Finansmannen som symbol för vår tid

Läser en artikel i DN som får mig att skaka på huvudet, åt dumheten som idag upphöjts till normalitet. Pengar gör saker med människor och det måste vi uppmärksamma mer. Pengar är ett allt annat än neutralt och trivialt inslag i världen och kulturen. Pengar ger makt, men det är en farlig makt som ständigt hotar att bli sitt eget mål. På det finns det många exempel. Ett är det som Andreas Nordström skriver om.

Tidigare i år köpte Martin Shkrelis läkemedelsbolag Turing Pharmaceuticals patentet till Daraprim, en medicin som bland används mot infektioner hos aids-patienter och barn. Över en natt höjdes sedan priset på preparatet från 113 kronor per förpackning till drygt 6 300 kronor.

ALLA inser det cyniska i agerandet, men vi har skapat ett samhälle som är så pass genomekonomiserat att kritiken rinner av den som kritiseras. Det spelar ingen roll vem som höjer rösten eller vad kritiken går ut på, för i grund och botten vet alla att detta är en oundviklig konsekvens av kulturen och vardagen, av dina och mina handlingar och förgivettaganden. Det går inte att ha kakan och samtidigt äta den.

Martin Shkrelis agerande renderade unikt nog svidande kritik från både Donald Trump och Hilary Clinton. Hedgefondhandlaren försvarade prishöjningen. När han för drygt en vecka sedan intervjuades på Forbes Healthcare Summit hävdade han att priset borde ha höjts ytterligare.

– Mina aktieägare förväntar sig att jag ska göra så stor vinst som möjligt. Det är den fula och smutsiga sanningen. Jag kommer att maximera vinsterna. Det är något som folk inom hälsovården är rädda för att säga, konstaterade Martin Shkreli under intervjun.

Ja, det är den fula och smutsiga sanningen om oss och vårt samhälle. Vi kan inte fördöma Shkreli samtidigt som vi försvarar systemet som han utnyttjar till max. Han gör inget olagligt, så tycker vi hans agerande är oetiskt och fel måste vi ändra på systemet han verkar i. Det är rådande ordning och norm som är problemet, inte en enskild individ vars enda brist är att han helt saknar känslor. Pengar gör detta med människor, tar sig innanför huden och förvrider tanken. När allt mer reduceras till pengar och när ekonomi är det enda värdet som räknas är det oetiskt eller korkat att INTE utnyttja möjligheterna som öppnar sig. Därför är det inte mot Shkreli som kritiken ska riktas, utan mot ekonomiseringen och synen på pengarnas roll i samhället.

Nu rapporterar New York Times att Martin Shkreli har planer på att chockhöja priset på ännu en livsviktig medicin. Efter att ha förvärvat det förlustdrabbade företaget KaloBios Pharmaceuticals har han siktet inställt på Benznidazole. Det är ett läkemedel som behandlar parasitsjukdomen Chagas som är vida spridd i framför allt Latinamerika och drabbar många fattiga. Enligt Läkare utan gränser är det en av världens mest försummade sjukdomar. Den som smittas av Chagas kan få livshotande hjärtproblem.

New York Times skriver att Martin Shkreli under en telefonkonferens med Kalo Bios investerare framhöll att priset för en behandling borde höjas med tusentals procent. Detta förutsatt att FDA, USA:s livsmedels- och läkemedelsmyndighet, godkänner medcinen för försäljning i Nordamerika. I USA delas Benznidazole för närvarande ut gratis på experimentbasis till de som drabbats av Chagas, vilka i huvudsak är invandrare från Latinamerika som smittades innan de anlände till USA.

I Latinamerika kostar en två månader lång behandling av Chagas mellan 400 och 900 kronor. Enligt Martin Shkreli borde priset för en kur höjas till närmare 900 000 kronor. Experter hävdar emellertid att den marknad som Martin Shkreli drömmer om är i det närmaste obefintlig eftersom antalet akuta fall i USA är ytterst få.

Tidigare i veckan skapade Martin Shkreli även rubriker inom hiphop-världen då han ropade hem gruppen Wu-Tang Clans album ”Once upon a time in Shaolin” för motsvarande 17 miljoner kronor på en auktion. Skivan finns bara tillverkad i ett enda exemplar.

Shkreli är uppenbart en människa som har mer pengar än vad som är bra för honom. Han behöver oss andra, men vi behöver inte honom eller någon annan av världens rikaste människor som helt tappat kontakten med resten av livet på jorden. Den som säger att hen är Jesus eller något annat grandiost spärras in på mentalsjukhus, men den som drömmer om att pungslå sjuka och fattiga genom att chockhöja priset på livsuppehållande mediciner hyllas av marknaden som en hjälte. Det är ett tecken i vår tid och en av alla de saker som pengar gör med oss.

Jag säger som Sven-Erik Liedman: Ve det land [eller den] som faller i marknadens händer. Han skriver klokt om den tid som är vår och den logik som vi tvingats acceptera, trots att vi alla ser det ohållbara i situationen som växer fram. Att utse en syndabock är enkelt och lockande, för det gör att själva systemet inte behöver kritiseras, men eftersom systemet inte synas i sömmarna kan allt fortsätta som vanligt. Det är inte Shkreli, Donald Trump eller Bert Karlsson vi ska förfasa oss över, det är systemet vi skapat och som ger den utrymme att göra det vi förfasa över som är problemet. Ytterst är det oss det är fel på, vi som klagar och förfasas. Liedman skriver.

Vad finns då att göra? Den enda möjligheten är att förskjuta maktbalansen. Den pågående utvecklingen går till synes obönhörligen mot en allt orimligare anhopning av kapital och därmed inflytande hos allt färre. Samtidigt krävs det ständigt större resurser för att finansiera utbildning, forskning, vård och pensioner. Vad finns att göra? Högre inkomstskatter, säger somliga; lägre inkomstskatter, säger andra. Och så finns det floran av miljöavgifter, inbegripet fett- eller kött- eller sockerskatter, som alla har sina entusiastiska förespråkare.

Men den enda riktigt verksamma åtgärden vore att hämta resurser från de källor där resurserna verkligen finns, från förmögenheterna. Säger man det får man genast en rad vänner av småhusägare emot sig. Men en förmögenhetsskatt måste vara progressiv! Golvet kan sättas högre än förr men skattesatsen öka ju större förmögenheterna är. Bara på det sättet kan vi få fungerande samhällen med resurser nog för de nödvändiga gemensamma åtagandena.

Det skulle innebära en revolution! säger ängsliga kritiker. Ja, en revolution av samma slag som den som skedde kring 1980, fast denna gång inte konservativ utan radikal.

En revolution kan inte längre vara en fråga om barrikader och pangpang utan om en genomgripande samhällsprocess där makten på ett avgörande sätt förskjuts från kapitalet mot politiken. Politiken i en demokrati är ju vi alla. Vi kan inte nöja oss med att reformutrymmet i statsbudgeten är mindre än de stora bankernas årliga vinster. Vi kan inte nöja oss med att en folkvald regering till sist är så maktlös att den försöker lösa ett av vår tids ödesproblem med pappersexercis och polisiära åtgärder. Vi kan inte nöja oss med en situation där stora kapitalägare gör sig miljardvinster på våra skattepengar.

En förändring är nödvändig. Är den möjlig?

Det återstår att se.

Nu har vi fått det där efterlängtade klimatavtalet, men så länge vi har ett system som skapar "hjältar" som Shkrel, har vi en lång väg att vandra innan vi kan blåsa faran över. Hur det blir får framtiden utvisa.