika saker, men det viktiga är ju att vi menar samma, och att så är faller råder det aldrig någon tvekan om. Vi lektorer bedriver alla egen forskning och vet vad vi talar om, och säger vi olika saker visar det på bredden i hur man kan göra. Våra olika råd är en möjlighet för studenterna, inte ett problem. Problemet är att det svårt att nå fram med den informationen.

Jag ser allt fler tecken på en växande osjälvständighet, på allt fler olika områden. Och kanske det är en konsekvens av att språket i läroböckerna som används i skolan har förenklats under de senaste fyrtio åren. Svensson skriver att både orden och meningarna har blivit kortare. Enklare och kortare betyder snabbare och mer effektivt. Men det är som bekant inte så som kunskap uppstår. Kunskap är en kamp som kräver blod, svett och tårar. "Det är för mycket att läsa", eller "Vi hinner inte skriva så mycket", alternativt "Det går inte att få plats med allt på bara en sida", är invändningar på högskolan som blivit vardag. Dagens studenter anser att det är vi lärare det är fel på, inte deras inställning. I förhållande till vad är det för mycket att kräva att dagens studenter ska läsa lika mycket som jag läste när jag var student? Vad är argumentet för att det krävs mindre idag och enklare texter, när samhället är mer komplext? Och den som tycker det är svårt att sammanfatta det viktigaste i en text behöver träna mer på det, inte få mer utrymme. Kunskap tar tid och anser vi inte att vi har den tiden, ja då får vi ingen kunskap. Kunskapen anpassar sig inte, det kan bara människorna göra. Och förenklar vi går något viktigt förlorat. Kanske är det där orsaken till kunskapsraset ska sökas, i synen på kunskap och i inställningen till komplexitet? Jag tror det ligger en hel del förklaringskraft i den hypotesen.

Trots ständiga larmrapporter är det ändå ytterst få elever som går ut skolan utan att kunna läsa. Men att kunna läsa för att lära är något annat. Kanske är det där problemet ligger.

Det är en stor skillnad mellan att kunna läsa, det vill säga kunna ta sig igenom en text, och att läsa för att lära. En enorm skillnad som måste uppmärksammas mycket mer. Annars kommer kraven på förödande förenklingar, fler studieguider, instuderingsfrågor och kortare, enklare texter att öka, och kunskapens kvalitet att minska ytterligare. När jag var student läste vi avhandlingar. Idag läser studenterna tillrättalagda, pedagogiska läroböcker. Det är som att ersätta gymnastiken med verktyg. Alla vet att övning ger färdighet, så vad är då poängen med att göra det enklare? Är det kunskap skolan ska ge behöver det snarare bli svårare och mer ansträngande, för annars blir resultatet därefter. Lätt fånget, lätt förgånget är ett mycket gammalt visdomsord, som fortfarande gäller och som borde vara ledordet i all utbildning.

Språkfrågor blir dock lätt snobbism som leder till elitism. Det är absolut inte det jag menar, och jag tar avstånd från vad Per T Ohlsson skriver i Sydsvenska Dagbladet om Stefan Löfvens språk.

Med undantag för självlysande stjärnor som försvarsminister Peter Hultqvist och inrikesminister Anders Ygeman saknar Löfven en omgivning som hade kunnat erbjuda stadga. Sverige styrs med andra ord av en hop amatörer. Och därför blir det som det blir när statsministern öppnar munnen. Löfven är helt enkelt en produkt av den miljö han skapat kring sig själv. Stefan Löfven har en sympatisk framtoning och är naturligtvis besjälad av att göra så gott han kan; en vänlig man. Men i nuvarande läge, med den svåraste flyktingkrisen sedan andra världskriget och terror i Europa, är det inte vänlighet som behövs, utan tydligt och bestämt ledarskap och ett säkert språk som lyfter och förklarar.

Ohlsson använder här språket för att framställa statsministern i dålig dager, och luftar därmed sitt förakt för folklighet. Det är möjligt att Löfven inte uttrycker sig så nyanserat som en del andra, men politik handlar inte om ord utan om handling. Den svenska politiken blir inte bättre av att Ohlsson och andra pekar finger åt Löfvens sätt att uttrycka sig, för det leder inte Sverige framåt, det bidrar bara ytterligare till föraktet i samhället mot allt och alla som inte är som jag. Dessutom kommer landets statsminister alltid att vara en del av den kontext han verkar i, och kanske uttrycker han sig som han gör för att det är enda sättet att nå majoriteten av befolkningen. Språk är som kultur kollektivt, och det kan ingen enskild ändra på. När jag menar att vi bör höga ribban gör jag det inte av något annat skäl än att jag anser att det är enda sättet att höja kunskapen och kompetensen i landet. Och att peka finger och baktala den som inte uttrycker sig belevat, enligt någon förlegad etikettsregel, är inte vägen fram, för det leder bara till mer förakt och mindre kunskap.